NU är jag redo! :-)
Efter att ha spenderat sju år i egna hemmet, börjar det alltmer kännas som ett fängelse.
Jag längtar efter att få träffa människor och ha lite socialt umgänge - utöver de små glinen och deras pappa eller läkare av allehanda slag. Få känna att jag är av värde, till nytta och glädje - "göra en insats". :-)
Jag vill känna utmaningar av andra slag än till exempel det dagliga gisslet om vad vi ska ha till middag eller de lika vanliga grälen med barnen om vikten av att äta den där middagen...
Eller att dividera med gubben om vem som är tröttast, vem som arbetar hårdast, vem som tar mest ansvar för hus, barn, inköp - you name it!
Och så har vi ju det här med stimulans, positiva upplevelser och lite spänning i tillvaron...
Det mest spännande som händer i mitt liv är typ när jag inte vet vilket humör barnen (och gubben!) ska vara på när de vaknar. Eller när jag inte vet när A ska få nästa känsloutbrott. Eller när det är utvecklingssamtal med 1-åringen på dagis... Eller...
Och de positiva upplevelserna domineras av de sällsynta och mycket lätträknade ögonblicken då det råder harmoni i huset, alternativt de dagar jag vaknar och slås av tanken att "Wow - idag händer det minsann någonting! Jag ska ju och storhandla mat / till tandläkaren / t kiropraktorn / till terapeuten / läkaren.... Nu pratar vi spänning på hög nivå och ett underhållningsvärde som är svårslaget... :-)
Stimulans?! Hmm.. Ja, naturligtvis är det oerhört stimulerande att se barnen växa och utvecklas och veta att man varit med och skapat dessa små mirakel!
Men ändå har jag nu kommit till en punkt, där det inte är tillräckligt längre - jag måste göra något för mig själv och för egen del. Och äntligen är jag redo! :-)
Nu har jag samlat på mig tillräckligt mycket kraft och mod, för att ta de första stegen mot att förverkliga min dröm!
Jag vet vad jag vill och jag vet på ett ungefär hur jag ska gå tillväga. Det kommer med all säkerhet att ta tid och kosta både blod, svett och tårar - men det kommer att vara värt det!
För första gången på mycket länge känner jag glädje och förväntan, i vetskapen om att det faktiskt finns ett syfte med att jag finns här - att jag har en funktion att fylla, utöver mammarollen! Och det känns verkligen som balsam för själen och självkänslan! :-)
En mycket klok kvinna sade såhär till mig nyligen; "När blir man egentligen en författare? Är det först när man fått en bok utgiven..? Eller är det inte faktiskt så, att man är författare redan den dagen då man börjar skriva de allra första raderna till det som man en dag hoppas ska kunna bli en bok eller något liknande?!"
Med små men målmedvetna steg, har min resa tagit sin början...! :-)
Kram,
Anna.
Passion är energi - när Du gör det Du brinner för är Din kraft som störst!
PS. Älskade "Pilla lilla" - VÄLKOMNA hem!!! :-) Är ni utvilade nu...?! :-) DS.
Jag längtar efter att få träffa människor och ha lite socialt umgänge - utöver de små glinen och deras pappa eller läkare av allehanda slag. Få känna att jag är av värde, till nytta och glädje - "göra en insats". :-)
Jag vill känna utmaningar av andra slag än till exempel det dagliga gisslet om vad vi ska ha till middag eller de lika vanliga grälen med barnen om vikten av att äta den där middagen...
Eller att dividera med gubben om vem som är tröttast, vem som arbetar hårdast, vem som tar mest ansvar för hus, barn, inköp - you name it!
Och så har vi ju det här med stimulans, positiva upplevelser och lite spänning i tillvaron...
Det mest spännande som händer i mitt liv är typ när jag inte vet vilket humör barnen (och gubben!) ska vara på när de vaknar. Eller när jag inte vet när A ska få nästa känsloutbrott. Eller när det är utvecklingssamtal med 1-åringen på dagis... Eller...
Och de positiva upplevelserna domineras av de sällsynta och mycket lätträknade ögonblicken då det råder harmoni i huset, alternativt de dagar jag vaknar och slås av tanken att "Wow - idag händer det minsann någonting! Jag ska ju och storhandla mat / till tandläkaren / t kiropraktorn / till terapeuten / läkaren.... Nu pratar vi spänning på hög nivå och ett underhållningsvärde som är svårslaget... :-)
Stimulans?! Hmm.. Ja, naturligtvis är det oerhört stimulerande att se barnen växa och utvecklas och veta att man varit med och skapat dessa små mirakel!
Men ändå har jag nu kommit till en punkt, där det inte är tillräckligt längre - jag måste göra något för mig själv och för egen del. Och äntligen är jag redo! :-)
Nu har jag samlat på mig tillräckligt mycket kraft och mod, för att ta de första stegen mot att förverkliga min dröm!
Jag vet vad jag vill och jag vet på ett ungefär hur jag ska gå tillväga. Det kommer med all säkerhet att ta tid och kosta både blod, svett och tårar - men det kommer att vara värt det!
För första gången på mycket länge känner jag glädje och förväntan, i vetskapen om att det faktiskt finns ett syfte med att jag finns här - att jag har en funktion att fylla, utöver mammarollen! Och det känns verkligen som balsam för själen och självkänslan! :-)
En mycket klok kvinna sade såhär till mig nyligen; "När blir man egentligen en författare? Är det först när man fått en bok utgiven..? Eller är det inte faktiskt så, att man är författare redan den dagen då man börjar skriva de allra första raderna till det som man en dag hoppas ska kunna bli en bok eller något liknande?!"
Med små men målmedvetna steg, har min resa tagit sin början...! :-)
Kram,
Anna.
Passion är energi - när Du gör det Du brinner för är Din kraft som störst!
PS. Älskade "Pilla lilla" - VÄLKOMNA hem!!! :-) Är ni utvilade nu...?! :-) DS.
Kommentarer
Postat av: Pernilla
Hallå,fjällan!
Hemma är vi...MEN..utvilade vete sjutton!!!
NU behöver vi semester.
kram,Pilla
Trackback
