Här är mitt liv....

Allvarligt talat.... Hur mycket orkar man med?? Hur länge kan man överleva utan sömn??? Jag är nog uppe i typ fjorton dagar nu... Och inatt var naturligtvis inget undantag!
Lillasyster Thess vaknade redan halvnio igårkväll och tyckte att livet var ganska kul och ansåg uppenbarligen att hon (enligt mamma´s motto i och för sig!) skulle fånga dagen (läs "natten"). Detta fick till följd att när klockan var elva på kvällen, så satt mamma långt nersjunken i soffan med mungiporna i knähöjd emedan dottern och sonen (som denna dag diagnosticerats med ADHD..) höll låda... Hej o hå! Allt medan pappa lugnt låg kvar i sin säng, dock med högljudda suckar och tillrop emellanåt påminde om att HAN minsann behövde sova. Jo, jag tackar jag!
När jag äntligen hade fått båda barnen att somna om fram emot midnatt, så stupade jag i säng, full av tankar och oro inför Anthony´s diagnos - vad kommer att hända, hur ska det gå? Och framför allt - hur ska det gå för honom i skolan?? Kommer de andra barnen (och föräldrarna) att börja kalla honom "dampunge" så fort det blir kännt att han har en diagnos och hur kommer han då att reagera (för att inte tala om oss föräldrar! Känner redan hur lejoninnan i mig kryper fram, redo att försvara sitt barn!)?! Med andra ord - resten av natten låg jag sömnlös och grubblade och oroade mig.
Så kom "äntligen" gryningen och med den nya utmaningar..! För gues what?! Det hade ju snöat inatt - igen..! Och när sonen upptäckte det vid 6-snåret, så stod han som en cigarr i sängen och gastade om att vi skulle gå ut och åka pulka - NU! Suck... Och dottern hade klivit upp redan halvsex, så visst - ungarna var ju på G! Även om mamma´s entusiasm var något mera dämpad... "Okej, okej - vi SKA gå ut... Snart... Mamma ska bara dricka kaffe (en kanna då alltså!) och ta sina mediciner (typ morfin mot smärtan och valium för att klara barnens aktiva livsstil!) först."
Och då kliver pappa plötsligt in och lägger sig i diskussionen - ibland undrar jag om det är möjligt för honom att bli en större knöl!? Rätt som det var hade han nämligen den dåliga smaken att kläcka av sig att "JAG står inte ut med detta längre, JAG skulle verkligen behöva en vecka´s charter UTAN barn".... Men hallå där?! Är det Du eller jag som tar hand om barnen om dagarna - och kvällarna - och nätterna..??! Hmmm... Make´s me wonder... Plötsligt kommer ett sånt ögonblick då man undrar vad i hela friden det var man föll för hos honom en gång i tiden?! :-) För inte var det på grund av hans omtänksamhet och oegoistiska beteende i alla fall!
Jaha ja - nu vaknade visst min lilla pärla - igen.. Men don´t worry - I´ll be back :-)!

Kram,
Anna

Förresten - nämnde jag att jag såklart var tvungen att gå ut med barnen och åka pulka när klockan var 7 imorse..? Som sagt - att fånga dagen är mitt motto efter olyckan, men ibland blir det lite väl bokstavligt! :-)
Och kom ihåg att DU är värdefull!


Kommentarer
Postat av: Pernilla

man kan knappast hålla sig för skratt..Tyvärr!
Känner igen det där med att
"gubben" tycker att HAN har det jobbigt.
Visst har vi härliga barn..hm
Ha en fortsatt BRA dag,så gott det nu går!
kram / Pilla

2008-03-20 @ 13:06:14
URL: http://familjenwiberg.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0