annalandinnilsson

Det är ju märkligt...

..... Att man aldrig lär sig...!!?
Att inbilla sig att det ska gå smärtfritt att åka iväg och shoppa typ kläder och dylikt tillsammans med tre övertrötta, kinkiga och stökiga ungar (adhd eller ej...!), en vardagskväll efter klockan fyra - tja, det är ju ungefär lika dumt som när jag en sen lördagkväll tror att jag är tjugoett, för att dagen efter inse att jag är närmare nittioett... :-)

Det startade redan vid den avogt inställde 12-åringens hemkomst - för han skulle minsann inte åka med någonstans, utan hellre "hänga med polarna" och därmed typ behöva gå barfota efterhand som det blir blötare och kallare väderlek (eftersom en av sakerna som skulle fixats, var skor till just denne kille..).

..Så vi andra fyra hoppade in i bilen och gav oss iväg.
Och knappt hade vi hunnit lämna byn bakom oss, förrän jag än en gång kunde konstatera att gubbskrället "glömt" (det vill säga "inte pallat"!) tanka bilen och ännu en gång fraktade han runt på så gott som hela sin familj - på ren ånga...!? Suck!
(Jag kommer aldrig någonsin att kunna förstå varför det är så svårt att tanka en bil?! När jag själv fick och kunde köra, var jag alltid mycket noga med att det säkert skulle vara ordenligt med "soppa" i bilen...)

Nåja, vi lyckades hosta oss fram till köpcentrat - i ösregn - och hann precis svänga av motorvägen, när nästa lilla missöde inträffade (även detta något som hänt förut..)... Den ena vindrutetorkaren (naturligtvis den på förarsidan!) for all världens väg... Jösses! Så den nu något ansträngde bilföraren, fick bråttom att stanna och kliva ur i det hällande ösregnet, för att försöka sätta tillbaks åbäket... Han var allt utom nöjd när han hoppade in i bilen igen, genomvåt, men jag och barnen fick oss ett gott (hån-)skratt..! :-)

Väl inne bland butikerna klarade vi oss förhållandevis väl trots allt... Inga större intermezzon och / eller våldsamma scener.
Även hemresan gick någorlunda smärtfritt och allt kändes ganska bra. Ja, det vill säga till samma stund som vi svängde in framför huset här hemma. För då minsann förvandlades de små liven (som så många gånger förr) och hornen växte fram i deras pannor och sekunden därpå befann vi oss i en scen som hämtad ur Familjen Adams - eller något mycket värre...!

Hujedamej, vilken ljudnivå det kan bli när dessa två ynglingar sätter igång..! Och det blir ju naturligtvis inte bättre av att de psykologiska föräldrarna slutligen också vrålar och skriker för att överrösta... :-) Ja, alltså inte så att vi skällde - men för att ha en chans att  höra någonting alls av det vi sade till varandra, så behövdes det typ en megafon... Tror ni kan föreställa er vad jag menar då?! :-)

Men men - slutligen plockade vi ur batterierna på våra små duracell-kaniner och lade de små lammen i sina respektive sängar, och återigen värkte det av kärlek i modershjärtat när hon tittade ner på sina älsklingar där de låg fridfullt och snusade tillsammans med diverse nallar, filtar och nappar (ja, det är ju bara T som har sistnämnda förstås, men ändå..).

Sweet dreams!
//Anna

"Mamma, Thess får nog också ha sådan medicin som jag tar..."
Ja, vad säger man - dessa ord yttrades av min oerhört kloke och söte påg ikväll, när lillasyster flådde på som ett torrt skinn och klättrade på borden... :-) Älskade lille Anthony!

Alltså...Anna!

Man kan faktiskt inte låta bli att små le åt era små turer!

Men,ack vad jag känner igen mig/oss

Kram/kram från mig

Du har så fina barn, vad de ser goa ut på bilden.. :) Men jag kan mycket mycket väl förstå hur det är när de sätter fart och jag avundas din styrka men kom ihåg att du inte kan vara stark jämt...DU måste få chans att vila med! Stor kram JOA