Inte mycket som behövs...
Ibland behövs det inte mycket för att det ska bli den där berömda droppen som får bägaren att rinna över...
När man förtvivlat försökt klamra sig fast, men slutligen får den där lilla lilla knuffen som gör att man faller huvudstupa...
Och idag behövdes det bara ett telefonsamtal för att få mig att bryta ihop...
Jag hade äntligen fått en tid hos en av sköterskorna på BUP för att diskutera min, A:s och hela familjens situation och förhoppningsvis få stöd och råd därigenom och jag såg verkligen fram emot detta välbehövliga möte.
Så gissa om gardinen flög ner med en smäll, när färdtjänst hade mage att ringa mig och meddela att de var rejält försenade och att de inte skulle kunna hämta mig förrän typ en kvart efter den avtalade tiden jag skulle varit på BUP...
Ännu en gång stod jag där och svor över hur utlämnad man blir, då man är beroende av andra människor för att kunna ta sig fram.
Min så kallade självständighet är numera beroende av ett mycket tvivelaktigt uppförande ifrån Serviceresor (som har hand om färdtjänst och sjukresor) och jag skulle kunnat SKRIKA...!!
Så oerhört dåligt och nonchalant av detta företag, att inte planera och utföra sina tjänster bättre än så här - jag hade faktiskt ett för mig mycket viktigt möte inom vården och nu fick jag istället avboka detta och kan bara hoppas att jag får en ny tid relativt snart... Och då kommer jag ju inte att våga lita på att färdtjänst dyker upp i tid, utan då får jag istället anlita någon av mina nära och kära - igen...
Nej, fy fasen säger jag - av allt som hänt och allt jag förlorat efter olyckan, så är förlusten av min självständighet det absolut värsta slaget! Jag fullkomligt hatar att vara beroende av andra och att inte ens kunna åka och handla en liter mjölk utan att först konsultera någon annan - oavsett om det är familjemedlemmar eller serviceresor.
Puh... Så, nu fick jag det ur mig - och genast lättade ångesten lite grann.. :-)
Lovar att skriva något mera upplyftande och positivt nästa gång!
Ha en underbar måndag!
Kram,
Anna
"För till min mun vad mitt hjärta är fullt av" är en bra bön när man står inför något viktigt. En kortare variant är; "Hjälp för i helvete!" (Mia Törnblom)
NEEJ! Vad jävla skitilla!! Nu blev jag arg! Du skulle så väl behövt det där mötet! Jag hoppas du fick en ny tid rätt snart. Stor kram Joa och du..jag kan säga såhär...
Om du mailar mig så ska jag kolla med den jag vet som äter conserta om denna person vill maila dig. Kram!
Det var verkligen uselt av dem i alla fall! Får de verkligen bete sig så? Dåligt är det!
Anna detta med medicinering har jag inget emot generellt utan de som verkligen behöver det ska ha det men min son har inte riktigt så stora problem som jag läser att en del har. Är vi bara hemma här tror jag ibland att han är helt normal :-) jag trodde inte att han skulle få diagnos, trodde att de barn som fick diagnos var fullkomligt "bindgalna" :-)men så är ju inte fallet har jag lärt mig...
