Denna sabla sjukdom...
Någonting är ju helt fel och galet, när man nästan längtar tillbaks en vecka eller två, då A låg i typ 40 graders feber och varken sade eller gjorde någonting...!?
Och nej, självklart önskar jag inte sjukdom och elände över mina barn - tvärtom så önska jag dom bara det bästa; hälsa, kärlek och harmoni!
Men som A har det just nu, så mår han allt utom bra - och ingen annan heller för den delen...
Han är SÅ hypera att det inte finns några som helst gränser. Han forsar fram som en ångvält, skriker och gråter, tjoar och tjimmar, sparkar, slåss och drar i hår...
... Och lyssnar inte för fem öre, när man försöker få kontakt med honom för att bryta beteendemönsret...
Det enda som ytterst tillfälligt hejdar honom är när han slutligen (för så resulterar det jämnt!) slår sig på ett eller annat sätt. Och då övergår vrål och skällsord för en stund till helt hysterisk gråt - mera likt något omänskligt ylande...
Men efter en minut eller två så har det gått över och han är återigen i full gång.
Ena stunden haglar glåpord i stil med "jag hatar Dig", "skitskalle" och "fan-mamma" - och i nästa utbrister han istället "jag önskar jag hade en pistol så jag kunde skjuta mig själv i huvudet" och därpå följer "jag önskar jag var död"...!?
Herregud - pågen är 6 (SEX!) år..!!!?
Det kan väl inte på något sätt vara varken normalt, acceptabelt eller ens rimligt (diagnos eller ej) att ett barn i den åldern ska ha så usel självkänsla och känna sig så värdelösa, att de ens tänker tanken på att dö...?!
Mitt hjärta blöder och frustrationen och maktlösheten är mig stundtals övermäktig! Jag skulle själv kunna bryta samman utan större problem, i de stunder som är som värst... (Däremot skulle jag förstås inte tillåta mig det! Men känslan finns där, och det är jobbigt nog!)
Varför får jag / vi inte bättre stöd och gehör från BUP?! Jag bönar och ber, skriker och gråter, ringer och skriver - och ändå händer det ingenting...!? Fast jo förresten, nu ljög jag ju lite - jag har sedan månadsskiftet november-december begärt en tid snarast möjligt hos läkare och sköterska för att kolla vikt och diskutera medicinen - och häromdagen fick jag faktiskt en kallelse... Den siste februari ska vi dit...!
Suck... Det kvittar banne mig om det är exempelvis sjukvård, kommun eller försäkringskassa man stångas med - resultatet är oftast detsamma och lika nedslående... Man kommer liksom ingenstans, man stöter och blöter, men ändå händer inte tillräckligt mycket..
Frustrerande? Tja, "lite"...!
Kramar,
Anna
Och nej, självklart önskar jag inte sjukdom och elände över mina barn - tvärtom så önska jag dom bara det bästa; hälsa, kärlek och harmoni!
Men som A har det just nu, så mår han allt utom bra - och ingen annan heller för den delen...
Han är SÅ hypera att det inte finns några som helst gränser. Han forsar fram som en ångvält, skriker och gråter, tjoar och tjimmar, sparkar, slåss och drar i hår...
... Och lyssnar inte för fem öre, när man försöker få kontakt med honom för att bryta beteendemönsret...
Det enda som ytterst tillfälligt hejdar honom är när han slutligen (för så resulterar det jämnt!) slår sig på ett eller annat sätt. Och då övergår vrål och skällsord för en stund till helt hysterisk gråt - mera likt något omänskligt ylande...
Men efter en minut eller två så har det gått över och han är återigen i full gång.
Ena stunden haglar glåpord i stil med "jag hatar Dig", "skitskalle" och "fan-mamma" - och i nästa utbrister han istället "jag önskar jag hade en pistol så jag kunde skjuta mig själv i huvudet" och därpå följer "jag önskar jag var död"...!?
Herregud - pågen är 6 (SEX!) år..!!!?
Det kan väl inte på något sätt vara varken normalt, acceptabelt eller ens rimligt (diagnos eller ej) att ett barn i den åldern ska ha så usel självkänsla och känna sig så värdelösa, att de ens tänker tanken på att dö...?!
Mitt hjärta blöder och frustrationen och maktlösheten är mig stundtals övermäktig! Jag skulle själv kunna bryta samman utan större problem, i de stunder som är som värst... (Däremot skulle jag förstås inte tillåta mig det! Men känslan finns där, och det är jobbigt nog!)
Varför får jag / vi inte bättre stöd och gehör från BUP?! Jag bönar och ber, skriker och gråter, ringer och skriver - och ändå händer det ingenting...!? Fast jo förresten, nu ljög jag ju lite - jag har sedan månadsskiftet november-december begärt en tid snarast möjligt hos läkare och sköterska för att kolla vikt och diskutera medicinen - och häromdagen fick jag faktiskt en kallelse... Den siste februari ska vi dit...!
Suck... Det kvittar banne mig om det är exempelvis sjukvård, kommun eller försäkringskassa man stångas med - resultatet är oftast detsamma och lika nedslående... Man kommer liksom ingenstans, man stöter och blöter, men ändå händer inte tillräckligt mycket..
Frustrerande? Tja, "lite"...!
Kramar,
Anna
Kommentarer
Postat av: SmulAnn
Det låter onekligen som om ni behöver hjälp! Men det är ett tag kvar till sista februari! Jag tänker på dig och jag hoppas att ni kan få hjälp av BUP och att du nu snart får komma in i ditt nya hem.
Varma kramar Ann!
Trackback
