annalandinnilsson

Jag har absoluta toppenföräldrar!
Även om jag långt ifrån alltid insett och uppskattat det...
Och Gudarna ska veta att jag inte alltid gjorde deras jobb enkelt heller...
Inte nog med att jag var sladdbarn och en riktig pojkflicka - dessutom var jag obstinat, upprorisk och i största allmänhet familjens svarta får (vilket jag väl i vissa avseenden fortsatt vara under åren.. :-)!).

Men oavsett vad som hänt, så har mina föräldrar alltid funnits där - både för mig och mina systrar, beredda att stötta och hjälpa i alla lägen. De har skjutsat, lånat ut pengar, gjort en massa praktiska saker för att underlätta - ja, you name it!
Och när jag råkade ut för olyckan så fanns naturligtvis mina föräldrar också där för mig (trots att min far just blivit utskriven efter en mycket svår sjukdomsperiod) och de har fortsatt att hjälpa och stödja på alla tänkbara sätt genom åren som gått, oavsett hur de själva haft det eller hur de mått. Och jag är dom för evig tacksam och älskar och uppskattar dom för allt de varit och gjort för mig, mina systrar och alla barnbarn genom åren!

Men - nu är jag uppriktigt rädd och orolig...
För genom åren har vår far varit mycket illa däran vid flera tillfällen, men han - liksom jag - har lyckats lura döden, tack och lov. Dock kan vi inte blunda för det faktum att han bär på en svår sjukdom...

Och så har vi mor - älskade, lilla mor..! Som alltid flått på som ett torrt skinn, alltid hållit både humöret och skenet uppe, som alltid varit frisk och alltid, no matter what, låtit alla andras behov och väl och ve gå före hennes egen kropp och själ.
Och jag har alltid tänkt att jag någon gång ska gottgöra mina föräldrar för allt de gjort och visa dom hur mycket jag uppskattar dom och deras kärlek!

Tack och lov så har jag de senaste åren varit noga med att ofta berätta om deras betydelse för mig, men samtidigt tagit för givet att dom kommer att finnas kvar här länge än och att det finns gott om tid...
Men - nu är det dessvärre så att mor är sjuk... Ja, faktum är att hon haft KOL-diagnos ett par år nu, men inte påverkats i någon större utsträckning av det - förrän nu...
Och nu, till följd av en "vanlig" infektion, så är hon plötsligt jättesjuk och vår oro är stor! För tänk om...!?

Blotta tanken är olidlig... För någonting säger mig att det inte spelar någon större roll hur gammal eller vuxen man är - man är nog aldrig gammal nog eller redo för att förlora sin mor (eller far heller, för den delen)... "En mor är alltid en mor".

Så det är med tunga tankar jag går till sängs ikväll - många oroliga tankar och frågor som söker svar... Finns det någon som kan ge oss dom? Och framför allt - kan vi få de svaren vi önskar och ber om?!

K Ä R L E K ! ! !
/ / A n n a

"Jag hade aldrig förstått hur mycket kärlek mitt hjärta rymmer
förrän någon kallade mig "mamma"..."





"I omvärldens ögon är Du bara en människa mamma,
men för mig är Du hela världen..."