Me, myself and I..

Följande rader kan antagligen tyckas både tråkiga, osammanhängande, rentav egoistiska och helt enkelt som ett enda ordbajseri
- men det är saker jag måste få ur mitt system, för att återfå kraft och kreativitet.
Med andra ord - nedanstående skriver jag helt för min egen skull, för me, myself and I, därför att jag helt enkelt behöver det. Och ingen behöver ju läsa längre än så här, om man inte själv känner för det! :-)

Sista tiden har jag haft det tufft med värre huvudvärk än vanligt, som dessutom inte lindrats trots mina tunga smärtstillande mediciner. Detta har i sin tur lett till tankar och ångest om huruvida det befintliga bråcket på halskärlet börjat växa eller om det kanske är nya proppar på gång...
Och detta samtidigt som funderingarna runt den mentala statusen och inte minst historiken, fått mig att ta det gigantiska steget och sett till att bli remitterad även inom detta område...
Ovanpå allt detta läggs även den ständiga sömnbristen, vilket lett till att det nu mixtrats med mina mediciner för att förhoppningsvis förbättra sömnkvalitén.
Och slutligen, som den berömda droppen som får bägaren att rinna över eller som grädden på moset eller helt enkelt som ytterligare ett exempel på lagen om alltings jävlighet,
så har samtliga mina försök att komma in på de utbildningar jag vill in på gått i stöpet (dock verkar det att bli av till våren som tur är! Problemet är ju bara att när man - läs "jag"! - äntligen kommit fram till vad "man" vill, så vill man också att det skulle ha skett igår...!). Och mina försök att sälja mig som gratis arbetskraft har varit helt resultatlösa... Klart som f-n man blir "lite" frustrerad och känner att ens värde inte är särskilt högt..!

Och så har vi ju barnen...
Mina älskade, underbara, livssprudlande energiknippen till barn!
Dessa ständiga källor till kärlek, glädje, oro och bekymmer... :-)
Anthony med sin ADHD-problematik och Thess med en trots utan gräns och ett humör utan tak...
En syskonkärlek som kan röra den mest kallhamrade till tårar...
... men som tyvärr mera ofta visar sig genom bråk, tjuvnyp, hårda ord och slag.

Anthony - min älskade son...
Han är på så många sätt en oerhört klipsk och förståndig ung man! Hjärtat svämmar över av stolt moderskärlek i takt med alla framsteg han gör, hinder han klarar och inte minst till följd av hans alltid så kloka ord!
Min lille prins.. :-) Hans första sju år här i livet har inte varit helt enkla - vi har åkt in och ut på sjukhus flertalet gånger, han har opererats flera gånger, han fick sin adhd-diagnos blott 5,5 år "gammal" med medicinering som följd - och dessutom har han nu, tillsammans med lillasyster, tvingats uppleva att föräldrarna separerat.
Han har det jättetufft i skolan, de är 34 barn i klassen (!), han har fortfarande inte fått någon egen resurs, och dessutom har nu vissa barn börjat reta honom - säga att han leker för barnsliga lekar, kallat honom bög och damp-unge...!? Jag blir helt vansinnig!!! :-( Vad liknar det, när barn i åldrarna mellan 6 - 12 år använder denna typ av ord och tillrop?!
Så utöver den allmänna oro som alla föräldrar känner för sina barn, oroar jag mig inte bara för Anthony´s fysiska hälsa med bland annat matbrist, låg vikt och många infektioner, eller hans mentala status med allt vad ADHD:n medför och innebär för honom i form av både låg självkänsla, självmordstankar, sängvätning, biverkningar av mediciner, svårigheter med såväl skolarbete som motoriska färdigheter och socialt samspel och framöver väntar vidare utredning för att utröna huruvida Anthony har någon form av "blanddiagnos".
Dessutom finns frustrationen och oron över skolans bristande förståelse inför Anthony och hans funktionshinder och det faktum att han inte får det stöd han både behöver och har rätt till,
samtidigt som nu "skolkamraterna" uppenbarligen börjat utsätta honom för diverse tester.
Och så - senast att sälla sig till bekymmersskalan, är en studie från Australien som visar att det finns ett tydligt samband mellan barn och ungdomarmed NPF som medicineras med Ritalin eller Strattera och det växande antalet självmord inom denna grupp... Ingen rolig läsning alls och för tillfället är jag ändå tacksam för att Anthony återigen står på Concerta - samtidigt som jag ju vet att även den har många biverkningar och att min son alltid kommer att vara sårbar...

Sen har vi ju även Thess... :-)
Mitt 3-åriga, trotsiga, älskade yrväder!
Hon har ett (föga!) imponerande temperament och kan reta gallfeber på såväl mig som storebror...
Dessutom är hon inne i en mycket trist period vad gäller sovandet och kan mycket väl ha den dåliga smaken att väcka mig typ fyra gånger på en natt...
Och hennes sätt och beteende har gjort att jag redan vid flera tillfällen undrat huruvida även hon någon gång framöver kommer att få någon form av bokstavsdiagnos..?
Samtidigt så är jag ju medveten om att hon dels tar efter allt som storebror och hjälten Anthony säger och gör, och dessutom är det kanske även så att eftersom Anthony tar mycket plats och får en hel del uppmärksamhet, så hävdar hon sig genom att uppföra sig likadant..?

Utöver allt detta, så finns ju all den vanliga oron för barnen och rädslan för att något ska hända dom. Som till exempel någon allvarlig sjukdom, olyckor, mobbing, våldsbrott - You name it.
Och, förstås, så plågas samvetet även över att jag (vi) som förälder tvingat barnen att genomgå en separation
- vilket jag förvisso (och även pappan) fortfarande är övertygad om var rätt beslut och att vi faktiskt alla på flera sätt mår bättre nu. För är jag harmoniskk och mår bra, så mår ju automatiskt även barnen bra - även om de självklart alltid kommer att sakna "den andra" föräldern.
Och apropå just föräldraskap och harmoni, så kan jag ju också meddela - trots att det värker i bröstet och tynger mitt samvete.. - att det faktum att barnen numera bor varannan vecka hos mig respektive sin pappa, gjort oss alla gott.
Men - och det är just det som är så svårt att erkänna - framför allt så behövde jag (åtminstone just nu) mera tid för att ladda batterierna, för att orka vara en så bra mamma och människa som möjligt.

Ja - detta är lite av det som snurrar i skallen på mig, samtidigt som de egna föräldrarna varken är unga eller friska.. Min mor har som jag nämnt tidigare KOL och är inte precis i balans för tillfället. Och min far är mycket sjuk och ska genomgå en stor och i högsta grad livshotande operation om tio dagar...

Med detta i minnet behöver jag ibland bara vara för mig själv en stund
- bara andas, filosofera, ja v a r a ...
Utan att eventuellt ifrågasättas, dömas eller till och med "bannas" och få (ännu mera) dåligt samvete.
"Vem vet, inte Du, vem vet, inte jag.."
Så mycket enklare det vore, om man bara kunde respektera varandra,
veta att kärleken och omtanken ständigt är närvarande, även om man inte orkar prata i telefon varje dag..?
Tro mig, jag uppskattar all värme och omtanke jag får och själv är jag fenomenal på att bry mig och älska "för mycket"...
Och kanske.. Kanske är det just därför - eftersom jag varannan vecka lever mitt liv i blixtens hastighet, känslornas berg- och dalbana och med en sömnbrist á la grande,
som jag den andra veckan verkligen behöver, och faktiskt även vill, dra mig inom mitt skal,
slicka mina sår, hämta emotionell och fysisk energi och styrka..? :-)
För om jag tappar bort mig själv, vad finns det då kvar..?

Kärlek!
//Anna



Kommentarer
Postat av: MizzLiz

Hej Anna..

Jag har läst hela inlägget och förstår din oro.

Stor kram

2009-10-25 @ 15:30:44
URL: http://blogg.aftonbladet.se/mizzliz
Postat av: MizzLiz

Hej Anna..

Jag har läst hela inlägget och förstår din oro.

Stor kram

2009-10-25 @ 15:31:09
URL: http://blogg.aftonbladet.se/mizzliz
Postat av: SmulAnn

Jag har läst det du skrivit och förstår fullkomligt att det finns mycket ångest, oro och förtvivlan samtidigt som glädje och förundran!

Du har en förmåga att trollbinda mig och jag tycker att du är stark och godhjärtad trots alla svårigheter du möter!

Jag önskar dig än en gång lycka till och att ni alla landar så småningom...

Kram!

2009-10-25 @ 15:37:01
URL: http://blogg.aftonbladet.se/25248-
Postat av: Elin

Hej

skulle vara jättesnällt om du ville rösta på Zantiago i Årets Häst

Länk: http://www.libresse.se/Pages/General/FlashContainer.aspx?id=57162

sök på Zantiago och rösta :)

2009-10-25 @ 16:59:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0