Vad gör man..?!
Ännu en gång...
Frustrationen var hög hos både mor och son,
och undertecknad fick tvinga tillbaks sina egna tårar
då sonen grät förtvivlat...
Varför? Ja, det är just det som är det värsta - jag har ingen riktig förklaring..!?
Hur mycket ska man som förälder trycka på...?
Och när barnet ifråga skyller på ont i magen och illamående, samt tar till det stora gråtartilleriet
- vad gör man?!
Än värre är svaren jag får - eller snarare bristen på dom...
Senast imorse satt jag med en storgråtande, hulkande 7-åring som absolut inte ville gå till skolan
- men när jag försöker få svar på varför, får jag inga..
Och när jag desperat frågar varför han är ledsen och förklarar att "om jag inte vet varför kan jag inte hjälpa Dig",
så får jag till svar att "..det spelar ingen roll, ingen kan hjälpa mig ändå. Jag behöver ingen hjälp..."
Tror nog att alla kan förstå hur frustrerad och uppgiven man känner sig
- men värst av allt är det faktum att jag tycker det är hjärtslitande,
men hur är det då inte för min unge, känslige son..?!
Ännu en dag i diagnosland..!
Kärlek!
//Anna
...Kan ju förresten tillägga,
att till allting annat man redan har agg emot på sonens skola,
så fick vi i fredags besked om att det ska bytas lärare - igen... Strålande!
Och - inte att förglömma,
så finns det ju alltid människor i ens närhet som sett "Supernanny"
och har en himla massa klämkäcka tips..! Suck! :-)
usch det är hemskt när man inte vet om det är något som verkligen är hemskt o jobbigt, eller om de "bara" vill stanna hemma för att det är mysigt. de vet ju också vilka knappar de ska trycka på och VIPS så har mamma o pappa världens sämsta samvete för något men man vet exakt för vad. jätte jätte jobbigt! kram
åh älskade anna..
Har suttit där så många gånger med S, det skär i ens hjärta och vad ska man göra.
Värsta är att jag inte trodde på allt hon sa om just skolan, det visade sig att hon hade rätt...
Jag kan bara ana hur du har det vännen..Att vara mamma och se ens barn må dåligt och lida, det är tortyr det skär i hjärtat.
Maktlösheten...
Hoppas allt blir till det bättre..Tänker på er
kramar om
Jag känner igen så mycket. Min son har nyss fått sin ADHD diagnos, och just dessa ångestattacker. Främst när det varit ett utbrott, och/eller det varit en sämre dag på skolan.
Vår son säger vid dessa tillfällen att han inte duger. Att han är en idiot och att det vore bättre om han dog.
Han är 8 år.
Han får nu medicin. Ritalin. Det blir långsamt bättre. Skolan förstår (nåja..inte rektor), och försöker så gott de kan. BUP är underbara. Jag hoppas att medicinen inte slutar fungera, som för er.
Hoppas att ni haft en bra kväll.
Kram en mamma
Håller om dig..vet precis vad du går igenom..hur du tänker och hur lilleman mår.. Vilken mäktig uppgift vi mammor till dessa underbara barn har fått..stundtals så vet man ju inte om man roddar det..men det gör vi Anna..ett djupt andetag och vi gör det..dag ut och dag in..vi är inne på vårat sjätte år i diagnoslandet..stundtals funderar jag över hur man överlever..hur man orkar..men vi kanske får kraften ifrån oväntat håll :-)
Det sista du nämner i bloggen har jag åxå stött på..förståsigpåare..de som tror att de vet fast de inte har en susning..tror de bara vill väl men blir så himla fel..okunskap hos andra får vi bara acceptera att det finns..
STOR STOR STYRKEKRAM <3
Det skär i en, som mamma "ska" man ju kunna hjälpa. Men i diagnoslandet gäller inte ska, borde och måste. Man gör det mesta på känn och hoppas innerligt att det räcker. Men vilken tur att barnen har dig, som försöker och kämpar för dom.
Will you be there for me when I´m loosing ground?
Will you be my voice, when I can´t make a sound?
Will you pick me up again, when I´m falling down?
Varje gång, eller hur?
Kram
