Vilse i diagnosland...
Ännu en underbar dag i diagnoslandet...
Den känslomässiga berg- och dalbanan är stundtals mycket svår
och omöjlig att hänga med i.
Frustrationen växer sig skyhög och man pendlar mellan den gränslösa moderskärleken
och nästintill förtvivlad uppgivenhet...
Jag tycker så synd om min älskade son, som inte har bett om eller kan hjälpa detta på något sätt
- och samtidigt så är maktlösheten emellanåt alldeles olidligt stor...
Så just nu, här och idag,
vill jag ge lite extra kärlek och styrka till alla andra föräldrar till barn -
eller andra anhöriga eller för den sakens skull alla ni/vi som själva lever med någon form av NPF
- för vi ställs emellanåt på prov som ingen som inte själv befunnit sig där kan sätta sig in i,
och vi förtjänar att uppmärksammas och berömmas...
För vi är inga misslyckade föräldrar (eller barn/ungdomar/vuxna!) som misslyckats med vår fostran
- vi är kärleksfulla och omtänksamma föräldrar,
som förärats med barn med särskilda behov som därmed sätter oss och våra förmågor på svåra prov och tuffa utmaningar...
Och jag vågar nästan påstå att inte alla skulle fixat det - så det så! :-)
... Men ibland är man lost in space... :-)
Kärlek!
//Anna
Nickar så igenkännande av allt det du skriver..tänk så likartade lotter vi fått i livet du och jag..prövningarna och utmaningarna..förlusterna..
Ja, vi har sagt det mång gånger jag och min man..hur många av de vi har omkring oss skulle mäkta med den uppgift som vi fått? Ibland funderar jag på om det är högre makter som utsett just mig till att vara Sams mamma..man känner sig stundtals utvald..Ingen kan han så bra som jag och ingen kan få mig att känna mig så urusel mamma mellan varven heller.. Han lockar fram både de bästa och sämsta sidorna..ying och yang..Ibland faller vi och famlar i ett mörker..Vet hur du känner dig..man vill bara väl och vara tillräcklig..så når man inte fram till det..
Tack för ditt fina inlägg här..
Allt gott till dig och S T O R K R A M <3
Så sant som det är skrivet. Vi som jobbar så mycket mer och våra barn som kämpar så mycket extra för att lyckas, vi borde få mer beröm - ändå blir det så ofta tvärt om. Inget vi kan göra något åt, inget att gräma sig över, bara att bita ihop och ta nya tag, eller hur?
Jag kom att tänka på när en specialpedagog sa i mitt ansikte att det är hemmets och föräldrarnas fel när våra barn får NPF.Aldrig har jag varit så arg.Om hon bara visste hur mycket mer man får kämpa och hur mycket svårare oförståelse och okunskap gör allting.
Tack kära Mamma Zoffe, Malene och Neurotica för Era kommentarer! Det betyder så oerhört mycket att veta att man inte är ensam - för tyvärr så känns det många gånger just så..
Och angående vad specialpedagogen slängt i ansiktet på Dig Neurotica, så blir man ju alldeles matt...!? Så fruktansvärt respektlöst! Som om inte alla vi med anhöriga som har NPF bär runt på tillräckligt mycket dåligt samvete ändå! Och precis som Du skriver, så beror det ju tyvärr enbart på brist på förståelse, stor okunskap och en hel del oförstånd..!
Kramar,
Anna
