annalandinnilsson

Många gånger är vardagen precis lika skör som denna bubbla...



Min älskade pojke!
Du är SÅ speciell - ja, faktiskt helt unik!
Det finns bara en enda av Dig och det gör att kärleken till Dig om möjligt blir ännu större och starkare.
Ända sedan den första dagen i Ditt liv, det där skälvande första ögonblicket jag fick se och röra Dig, har kärleken till Dig varit så stor att det nästan gör ont i hjärtat och redan då vässade mamma sina klor för första gången, för att kunna försvara Dig (och sedermera även Din lillasyster) mot allt ont - en känsla som jag är ganska övertygad om att alla mammor känner
igen. :-)

Det finns nog ingenting som smärtar ett modershjärta mer, än att se sitt barn fara illa och må dåligt...
Och tro mig, jag kämpar för Dig och lillasyster och för Er välgång alltid!
Men Du är ju till följd av Din diagnos en extra känslig och allvarlig kille med många och för Din ålder alldeles för tunga tankar,
och det gör mig så ont att se och höra...
Mitt hjärta säger mig att göra på ett sätt, personalen på BUP föreslår något annat och omgivningen har för det mesta ett tredje alternativ att komma med... Och jag vill ju naturligtvis bara göra på det rätta och bästa sättet!
Men vem vet vad som är det rätta?! Det finns minst lika många sätt att gå tillväga på som det finns barn med liknande diagnoser - för trots alla likheter mellan barnen så är de ändock individer med alldeles egna personligheter, som gör att det är omöjligt att skapa någon sorts facit..

Mamma´s kamp kommer att fortsätta - jag ska inte vila förrän Du och Din syster har det så bra Ni bara kan, oavsett var i livet Ni står och i vilken situation hjälpen och stödet behövs!

Jag älskar Er, mina fina, älskade barn!

Mamma.