Tungt...



Häromdagen var det åter dags för föräldrautbildning.
Och utöver den totala känslan av förståelse och gemenskap,
så kommer jag allt mer till insikt - om Anthony,
men inte minst om mig själv...

Angående just Anthony, så har han kommit in i en mycket slitsam, hjärtskärande och frustrerande period...
Han är dämpad och mycket orolig och ängslig och kan absolut inte sova om inte jag är vid hans sida (vilket suger otroligt mycket kraft - att inte ens få en halvtimme på egen hand på kvällen).
Och så har vi det här med skolan...
Varje morgon är en kamp och en gigantisk utmaning, för både Anthony och mig.
Han gnäller och jämrar sig och hävdar att han har ont i huvud och mage och mår illa
- samtidigt som han påstår att allting är bra i skolan...?!
I onsdags hade vi ännu en katastofmorgon, som kulminerade i ett entimmeslångt, hysteriskt skrik- och gråtanfall från sonen samtidigt som jag tvingade på honom kläder - och under tiden stod hans förtvivlade lillasyster och tittade på och brast slutligen i gråt även hon, oroad över A:s uppträdande. Personligen mådde jag allt utom bra och jag tror inte jag behöver nämna hur mammasamvetet kändes när sonen mot alla odds åkte till skolan senare... :-(

Och ovan nämnda är bara morgnarna... Kvällarna är inte mycket bättre dom!
Anthony har alltid varit ängslig, orolig och närhetstörstande av sig, men de sista veckorna har detta urartat fullständigt...
Nu kan han absolut inte somna förrän jag också lägger mig, vilket lett till för honom extremt sena kvällar - inte minst när han ska till skolan dagen därpå...
Det hela tog sin början i att han hade ångest inför vår Barcelonaresa och oroade sig för att vi skulle "gå upp i rök" (apropå askmolnet..). Men dessvärre blev hans separationsångest knappast bättre av att han förra veckan fick veta att pappa med respektive köpt nytt hus i en annan kommun (vilket för hans del bl a kommer att innebära längre resor och längre dagar på fritids - fritids som han dessutom inte alls är glad för)... Spontant sade Anthony till mig i helgen: "Mamma, kan inte vi också flytta? Jag vill byta skola..."

Usch ja... Jag kan bara ana vilka tankar och föreställningar som rör sig i sonens huvud för närvarande, men oj vad han lider! Och jag med honom... Det är så hjärtskärande att se hans stora ögon, rödstrimmiga av sömnbrist, och mycket, mycket allvarliga...
Därför ägnades onsdagen helt åt att prata med skolsköterska, kuratorn på BUP, A:s fröken, hans pappa... Min son måste ju få hjälp!?

Efter ett antal telefonsamtal blev det bestämt att - för att förhoppningsvis underlätta hans skolgång - han befrias från gympan resten av terminen (det är alltid den dag han brukar ha som mest "ont" annars) och att hans ena lärare ska ägna honom ca 5 minuter varje morgon innan skolan börjar, för att "känna av" honom och för att ge honom trygghet (men känslan av att bli tagen på allvar kom i darrning redan igår igen - när Anthony kom hem igår eftermiddag var det första han sade att fröken inte alls hade pratat med honom på morgonen... "Men jag ville prata" sade han...)
Utöver det positiva i denna överenskommelse när jag pratade med skolan, så fick jag till min stora sorg och bedrövelse veta att de inte alls känt igen honom på sistone, att han varit mycket allvarlig och arg och dessutom flera gånger gett uttryck för sin oro över pappas husletande och det faktum att han då kommer vara längre dagar på fritids... :-(

Varför?! - efter alla mina telefonsamtal, möten och meddelanden runt A och hans situation, har dom inte kontaktat mig och berättat detta??!
Stackars, älskade lille påg...
Ja, det finns sannerligen en hel del att tänka över här, men först och främst måste jag försöka få min son trygg igen
- och få hans leende att återvända!



Kärlek!
//Anna.


Kommentarer
Postat av: Älskade Skitunge

Stackare!

Tänk all den frustrationen, och när det tillslut kommer fram vad frustrationen kom ifrån, så känner man att man kunnat hjälpa så mycket tidigare.



Märkligt också att fröken inte ger honom de extra 5 minuterna, när ni nu talat om det. Du får ifrågasätta det.



Precis så här har vi haft det. Inte så mycket ängslan, utan mer att lillebror kännt sig oförstådd och misslyckad. Som tur är fungerar det riktigt bra just nu. Peppar..peppar...



Hoppas att din kille får ha en bra dag idag i alla fall!

Sus

2010-05-21 @ 12:54:36
URL: http://www.alskadeskitunge.blogspot.com
Postat av: syster yster

ja det är tuffa strider ni måste ta med varandra och med alla andra, för att försöka få det att fungera så bra som möjligt för A. jag kan känna den förtvivlan och känslan av att vara förkrossad, när man inte kan och inte vet OM man kan göra något som kan ordna allt till det bättre. kram

2010-05-23 @ 19:06:47
Postat av: SmulAnn

Tack för dina fina kommentar inne hos mig!!!

Jag blir så lessen och bedrövad när jag hör om A och att han och ni har det såå jobbigt!

Varför måste hans pappa flytta så långt bort...

vet han inte hur känslig sonen är för förändringar...

jag hoppas att skolan tar sitt ansvar och kontaktar dig när det händer såna saker...

många kramar från konvalescenten!

2010-05-24 @ 17:44:35
URL: http://blogg.aftonbladet.se/25248-

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0