annalandinnilsson

Jaha
- ännu en måndag,
ännu en morgon...
A flaggade redan i söndags för att han hade ont (?),
vilket i sin tur i hans värld per automatik innebär att han inte kan gå till skolan...
Och därför var det inte särskilt överraskande att han i samma stund som klockan ringde igårmorse,
själv påminde om en mistlur då han mycket demonstrativt och högljutt tjöt ut sin "smärta"...
Dock vågade jag inte nonchalera honom helt, eftersom han stundtals haft en del problem från urinvägarna.
Dilemmat var bara, att lillasyster T under helgen haft jätteont i en tand (tandköttet) och därför behövde en akuttid hos tandläkaren som finns i en grannstad, medans A måste till sin läkare som finns i en annan stad - typ tre mil från den andra...
Och för Er som brukar läsa här och / eller känner mig, så vet Ni vid detta laget att jag inte själv kan och får köra bil längre, och då innebär ju beskrivna scenario "vissa" bekymmer för mig milt uttryckt...
Men tack vare vår älskade lilla mor och mormor, som aldrig tvekar att ställa upp, så löste allting sig. :-)
Först på schemat var T, som var så duktig och modig hos tandläkaren och det tog oss bara en kvart att fixa till de två tänder som vållat henne besvär. Därefter åkte vi de nästan tre milen till nästa stad och vårdbesök, där jag och A dumpades på barnakuten medan mormor och T tog hand om varandra. Ja, det där med "akut" kan ju tyvärr diskuteras, men nu är det därifrån utredningen runt njurar och urinvägar sköts och därför fick vi ju vackert sätta oss och vänta på vår tur...
Men men - det förde ju det goda med sig, att A förhoppningsvis inte vill göra om det på ett tag om det inte är helt nödvändigt...! För efter tre timmars väntan, med påföljande hunger och rastlöshet samt diverse mer eller mindre trevliga undersökningar och provtagningar, så var sonen inte särskilt tuff längre - och inte särskilt sjuk heller, på gott och ont..! :-)
Nåja, det gick åtminstone hela dagen till detta - och på kvällen visade A inga som helst tecken på att vara sjuk på något sätt, då han som vanligt efter att medicinen gått ur kroppen fick en rejäl skjuts av hyperenergi och glatt ömsom slog ner och ömsom brottade ner sin syster ute på studsmattan, samtidigt som han förväntade sig att få lov att åka på fotbollsträning trots att han varit för "sjuk" för att gå i skolan... Och när skjutsen jag ändå försökt ordna åt honom tyvärr uteblev, så kan Ni säkert räkna ut hans rektion..?
Men nu är ordningen förhoppningsvis återställd, tills vidare åtminstone.. :-) Och jag gläder mig oerhört över A:s glädje och entusiasm för fotbollen - det känns oerhört positivt, för oss alla!

Kärlek!
//Anna