Orkar inte...
Nej - faktum är att orken börjar tryta helt...
Jag orkar snart inte med alla dessa strider och hårda slag längre.
Varje morgon blir det samma kaos
- sonen får utbrott av ingen orsak alls och vägrar ta medicinen,
vägrar att ta på sig, vägrar att gå till skolan,
vägrar att lyssna och vägrar att förstå...
Och det slutar nästan alltid med att han - då han inser att jag inte tänker ge vika - plötsligt har
"jätteont" någonstans, och gråter krokodiltårar...
Vad f-n gör man?!
Dilemmat blir ju dessutom inte lättare av det faktum att A faktiskt haft stora besvär från urinvägarna den senaste tiden, och man håller fortfarande på med utredningen av detta. Därför kan jag liksom inte bara nonchalera honom när han säger att han har ont i magen eller "den lille"..
Så det blir att än en gång bege sig till barnakuten och därmed än en gång tvingas avboka den egna sjukgymnastiken - vilket jag självklart gärna gör, barnen kommer alltid först! Men det som stressar mig i det läget, är det faktum att min sjukgymnast inte har något större överseende med att jag är småbarnsmamma...
Suck! Ännu en dag i paradiset..! :-)
Kärlek!
//Anna
"Skäms inte för att tillfälligt dra dig ur striden,
om du märker att fienden är för stark.
Det viktiga är inte den enskilda drabbningen,
utan hur kriget slutar." (Paulo Coelho)
Åh vännen, jag lider verkligen med dig. Det är rent ut sagt skitjobbigt att behöva fajtas vareviga morgon. Finns det inget att bli arg på så är det som om de hittar på en orsak ibland. Ja, det känns iallafall så. Hoppas att du kan hålla ut lite till och komma underfund med vad det hela handlar om. Men det är oerhört tungt att ha det så varje dag...
Styrkekramar stora som Dalarna kommer med ilbud//Lena
skickar många styrkekramar till dig som verkar behöva det just nu!
Kan det vara så att han har det så jobbigt i skolan att det är därför som varje dag blir en kamp för han vet vad som krävs av honom väl på plats??
Stackars liten..hoppas ni får svar snarast iaf från sjukvården..
Å sjukgymnasten behöver verkligen lära sig för hur livet ter sig för somliga andra, att det kanske inte alltid är så smärtfritt..
STORA och MÅNGA KRAMISAR
Läser ofta din blogg men är dålig på att kommentera =(. Vad jobbigt ni har det. Önskar att jag kunde rabbla upp exempel på lösningar för er men tyvärr kommer jag inte på en enda... Hoppas att det vänder snart!
Paulo Coelhos meningar var en tröst för mig att läsa just nu. Tack!
Kram
Vet att det inte är en tröst, men vi är fler som har det som dig.....men efter alla möte alla tårar..och alla år, så går det åt rätt håll äntligen. Ge inte upp.....det blir bättre...
Tack alla fina människor, för alla hälsningar och värmande ord! :-) Och visst är det som Du säger, Susanne, att det är en stor tröst att veta att man inte är ensam och inte minst att man vet och känner att det finns människor som vet precis vad man går igenom, det är SÅ ovärderligt! :-) Och MizzLiz - ja, Paulo Coelho´s ord är många gånger till tröst för mig också! Till Dig finaste Mamma Zoffe - tack än en gång för att Du finns och för alla kloka ord! :-) Vill dessutom bara säga att tyvärr har jag inte kunnat komma in på Era bloggar kära Lena och "NPF-mamma".. Men stort tack till alla Er och till alla andra som finns omkring mig - både här i bloggvärlden och i "verkliga livet"! Kärlek! //Anna.
Intressant sida! Det märks att du gillar att skriva!
