Vem och var är jag...? :-)
Känner mig så vilsen...
Har liksom tappat bort mig själv någonstans längs vägen...
Vem är jag?!
Ser bilder av mig själv, där jag skrattar och är glad,
ser frisk ut och väger några kilo mer än nu
- känner inte igen mig alls... Är det verkligen samma människa?!
Jag vill inte vara så här, må så här
- jag vill skratta och vara lycklig,
sprida glädje och vara aktiv,
vara en bra mamma, en god vän och syster och en attraktiv partner.
Men hur..?!
Just nu känns det som om jag aldrig hittar hem igen,
tillbaks till det som en gång var jag...
Men jag hoppas av hela mitt hjärta att jag har fel!
Kärlek!
//Anna
"Det var ett misstag som satte igång världen, sa mästaren.
Var aldrig rädd att göra fel." (Paulo Coelho)
Livet är så hårt och orättvist, på olika sätt. Lider med dig i din kamp. Men nån dag framöver kommer du le på korten igen, lovar. Kramar Tina
Kärlek och kramar och ett stort fång varma tankar
Jadu..inte undra på vännen att du känner så..två hårda slag på så kort tid..lagom när du bearbetat sorgen efter pappa din skall du börja om på nytt..och följa den resa din mamma gjort nu skulle få vem som helst ur balans..och att man lägger allt ego åt sidan för ett tag..
Jag tycker att bara diagnoslandet räcker för att man skall ifrågasätta det du gör. Att man lägger allt krut på de små och glömmer bort sig själv och sina egna behov..
Tiden kommer då du läker och blir hel igen, men det kanske lär få vänta ett tag..
BAMSEKRAMEN och den innerliga..
Hej!
Finaste du! Har inte kommenterat här på länge, läser inte så många bloggar längre...det blir mest FB de gångerna datorn används...
Det är så sorgligt och så jobbigt för er just nu och det är inte konstigt om du inte känner igen dig själv...Tids nog kommer du att sakta men säkert komma tillbaka och känna igen den "gamla Anna" igen...Sorgen är tung att bära men stödet du har i din älskade och dina systrar kommer att göra dig stark och med tiden uthärdar man det lättare...
Många varma kramar i kylan...
