Att inte se...
Och jag känner att det är såpass viktigt, att jag gärna vill dela med mig till alla Er andra också!
Som de flesta nog vet vid detta laget, så var jag ju med om en svår mc-olycka för snart åtta år sedan. Och med lite hjälp ifrån ovan, så överlevde jag mirakulöst nog men är numera handikappad.
Med handikappad menar jag då, att jag för alltid kommer att leva med svåra smärtor och likaså kommer jag alltid att behöva såväl smärtstillande som blodförtunnande mediciner. Men jag miste också min syn... Jag är helt blind på höger öga och har knappt ledsyn kvar på vänster.
Och när allting var helt nytt och såren färska, så var det synförlusten som tog mig hårdast. Blotta tanken på att mista min självständighet, bil och körkort med allt vad det innebär, höll på att göra mig galen av både sorg och bitterhet.
Livet ställdes helt på ända och jag tvingades lära mig att leva i en ständig dimma, beroende av andra människors väl och ve för att kunna röra mig utanför hemmet.
Men allting blev bättre och så småningom har jag istället lärt mig att utnyttja den lilla synrest jag har kvar maximalt och jag klarar mig numera alldeles utmärkt i kända miljöer (och inte minst är det så, att alla andra sinnen förstärks när ett försvagas eller försvinner - min hörsel är till exempel oerhört känslig numera!).
Däremot kvarstår frustrationen över att inte kunna åka iväg någonstans impulsivt utan alltid vara utlämnad till färdtjänst eller välvilliga närstående och därmed behöva planera minsta lilla mjölkinköp långt i förväg! :-) Och naturligtvis blir jag påmind efterhand som barnen nu växer (eller för den delen blir sjuka) och jag själv inte kan köra iväg dom på aktiviteter. Men allting brukar ordna sig i slutändan faktiskt!
Dock är jag oerhört tacksam till mina föräldrar, systrar och vänner - utan deras enorma stöd hade jag aldrig kommit dit jag är idag eller mått så bra som jag gör!
Och faktum är, som jag skrev i mitt svar på en annan blogg, att jag tror att det att vara synskadad på flera sätt kan liknas med till exempel en ADHD-diagnos. Eftersom båda dessa handikapp inte är bokstavligt talat visuella, så är det tyvärr många som inte tror att de finns heller.
Personligen blir jag ständigt bemött av märkliga kommentarer som helt baseras på det faktum att mina ögon ser "friska" ut - och därför anser många att då kan jag heller inte vara blind..!? Å andra sidan har jag även mött oerhört korkade och trångsynta både personer och kommentarer, som verkar anse att att vara blind och / eller synskadad är likaställt med att vara dum i huvudet..?! Kan ärligt säga att jag har satt några på plats genom åren.. Tihi.. :-)
Och samma fenomen märker vi med Anthony och hans ADHD - det står ju inte i pannan på honom och "det man inte ser, finns inte heller", typ..!?
Puh.. Ja, nu tror jag att jag fått sagt det viktigaste åtminstone..! Och som vanligt är det ju så med mig, att sådant jag brinner för det kan jag skriva "spaltmetrar" om..!
Och eftersom jag själv har erfarenhet av hur det är att förlora synen, så blev jag så glad och rörd över att någon vände sig till mig och delade med sig av sin situation. Och till Dig (och alla andra) vill jag bara säga att det kommer att bli bra, även om det inte känns så just nu! Men gudarna ska veta att kroppen är en fantastisk maskin och man vänjer sig verkligen vid det mesta och klarar definitivt mer än man tror!
Styrkekramar,
Anna
Livet är inte att rida ut stormen, utan att lära sig dansa i regnet... :-)
...
Det är ju märkligt egentligen, att det efter så många år fortfarande kvarstår vissa öppna sår...
Och man skulle ju kunnat tro att man efter en så kallad "nära-döden-upplevelse", inte längre är så rädd inför döden utan ser det som något fint och fridfullt - men faktum är att jag numera är räddare än någonsin för att livet ska ta slut...
Och så har vi det där med sömnen... Under ett helt år efter olyckan sov jag inte en enda natt - dödsångesten hade mig i ett krampaktigt grepp och jag var livrädd för att somna och aldrig vakna igen. Men i samband med att jag blev gravid med Anthony, så blev det plötsligt mycket lättare att sova, vilket var en enorm lättnad!
Men av någon anledning, som jag själv inte kan sätta fingret på, så är jag nu tillbaka i denna onda cirkel...
Trots den enorma trötthet jag ofta känner (både fysiskt och psykiskt) när kvällen kommer, så är jag på något sätt klarvaken i samma stund som alla lampor släcks - och min väntan på morgonen tar sin början...
Och det är väl ändå märkligt, att man vid typ tre- halvfyra på morgonen - trots att ögonen är fulla av tonvis med grus - vaknar till efter en stunds slummer och verkligen hoppas att klockan ska vara åtminstone närmre sex istället, så att man kan "få lov" att gå upp och sätta på tv:n och kaffet!? :-)
Vad Du ÄR kommer alltid att vara viktigare än vad Du gör!
Till dig som tog mitt liv..
Jag vet att nedanstående rader kan tyckas hårda, men det är så jag känner det...
Tror att många skulle känt som jag!
Det har nu gått 87 månader och 4 dagar sedan den dagen Du förstörde mitt liv!
Tänker Du någonsin på det? Minns Du ens...?
Hur Du fullständigt nonchalerade det jag sagt och önskat, och därmed förpassade mig till ett liv i mörker fyllt av smärtor.
Har Du inget som helst samvete, eller undrar Du någonsin över hur jag har det? Hur mitt liv blev efter den ödesdigra dagen då din gaskåta hand drog upp mc:n på bakhjulet (med mig utlämnad åt mitt öde baktill) för att därefter dra gasen i botten maximalt och strax därpå krascha rejält?!
Ångrar Du någonsin Din vårdslöshet och nonchalans, Din uppenbara dödslängtan och det faktum att Du drog med mig - mot min vilja - i Din vansinnesfärd mot livet efter detta?
Och har Du tänkt på, att jag av någon outgrundlig anledning försvarade Dig inför polisen?
Varför frågar jag mig... Varför tyckte jag att jag hade någon anledning att "skydda" Dig och till och med ljuga för polisen, för att rädda Ditt skinn?!
Jo, därför att jag inbillade mig att Du faktiskt hade ett samvete och att Du därför "led" tillräckligt genom vetskapen om de svåra skadorna jag ådrog mig vid olyckan... Vilket hån!
Tacken för min omtanke och generositet var och förblir total tystnad ifrån Dig.
Tacken för att jag efter den våldsamma kraschen, som Du och enbart Du är ansvarig för, ändå "höll Dig om ryggen", är - ingenting!!!
Inte ett ljud, inget besök eller telefonsamtal, inte ens ett litet kort eller en blomma - tycker Du verkligen inte att jag hade varit värd något av detta?!
Själv kom Du undan mer eller mindre med blotta förskräckelsen och en bruten arm.
Men jag fick betala ett mycket högt pris för Din mardrömsfärd!
Som genom ett mirakel (vilket även läkarna påtalat flera gånger) så överlevde jag, men mitt liv kommer aldrig någonsin att bli som förr igen.
Ingen kan ge mig synen och därmed självständigheten tillbaka.
Och det finns i dagsläget heller inte någon behandlingsmetod eller medicin som kan lindra de svåra smärtorna i min kropp.
Och än idag, drygt sju år efteråt, drömmer jag fortfarande mardrömmar och har en förfärlig dödsångest.
Inte heller det särskilt förvånande, eftersom det alltid kommer att finnas en risk för nya proppar och därför måste jag, utöver alla starka smärtmediciner, även knapra blodförtunnande resten av livet.
Min livskvalitet har brutalt och radikalt förändrats. Som (åtminstone relativt!) ung småbarnsmamma tvingas jag inse att jag inte bara blivit handikappad, utan också sjukpensionär...
Det innebär till exempel att jag alltid är beroende av andra människor och / eller färdtjänst, så fort jag vill ta mig någonstans utanför hemmet.
Det innebär också att jag, som förut var en mycket social och utåtriktad person, numera är fånge i mitt eget hem...
Mitt sociala umgänge är numera mycket begränsat, eftersom jag inte ens har en arbetsplats att gå till. Och vet DU hur man känner sig då..??!
Enkelt uttryckt - VÄRDELÖS!
Det är ingen höjdare för varken självförtroende eller självkänsla, att gå hemma och känna att man inte "är till nytta och glädje" för någon, att få känna att man faktiskt gör nytta och tillför något till någon!
Ja - enkelt uttryckt så är det absolut så att Du tog mitt liv ifrån mig!
Men som tur är, så har jag funnit meningen med livet igen och är numera så mycket mera tacksam för det jag har och uppskattar det, jag är mycket ödmjuk inför livet och den andra chans jag fått - jag har helt enkelt fått ett helt annat perspektiv!
Men en sak kommer det aldrig att förändra - om Du bara hade visat någon form av medmänsklighet och empati, någon form av samvete eller känslor...
Det är nu Ditt ok att bära.
//Anna
Självständig!?
Igår skulle vara första dagen på resten av mitt liv och inte minst början på min "självständighet"... Jo, gomiddag...
Suck.... Om inte "om" hade varit! Om inte den där eländiga olyckan inträffat för drygt sju år sedan... Om jag bara inte hade mist synen.... Om jag bara hade varit som alla andra, "vanliga" friska mammor och kvinnor...
Å andra sidan - jag kunde precis lika gärna ha dödats vid olyckan och då hade jag inte suttit här alls idag, med mina funderingar! Ej heller hade jag fått uppleva den obeskrivliga glädjen över att få barn - två gånger om dessutom! Nejdå, missförstå mig inte - jag är SÅ oerhört tacksam för att vara i livet och för att jag lärt mig vad som är viktigt och betydelsefullt här i livet, som till exempel kärleken, hälsan - och inte minst barnen :-)!
Hursomhelst - det går dock inte att förneka det faktum att olyckan berövade mig all den självständighet och glädje det innebär att ha körkort och bil och att själv kunna ta sig fram, vart man vill och när man vill. Det är den förlusten som jag sörjer mest än idag... För det är inte alltid kul att behöva planera minsta lilla matinköp ibland flera dagar i förväg, för att fixa med skjuts och ledsagare. Och hur fräckt var det på en skala att vara knappt 30 år och beviljad färdtjänst...??! Hahaha... :-) Det är ju liksom bara gamla Edvin och tant Hulda som åker sånt - inte jag inte! :-)
Men men, nu är det som det är och jag är numera tacksam över att ha den möjligheten naturligtvis! Fast det innebär ju fortfarande att jag inte kan göra någonting "impulsivt" längre.
Men IGÅR.. - igår skulle lilltjejen lämnas på dagis hela förmiddagen på egen hand och då minsann skulle undertecknad "lyxa till det" och känna sig oerhört självständig, genom att åka tåg alldeles ensam (för det är ju som så att så fort jag åker färdtjänst eller med någon anhörig, så är det ju just det att jag inte är ensam!) till Helsingborg, ta en fika och därefter gå till "hjärnskrynklaren" innan det var dags att ta halvtolvtåget hem igen för att hämta den lilla hönan.
Nöjd och belåten gled jag in på Fahlmans och beställde en stor kopp kaffe och en kaloririk bulle, medans jag väntade på att H&M skulle slå upp portarna - för en liten snabbis bland deras för dagen nya reavaror kunde jag ju alltid hinna med! :-)
Och jajamensan - jag hann, jag köpte och fortsatte om möjligt ännu mera nöjd och upprymd av min nyvunna frihet och självständighet till min "träff". Där klargjorde jag att jag var tvungen att kila igen en viss tid för att hinna med tåget, vilket inte var något problem. Väl färdig där, styrde jag så stegen mot stationen och fortsatten en trappa ned till perrongen - och såg precis häcken på mitt tåg försvinna ut.........!!! :-(
Gissa om jag blev förbannad, förtvivlad, frustrerad.... Ja, typ allt som finns i känsloregistret! Tåghelvetet hade haft den mycket dåliga smaken att avgå en hel minut för tidigt!!! Och genast försvann allt det mysiga och roliga med min lilla självständighetsdag och istället infann sig som ett brev på posten STRESSEN! För nu skulle jag ju snart vara på dagis och hämta dottern... Så jag slet upp min telefon och ringde till päronen (för dom bor som tur är i Hbg). Gissa om jag blev ännu mera stressad och frustrerad när min far upplyste mig om att modern åkt hemifrån för typ tio minuter sedan för att åka och handla, och naturligtvis har ju inte hon någon mobil (med sig åtminstone. Vad är det med den generationen egentligen?! Tror dom att mobiltelefoner bits eller något??)..... Jaha - så vad gjorde då denna svensken?! Ja, inte hade jag mycket val inte - som värsta "lyxhustrun" fick jag helt enkelt ta en taxi från Helsingborg till dagiset långt ute på vischan. Kostnad? Drygt 500 spänn... Och då var det ändå fastpris! Jipii-kay-jej..... Åt skogen med självständigheten och myset - nästa gång lär jag få ta färdtjänst i alla fall! Men å andra sidan går dom inte heller att lita på... Njae, tåget får nog en chans till - trots allt!
Länge leve friheten och självständigheten - f-n bara att det ska behöva bli så dyrt... :-)
Nåja, om en vecka eller två så skrattar jag säkert åt det... :-)
"För varje minut som vi är arga, förlorar vi 60 sekunder av lycka....."
Förståelse - och förlåtelse...
Alltid detta dåliga samvete - gentemot någon, för någonting...
Jag är så trött på att ständigt känna på det viset och dessutom känna mig mindervärdig som medmänniska, vän, maka och inte minst mamma! Jag gör så gott jag kan, utifrån mina förutsättningar - och de förändrades ju ganska brutalt för sju år sedan. Jadå, jag överlevde tack och lov - men jag berövades synen och tvingas leva med mina smärtor, dygnet runt, resten av livet. Och det är inte alltid en lek. Och eftersom jag lyckats få två små underbara mirakel i form av mina barn, som typ jämnt är sjuka och håller mig uppe om nätterna, så underlättar inte det smärtorna.. Dock så finns det samtidigt ingen bättre medicin än just barnens leenden och kärleksförklaringar!
Men - jag är trots allt handikappad och kan inte göra allting som "vanliga, friska" mammor och kvinnor gör, tyvärr. Och tro mig, ingen är mer ledsen för det än jag själv! Om Ni visste hur kränkande det är att bli ifrågasatt jämnt och ständigt, när folk undrar om jag verkligen kan det eller detta, och det gäller förstås främst i förhållandet till mina barn. Det fanns till och med dom i omgivningen som undrade om jag verkligen borde skaffa barn över huvud taget!? Som om inte olyckan berövat mig tillräckligt mycket ändå, inte minst livskvalitet! Och mina barn är numera anledningen till att jag orkar gå upp de dagar det är som värst - de är min anledning att LEVA!
Sen har vi ju det här med umgänge i övrigt..... Och då handlar det om ALLT - oavsett om det gäller t ex att bara åka iväg och shoppa, gå på bio, gå på familjemiddag eller ut och festa... Jag ÄR handikappad och det ÄR ofta jag mår så pass dåligt att jag knappt tar mig ur sängen. Och jag VET att jag gör mig själv en otjänst när jag ändå håller humöret uppe utåt sett, eftersom folk då har mycket svårare att förstå hur jag faktiskt mår och känner det. Samtidigt så är jag av den åsikten, att ingen annan blir glad av att höra vilken eländig dag jag har och därför brukar jag inte "spy galla" över min situation och mina krämpor. Men - det innebär ändå inte per automatik att jag ljuger eller överdriver om min situation och den som tror det är mer än välkommen att bo hos mig en vecka och gå i mina skor - det vore MYCKET intressant att höra reaktionen efteråt!
Jag önskar ingen olycka över någon, men det vore förbaskat skönt med lite mer förståelse och faktiskt även lite mera respekt inför mig och det jag står för!
Slutligen vill jag bara be om ursäkt - FÖRLÅT till alla Er som jag någon gång gjort besvikna eller ledsna! Jag är ingen ond person och gör det absolut inte av illvilja - däremot har jag mycket ont, ofta, och det i kombination med alla tunga mediciner gör att jag faktiskt inte orkar saker och ting hur gärna jag än skulle vilja! Och eftersom det ofta är så att energin inte räcker till, så måste jag ju trots allt (av förklarliga skäl!) först och främst ta hand om barnen och familjen. Och om det nu är så att någon felaktigt fått för sig att jag är en självisk person, så vill jag bara slutligen understryka att jag aldrig någonsin sätter mig själv i främsta rummet utan alltid ser till att mina nära och kära först och främst mår bra. Rätt eller fel, men så är det i alla fall...
Och när jag ändå är igång, så kan jag ju även passa på att be om ursäkt för att jag ibland känner mig så vansinnigt trött på min vardag och önskar att jag hade haft möjligheten att göra något mer av mitt liv, att kunna vara lite mer självisk och inte minst fylla ut det tomrum som numera finns i mitt liv och slippa känna det som att mitt eget hem är ett fängelse.
Tack - för att jag lever!
Tack - för mina underbara barn, de är mitt allt och mitt solsken!
Tack - för alla nära och kära, som stöttar och älskar mig villkorslöst!
Tack - för ordets gåva!
