Gott Nytt År!
Ja, halleda...! :-)
Ännu ett år har rusat förbi och när jag nu ska försöka sammanfatta och analysera det, så kan jag bara konstatera att tiden rinner iväg i ett rasande tempo!
Och trots att jag så långt det går, lever här och nu, så känner jag ändå ett visst vemod över att ännu ett år hunnit gå.
Men även hopp och tillförsikt inför det som ligger framför mig (oss) och för de drömmar jag ännu inte har genomfört.
2008 var bland annat året då jag (äntligen!) började blogga - och det har skänkt mig stor glädje och tillfredsställelse, och inte minst många nya, härliga och stöttande vänner runt om i landet. Tack! ..för att Ni finns och för den värme och support Ni ger mig!
Det var också detta år som min älskade son fick diagnosen ADHD, blott 5,5 år gammal, med allt var det innebär - för honom själv framför allt, men också för övriga familjen och inte minst för hans skolgång och det sociala samspelet.
Det har varit ett år som så många andra, med ömsom vin och ömsom vatten men den sista månaden har varit ganska tung av flera skäl.
Men - alla slut innebär även en ny början på något, som gör att man utvecklas och får erfarenheter (på gott såväl som ont), vilket i sin tur gör att man växer som människa och blir starkare!
Önskar Er alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR! :-)
Och sätter in lite bilder från mitt/vårt senaste år :-).
Många kramar,
Anna
"Livet är det som händer Dig medan Du planerar annat..."
Ännu ett år har rusat förbi och när jag nu ska försöka sammanfatta och analysera det, så kan jag bara konstatera att tiden rinner iväg i ett rasande tempo!
Och trots att jag så långt det går, lever här och nu, så känner jag ändå ett visst vemod över att ännu ett år hunnit gå.
Men även hopp och tillförsikt inför det som ligger framför mig (oss) och för de drömmar jag ännu inte har genomfört.
2008 var bland annat året då jag (äntligen!) började blogga - och det har skänkt mig stor glädje och tillfredsställelse, och inte minst många nya, härliga och stöttande vänner runt om i landet. Tack! ..för att Ni finns och för den värme och support Ni ger mig!
Det var också detta år som min älskade son fick diagnosen ADHD, blott 5,5 år gammal, med allt var det innebär - för honom själv framför allt, men också för övriga familjen och inte minst för hans skolgång och det sociala samspelet.
Det har varit ett år som så många andra, med ömsom vin och ömsom vatten men den sista månaden har varit ganska tung av flera skäl.
Men - alla slut innebär även en ny början på något, som gör att man utvecklas och får erfarenheter (på gott såväl som ont), vilket i sin tur gör att man växer som människa och blir starkare!
Önskar Er alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR! :-)
Och sätter in lite bilder från mitt/vårt senaste år :-).
Många kramar,
Anna
"Livet är det som händer Dig medan Du planerar annat..."
Mellandagsrea!?
Hrm..
Man skulle ju kunnat tro att man ("jag"!) efter all hysteri och ekonomiskt förfall runt julen,
skulle hålla sig så långt från affärer och shopping som möjligt...
Men, ack, ack nej...! :-)
Så igårmorse fixade jag raskt i ordning mig och dottern för att ta tåget tillsammans med
ena storasystern till Helsingborg, för lite seriös shopping och fikamys..!
Dottern var till att börja med på lika strålande humör som vi vuxna - åka tåg är ju ett äventyr!
Och även fikastunden förflöt på ett trevligt och avslappnat sätt.
Men sen - när det blev dags att kila ut och in i affärer i jakten på något riktigt bra fynd, då
tyckte inte den lilla damen det var lika spännande längre.. :-)
Hahaha... Men det var ju inget jag inte hade kalkylerat med, så allting gick ganska bra ändå!
Även om vi den sista timmen fick hålla oss utomhus, eftersom hon var rejält trött på att shoppa
kläder då...!
Men - det blev faktiskt några riktigt bra och snygga fynd! Alltid lika kul, eller hur..?! :-)
Ha en underbar dag!
Kramar,
Anna
En enda solstråle är nog för att driva bort många skuggor...
Man skulle ju kunnat tro att man ("jag"!) efter all hysteri och ekonomiskt förfall runt julen,
skulle hålla sig så långt från affärer och shopping som möjligt...
Men, ack, ack nej...! :-)
Så igårmorse fixade jag raskt i ordning mig och dottern för att ta tåget tillsammans med
ena storasystern till Helsingborg, för lite seriös shopping och fikamys..!
Dottern var till att börja med på lika strålande humör som vi vuxna - åka tåg är ju ett äventyr!
Och även fikastunden förflöt på ett trevligt och avslappnat sätt.
Men sen - när det blev dags att kila ut och in i affärer i jakten på något riktigt bra fynd, då
tyckte inte den lilla damen det var lika spännande längre.. :-)
Hahaha... Men det var ju inget jag inte hade kalkylerat med, så allting gick ganska bra ändå!
Även om vi den sista timmen fick hålla oss utomhus, eftersom hon var rejält trött på att shoppa
kläder då...!
Men - det blev faktiskt några riktigt bra och snygga fynd! Alltid lika kul, eller hur..?! :-)
Ha en underbar dag!
Kramar,
Anna
En enda solstråle är nog för att driva bort många skuggor...
Mycket nu
Det är mycket på gång i mitt liv just nu...
Och man brukar ju säga att alla (goda) ting är tre.
Men faktum är att även om jag inte är lastgammal så har jag hunnit lära mig att det många gånger är
just så att saker och ting kommer "i tre"... For good and for bad.. :-)
Förra årets ord tillhör förra årets språk,
och nästa års ord väntar en ny röst..
Att göra ett slut
är att göra en början... (T S Eliot)
Många kramar,
Anna
Att veta det rätta men inte göra det
är brist på mod...
Ljus o hopp
Allt har den som hoppas kan,
inget den vars hopp försvann...
Jag lever på hoppet! :-)
Kramar och God Fortsättning!
Anna
Ju mörkare det är, desto större chans att det blir ljusare igen!
Julfirande
Jajamensan - nu har startskottet för årets julfirande gått av stapeln..!
Och ärligt talat kände jag mig föga road inför detta, med tanke på de senaste dagarnas motgångar.
Men vad fasen - efter att ha kokt och griljerat skinka, stekt typ hundra hemgjorda köttbullar, grillat två kilo revben, shoppat allehanda julgodis, glögg, snaps och annat smått och gott samt städat, dukat och tagit in och klätt julgranen samtidigt som julmusik strömmade ur högtalarna och slutligen sett de underbara små barnens förväntansfulla ansikten och glittrande ögon, så infannn även julkänslan sig!
...Och nu har vi hunnit fira jul med den ena sidan, imorgon blir det mys här hemma med bara den egna familjen framför Kalle & Co och på juldagen ska vi fira med mina föräldrar och syskon med familjer.
God Jul till Er alla!
Kramar,
Anna
Slutligen vill jag dela med mig av följande underbara rader, som jag igår fick tillsammans med en blomma av min älskade storasyster - tack för att Du finns, en finare syster och vän kan man inte få!
Om livet känns orättvist hårt ibland
som om alla dagar kommer vara plågsamt långa
Kom ihåg att det alltid finns en hand
som är utsträckt och kan Dig fånga
Vissa steg måste man ta ensam här i livet
ingen kan göra den sorgen lätt
När man inser att inte allt är på förhand givet
och man inte säkert vet var man gjort fel och rätt
När tanken är mörk och sinnet gränslöst tungt
när nattens timmar betyder ångest och smärta
Kom ihåg det finns de som älskar Dig
och för alltid har Dig i sina hjärtan
Och ärligt talat kände jag mig föga road inför detta, med tanke på de senaste dagarnas motgångar.
Men vad fasen - efter att ha kokt och griljerat skinka, stekt typ hundra hemgjorda köttbullar, grillat två kilo revben, shoppat allehanda julgodis, glögg, snaps och annat smått och gott samt städat, dukat och tagit in och klätt julgranen samtidigt som julmusik strömmade ur högtalarna och slutligen sett de underbara små barnens förväntansfulla ansikten och glittrande ögon, så infannn även julkänslan sig!
...Och nu har vi hunnit fira jul med den ena sidan, imorgon blir det mys här hemma med bara den egna familjen framför Kalle & Co och på juldagen ska vi fira med mina föräldrar och syskon med familjer.
God Jul till Er alla!
Kramar,
Anna
Slutligen vill jag dela med mig av följande underbara rader, som jag igår fick tillsammans med en blomma av min älskade storasyster - tack för att Du finns, en finare syster och vän kan man inte få!
Om livet känns orättvist hårt ibland
som om alla dagar kommer vara plågsamt långa
Kom ihåg att det alltid finns en hand
som är utsträckt och kan Dig fånga
Vissa steg måste man ta ensam här i livet
ingen kan göra den sorgen lätt
När man inser att inte allt är på förhand givet
och man inte säkert vet var man gjort fel och rätt
När tanken är mörk och sinnet gränslöst tungt
när nattens timmar betyder ångest och smärta
Kom ihåg det finns de som älskar Dig
och för alltid har Dig i sina hjärtan
K ä r l e k
KÄRLEK - till Er alla...!!! :-)
Och lite extra till alla Er som senaste dygnet hört av sig till mig via mail, sms, telefon eller här på bloggen.
Om Ni visste vad Er omtanke betyder för mig, tack för Ert stöd och Era sympatier!
Och jag lovar - jag kommer så fort jag orkar att berätta vad som hänt med min älskade och efterlängtade islandshäst!
Men "for now" - jag känner mig ganska låg och har fullt upp med att hålla skenet uppe.. :-) Det är ju trots allt jul!
Så här följer ett utdrag ur en helt UNDERBAR version av Alphaville´s "Forever young" i tappning av Ainbusk Singers;
"....För evigt nu
låt mig få va´för evigt nu
- så hos mig vill jag att stunden stannar
för evigt
för evigt nu..."
...Kunde ju inte ha sagt det mycket bättre själv! :-)
Carpe Diem!
Kramar,
Anna
Och lite extra till alla Er som senaste dygnet hört av sig till mig via mail, sms, telefon eller här på bloggen.
Om Ni visste vad Er omtanke betyder för mig, tack för Ert stöd och Era sympatier!
Och jag lovar - jag kommer så fort jag orkar att berätta vad som hänt med min älskade och efterlängtade islandshäst!
Men "for now" - jag känner mig ganska låg och har fullt upp med att hålla skenet uppe.. :-) Det är ju trots allt jul!
Så här följer ett utdrag ur en helt UNDERBAR version av Alphaville´s "Forever young" i tappning av Ainbusk Singers;
"....För evigt nu
låt mig få va´för evigt nu
- så hos mig vill jag att stunden stannar
för evigt
för evigt nu..."
...Kunde ju inte ha sagt det mycket bättre själv! :-)
Carpe Diem!
Kramar,
Anna
Sorglig lördag...
Jag älskar mina djur!
Det finns ingenting jag inte gör, för att mina djur ska må och ha det bra.
Därför gör det också fruktansvärt ont, för att inte säga jävligt ont, när någonting händer
som gör att man tvingas ta det där beslutet som alla djurägare fasar inför...
För hur mycket ett djur än lider, så är det ändå ohyggligt svårt att stå där med sitt älskade djur,
och besluta huruvida det ska leva eller dö...!
Och just det beslutet tvingades jag idag göra för min älskade, fine, kloka och förståndiga skogskatt
- och åkte hem med en tom kattbur...
Jag vet att det var det bästa för honom, men det gör ändå så jävla ont! För att inte tala om hur tomt det är här hemma nu...
Min långhårige, underbare kattvän kommer inte att ligga hos mig i sängen mera. Han kommer inte att gå runt och småprata med mig om dagarna eller tillgivet hoppa upp i mitt knä när jag sitter vid tv:n eller datorn, och jag saknar honom något alldeles obeskrivligt mycket redan!
Men samtidigt är jag så tacksam för den tiden vi fått tillsammans och för all den tillgivenhet, värme och ovillkorliga kärlek som han skänkt mig. Du kommer för alltid att finnas i mitt hjärta "Putte" - du var en helt unik katt!
Detta innebär att jag inom loppet av två dagar, förlorat både min älskade katt OCH min efterlängtade häst...
Vissa dagar är jävligare än andra och idag är sannerligen en sådan dag! Jag brukar inte tycka synd om mig själv, men det är svårt att låta bli just nu.. Och med bara ett par dagar kvar till julafton, känner denna mamman inte särskilt mycket för julfirande!
Men men - jag får väl helt enkelt låta tårarna flöda fritt idag, sen är det dags att bita ihop och fixa julkalaset varken man vill eller ej! :-)
Till Putte: Sov gott min älskade vän - matte älskar Dig!
Till Spakur: Oavsett vad som händer, så har jag räddat Dig till livet och Du kommer alltid att vara MIN till både kropp och själ! Matte älskar Dig...!
//Anna
"Döden gör slut på ett liv men inte ett förhållande..."
Det finns ingenting jag inte gör, för att mina djur ska må och ha det bra.
Därför gör det också fruktansvärt ont, för att inte säga jävligt ont, när någonting händer
som gör att man tvingas ta det där beslutet som alla djurägare fasar inför...
För hur mycket ett djur än lider, så är det ändå ohyggligt svårt att stå där med sitt älskade djur,
och besluta huruvida det ska leva eller dö...!
Och just det beslutet tvingades jag idag göra för min älskade, fine, kloka och förståndiga skogskatt
- och åkte hem med en tom kattbur...
Jag vet att det var det bästa för honom, men det gör ändå så jävla ont! För att inte tala om hur tomt det är här hemma nu...
Min långhårige, underbare kattvän kommer inte att ligga hos mig i sängen mera. Han kommer inte att gå runt och småprata med mig om dagarna eller tillgivet hoppa upp i mitt knä när jag sitter vid tv:n eller datorn, och jag saknar honom något alldeles obeskrivligt mycket redan!
Men samtidigt är jag så tacksam för den tiden vi fått tillsammans och för all den tillgivenhet, värme och ovillkorliga kärlek som han skänkt mig. Du kommer för alltid att finnas i mitt hjärta "Putte" - du var en helt unik katt!
Detta innebär att jag inom loppet av två dagar, förlorat både min älskade katt OCH min efterlängtade häst...
Vissa dagar är jävligare än andra och idag är sannerligen en sådan dag! Jag brukar inte tycka synd om mig själv, men det är svårt att låta bli just nu.. Och med bara ett par dagar kvar till julafton, känner denna mamman inte särskilt mycket för julfirande!
Men men - jag får väl helt enkelt låta tårarna flöda fritt idag, sen är det dags att bita ihop och fixa julkalaset varken man vill eller ej! :-)
Till Putte: Sov gott min älskade vän - matte älskar Dig!
Till Spakur: Oavsett vad som händer, så har jag räddat Dig till livet och Du kommer alltid att vara MIN till både kropp och själ! Matte älskar Dig...!
//Anna
"Döden gör slut på ett liv men inte ett förhållande..."
Stolt o glad :-)
![[award_23698749.jpg]](http://3.bp.blogspot.com/_trSNv5tuhII/SUs5mk2b-0I/AAAAAAAABeI/KoJ8m0_TB2o/s1600/award_23698749.jpg)
Den här bloggen byggs och fylls av NÄRHET - närhet i rum, tid och förhållande!
Dessa bloggare är osedvanligt charmerande och söta, och syftet är att finna och att vara vänner. De är inte upptagna av utmärkelser och själviskhet. Vårt hopp är att när banden genom dessa utmärkelser är knutna, kommer ännu mer vänskap att ha fortplantat sig. Var snäll och ge lite extra uppmärksamhet till dessa!
TUSEN TACK för utmärkelsen "m i @"! Det värmde! Och om Du visste hur väl jag behövde något sådant just idag...! :-)
Kramar,
Anna.
Spakur
"Du har räddat honom till livet och för det kommer Du att få en stjärna i himlen!
Han kommer för alltid att vara Din häst Anna, var han än befinner sig."
Den som lärt känna människans ondska blir djurvän...
Han kommer för alltid att vara Din häst Anna, var han än befinner sig."
Den som lärt känna människans ondska blir djurvän...
Tacksamhetens tid...
Julen ska ju som bekant vara en glädjens högtid, men i år grumlas den av en del andra tankar...
Dock är tacksamheten och kärleken lika stor som alltid, om inte större, och därför ville jag passa på att tacka... :-)
T A C K - till Er alla!
Tack för att Ni finns,
för dom Ni är
och för att Ni finns här för mig!
Tack till mina älskade systrar,
som även är mina bästa vänner
- tack för all kärlek, all hjälp och all support!
Tack till mina föräldrar,
som alltid ställer upp
- no matter what!
Tack för Er gränslösa (och ibland nästan enerverande!) kärlek och omsorg!
Tack till mina närmsta vänner
- Ni är få men ovärderliga!
Tack för Ert stöd, Er kärlek och ärlighet,
och för att Ni hjälper mig upp på benen igen de gånger jag faller!
Tack till A L L A
- syskon, familj, vänner,
kända och okända
och inte minst till alla Er "cyber-vänner"! Ert stöd, gensvar och
gemenskap har blivit en av mina viktigaste livlinor! :-)
Jag är så innerligt glad och tacksam över alla Er fina,
godhjärtade och kärleksfulla människor
- TACK för att Ni finns i mitt liv!
Och slutligen: Tack - för att jag lever och för mina underbara barn!
Kramar,
Anna
Tacksamhet är hjärtats minne... :-)
Dock är tacksamheten och kärleken lika stor som alltid, om inte större, och därför ville jag passa på att tacka... :-)
T A C K - till Er alla!
Tack för att Ni finns,
för dom Ni är
och för att Ni finns här för mig!
Tack till mina älskade systrar,
som även är mina bästa vänner
- tack för all kärlek, all hjälp och all support!
Tack till mina föräldrar,
som alltid ställer upp
- no matter what!
Tack för Er gränslösa (och ibland nästan enerverande!) kärlek och omsorg!
Tack till mina närmsta vänner
- Ni är få men ovärderliga!
Tack för Ert stöd, Er kärlek och ärlighet,
och för att Ni hjälper mig upp på benen igen de gånger jag faller!
Tack till A L L A
- syskon, familj, vänner,
kända och okända
och inte minst till alla Er "cyber-vänner"! Ert stöd, gensvar och
gemenskap har blivit en av mina viktigaste livlinor! :-)
Jag är så innerligt glad och tacksam över alla Er fina,
godhjärtade och kärleksfulla människor
- TACK för att Ni finns i mitt liv!
Och slutligen: Tack - för att jag lever och för mina underbara barn!
Kramar,
Anna
Tacksamhet är hjärtats minne... :-)
En vecka före jul..
...Och allting är kaos...
Men inte så mycket på utsidan kanske, utan mest inom mig - men där är det å andra sidan riktigt rejält rörigt!
Och med allt för många tankar snurrande i skallen, samtidigt som de sista julklappsinköpen ska fixas, granen huggas, skolavslutningen besökas och ett stycke islandshäst emottas någon gång framåt söndagskvällen, så har jag just nu inte så mycket annat i huvudet.... Typ...! Ja, bortsett från att hålla huvudet högt och skenet uppe! :-)
Ha en härlig torsdag!
Kramar,
Anna
...och en röst sade till mig genom allt kaos; Le och var glad, ty det kunde vara värre! Och jag log och var glad och det blev värre...!
Jordbävning!?
Jo, God Morgon...
När klockan var typ kvartöversex imorse och jag satt i soffan och försökte slå upp dom blå, samtidigt som jag gav dottern morgonvällingen, så började plötsligt hela huset röra sig - porslinet skramlade ute i köksskåpen och vi höll på att ramla ur sofforna...
Halleda - en jordbävning!? Ingenting som varken jag själv eller särskilt många skåningar över huvud taget upplevt tidigare - som tur är får man ju säga!
Och tanken slår mig än en gång, hur små vi människor är när vi ställs mot vädrets och naturens makter...
... Vi behandlar ju inte moder jord särskilt väl, så det är kanske inte så konstigt att hon slår tillbaks emellanåt!?
Skakiga morgonkramar,
Anna
Människorna är de värsta av jordens parasiter...
Självinsikt..
Självinsikten är lika glasklar som smärtsam...
Att leva med smärtor dygnet runt gör ju knappast mig till en ständigt munter varelse...
Att ha förlorat min dyrbara och stolta självständighet stärker inte direkt den redan låga självkänslan...
Att inte kunna arbeta och få social stimulans, gör inte att jag känner mig särskilt värdefull...
Men även om jag förtränger allt det, och oftast lyckas ganska bra, så brister bubblan emellanåt.
Och att min älskade son har ADHD och flera gånger om dagen testar både gränser och tålamod,
samtidigt som den lika mycket älskade dottern glatt hänger på samtliga av hans upptåg,
gör vårt hem till ett många gånger både högljutt och temperamentsfyllt katastrofområde...
Allt sammantaget konstaterar jag att jag ständigt har dåligt samvete gentemot någon, för något...
... Och inser att det kanske inte är så konstigt att orken ibland tar slut... Även om blotta tanken åter ger mig dåligt samvete! :-)
Och även om det dåliga samvetet är en ständig följeslagare och självkänslan emellanåt gränsar till självförakt, så är det en obändig vilja och gränslös kärlek som segrar!
Kramar,
Anna
"Alla är vi månar och har en mörk sida som vi aldrig visar för någon.."
Att leva med smärtor dygnet runt gör ju knappast mig till en ständigt munter varelse...
Att ha förlorat min dyrbara och stolta självständighet stärker inte direkt den redan låga självkänslan...
Att inte kunna arbeta och få social stimulans, gör inte att jag känner mig särskilt värdefull...
Men även om jag förtränger allt det, och oftast lyckas ganska bra, så brister bubblan emellanåt.
Och att min älskade son har ADHD och flera gånger om dagen testar både gränser och tålamod,
samtidigt som den lika mycket älskade dottern glatt hänger på samtliga av hans upptåg,
gör vårt hem till ett många gånger både högljutt och temperamentsfyllt katastrofområde...
Allt sammantaget konstaterar jag att jag ständigt har dåligt samvete gentemot någon, för något...
... Och inser att det kanske inte är så konstigt att orken ibland tar slut... Även om blotta tanken åter ger mig dåligt samvete! :-)
Och även om det dåliga samvetet är en ständig följeslagare och självkänslan emellanåt gränsar till självförakt, så är det en obändig vilja och gränslös kärlek som segrar!
Kramar,
Anna
"Alla är vi månar och har en mörk sida som vi aldrig visar för någon.."
Beslut...
Luciamorgon
Från tv:n hörs luciasång,
runtom i rummet sprider de levande ljusen stämningsfullt sken
och utanför fönstret lyser fullmånen upp den nyfallna snön...
Och jag känner mig både ödmjuk och tacksam,
men samtidigt lite sorgsen utan att veta orsaken...
Önskar Er alla en trevlig lucia!
Kramar,
Anna
Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över Ditt huvud,
men Du kan hindra dem från att bygga bo i Ditt hår...
runtom i rummet sprider de levande ljusen stämningsfullt sken
och utanför fönstret lyser fullmånen upp den nyfallna snön...
Och jag känner mig både ödmjuk och tacksam,
men samtidigt lite sorgsen utan att veta orsaken...
Önskar Er alla en trevlig lucia!
Kramar,
Anna
Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över Ditt huvud,
men Du kan hindra dem från att bygga bo i Ditt hår...
Vill bara klargöra..
Känner att jag för säkerhets skull måste förklara mig lite angående mitt tidigare inlägg "Ibland måste man.."
För det första så vill jag gärna påminna om att mycket av det jag skriver gör jag med glimten i ögat och ofta skriver jag med en stor dos självironi. Och faktum är att det är mitt sätt att hantera det som jag upplever som jobbigt i min vardag, att omskriva det - antingen rent humoristiskt eller då alltså ironiskt.
Så det faktum att jag kallade min älskade lille prins för "adhd-barnet" var inte avsett att vara kränkande eller stötande på något sätt och om man läste hela inlägget så tror jag nog man insåg att det var skrivit med värme och av kärlek.
Men för säkerhets skull så har jag nu ändrat i inlägget... :-)
Slutligen - det är faktiskt så, att ens misstag och motgångar blir lättare att hantera ifall man väljer att göra om det till något komiskt (och i mitt fall även ironiskt)! :-)
Carpe diem!
Julefrid..?!
... Så nalkas då den tredje advent,
- men vänta nu, vad är det som hänt?!
Från att ha varit väl förberedd,
känner jag mig nu helt vilseledd...
För med nästan alla julklappsinköp klara, kände jag mig ganska nöjd
och tänkte att "...denna julen kanske blir frid och fröjd..."
... Men att barnen skulle vara sjuka i veckovis,
ja, det borde jag ju ha kalkylerat med naturligtvis...?!
Så nu sitter jag här med skägget i kläm
och försöker räkna ut på mina fem
- hur i h-e ska jag hinna få ihop resten??!
...det är ju bara typ en vecka kvar, sen börjar (jul-) festen.
Ja, nu är goda råd sannerligen dyra
- därför ber jag, innan vi tänder ljus nummer fyra:
ge mig sömn, lugn och julefrid
sen får ju allt annat helt enkelt ha sin tid!
Julstressade kramar,
Anna.
Ibland måste man...
Jag vet - jag har ingen rätt att klaga...
Det finns SÅ många runtomkring, i hela världen, som har det betydligt värre och mår mycket sämre än vad jag har och gör...
Och tro mig - jag är verkligen tacksam för mitt liv och den skyddsängel som vakar över mig!
Men för att vara helt ärlig - ibland händer det faktiskt att allting står mig upp i halsen...!
När sömnbristen efter otaliga vaknätter förvandlat mig till värsta manodepressiva PMS-monstret med en tålamodsgräns på typ minus sjuhundrafemtioelva, så börjar Anthony´s (även kallad "Duracell-kaninen"..!) mundiarré och hyperaktivitet samt 2-åringens "underbara" "...Thess kan..." och "...VILL INTE!!!" (trots?? O, nej..!), sakta men säkert tära på mig och stundtals tvivlar jag på det egna förståndet.
Och då, när det inträffar, så får jag ju erkänna att jag blir heligt trött och förbaskad på allting - på hela situationen, liksom;
Allt ifrån olyckan och allt den tog ifrån mig i form av oberoende och livskvalitet, allt den hindrar mig från att kunna vara och göra med mina barn - till ångest och dåligt samvete över att humör och tålamod ibland brister, antingen på grund av egna plågor eller när sonen (...och i hans fotspår springer ju lillasyster!) snurrat på i allt för högt tempo allt för länge...
....Vilket ger typ detta resultatet.
Det går helt enkelt till en viss gräns och sedan bara måste jag få flåsa av mig lite frustration!
Så jag beklagar kära vänner - detta är ju knappast det mest underhållande jag har klottrat ner här på bloggen
- men f-n så befriande att få skriva av sig en stund! :-)
... Ja, faktum är att jag känner mig redan bättre till mods!
Kärlek!
// Anna
"Vi är alla änglar med endast en vinge, och vi kan endast flyga genom att omfamna varandra"
Det finns SÅ många runtomkring, i hela världen, som har det betydligt värre och mår mycket sämre än vad jag har och gör...
Och tro mig - jag är verkligen tacksam för mitt liv och den skyddsängel som vakar över mig!
Men för att vara helt ärlig - ibland händer det faktiskt att allting står mig upp i halsen...!
När sömnbristen efter otaliga vaknätter förvandlat mig till värsta manodepressiva PMS-monstret med en tålamodsgräns på typ minus sjuhundrafemtioelva, så börjar Anthony´s (även kallad "Duracell-kaninen"..!) mundiarré och hyperaktivitet samt 2-åringens "underbara" "...Thess kan..." och "...VILL INTE!!!" (trots?? O, nej..!), sakta men säkert tära på mig och stundtals tvivlar jag på det egna förståndet.
Och då, när det inträffar, så får jag ju erkänna att jag blir heligt trött och förbaskad på allting - på hela situationen, liksom;
Allt ifrån olyckan och allt den tog ifrån mig i form av oberoende och livskvalitet, allt den hindrar mig från att kunna vara och göra med mina barn - till ångest och dåligt samvete över att humör och tålamod ibland brister, antingen på grund av egna plågor eller när sonen (...och i hans fotspår springer ju lillasyster!) snurrat på i allt för högt tempo allt för länge...
....Vilket ger typ detta resultatet.
Det går helt enkelt till en viss gräns och sedan bara måste jag få flåsa av mig lite frustration!
Så jag beklagar kära vänner - detta är ju knappast det mest underhållande jag har klottrat ner här på bloggen
- men f-n så befriande att få skriva av sig en stund! :-)
... Ja, faktum är att jag känner mig redan bättre till mods!
Kärlek!
// Anna
"Vi är alla änglar med endast en vinge, och vi kan endast flyga genom att omfamna varandra"
Yrväder... :-)
Ibland, när man som bäst behöver det och som minst väntar det,
så kommer någon av telningarna med ett fullständigt oväntat och många
gånger kärleksfullt yttrande.
Ikväll var det lill-stintan som, sjukdomar och elände till trots, plötsligt gaskade
upp sig (det var väl verkligen penicillin vi gav henne..?!) när det var dags att byta
om till pyjamas bestämt slet åt sig blöjan och satte sig på golvet samtidigt som hon med
förvånansvärd kraft i rösten sade; "Thess K A N.."
Och bara ett ögonblick senare skred hon runt, mycket stolt och nöjd med sig själv,
med värsta "gällivare-hänget" och mannekängade i köket.
Strax därpå upptäckte hon dock att blöjan kanske inte riktigt satt som den borde, varpå
hon utbrast; ..."Till-dill-dill-dill-rumpan".... :-)
PS. Visst har hon en skön frilla, mitt lilla yrväder..?! Hahaha... DS.
så kommer någon av telningarna med ett fullständigt oväntat och många
gånger kärleksfullt yttrande.
Ikväll var det lill-stintan som, sjukdomar och elände till trots, plötsligt gaskade
upp sig (det var väl verkligen penicillin vi gav henne..?!) när det var dags att byta
om till pyjamas bestämt slet åt sig blöjan och satte sig på golvet samtidigt som hon med
förvånansvärd kraft i rösten sade; "Thess K A N.."
Och bara ett ögonblick senare skred hon runt, mycket stolt och nöjd med sig själv,
med värsta "gällivare-hänget" och mannekängade i köket.
Strax därpå upptäckte hon dock att blöjan kanske inte riktigt satt som den borde, varpå
hon utbrast; ..."Till-dill-dill-dill-rumpan".... :-)
PS. Visst har hon en skön frilla, mitt lilla yrväder..?! Hahaha... DS.
Här är jag...
Någon frågade vem jag är - och var jag är..?!
Och jag började fundera... För vem är jag? Vad har jag blivit?!
Herregud, bland allt blöjbytande och kräktorkande, tvättande och matlagande, BUP-besök och NPF-diagnoser, barnläkare och egna läkarbesök - så har jag nästan tappat bort mig själv...
Men jag är här - om än jag är trött.... Så evinnerligt trött.... Både fysiskt och psykiskt utmattad över allt för mycket sjukdomar och alldeles för lite sömn...
Och faktum är, att jag just nu längtar efter att göra något enbart för egen del - helt på egen hand.
Ja, utan både barn och gubbe faktiskt!
Tänk att få åka iväg på en spa-helg någonstans, alldeles ensam...
Bara me, myself and I - och måhända en balja rödtjut och min dator.... Lite gó musik i bakgrunden och bara - VARA! :-)
I all längtan bor en framtid...
Kramar,
Anna
"Älska Dig själv - såväl Dina styrkor som Dina svagheter! Allt är Du..."
Vad gör man???
"Undernärd - det var det ordet jag sökte. Han ser ju helt undernärd ut!"
Dessa orden fälldes ikväll av min svärmor, när hon beskrev hur hon ser Anthony.
Och vet ni vad det värsta är? Att det ligger en hel del i det hon säger...
För min älskade son är verkligen S M A L . . . . . !
Men hur lyckas man tvinga en motvillig, stark och intill synden envis 6-åring att äta?! Tips någon?!
Faktum är att ända sedan A föddes, så har vi fört någon sorts krig angående maten...
Som spädbarn var han liten och klen och jag tvingades "bokföra" varje liten milliliter mjölk han fick i sig och efterhand som han växte och blev äldre, så har han alltid varit väldigt liten i maten och det har varit ett ständigt trugande, bedjande och beordrande om maten ifrån oss föräldrar...
Och hans redan usla aptit blev ju allt utom bättre när han började medicineras för sin ADHD - minskad aptit är nämligen en av de vanligaste biverkningarna... Verkligen kanonbra!
Trots uppföljningar och viktkontroller, så har inte läkare och sköterskor tyckt att det funnits anledning till någon större oro...
Men faktum kvarstår; Anthony är lång och väldigt smal för sin ålder. Han är blek och hans stora ögon nästan sticker ut i det smala ansiktet. Och jag som mamma är rejält orolig och bekymrad...
Jag vet bara inte vad mer jag / vi kan göra?! Vi kämpar dagligen och ser till att Anthony säkert äter något, vi har bett skolpersonalen hålla ett extra öga på honom när de äter lunch i skolan och BUP är välinformerade och kollar upp honom med jämna mellanrum (vikt, blodtryck m m)...
Finns det möjligen någon som känner igen detta dilemma? Är det kanske så att det är ett "vanligt" fenomen hos någon med bokstavsdiagnos? Och framför allt - är det någon som kan berätta för mig hur jag får min unge herre att gå upp i vikt??!
Kramar,
Anna
"Barn är till en stor tröst i ålderdomen - och de hjälper Dig också att nå den snabbare!"
Dessa orden fälldes ikväll av min svärmor, när hon beskrev hur hon ser Anthony.
Och vet ni vad det värsta är? Att det ligger en hel del i det hon säger...
För min älskade son är verkligen S M A L . . . . . !
Men hur lyckas man tvinga en motvillig, stark och intill synden envis 6-åring att äta?! Tips någon?!
Faktum är att ända sedan A föddes, så har vi fört någon sorts krig angående maten...
Som spädbarn var han liten och klen och jag tvingades "bokföra" varje liten milliliter mjölk han fick i sig och efterhand som han växte och blev äldre, så har han alltid varit väldigt liten i maten och det har varit ett ständigt trugande, bedjande och beordrande om maten ifrån oss föräldrar...
Och hans redan usla aptit blev ju allt utom bättre när han började medicineras för sin ADHD - minskad aptit är nämligen en av de vanligaste biverkningarna... Verkligen kanonbra!
Trots uppföljningar och viktkontroller, så har inte läkare och sköterskor tyckt att det funnits anledning till någon större oro...
Men faktum kvarstår; Anthony är lång och väldigt smal för sin ålder. Han är blek och hans stora ögon nästan sticker ut i det smala ansiktet. Och jag som mamma är rejält orolig och bekymrad...
Jag vet bara inte vad mer jag / vi kan göra?! Vi kämpar dagligen och ser till att Anthony säkert äter något, vi har bett skolpersonalen hålla ett extra öga på honom när de äter lunch i skolan och BUP är välinformerade och kollar upp honom med jämna mellanrum (vikt, blodtryck m m)...
Finns det möjligen någon som känner igen detta dilemma? Är det kanske så att det är ett "vanligt" fenomen hos någon med bokstavsdiagnos? Och framför allt - är det någon som kan berätta för mig hur jag får min unge herre att gå upp i vikt??!
Kramar,
Anna
"Barn är till en stor tröst i ålderdomen - och de hjälper Dig också att nå den snabbare!"
Försäkringskassan...
Ja, hujedamej...
Jag och många med mig har säkerligen haft både en och flera duster med försäkringskassan genom åren...!
Det är så förbannat irriterande, upprörande och rentav kränkande att gång på gång ifrågasättas av byråkratiska paragrafryttare, som själva uppenbarligen aldrig varit sjuka (eller haft anhöriga) och behövt hjälp.
Och många är de gånger jag personligen har ifrågasatt deras kompetens - både rent yrkesmässigt men inte minst socialt!
När jag just blivit gravid med T fick jag besked ifrån försäkringskassan att jag från och med januari 2006 skulle bli sjukpensionär på heltid. Och detta trots att jag själv, enligt konstens alla regler och samtliga byråkratiska lagar, ansökt om så kallad tidsbegränsad sjukersättning.
Men klåparen till handläggare hade helt förvridit mina ord och fått det till något helt annat samt missat att skicka ett utkast på beslutet till mig, varför jag aldrig fick en chans att förklara eller försvara mig!
Och trots att handläggaren erkände att hon gjort inte bara ett utan två rejäla tjänstefel, fick jag ingen möjlighet till upprättelse eller att få göra en ny ansökan...
Gissa om man känner sig både överkörd och kränkt när de behandlar en på det viset?! Och oerhört frustrerad när man inser att man inte har någon som helst chans emot dessa myndigheter!
Så vid knappt 35 års ålder och gravid med barn nummer två, tvingades jag inse att jag var sjukpensionär med mycket liten möjlighet att återvända till någon som helst form av aktivitet inom arbetslivet.
Men - jag har inte gett upp ännu och tänker heller inte så göra! Min förhoppning är fortfarande att kunna komma ut åtminstone några timmar i veckan, om så bara för att få lite social stimulans!
Hursomhelst - tillbaks till försäkringskassan och deras brist på empati...
Förra veckan fick jag höra talas om en kvinna som hon liksom jag fått en whiplash-skada. I hennes fall rörde det sig om en bilolycka i samband med tjänsten och därför betraktades skadan som arbetsskada.
I sex år har hon fått livränta till följd av sin skada och liksom jag så skulle hon nu ansöka på nytt om detta (för det är ju den sortens samhälle vi lever i - man måste fylla i och skicka in blanketter i tid och otid, även om det gäller ärenden som inte förändras..) - men fick avslag. Och nu kommer det bästa; anledningen till att hon fick avslag berodde på att försäkringskassan plötsligt menade att hennes nacksmärtor berodde på för stora bröst och inte på whiplash-skadan...
Amen alltså, ärligt talat - vad säger man...?! Det är ju så sanslöst dumt att man inte finner orden...
Som om det inte är illa nog att en människa är sjuk eller skadad med allt vad det innebär, utan dessutom ska man behöva ifrågasättas och kränkas på detta vis av samhälle och myndigheter!?
Usch, jag blir liksom helt matt - att det inte finns gränser för hur försäkringskassor och andra myndigheter får behandla oss vanliga dödliga.
Vad ger dom rätten att döma och misstro och köra över redan utsatta människor?
Kram,
Anna.
Rätten härskar också när den tar fel (latinskt ordspråk)...
Jag och många med mig har säkerligen haft både en och flera duster med försäkringskassan genom åren...!
Det är så förbannat irriterande, upprörande och rentav kränkande att gång på gång ifrågasättas av byråkratiska paragrafryttare, som själva uppenbarligen aldrig varit sjuka (eller haft anhöriga) och behövt hjälp.
Och många är de gånger jag personligen har ifrågasatt deras kompetens - både rent yrkesmässigt men inte minst socialt!
När jag just blivit gravid med T fick jag besked ifrån försäkringskassan att jag från och med januari 2006 skulle bli sjukpensionär på heltid. Och detta trots att jag själv, enligt konstens alla regler och samtliga byråkratiska lagar, ansökt om så kallad tidsbegränsad sjukersättning.
Men klåparen till handläggare hade helt förvridit mina ord och fått det till något helt annat samt missat att skicka ett utkast på beslutet till mig, varför jag aldrig fick en chans att förklara eller försvara mig!
Och trots att handläggaren erkände att hon gjort inte bara ett utan två rejäla tjänstefel, fick jag ingen möjlighet till upprättelse eller att få göra en ny ansökan...
Gissa om man känner sig både överkörd och kränkt när de behandlar en på det viset?! Och oerhört frustrerad när man inser att man inte har någon som helst chans emot dessa myndigheter!
Så vid knappt 35 års ålder och gravid med barn nummer två, tvingades jag inse att jag var sjukpensionär med mycket liten möjlighet att återvända till någon som helst form av aktivitet inom arbetslivet.
Men - jag har inte gett upp ännu och tänker heller inte så göra! Min förhoppning är fortfarande att kunna komma ut åtminstone några timmar i veckan, om så bara för att få lite social stimulans!
Hursomhelst - tillbaks till försäkringskassan och deras brist på empati...
Förra veckan fick jag höra talas om en kvinna som hon liksom jag fått en whiplash-skada. I hennes fall rörde det sig om en bilolycka i samband med tjänsten och därför betraktades skadan som arbetsskada.
I sex år har hon fått livränta till följd av sin skada och liksom jag så skulle hon nu ansöka på nytt om detta (för det är ju den sortens samhälle vi lever i - man måste fylla i och skicka in blanketter i tid och otid, även om det gäller ärenden som inte förändras..) - men fick avslag. Och nu kommer det bästa; anledningen till att hon fick avslag berodde på att försäkringskassan plötsligt menade att hennes nacksmärtor berodde på för stora bröst och inte på whiplash-skadan...
Amen alltså, ärligt talat - vad säger man...?! Det är ju så sanslöst dumt att man inte finner orden...
Som om det inte är illa nog att en människa är sjuk eller skadad med allt vad det innebär, utan dessutom ska man behöva ifrågasättas och kränkas på detta vis av samhälle och myndigheter!?
Usch, jag blir liksom helt matt - att det inte finns gränser för hur försäkringskassor och andra myndigheter får behandla oss vanliga dödliga.
Vad ger dom rätten att döma och misstro och köra över redan utsatta människor?
Kram,
Anna.
Rätten härskar också när den tar fel (latinskt ordspråk)...
Barnakuten - jo, tjenare...
Det är ju en evinnerlig tur att Thess inte är livshotande sjuk!
För man får ju inte "bara" åka in till barnakuten om ens barn blivit sjukt - ack nej, man måste först ringa och typ be om lov att få komma, samtidigt som man kan ana misstron i sköterskans röst och riktigt höra hur hon/han suckar inom sig över alla dessa överbeskyddande och lätt hysteriska föräldrar som typ ringer doktorn så fort barnet har en fis på tvären...
Ja, det vill säga ifall man nu över huvud taget kommer fram i deras växel!
I skrivande stund har denna mamman suttit som nummer ett i telefonkön hos barnakuten - i en och en halv timme!!!!!
Och fortfarande inte kommit fram...
En stilla undran känns som att den vore på plats: är det bättre att ringa ambulans när våra barn blir sjuka, så vi säkert får komma in och få den vård som vi skattebetalare faktiskt har rätt och i allra högsta grad bidrar till?!
För man får ju inte "bara" åka in till barnakuten om ens barn blivit sjukt - ack nej, man måste först ringa och typ be om lov att få komma, samtidigt som man kan ana misstron i sköterskans röst och riktigt höra hur hon/han suckar inom sig över alla dessa överbeskyddande och lätt hysteriska föräldrar som typ ringer doktorn så fort barnet har en fis på tvären...
Ja, det vill säga ifall man nu över huvud taget kommer fram i deras växel!
I skrivande stund har denna mamman suttit som nummer ett i telefonkön hos barnakuten - i en och en halv timme!!!!!
Och fortfarande inte kommit fram...
En stilla undran känns som att den vore på plats: är det bättre att ringa ambulans när våra barn blir sjuka, så vi säkert får komma in och få den vård som vi skattebetalare faktiskt har rätt och i allra högsta grad bidrar till?!
Far åt pipsvängen...!
Neej - nu sätter jag ner foten!
Nu får det banne mig vara nog!
Nu är jag hjärtinnerligt trött på alla elaka bacillusker som tagit vårt hem i allmänhet, men dottern i synnerhet, i besittning!
Efter dryga fem veckor med förstoppning, dålig aptit och sömn som avlösts av diarréer och kräkningar med ännu sämre aptit (d v s obefintlig!) och sömn som följd, så är både jag och dottern redo att kasta in handduken!
Vi har förgäves viftat med den vita flaggan men attackerna bara fortgår och blir flera och mera aggressiva.
Så nu ställer vi ett ultimatum; Vik hädan, ni djävulens baciller!
I annat fall blir vi tvungna att ta till det tunga kavalleriet - och tro mig, det vill vi alla försöka undvika!
För att tillbringa helgen på sjukhus med dropp och mediciner är inte särskilt lockande...
Men - då tas det till läkemedel som med all säkerhet utplånar er för all framtid.
Så far åt pipsvängen och ge er på någon som kan ge er ett större motstånd än en lättviktare på knappa tio kilo..!
Nu får det banne mig vara nog!
Nu är jag hjärtinnerligt trött på alla elaka bacillusker som tagit vårt hem i allmänhet, men dottern i synnerhet, i besittning!
Efter dryga fem veckor med förstoppning, dålig aptit och sömn som avlösts av diarréer och kräkningar med ännu sämre aptit (d v s obefintlig!) och sömn som följd, så är både jag och dottern redo att kasta in handduken!
Vi har förgäves viftat med den vita flaggan men attackerna bara fortgår och blir flera och mera aggressiva.
Så nu ställer vi ett ultimatum; Vik hädan, ni djävulens baciller!
I annat fall blir vi tvungna att ta till det tunga kavalleriet - och tro mig, det vill vi alla försöka undvika!
För att tillbringa helgen på sjukhus med dropp och mediciner är inte särskilt lockande...
Men - då tas det till läkemedel som med all säkerhet utplånar er för all framtid.
Så far åt pipsvängen och ge er på någon som kan ge er ett större motstånd än en lättviktare på knappa tio kilo..!
Onyttig?! So what.. :-)
Sådärja...
- nu har jag ägnat mig åt lite (o-)seriös nätshopping (..jaja, jag vet att det snart är jul - men det var ju SÅ billigt...!)
och typ pillat mig i naveln under eftermiddagen...
Nåja, lite småprat och mys med A hanns ju med när T sov!
.....När jag egentligen skulle ha städat, skurat och tvättat alla täcken, madrasser, lakan, mattor - och naturligtvis kläder! - som blivit indränkta i diverse onämnbara (kropps-)vätskor de senaste dygnen...
Ingen anledning till hysteri - jag lovar, jag HAR lagat mat och fixat undan det värsta stöket... :-)
Men både jag och barnen hade j-t kul medan vi trädde pärlor (som sedan spreds över golven i typ hela huset - och en del av dom lär förmodligen aldrig återfinnas!) - dammråttor, so what?!
Imorgon - är en annan dag! :-)
Och hur mycket jag än förespråkar att leva i nuet, så innefattar det faktiskt inte städningen...
För ärligt talat - den dagen jag lämnar in, vem bryr sig då om ifall jag städade och körde fem maskiner tvätt denna dag?!
Det enda som betyder något i slutändan är vad man gjort och vad man lämnar för avtryck...
Kramisar,
Anna.
- nu har jag ägnat mig åt lite (o-)seriös nätshopping (..jaja, jag vet att det snart är jul - men det var ju SÅ billigt...!)
och typ pillat mig i naveln under eftermiddagen...
Nåja, lite småprat och mys med A hanns ju med när T sov!
.....När jag egentligen skulle ha städat, skurat och tvättat alla täcken, madrasser, lakan, mattor - och naturligtvis kläder! - som blivit indränkta i diverse onämnbara (kropps-)vätskor de senaste dygnen...
Ingen anledning till hysteri - jag lovar, jag HAR lagat mat och fixat undan det värsta stöket... :-)
Men både jag och barnen hade j-t kul medan vi trädde pärlor (som sedan spreds över golven i typ hela huset - och en del av dom lär förmodligen aldrig återfinnas!) - dammråttor, so what?!
Imorgon - är en annan dag! :-)
Och hur mycket jag än förespråkar att leva i nuet, så innefattar det faktiskt inte städningen...
För ärligt talat - den dagen jag lämnar in, vem bryr sig då om ifall jag städade och körde fem maskiner tvätt denna dag?!
Det enda som betyder något i slutändan är vad man gjort och vad man lämnar för avtryck...
Kramisar,
Anna.
Suck...
Tro mig -
ibland önskar jag verkligen att jag hade fel!
...Men - när det kommer till gårdagskvällens siande i kristallkulan, så hade den kvinnliga intuitionen (ännu en gång..!) rätt...
Det blev ytterligare en sömnlös natt, där barngråt och tandagnisslan blandades med den egna allmänna våndan...
Inte konstigt att spegeln sprack när jag klev in i badrummet imorse! :-)
En annan mycket märklig sak som slagit mig... Det är som om när A varit sjuk någon dag, så liksom måste han kompensera det med att vara ännu mera överjävlig än vanligt!?
Han är så hyperaktiv att det gränsar till ett nervöst sammanbrott (för oss båda..!), han stimmar och stojjar, skriker och skränar, gråter och gnäller - typ hela tiden... Och allt detta trots att han ätit sin medicin och varit lika aktiv som vanligt under sjukdagarna!
Det är så oerhört tröttande och frustrerande!
Stundtals blir jag så arg och ledsen att jag också vill börja skrika och sparka - vore ju jättemoget, inte sant?!
Men gudarna ska veta att hur mycket jag än älskar min son, så tar det på krafterna att leva tillsammans med ADHD...
Och jag vet att jag sagt det tidigare, men det tål att upprepas; om någon i familjen har NPF av något slag, så drabbas och påverkas hela familjen i allra högsta grad.
Kan ju dessutom tillägga att A inte kom iväg till skolan idag heller - han vägrade helt enkelt att gå dit... Han blev fullständigt hysterisk och störtgrät i en halvtimme - svårt att klä på och få med en så förtvivlad 6-åring till skolbussen..! Vad gör man?!
Kramar,
Anna
ibland önskar jag verkligen att jag hade fel!
...Men - när det kommer till gårdagskvällens siande i kristallkulan, så hade den kvinnliga intuitionen (ännu en gång..!) rätt...
Det blev ytterligare en sömnlös natt, där barngråt och tandagnisslan blandades med den egna allmänna våndan...
Inte konstigt att spegeln sprack när jag klev in i badrummet imorse! :-)
En annan mycket märklig sak som slagit mig... Det är som om när A varit sjuk någon dag, så liksom måste han kompensera det med att vara ännu mera överjävlig än vanligt!?
Han är så hyperaktiv att det gränsar till ett nervöst sammanbrott (för oss båda..!), han stimmar och stojjar, skriker och skränar, gråter och gnäller - typ hela tiden... Och allt detta trots att han ätit sin medicin och varit lika aktiv som vanligt under sjukdagarna!
Det är så oerhört tröttande och frustrerande!
Stundtals blir jag så arg och ledsen att jag också vill börja skrika och sparka - vore ju jättemoget, inte sant?!
Men gudarna ska veta att hur mycket jag än älskar min son, så tar det på krafterna att leva tillsammans med ADHD...
Och jag vet att jag sagt det tidigare, men det tål att upprepas; om någon i familjen har NPF av något slag, så drabbas och påverkas hela familjen i allra högsta grad.
Kan ju dessutom tillägga att A inte kom iväg till skolan idag heller - han vägrade helt enkelt att gå dit... Han blev fullständigt hysterisk och störtgrät i en halvtimme - svårt att klä på och få med en så förtvivlad 6-åring till skolbussen..! Vad gör man?!
Kramar,
Anna
Nattens lugn..
Mörkret och lugnet sänker sig över vår boning...
För ett kort och sällsynt ögonblick infinner friden sig,
och invaggar mig i falska förhoppningar om en god natts sömn...
Utanför fönstret faller det åter lite snö och sprider julstämning
och de levande ljusen kastar flammande skuggor på väggarna.
Men inifrån prinsess-rummet hörs det
snoriga snarkningar blandat med högljudda jämranden.
Och spiderman-rummet bebos ännu en gång av pappan,
eftersom sonen efter timmar av oro, myror i kroppen och
allmänt gnäll, återigen tagit vår säng under belägring...
Och mamman som gått och väntat och längtat typ hela dagen (alla
magsjukor i huset har ju satt sina spår - både bildligt talat och rent
fysiskt..) efter att få sjunka ner mot kuddarna i sängen och bara lyssna lite
på tv:n innan hon fick välbehövlig sömn, inser att troligen båda
barnen och den egna ryggen kommer att sätta käppar i hjulen för hennes
planer (läs "önsketänkande"!) - igen... :-)
God Natt åt folket!
Kramar,
Anna.
"Den natt är lång som aldrig ser en morgon." (W Shakespeare)
(Tro inte att jag känner det som om allting vore natt alltid - men det är ett fint och tänkvärt citat!
Och visst är det så att vi är många som någon gång då och då tycker att nätterna är oändliga -
att det liksom aldrig blir morgon..?!)
För ett kort och sällsynt ögonblick infinner friden sig,
och invaggar mig i falska förhoppningar om en god natts sömn...
Utanför fönstret faller det åter lite snö och sprider julstämning
och de levande ljusen kastar flammande skuggor på väggarna.
Men inifrån prinsess-rummet hörs det
snoriga snarkningar blandat med högljudda jämranden.
Och spiderman-rummet bebos ännu en gång av pappan,
eftersom sonen efter timmar av oro, myror i kroppen och
allmänt gnäll, återigen tagit vår säng under belägring...
Och mamman som gått och väntat och längtat typ hela dagen (alla
magsjukor i huset har ju satt sina spår - både bildligt talat och rent
fysiskt..) efter att få sjunka ner mot kuddarna i sängen och bara lyssna lite
på tv:n innan hon fick välbehövlig sömn, inser att troligen båda
barnen och den egna ryggen kommer att sätta käppar i hjulen för hennes
planer (läs "önsketänkande"!) - igen... :-)
God Natt åt folket!
Kramar,
Anna.
"Den natt är lång som aldrig ser en morgon." (W Shakespeare)
(Tro inte att jag känner det som om allting vore natt alltid - men det är ett fint och tänkvärt citat!
Och visst är det så att vi är många som någon gång då och då tycker att nätterna är oändliga -
att det liksom aldrig blir morgon..?!)
Färdtjänst? Hrm..
Som handikappad och / eller pensionär ska man vara SÅ innerligt glad och tacksam för att ha fått rätt till färdtjänst.
Och visst, det tror jag nog att de flesta av oss är, eftersom det många gånger är det enda sättet för oss att komma utanför hemmet på - till exempel för att kunna handla eller ta sig till vårdcentralen.
Men är det verkligen rimligt att man ska vara redo att åka typ en halvtimme såväl tidigare som senare än avtalad tid - och detta trots att man i de flesta fall har en tid att passa någonstans?!
Och som småbarnsförälder kan jag ju säga att det är ytterst ovanligt att jag har möjlighet att åka en halvtimme "för tidigt", med tanke på det späckade schema man alltid har - inte minst på morgnarna...!
Kommer dom å andra sidan trettio minuter för sent så leder det antingen till att man blir försenad till exempelvis ett läkarbesök eller något annat avtalat möte, eller så hinner jag inte hem i tid för att hämta barnen på dagis... (Jag har varit med om båda alternativen vid ett flertal tillfällen!) Och det är ju inte ett dugg stressande!
Att dessutom veta att man inte kan påverka det ett dugg, utan istället tvingas sitta där i bilen - glad och tacksam! - och åka Skåne runt för att hämta och lämna en massa andra människor (människor som dessutom många gånger är gamla, sjuka eller kommer direkt från någon jobbig och tröttande behandling som till exempel strålning eller dialys).
Visst, det finns de som tycker att det är trevligt att komma ut på en liten utflykt och inte alls har bråttom någonstans eller något emot att flacka runt på den skånska bygden någon timme.
Men för till exempel en svårt sjuk människa - eller för den delen en småbarnsmamma som jag själv - så finns det varken tid eller ork till dessa "utfärder". Och faktum är att det finns bättre lagar och förordningar runt djurtransporter än runt färdtjänst och sjukresor!
Dock har vi resenärer inget annat val än att kollektivt vara nöjda, glada och tacksamma över att få lov att åka med!
//Anna
"Ju högre en djurart står, desto mera onyttigt tar den sig för. Höns skriver inte aforismer." :-)
Och visst, det tror jag nog att de flesta av oss är, eftersom det många gånger är det enda sättet för oss att komma utanför hemmet på - till exempel för att kunna handla eller ta sig till vårdcentralen.
Men är det verkligen rimligt att man ska vara redo att åka typ en halvtimme såväl tidigare som senare än avtalad tid - och detta trots att man i de flesta fall har en tid att passa någonstans?!
Och som småbarnsförälder kan jag ju säga att det är ytterst ovanligt att jag har möjlighet att åka en halvtimme "för tidigt", med tanke på det späckade schema man alltid har - inte minst på morgnarna...!
Kommer dom å andra sidan trettio minuter för sent så leder det antingen till att man blir försenad till exempelvis ett läkarbesök eller något annat avtalat möte, eller så hinner jag inte hem i tid för att hämta barnen på dagis... (Jag har varit med om båda alternativen vid ett flertal tillfällen!) Och det är ju inte ett dugg stressande!
Att dessutom veta att man inte kan påverka det ett dugg, utan istället tvingas sitta där i bilen - glad och tacksam! - och åka Skåne runt för att hämta och lämna en massa andra människor (människor som dessutom många gånger är gamla, sjuka eller kommer direkt från någon jobbig och tröttande behandling som till exempel strålning eller dialys).
Visst, det finns de som tycker att det är trevligt att komma ut på en liten utflykt och inte alls har bråttom någonstans eller något emot att flacka runt på den skånska bygden någon timme.
Men för till exempel en svårt sjuk människa - eller för den delen en småbarnsmamma som jag själv - så finns det varken tid eller ork till dessa "utfärder". Och faktum är att det finns bättre lagar och förordningar runt djurtransporter än runt färdtjänst och sjukresor!
Dock har vi resenärer inget annat val än att kollektivt vara nöjda, glada och tacksamma över att få lov att åka med!
//Anna
"Ju högre en djurart står, desto mera onyttigt tar den sig för. Höns skriver inte aforismer." :-)
Småbarnsträsk a la grande...
"Bättre" än så här blir det inte - rapport från ett sant småbarnsträsk...
Barn nummer 1 (fast hon är ju född som nummer två... Hrm, nåja..) har ömsom kräkts och ömsom diarréat sedan i lördags och är nu rejält uttorkad, trött och tagen.
Och lagom tills mamman inbillade sig att hon började bli bättre, började barn nummer 2 (...följaktligen född som nummer ett..) att spy igårkväll...
Riktigt imponerande att så små och magra kroppar kan få plats med så mycket innehåll...
Hursomhelst så har jag sedan klockan åtta igårkväll lyssnat till sonens stundom rent ut sagt patetiska klagosång (märkligt det där, att en liten 6-åring är lika ynklig som en vuxen man - eller mus..? - är..!?) och kräkattacker och hela sovrummet är höljt i ångor från alla utgifter...
Och barn nummer 1 ( eller 2?!) har även hon hållit låda till och från hela natten och allting toppades klockan 5 imorse, med att vi fann både henne och hennes rum klätt i typ senapsgul sörja - och jag kan säga så mycket, att det luktade INTE vanilj..! Men käckast av allt var att fröken själv hade denna vara ända upp i håret och mamman fick på sig detsamma så fort hon vidrörde sängen...
Ja, ännu en underbar dag har sett sitt ljus på Kläsingevägen 8!
Och för att för ett ögonblick glömma den bistra verkligheten, drömmer mamman sig bort och fantiserar om nytvättade och väldoftande lakan, hotellfrukostar där ingenting lämnats åt slumpen - champagne, choklad och jordgubbar, solarium, spa-behandlingar och jacuzzi... :-)
Men får ett bryskt uppvaknande ur dagdrömmandet när barn nummer 2 (??) gastar om att det är dags igen..!
Nåja - vad är en bal på slottet?!
Det kan ju vara dötrist....och..... tråkigt.....och.......alldeles.........alldeles underbart!
Ha en härlig dag!
Trötta kramar från en bacillusknerlusad skurtant... :-)
Barn nummer 1 (fast hon är ju född som nummer två... Hrm, nåja..) har ömsom kräkts och ömsom diarréat sedan i lördags och är nu rejält uttorkad, trött och tagen.
Och lagom tills mamman inbillade sig att hon började bli bättre, började barn nummer 2 (...följaktligen född som nummer ett..) att spy igårkväll...
Riktigt imponerande att så små och magra kroppar kan få plats med så mycket innehåll...
Hursomhelst så har jag sedan klockan åtta igårkväll lyssnat till sonens stundom rent ut sagt patetiska klagosång (märkligt det där, att en liten 6-åring är lika ynklig som en vuxen man - eller mus..? - är..!?) och kräkattacker och hela sovrummet är höljt i ångor från alla utgifter...
Och barn nummer 1 ( eller 2?!) har även hon hållit låda till och från hela natten och allting toppades klockan 5 imorse, med att vi fann både henne och hennes rum klätt i typ senapsgul sörja - och jag kan säga så mycket, att det luktade INTE vanilj..! Men käckast av allt var att fröken själv hade denna vara ända upp i håret och mamman fick på sig detsamma så fort hon vidrörde sängen...
Ja, ännu en underbar dag har sett sitt ljus på Kläsingevägen 8!
Och för att för ett ögonblick glömma den bistra verkligheten, drömmer mamman sig bort och fantiserar om nytvättade och väldoftande lakan, hotellfrukostar där ingenting lämnats åt slumpen - champagne, choklad och jordgubbar, solarium, spa-behandlingar och jacuzzi... :-)
Men får ett bryskt uppvaknande ur dagdrömmandet när barn nummer 2 (??) gastar om att det är dags igen..!
Nåja - vad är en bal på slottet?!
Det kan ju vara dötrist....och..... tråkigt.....och.......alldeles.........alldeles underbart!
Ha en härlig dag!
Trötta kramar från en bacillusknerlusad skurtant... :-)
Smärta...
Det är i sådana här stunder - som ibland blir till dagar - som jag hatar Dig som mest.
Det är då jag önskar att Du fått gå i mina skor några dagar, och uppleva den smärta - både fysiskt och psykiskt - som jag känner!
Och trots att jag skäms över tanken, så är det även i dessa stunder som jag faktiskt önskar Dig olycka, på så sätt att DU istället fått de skador som jag fick...
Jag hatar all smärta och vad den gör med mig! Jag avskyr att vara beroende av starka mediciner för att kunna leva drägligt och att vara i behov av andra människors välvilja i så många situationer.
Och framför allt så hatar jag att inte ha kontrollen, att inte känna mig självständig och frustrationen över att inte kunna eller orka saker.
Just här och nu så har jag återigen så fruktansvärt ont i min rygg att tårarna bränner bakom ögonlocken. Och trots alla mediciner och vetekuddar och andra knep och trix, så hjälper ingenting mot smärtan...
Och just då, här och nu, förbannar jag Dig!
Fan ta Dig och Ditt gaskåta finger och för att Du inte respekterade mig mera!
Och tro mig när jag säger att jag önskar aldrig olycka över någon - men ibland, vid tillfällen som ikväll, så kan jag tycka att det känns grymt och jävligt orättvist att jag skulle behöva betala ett så högt pris för Din dumhet...!
"Ingen undgår sitt öde!" (Danskt ordspråk)
1/12
Utanför fönstret var det som vanligt dimma, dis och duggregn - och även inomhus kändes det allmänt dimmigt under gårdagen... Det är den effekten en sömnlös natt fylld av kräkångor, vattendiarréer och feberrosig 2-åring har på en!
(Kan ju avslöja att lördagskvällens gäster fick väldigt bråttom hem igen, när dottern i samma ögonblick som dom klev innanför dörren, vände ut och in på magen över hela köksgolvet...!)
Idag, måndag, lyser förvisso solen utanför, men det känns fortfarande väldigt disigt härinne!
Även denna natt har varit orolig och fått till följd att jag återigen har fått j-t ont i min rygg och oavsett hur jag gör eller vilka mediciner jag tar, så hjälper det inte...
Och det lustiga i kråksången är ju att någon av oss andra i familjen högst sannolikt också kommer att åka på magsjukan..
God måndag på Er alla!
Kram,
Anna
(Kan ju avslöja att lördagskvällens gäster fick väldigt bråttom hem igen, när dottern i samma ögonblick som dom klev innanför dörren, vände ut och in på magen över hela köksgolvet...!)
Idag, måndag, lyser förvisso solen utanför, men det känns fortfarande väldigt disigt härinne!
Även denna natt har varit orolig och fått till följd att jag återigen har fått j-t ont i min rygg och oavsett hur jag gör eller vilka mediciner jag tar, så hjälper det inte...
Och det lustiga i kråksången är ju att någon av oss andra i familjen högst sannolikt också kommer att åka på magsjukan..
God måndag på Er alla!
Kram,
Anna
