Kaos.....o midsommar... :-)
Hej och hå...!
Ja, nu skulle man väl lugnt kunna säga att kaoset är ett faktum.
Gårdagen bestod av diverse sista förberedelser; städning, gräsklippning, växling av pengar och - packning....
Att försöka packa resväskor till fem pers med en fullständigt femflätad och "hjälpsam" T, var inte någon särskilt lyckad idé...
T visade dessutom redan vid uppvaket klockan 6 på morgonen att hon hade bestämt sig för att göra livet surt för alla som kom i hennes väg denna dag.
Tänk att en sådan sockersöt, späd liten "prinsessa" kan ha så mycket av "han därnere" i sig.... Jösses!
Hon bets, revs, slogs och illvrålade - ja, ni vet sådana illtjut som får typ alla hår på hela kroppen att ställa sig rakt upp!
Nåja - medan hon sov middag passade jag på att packa ner allting till barnen. Jättebra! Mycket nöjd med mig själv kände jag att jag hade läget under full kontroll. :-)
("Mannen" i huset var liksom inte till någon större hjälp - han hade haft den ovanligt taskiga tajmingen att boka in en helkväll med bästa vännen just denna dag... Det var ju ovanligt korkat, till och med för honom!)
Hursomhelst - dagen flöt på och när jag plockade undan efter middagen så tänkte jag för mig själv; "Vilka góa, duktiga ungar jag har som förströr sig själva så fint!" Föga anade jag vilken syn jag snart skulle mötas av...
För när jag klev in i vardagsrummet insåg jag brutalt vad lilla T hade sysselsatt sig med... Hon hade roat sig kungligt med att öppna båda resväskorna och glatt spritt ut samtliga typ 40 blöjor, alla kläder och diverse andra prylar, över hela golvet - och själv satt hon mycket nöjd och belåten i den ena väskan och kvittrade...!
Underbart - halleluja! Jag borde ju naturligtvis ha sett det komma, men i mitt ovanligt optimistiska och självbelåtna tillstånd över att ha fixat allt på egen hand typ, så hade jag tydligen även lyckats intala mig själv att T är en så oerhört väluppfostrad och duktig flicka att hon aldrig skulle komma på idén att hitta på hyss...
Men men...
Tro det eller ej, nu är allting nerpackat (och förseglat!) igen.
Och efter att ha checkat av allting och hängt ut en maskin tvätt (och naturligtvis intagit min dagliga ranson kaffe innan klockan 6 på morgonen) så gick jag, A och T en promenad och plockade blommor till eftermiddagens midsommarfirande - klockan 8 imorse... :-)
Ja, det ska sannerligen bli härligt att komma iväg!
Men någon semester i ordets rätta bemärkelse blir det ju mest troligt inte... Men OJ, vad mycket mys och kul vi ska ha!
Och personligen ser jag verkligen fram emot att slippa städning, matlagning och alla andra måsten i en hel vecka - och det ska ju erkännas att jag även ser fram emot att avnjuta en och annan paraplydrink!
En uppdatering om hur veckan förflutit (vilket väl inte är särskilt svårt för någon att föreställa sig!?) kommer i efterhand.
GLAD MIDSOMMAR!!!
Kramar i massor,
förväntansfull (trots allt!) semesterfirare...
"För till min mun vad mitt hjärta är fullt av" är en bra bön när man står inför något viktigt. En kortare variant är "Hjälp för i helvete!" (Mia Törnblom)
Ja, nu skulle man väl lugnt kunna säga att kaoset är ett faktum.
Gårdagen bestod av diverse sista förberedelser; städning, gräsklippning, växling av pengar och - packning....
Att försöka packa resväskor till fem pers med en fullständigt femflätad och "hjälpsam" T, var inte någon särskilt lyckad idé...
T visade dessutom redan vid uppvaket klockan 6 på morgonen att hon hade bestämt sig för att göra livet surt för alla som kom i hennes väg denna dag.
Tänk att en sådan sockersöt, späd liten "prinsessa" kan ha så mycket av "han därnere" i sig.... Jösses!
Hon bets, revs, slogs och illvrålade - ja, ni vet sådana illtjut som får typ alla hår på hela kroppen att ställa sig rakt upp!
Nåja - medan hon sov middag passade jag på att packa ner allting till barnen. Jättebra! Mycket nöjd med mig själv kände jag att jag hade läget under full kontroll. :-)
("Mannen" i huset var liksom inte till någon större hjälp - han hade haft den ovanligt taskiga tajmingen att boka in en helkväll med bästa vännen just denna dag... Det var ju ovanligt korkat, till och med för honom!)
Hursomhelst - dagen flöt på och när jag plockade undan efter middagen så tänkte jag för mig själv; "Vilka góa, duktiga ungar jag har som förströr sig själva så fint!" Föga anade jag vilken syn jag snart skulle mötas av...
För när jag klev in i vardagsrummet insåg jag brutalt vad lilla T hade sysselsatt sig med... Hon hade roat sig kungligt med att öppna båda resväskorna och glatt spritt ut samtliga typ 40 blöjor, alla kläder och diverse andra prylar, över hela golvet - och själv satt hon mycket nöjd och belåten i den ena väskan och kvittrade...!
Underbart - halleluja! Jag borde ju naturligtvis ha sett det komma, men i mitt ovanligt optimistiska och självbelåtna tillstånd över att ha fixat allt på egen hand typ, så hade jag tydligen även lyckats intala mig själv att T är en så oerhört väluppfostrad och duktig flicka att hon aldrig skulle komma på idén att hitta på hyss...
Men men...
Tro det eller ej, nu är allting nerpackat (och förseglat!) igen.
Och efter att ha checkat av allting och hängt ut en maskin tvätt (och naturligtvis intagit min dagliga ranson kaffe innan klockan 6 på morgonen) så gick jag, A och T en promenad och plockade blommor till eftermiddagens midsommarfirande - klockan 8 imorse... :-)
Ja, det ska sannerligen bli härligt att komma iväg!
Men någon semester i ordets rätta bemärkelse blir det ju mest troligt inte... Men OJ, vad mycket mys och kul vi ska ha!
Och personligen ser jag verkligen fram emot att slippa städning, matlagning och alla andra måsten i en hel vecka - och det ska ju erkännas att jag även ser fram emot att avnjuta en och annan paraplydrink!
En uppdatering om hur veckan förflutit (vilket väl inte är särskilt svårt för någon att föreställa sig!?) kommer i efterhand.
GLAD MIDSOMMAR!!!
Kramar i massor,
förväntansfull (trots allt!) semesterfirare...
"För till min mun vad mitt hjärta är fullt av" är en bra bön när man står inför något viktigt. En kortare variant är "Hjälp för i helvete!" (Mia Törnblom)
Liten blir stor... :-)
Aldrig mera dagis...
... "Men jag kommer hit och hälsar på"!
Älskade lille A...
Ja, igår var alltså sista dagen på dagis - någonsin!
Och därmed är småbarnsåren ett minne blott... Och en ny era inleds - skolåldern...!
... Jösses!? Var blev denna tiden av?! Vänta lite nu - jag är inte redo... JAG är inte redo... Jag är INTE redo...!
Minns det som igår när jag höll min lille prins, min lille lille fågelunge, första gången och lovade att älska och skydda honom - ALLTID! :-)
Men hur ska jag kunna skydda honom mot världen - livet - nu..?!
När han ska börja skolan, åka skolbuss och dessutom mötas av både barn och vuxnas fördomar inför ADHD..?
Usch ja.... Återigen påminns jag om den livslånga oron som föräldraskapet innebär.
Och visst - jag erkänner; Jag är sjåpig med mina ungar! :) Och kan man älska sina barn "för mycket", så är jag skyldig till det också!
Men visst känns det i modershjärtat, när man snart ska se sin förstfödde (inte för jag tror att det blir lättare med T den dagen det är hennes tur!) kliva på en stor buss för att åka till skolan?! :-)
Hursomhelst - min lille store påg hade en stor dag på flera sätt igår.
Inte nog med att det var sista dagen på dagis - på kvällen kom han rusande och visade stolt och med skräckblandad förtjusning att han minsann har en tand som är lös - den första!!!
Så visst håller liten på att bli stor... (Snyft.. :-) )
Och just nu är hans största bekymmer att han ska få tanden i halsen när han sover. Eller, Gud förbjude!, tänk om han tappar den på flyget eller i Turkiet??! Hur ska då tandfén hitta dit?? :-)
Ja, dom där barnen... Dom är verkligen brännjävliga emellanåt - men samtidigt fullständigt oemotståndliga och underbara! :-)
Nej, nu måste jag fortsätta packa..! Det sista är nu i tvätten, väskorna relativt välfyllda - och nittio köttbullar rullade inför morgondagen... :-)
Semester? JATACK! :-)
Kram,
Anna
... "Men jag kommer hit och hälsar på"!
Älskade lille A...
Ja, igår var alltså sista dagen på dagis - någonsin!
Och därmed är småbarnsåren ett minne blott... Och en ny era inleds - skolåldern...!
... Jösses!? Var blev denna tiden av?! Vänta lite nu - jag är inte redo... JAG är inte redo... Jag är INTE redo...!
Minns det som igår när jag höll min lille prins, min lille lille fågelunge, första gången och lovade att älska och skydda honom - ALLTID! :-)
Men hur ska jag kunna skydda honom mot världen - livet - nu..?!
När han ska börja skolan, åka skolbuss och dessutom mötas av både barn och vuxnas fördomar inför ADHD..?
Usch ja.... Återigen påminns jag om den livslånga oron som föräldraskapet innebär.
Och visst - jag erkänner; Jag är sjåpig med mina ungar! :) Och kan man älska sina barn "för mycket", så är jag skyldig till det också!
Men visst känns det i modershjärtat, när man snart ska se sin förstfödde (inte för jag tror att det blir lättare med T den dagen det är hennes tur!) kliva på en stor buss för att åka till skolan?! :-)
Hursomhelst - min lille store påg hade en stor dag på flera sätt igår.
Inte nog med att det var sista dagen på dagis - på kvällen kom han rusande och visade stolt och med skräckblandad förtjusning att han minsann har en tand som är lös - den första!!!
Så visst håller liten på att bli stor... (Snyft.. :-) )
Och just nu är hans största bekymmer att han ska få tanden i halsen när han sover. Eller, Gud förbjude!, tänk om han tappar den på flyget eller i Turkiet??! Hur ska då tandfén hitta dit?? :-)
Ja, dom där barnen... Dom är verkligen brännjävliga emellanåt - men samtidigt fullständigt oemotståndliga och underbara! :-)
Nej, nu måste jag fortsätta packa..! Det sista är nu i tvätten, väskorna relativt välfyllda - och nittio köttbullar rullade inför morgondagen... :-)
Semester? JATACK! :-)
Kram,
Anna
Morgonpigga?!
Hahaha.... :-)
Ja, det är inte svårt att föreställa sig hur "semesterveckan" kommer att te sig...
Men ingen kommer att kunna påstå någonting annat än att vi utnyttjar tiden maximalt!
Ännu en gång har lilla T sett till att hela familjen fångar dagen genom att gå upp klockan 5... Underbart!
Är ju dock inte helt övertygad om att våra grannar på hotellet kommer att vara lika entusiastiska över vår (barnens!) metod för att se till att få ut mesta möjliga av en semester... (Kan man förresten bli vräkt från ett Sunwing Resort på grund av att barnen är "morgonpigga"..?!)
T är ju dessutom en mästare (med tanke på den lilla späda kroppen dessutom!) på höga toner - ja, ni vet typ som en sådan visselpipa man använder till hundar... Ett ljud som kan uppfattas som ganska enerverande vid fem halvsex på morgonen...
Och A är som bekant en riktig hejare på att hoppa, springa, skrika och stojja i största allmänhet...
Föreställ er paniken (hos oss föräldrar och alla andra boende på hotellet...) om vi får ett rum på typ 5:e våningen och han (dom!) sätter igång sitt "dansande" i arla morgonstund...
Nåja - vi får väl helt enkelt spela lyckligt ovetande och allmänt oskyldiga, när vi sen hänger på låset till frukostbuffén (naturligtvis utsvultna, efter att ha hunnit vara uppe x antal timmar och typ vara på G att vila middag..!) och fälla några beska kommentarer om vilka stökiga och oförskämt pigga ungar vissa av gästerna verkar ha... :-)
Ha en underbar dag!
Kram,
Anna
Ja, det är inte svårt att föreställa sig hur "semesterveckan" kommer att te sig...
Men ingen kommer att kunna påstå någonting annat än att vi utnyttjar tiden maximalt!
Ännu en gång har lilla T sett till att hela familjen fångar dagen genom att gå upp klockan 5... Underbart!
Är ju dock inte helt övertygad om att våra grannar på hotellet kommer att vara lika entusiastiska över vår (barnens!) metod för att se till att få ut mesta möjliga av en semester... (Kan man förresten bli vräkt från ett Sunwing Resort på grund av att barnen är "morgonpigga"..?!)
T är ju dessutom en mästare (med tanke på den lilla späda kroppen dessutom!) på höga toner - ja, ni vet typ som en sådan visselpipa man använder till hundar... Ett ljud som kan uppfattas som ganska enerverande vid fem halvsex på morgonen...
Och A är som bekant en riktig hejare på att hoppa, springa, skrika och stojja i största allmänhet...
Föreställ er paniken (hos oss föräldrar och alla andra boende på hotellet...) om vi får ett rum på typ 5:e våningen och han (dom!) sätter igång sitt "dansande" i arla morgonstund...
Nåja - vi får väl helt enkelt spela lyckligt ovetande och allmänt oskyldiga, när vi sen hänger på låset till frukostbuffén (naturligtvis utsvultna, efter att ha hunnit vara uppe x antal timmar och typ vara på G att vila middag..!) och fälla några beska kommentarer om vilka stökiga och oförskämt pigga ungar vissa av gästerna verkar ha... :-)
Ha en underbar dag!
Kram,
Anna
5 dagar kvar...
Aaaahhh... Ja, nu närmar det sig...
Semestern och Side / Turkiet närmar sig med stormsteg - och denna lilla "paus" är mer efterlängtad, välbehövlig och välkommen än någonsin tidigare! :-)
Efter att A varit utan medicin i nästan en hel vecka, känns det som om huset ställts på ända igen - men det är förstås inte bara hans förtjänst! Lillasyster T är ett riktigt litet energiknippe hon också och drar sig inte för att kivas och ge igen, både med storebror och föräldrar!
Så vår helg har väl varit ungefär som vi trodde att den skulle bli - helt hysterisk, helt enkelt..! Men vi har hunnit ha det både roligt och mysigt också mellan varven.
Och nu stundar alltså nästa utmaning - se till att få ihop allting inför resan, kontrollera både en och flera gånger så ingenting är glömt, tvätta, packa, handla.... Men det ska nog ordna sig! Listorna är färdigskrivna, det mesta inhandlat, de flesta kläder tvättade och klara - och tax-freevarorna beställda :-) !
Åh, vad vi längtar nu... :-)
Kram,
Anna
"Det lönar sig att vara snäll - ögonblickligen" (Min sons ord när han häromdagen fick belöning efter att ha varit snäll och skötsam :-) ! )
Semestern och Side / Turkiet närmar sig med stormsteg - och denna lilla "paus" är mer efterlängtad, välbehövlig och välkommen än någonsin tidigare! :-)
Efter att A varit utan medicin i nästan en hel vecka, känns det som om huset ställts på ända igen - men det är förstås inte bara hans förtjänst! Lillasyster T är ett riktigt litet energiknippe hon också och drar sig inte för att kivas och ge igen, både med storebror och föräldrar!
Så vår helg har väl varit ungefär som vi trodde att den skulle bli - helt hysterisk, helt enkelt..! Men vi har hunnit ha det både roligt och mysigt också mellan varven.
Och nu stundar alltså nästa utmaning - se till att få ihop allting inför resan, kontrollera både en och flera gånger så ingenting är glömt, tvätta, packa, handla.... Men det ska nog ordna sig! Listorna är färdigskrivna, det mesta inhandlat, de flesta kläder tvättade och klara - och tax-freevarorna beställda :-) !
Åh, vad vi längtar nu... :-)
Kram,
Anna
"Det lönar sig att vara snäll - ögonblickligen" (Min sons ord när han häromdagen fick belöning efter att ha varit snäll och skötsam :-) ! )
Aldrig mer utan medicin... :-)
Okej - nu är det bevisat. Med råge.
Så det räcker och blir över.
Om vi någonsin tvivlat på att A behövde någon medicin, eller huruvida den hade någon effekt eller ej, så kan jag nu meddela att alla tvivel är undanröjda!
Till följd av en grov miss från vårdens sida samt en sjuk sköterska (...oj, vad dåligt... Men icke desto mindre sant!) har nu A varit utan medicin i två dagar... Halleda - vem släppte denna mundiarréande lilla engergibomb i mitt hus?! :-)
Visst - även med medicinen så är han både energisk och talför, men det finns ändå lite gränser för vad han säger och tar sig för. Han är helt enkelt inte "uppe i taket" hela tiden då. Och om det nu är någon därute som tror att vi drogar ner honom till ett oigenkännligt kolli, så vill jag bara säga att det är helt fel! Faktum är att A själv känner att han mår bättre de dagar han tagit medicinen och naturligtvis leder det i långa loppet till att det blir mera harmoniskt för oss alla, det kan jag ju inte förneka. Men viktigast av allt är att A både mår och fungerar bättre och för mig som mamma betyder det mest av allt! För tro mig, jag har tvekat även jag...
Men som sagt - inga tvivel kvar här inte! :-)
Och min kära syster, som ikväll lyckades hamna "mitt i skottlinjen", tror jag nog är benägen att hålla med!
Här kommer den stackaren och inbillar sig att hon ska kunna ta en kopp kaffe i lugn och ro med sin lillasyster... Vilket skämt! :-)
För vid typ kvartöversex om kvällarna är det alltid mer eller mindre kaos i vårt hem och idag var inget undantag kan jag lova!
Med två övertrötta (=-jävliga..!) ungar kan vad som helst hända - och det gör det oftast också! När syster yster kom befann jag mig i sovrummet och försökte föra ett samtal på telefon med min far, samtidigt som dottern ömsom tjöt av lycka och ömsom av förtvivlan medan sonen satt och gapade och skrek inifrån tv-rummet... Jippi! Och på den vägen fortsatte det helt enkelt. T var helt "tossig" och for runt som ett torrt skinn i hela huset, medan jag och syrran led av svåra svettningar då vi beskådade hennes halsbrytande "konster". Vilka naturligtvis inte utfördes i det tysta, utan själv förde hon rejält med väsen och snart hängde ju A glatt på i tjoandet och alla försök till en normal konversation var bara att glömma.
Slutligen satt jag med händerna för både öron och ögon, rädd för vad som skulle ske härnäst - och då...................................bestämde sig min kära storasyster för att hennes nerver inte pallade mer, så hon åkte hem...! :-)
Hahaha - tänk att passa mina ungar (UTAN mediciner!) en vecka eller två, söstra mi..!? Då hade ni fått något att sätta tänderna i!
Lite skämt och lite allvar - men helt ärligt är det ändå så, att A faktiskt har stor hjälp av sina "vitaminpiller". Och det som gör honom glad gör mig glad - och resten av familjen också..! :-)
Undrar om man kan ge samma typ av medicin till en bindgalen knappt 2-årig liten busfia...?! :-)
Usch ja - stundtals är det verkligen ett komplett galet hem och en ännu tokigare familj!
Vissa dagar kan man som tur är skratta åt och skoja om eländet, andra är det desto tyngre och man vill bara gråta eller gå och gömma sig någonstans...
Som tur är så uppväger det goda alltid det onda!
Sov gott!
Kram,
Anna
PS. Tro för guds skull inte att jag menar allvar - jag vill absolut inte att någon av mina ungar ska behöva ta medicin. Det är illa nog att jag är tvingad till det.. Men visst - ibland önskar man att man kanske kunde få lite typ valium (till sig själv eller barnen, kan nog kvitta - det ska ju tydligen ha en stark lugnande effekt.. :-) !) eller lite uppiggande (d v s starkare än koffein då alltså!) för att palla med tempot! :-) DS.
Så det räcker och blir över.
Om vi någonsin tvivlat på att A behövde någon medicin, eller huruvida den hade någon effekt eller ej, så kan jag nu meddela att alla tvivel är undanröjda!
Till följd av en grov miss från vårdens sida samt en sjuk sköterska (...oj, vad dåligt... Men icke desto mindre sant!) har nu A varit utan medicin i två dagar... Halleda - vem släppte denna mundiarréande lilla engergibomb i mitt hus?! :-)
Visst - även med medicinen så är han både energisk och talför, men det finns ändå lite gränser för vad han säger och tar sig för. Han är helt enkelt inte "uppe i taket" hela tiden då. Och om det nu är någon därute som tror att vi drogar ner honom till ett oigenkännligt kolli, så vill jag bara säga att det är helt fel! Faktum är att A själv känner att han mår bättre de dagar han tagit medicinen och naturligtvis leder det i långa loppet till att det blir mera harmoniskt för oss alla, det kan jag ju inte förneka. Men viktigast av allt är att A både mår och fungerar bättre och för mig som mamma betyder det mest av allt! För tro mig, jag har tvekat även jag...
Men som sagt - inga tvivel kvar här inte! :-)
Och min kära syster, som ikväll lyckades hamna "mitt i skottlinjen", tror jag nog är benägen att hålla med!
Här kommer den stackaren och inbillar sig att hon ska kunna ta en kopp kaffe i lugn och ro med sin lillasyster... Vilket skämt! :-)
För vid typ kvartöversex om kvällarna är det alltid mer eller mindre kaos i vårt hem och idag var inget undantag kan jag lova!
Med två övertrötta (=-jävliga..!) ungar kan vad som helst hända - och det gör det oftast också! När syster yster kom befann jag mig i sovrummet och försökte föra ett samtal på telefon med min far, samtidigt som dottern ömsom tjöt av lycka och ömsom av förtvivlan medan sonen satt och gapade och skrek inifrån tv-rummet... Jippi! Och på den vägen fortsatte det helt enkelt. T var helt "tossig" och for runt som ett torrt skinn i hela huset, medan jag och syrran led av svåra svettningar då vi beskådade hennes halsbrytande "konster". Vilka naturligtvis inte utfördes i det tysta, utan själv förde hon rejält med väsen och snart hängde ju A glatt på i tjoandet och alla försök till en normal konversation var bara att glömma.
Slutligen satt jag med händerna för både öron och ögon, rädd för vad som skulle ske härnäst - och då...................................bestämde sig min kära storasyster för att hennes nerver inte pallade mer, så hon åkte hem...! :-)
Hahaha - tänk att passa mina ungar (UTAN mediciner!) en vecka eller två, söstra mi..!? Då hade ni fått något att sätta tänderna i!
Lite skämt och lite allvar - men helt ärligt är det ändå så, att A faktiskt har stor hjälp av sina "vitaminpiller". Och det som gör honom glad gör mig glad - och resten av familjen också..! :-)
Undrar om man kan ge samma typ av medicin till en bindgalen knappt 2-årig liten busfia...?! :-)
Usch ja - stundtals är det verkligen ett komplett galet hem och en ännu tokigare familj!
Vissa dagar kan man som tur är skratta åt och skoja om eländet, andra är det desto tyngre och man vill bara gråta eller gå och gömma sig någonstans...
Som tur är så uppväger det goda alltid det onda!
Sov gott!
Kram,
Anna
PS. Tro för guds skull inte att jag menar allvar - jag vill absolut inte att någon av mina ungar ska behöva ta medicin. Det är illa nog att jag är tvingad till det.. Men visst - ibland önskar man att man kanske kunde få lite typ valium (till sig själv eller barnen, kan nog kvitta - det ska ju tydligen ha en stark lugnande effekt.. :-) !) eller lite uppiggande (d v s starkare än koffein då alltså!) för att palla med tempot! :-) DS.
Nedräkning..
Jajamensan - nedräkningen har börjat...!
Idag är det bara 10 dagar kvar tills vi åker! Mmmm - så härligt... :-)
Oavsett hur barnen kommer att bete sig (och för all del även vi vuxna..!), så ska det bli SÅ skönt med lite miljöombyte och inte minst att få slippa alla "måsten" och "jag ska bara", som vi kvinnor i synnerhet lider av. :-)
Tax-free-katalogen är nu så välläst att den nästan ramlar sönder och listan över det som ska och önskas köpa är
lång... :-)
Och apropå listor, så har jag ju naturligtvis även börjat krafsa ner allt som måste kommas ihåg inför vår lilla tripp. Det blir ju en del, kan jag säga! Inte minst när det finns småbarn med i sällskapet - till exempel blöjor, välling, nappflaska och förstås diverse solskydd, plåster, alvedon... Tjaa - you name it!
Sen har jag ju även varit tvungen att försöka komma fram till Turkiska Ambassaden i Stockholm, för att ta reda på om vi får och hur vi i så fall gör för att få ta med oss mina och A:s mediciner... Dom är nämligen narkotika-två-klassade (känns ju bra) och jag är inte särskilt intresserad av att åka fast i turkiska tullen på grund av våra mediciner och försöka förklara mig!
Sen är det vaccinationer som ska fixas, diverse läkarintyg som måste ordnas, hus- och kattvakt, transport till och från flygplatsen... Hmm - ja, när allt ovanstående väl är fixat plus alla kläder tvättade och packade, så lär man verkligen behöva den där semestern! Det värsta är ju bara, att man lär vara i ännu större behov av semester när man väl är hemma igen... :-)
Jaja, sådant är livet i småbarnsträsket - men det är ganska mysigt också!
Inte minst, så värmer det så gott i modershjärtat när man ser de små liven stråla av glädje och förväntan och de fullständigt lyser av livslust! :-)
DET är det värt att plocka ner månen för...! :-)
Ha en underbar dag!
Kram,
Anna
Idag är det bara 10 dagar kvar tills vi åker! Mmmm - så härligt... :-)
Oavsett hur barnen kommer att bete sig (och för all del även vi vuxna..!), så ska det bli SÅ skönt med lite miljöombyte och inte minst att få slippa alla "måsten" och "jag ska bara", som vi kvinnor i synnerhet lider av. :-)
Tax-free-katalogen är nu så välläst att den nästan ramlar sönder och listan över det som ska och önskas köpa är
lång... :-)
Och apropå listor, så har jag ju naturligtvis även börjat krafsa ner allt som måste kommas ihåg inför vår lilla tripp. Det blir ju en del, kan jag säga! Inte minst när det finns småbarn med i sällskapet - till exempel blöjor, välling, nappflaska och förstås diverse solskydd, plåster, alvedon... Tjaa - you name it!
Sen har jag ju även varit tvungen att försöka komma fram till Turkiska Ambassaden i Stockholm, för att ta reda på om vi får och hur vi i så fall gör för att få ta med oss mina och A:s mediciner... Dom är nämligen narkotika-två-klassade (känns ju bra) och jag är inte särskilt intresserad av att åka fast i turkiska tullen på grund av våra mediciner och försöka förklara mig!
Sen är det vaccinationer som ska fixas, diverse läkarintyg som måste ordnas, hus- och kattvakt, transport till och från flygplatsen... Hmm - ja, när allt ovanstående väl är fixat plus alla kläder tvättade och packade, så lär man verkligen behöva den där semestern! Det värsta är ju bara, att man lär vara i ännu större behov av semester när man väl är hemma igen... :-)
Jaja, sådant är livet i småbarnsträsket - men det är ganska mysigt också!
Inte minst, så värmer det så gott i modershjärtat när man ser de små liven stråla av glädje och förväntan och de fullständigt lyser av livslust! :-)
DET är det värt att plocka ner månen för...! :-)
Ha en underbar dag!
Kram,
Anna
NU är jag redo! :-)
Efter att ha spenderat sju år i egna hemmet, börjar det alltmer kännas som ett fängelse.
Jag längtar efter att få träffa människor och ha lite socialt umgänge - utöver de små glinen och deras pappa eller läkare av allehanda slag. Få känna att jag är av värde, till nytta och glädje - "göra en insats". :-)
Jag vill känna utmaningar av andra slag än till exempel det dagliga gisslet om vad vi ska ha till middag eller de lika vanliga grälen med barnen om vikten av att äta den där middagen...
Eller att dividera med gubben om vem som är tröttast, vem som arbetar hårdast, vem som tar mest ansvar för hus, barn, inköp - you name it!
Och så har vi ju det här med stimulans, positiva upplevelser och lite spänning i tillvaron...
Det mest spännande som händer i mitt liv är typ när jag inte vet vilket humör barnen (och gubben!) ska vara på när de vaknar. Eller när jag inte vet när A ska få nästa känsloutbrott. Eller när det är utvecklingssamtal med 1-åringen på dagis... Eller...
Och de positiva upplevelserna domineras av de sällsynta och mycket lätträknade ögonblicken då det råder harmoni i huset, alternativt de dagar jag vaknar och slås av tanken att "Wow - idag händer det minsann någonting! Jag ska ju och storhandla mat / till tandläkaren / t kiropraktorn / till terapeuten / läkaren.... Nu pratar vi spänning på hög nivå och ett underhållningsvärde som är svårslaget... :-)
Stimulans?! Hmm.. Ja, naturligtvis är det oerhört stimulerande att se barnen växa och utvecklas och veta att man varit med och skapat dessa små mirakel!
Men ändå har jag nu kommit till en punkt, där det inte är tillräckligt längre - jag måste göra något för mig själv och för egen del. Och äntligen är jag redo! :-)
Nu har jag samlat på mig tillräckligt mycket kraft och mod, för att ta de första stegen mot att förverkliga min dröm!
Jag vet vad jag vill och jag vet på ett ungefär hur jag ska gå tillväga. Det kommer med all säkerhet att ta tid och kosta både blod, svett och tårar - men det kommer att vara värt det!
För första gången på mycket länge känner jag glädje och förväntan, i vetskapen om att det faktiskt finns ett syfte med att jag finns här - att jag har en funktion att fylla, utöver mammarollen! Och det känns verkligen som balsam för själen och självkänslan! :-)
En mycket klok kvinna sade såhär till mig nyligen; "När blir man egentligen en författare? Är det först när man fått en bok utgiven..? Eller är det inte faktiskt så, att man är författare redan den dagen då man börjar skriva de allra första raderna till det som man en dag hoppas ska kunna bli en bok eller något liknande?!"
Med små men målmedvetna steg, har min resa tagit sin början...! :-)
Kram,
Anna.
Passion är energi - när Du gör det Du brinner för är Din kraft som störst!
PS. Älskade "Pilla lilla" - VÄLKOMNA hem!!! :-) Är ni utvilade nu...?! :-) DS.
Jag längtar efter att få träffa människor och ha lite socialt umgänge - utöver de små glinen och deras pappa eller läkare av allehanda slag. Få känna att jag är av värde, till nytta och glädje - "göra en insats". :-)
Jag vill känna utmaningar av andra slag än till exempel det dagliga gisslet om vad vi ska ha till middag eller de lika vanliga grälen med barnen om vikten av att äta den där middagen...
Eller att dividera med gubben om vem som är tröttast, vem som arbetar hårdast, vem som tar mest ansvar för hus, barn, inköp - you name it!
Och så har vi ju det här med stimulans, positiva upplevelser och lite spänning i tillvaron...
Det mest spännande som händer i mitt liv är typ när jag inte vet vilket humör barnen (och gubben!) ska vara på när de vaknar. Eller när jag inte vet när A ska få nästa känsloutbrott. Eller när det är utvecklingssamtal med 1-åringen på dagis... Eller...
Och de positiva upplevelserna domineras av de sällsynta och mycket lätträknade ögonblicken då det råder harmoni i huset, alternativt de dagar jag vaknar och slås av tanken att "Wow - idag händer det minsann någonting! Jag ska ju och storhandla mat / till tandläkaren / t kiropraktorn / till terapeuten / läkaren.... Nu pratar vi spänning på hög nivå och ett underhållningsvärde som är svårslaget... :-)
Stimulans?! Hmm.. Ja, naturligtvis är det oerhört stimulerande att se barnen växa och utvecklas och veta att man varit med och skapat dessa små mirakel!
Men ändå har jag nu kommit till en punkt, där det inte är tillräckligt längre - jag måste göra något för mig själv och för egen del. Och äntligen är jag redo! :-)
Nu har jag samlat på mig tillräckligt mycket kraft och mod, för att ta de första stegen mot att förverkliga min dröm!
Jag vet vad jag vill och jag vet på ett ungefär hur jag ska gå tillväga. Det kommer med all säkerhet att ta tid och kosta både blod, svett och tårar - men det kommer att vara värt det!
För första gången på mycket länge känner jag glädje och förväntan, i vetskapen om att det faktiskt finns ett syfte med att jag finns här - att jag har en funktion att fylla, utöver mammarollen! Och det känns verkligen som balsam för själen och självkänslan! :-)
En mycket klok kvinna sade såhär till mig nyligen; "När blir man egentligen en författare? Är det först när man fått en bok utgiven..? Eller är det inte faktiskt så, att man är författare redan den dagen då man börjar skriva de allra första raderna till det som man en dag hoppas ska kunna bli en bok eller något liknande?!"
Med små men målmedvetna steg, har min resa tagit sin början...! :-)
Kram,
Anna.
Passion är energi - när Du gör det Du brinner för är Din kraft som störst!
PS. Älskade "Pilla lilla" - VÄLKOMNA hem!!! :-) Är ni utvilade nu...?! :-) DS.
Ännu en kväll/natt/dag... :-)
Måndag kväll...
Klockan är nästan tio på kvällen och jag börjar precis komma in i den sköna slummern som föregår sömnen - och då händer det...
Som på en given signal står plötsligt båda ungarna som cigarrer i sina respektive sängar och illvrålar!
T är tvärförkyld, har feber och är så igentäppt att både näsa och mun rinner hejdlöst på henne. Och A... Tja, vem vet egentligen varför (eller när) han får sådana ryck!?
Hursomhelst - både jag och gubben får ju engagera oss för att få ro i lägret igen, och en timme senare hör man åter barnens snusande och småsnarkanden. Problemet är bara att nu är jag ju såklart klarvaken!
Nåja, till slut somnar jag äntligen om, för att vid halvtvåtiden åter bli väckt - av kattskrället... :-(
Han skulle ju absolut inte komma in när jag stod och ropade efter honom tidigare på kvällen, men NU passar det tydligen den lille kungligheten... Han sätter sig precis vid sovrumsfönstret och jamar ihärdigt tills jag hör honom och släpper in honom - alternativet är ju att han hinner väcka hela grannskapet med sin "skönsång" och då lever vi plötsligt farligt allihopa, inte bara ett av kattens liv som står på spel då!
Hm - nåja, sen fick jag åtminstone sova några timmar...
Vid 6-tiden vaknade jag med ett ryck - halleda, "sovmorgon" tänkte jag!!? Mmmm.... Jag låg och njöt av lugnet och tystnaden och kaffedoften från köket, när plötsligt en gäll liten flickröst slog ner som en blixt i morgondvalan och uppfordrande nästan röt fram; "Mm-A-MMM-AAAAA"!?!
Jahaja, en ny dag och nya utmaningar alltså!
Förstår bara inte hur mina barn går från djupsömn till hyperaktiv klarvakenhet på en millisekund - och varför kan jag inte bara någon enda morgon få lite av deras outtömliga energiförråd, så att de en enda morgon kan få slippa se sin tilltufsade morsa tigande släpa sig fram i mattluddet, i sin jakt på koffein - och medicin..!?
Tio minuter senare är de två supersnoriga avkommorna i full fart.
T har just satt i sig ännu ett av mina lypsyl, Mora Träsk dånar ännu en morgon från tv:n inne i rummet och A sitter i köket och vrålar; "Skvallerbytta bingbong...."!
Men någon timme senare, när de små liven fått på sig prins- och prinsess(e)skrud (temat för dagen på dagis!), så är det ju precis vad dom är: Mamma´s älskade prins och prinsessa!
Ha en underbar dag!
Kram,
Anna
"Ta ut glädjen i förskott - annars kanske det aldrig blir någon!"
Klockan är nästan tio på kvällen och jag börjar precis komma in i den sköna slummern som föregår sömnen - och då händer det...
Som på en given signal står plötsligt båda ungarna som cigarrer i sina respektive sängar och illvrålar!
T är tvärförkyld, har feber och är så igentäppt att både näsa och mun rinner hejdlöst på henne. Och A... Tja, vem vet egentligen varför (eller när) han får sådana ryck!?
Hursomhelst - både jag och gubben får ju engagera oss för att få ro i lägret igen, och en timme senare hör man åter barnens snusande och småsnarkanden. Problemet är bara att nu är jag ju såklart klarvaken!
Nåja, till slut somnar jag äntligen om, för att vid halvtvåtiden åter bli väckt - av kattskrället... :-(
Han skulle ju absolut inte komma in när jag stod och ropade efter honom tidigare på kvällen, men NU passar det tydligen den lille kungligheten... Han sätter sig precis vid sovrumsfönstret och jamar ihärdigt tills jag hör honom och släpper in honom - alternativet är ju att han hinner väcka hela grannskapet med sin "skönsång" och då lever vi plötsligt farligt allihopa, inte bara ett av kattens liv som står på spel då!
Hm - nåja, sen fick jag åtminstone sova några timmar...
Vid 6-tiden vaknade jag med ett ryck - halleda, "sovmorgon" tänkte jag!!? Mmmm.... Jag låg och njöt av lugnet och tystnaden och kaffedoften från köket, när plötsligt en gäll liten flickröst slog ner som en blixt i morgondvalan och uppfordrande nästan röt fram; "Mm-A-MMM-AAAAA"!?!
Jahaja, en ny dag och nya utmaningar alltså!
Förstår bara inte hur mina barn går från djupsömn till hyperaktiv klarvakenhet på en millisekund - och varför kan jag inte bara någon enda morgon få lite av deras outtömliga energiförråd, så att de en enda morgon kan få slippa se sin tilltufsade morsa tigande släpa sig fram i mattluddet, i sin jakt på koffein - och medicin..!?
Tio minuter senare är de två supersnoriga avkommorna i full fart.
T har just satt i sig ännu ett av mina lypsyl, Mora Träsk dånar ännu en morgon från tv:n inne i rummet och A sitter i köket och vrålar; "Skvallerbytta bingbong...."!
Men någon timme senare, när de små liven fått på sig prins- och prinsess(e)skrud (temat för dagen på dagis!), så är det ju precis vad dom är: Mamma´s älskade prins och prinsessa!
Ha en underbar dag!
Kram,
Anna
"Ta ut glädjen i förskott - annars kanske det aldrig blir någon!"
Semester - eller stresskälla?!
Rigorösa förberedelser, storartat planerande och ingenting lämnat åt slumpen...
För NU är det snart dags för den efterlängtade och välbehövliga semestern med stort "S"!
Och naturligtvis kommer alla barnen under just den veckan, att sköta sig exemplariskt och vara riktiga "A-barn"...
Inget bråkande, skrikande, gråtande, stim och stoj eller hopp och spring - bara ett gäng oförskämt väluppfostrade raringar, som lägger bordsservetten snyggt tillrätta i sina knän innan de börjar äta med silverbesticken (istället för som brukligt är, med de smutsiga fingrarna..), utan att vare sig smaska eller rapa.
Inte heller kommer de att vara rastlösa eller visa bristande tålamod i still med "Är vi inte framme snart" eller "Hur långt är det kvar"?
Och de kommer att vara så glada och tacksamma hela tiden och gladeligens äta det som serveras utan några som helst sura eller kräsna miner och vi kommer att vara så stolta över att vara föräldrar till dessa välartade barn!
Och senare på kvällen, när vi sitter i lugn och ro allesammans på restaurangen och avnjuter en 5-rättersmiddag, så kommer alla runtomkring att titta storögt och avundsjukt på oss och säga; "Titta, vilka fina och väluppfostrade barn dom har! Och så fräscha och snygga föräldrarna ser ut - hur har dom burit sig åt?! Våra barn som aldrig är nöjda utan jämnt tigger om något och skriker och skränar, och vi själva som lider av kronisk sömnbrist och åldras med tio år i stöten till följd av detta...."
........................... Vaddå??! Tror ni inte på mig?!
Jodå, vartenda ord är sant - bara det att de föräldrarna som tittar avundsjukt och åldras i förtid är vi och de stökiga ungarna är våra... :-)
Men vad f-n!? Det ska bli både kul och mysigt i alla fall (är dock inte säker på att våra medresenärer kommer att dela vår uppfattning)..!!!
Så håll i hatten gott folk - här kommer Cirkus Landin - Nilsson!
Det är fritt inträde och underhållning av varierande slag - men en hel del gapskratt vågar jag också garantera!! :-)
Kram,
Anna
Det är härligt att ge, såväl en sak som ett leende!
För NU är det snart dags för den efterlängtade och välbehövliga semestern med stort "S"!
Och naturligtvis kommer alla barnen under just den veckan, att sköta sig exemplariskt och vara riktiga "A-barn"...
Inget bråkande, skrikande, gråtande, stim och stoj eller hopp och spring - bara ett gäng oförskämt väluppfostrade raringar, som lägger bordsservetten snyggt tillrätta i sina knän innan de börjar äta med silverbesticken (istället för som brukligt är, med de smutsiga fingrarna..), utan att vare sig smaska eller rapa.
Inte heller kommer de att vara rastlösa eller visa bristande tålamod i still med "Är vi inte framme snart" eller "Hur långt är det kvar"?
Och de kommer att vara så glada och tacksamma hela tiden och gladeligens äta det som serveras utan några som helst sura eller kräsna miner och vi kommer att vara så stolta över att vara föräldrar till dessa välartade barn!
Och senare på kvällen, när vi sitter i lugn och ro allesammans på restaurangen och avnjuter en 5-rättersmiddag, så kommer alla runtomkring att titta storögt och avundsjukt på oss och säga; "Titta, vilka fina och väluppfostrade barn dom har! Och så fräscha och snygga föräldrarna ser ut - hur har dom burit sig åt?! Våra barn som aldrig är nöjda utan jämnt tigger om något och skriker och skränar, och vi själva som lider av kronisk sömnbrist och åldras med tio år i stöten till följd av detta...."
........................... Vaddå??! Tror ni inte på mig?!
Jodå, vartenda ord är sant - bara det att de föräldrarna som tittar avundsjukt och åldras i förtid är vi och de stökiga ungarna är våra... :-)
Men vad f-n!? Det ska bli både kul och mysigt i alla fall (är dock inte säker på att våra medresenärer kommer att dela vår uppfattning)..!!!
Så håll i hatten gott folk - här kommer Cirkus Landin - Nilsson!
Det är fritt inträde och underhållning av varierande slag - men en hel del gapskratt vågar jag också garantera!! :-)
Kram,
Anna
Det är härligt att ge, såväl en sak som ett leende!
Morgonstund har guld i mun...
05.08..........
Jag tror inte det är sant - VILL absolut inte att det ska stämma...
Hoppas frenetiskt att klockan går fel - för det är ju verkligen jättevanligt att en klockradio som dessutom går på ström, faktiskt sackar efter... Eller..?!
Nähä - jag tvingas alltså se den obarmhärtiga sanningen i vitögat och inse att jag tillsammans med mina barn nyss har fångat en ny dag! :-)
Och i den arla morgonstunden så måste jag ju, den oerhörda tröttheten till trots, erkänna att livet är ganska underbart!
Sverige är underbart - och så vackert...!
Och en sådan här strålande vacker sommarmorgon är det svårt att bli irriterad när barnen tjafsar och gnäller.
Ja, till och med barnprogrammen är riktigt gulliga och underhållande idag (när dom väl börjat...! Inte många barnprogram på tv:n klockan fem på morgonen!).
Visst, jag känner mig lite trött och sliten - men faktum är att det är något mycket speciellt, nästan magiskt, med att vara uppe så här tidigt.
Att vara helt ensam (....hmm... nåja...!) och njuta av stillheten och tystnaden, höra fåglarna sjunga den spirande dagen välkommen och se solen sakta stiga upp bortom trädtopparna...
Och än en gång känner jag mig väldigt ödmjuk och en djup tacksamhet väller över mig, för att jag får vara här - i livet! :-)
Kram,
Anna
Livet är verkligen en fantastisk gåva!
