Det är ju märkligt...
..... Att man aldrig lär sig...!!?
Att inbilla sig att det ska gå smärtfritt att åka iväg och shoppa typ kläder och dylikt tillsammans med tre övertrötta, kinkiga och stökiga ungar (adhd eller ej...!), en vardagskväll efter klockan fyra - tja, det är ju ungefär lika dumt som när jag en sen lördagkväll tror att jag är tjugoett, för att dagen efter inse att jag är närmare nittioett... :-)
Det startade redan vid den avogt inställde 12-åringens hemkomst - för han skulle minsann inte åka med någonstans, utan hellre "hänga med polarna" och därmed typ behöva gå barfota efterhand som det blir blötare och kallare väderlek (eftersom en av sakerna som skulle fixats, var skor till just denne kille..).
..Så vi andra fyra hoppade in i bilen och gav oss iväg.
Och knappt hade vi hunnit lämna byn bakom oss, förrän jag än en gång kunde konstatera att gubbskrället "glömt" (det vill säga "inte pallat"!) tanka bilen och ännu en gång fraktade han runt på så gott som hela sin familj - på ren ånga...!? Suck!
(Jag kommer aldrig någonsin att kunna förstå varför det är så svårt att tanka en bil?! När jag själv fick och kunde köra, var jag alltid mycket noga med att det säkert skulle vara ordenligt med "soppa" i bilen...)
Nåja, vi lyckades hosta oss fram till köpcentrat - i ösregn - och hann precis svänga av motorvägen, när nästa lilla missöde inträffade (även detta något som hänt förut..)... Den ena vindrutetorkaren (naturligtvis den på förarsidan!) for all världens väg... Jösses! Så den nu något ansträngde bilföraren, fick bråttom att stanna och kliva ur i det hällande ösregnet, för att försöka sätta tillbaks åbäket... Han var allt utom nöjd när han hoppade in i bilen igen, genomvåt, men jag och barnen fick oss ett gott (hån-)skratt..! :-)
Väl inne bland butikerna klarade vi oss förhållandevis väl trots allt... Inga större intermezzon och / eller våldsamma scener.
Även hemresan gick någorlunda smärtfritt och allt kändes ganska bra. Ja, det vill säga till samma stund som vi svängde in framför huset här hemma. För då minsann förvandlades de små liven (som så många gånger förr) och hornen växte fram i deras pannor och sekunden därpå befann vi oss i en scen som hämtad ur Familjen Adams - eller något mycket värre...!
Hujedamej, vilken ljudnivå det kan bli när dessa två ynglingar sätter igång..! Och det blir ju naturligtvis inte bättre av att de psykologiska föräldrarna slutligen också vrålar och skriker för att överrösta... :-) Ja, alltså inte så att vi skällde - men för att ha en chans att höra någonting alls av det vi sade till varandra, så behövdes det typ en megafon... Tror ni kan föreställa er vad jag menar då?! :-)
Men men - slutligen plockade vi ur batterierna på våra små duracell-kaniner och lade de små lammen i sina respektive sängar, och återigen värkte det av kärlek i modershjärtat när hon tittade ner på sina älsklingar där de låg fridfullt och snusade tillsammans med diverse nallar, filtar och nappar (ja, det är ju bara T som har sistnämnda förstås, men ändå..).
Sweet dreams!
//Anna
"Mamma, Thess får nog också ha sådan medicin som jag tar..."
Ja, vad säger man - dessa ord yttrades av min oerhört kloke och söte påg ikväll, när lillasyster flådde på som ett torrt skinn och klättrade på borden... :-) Älskade lille Anthony!
Att inbilla sig att det ska gå smärtfritt att åka iväg och shoppa typ kläder och dylikt tillsammans med tre övertrötta, kinkiga och stökiga ungar (adhd eller ej...!), en vardagskväll efter klockan fyra - tja, det är ju ungefär lika dumt som när jag en sen lördagkväll tror att jag är tjugoett, för att dagen efter inse att jag är närmare nittioett... :-)
Det startade redan vid den avogt inställde 12-åringens hemkomst - för han skulle minsann inte åka med någonstans, utan hellre "hänga med polarna" och därmed typ behöva gå barfota efterhand som det blir blötare och kallare väderlek (eftersom en av sakerna som skulle fixats, var skor till just denne kille..).
..Så vi andra fyra hoppade in i bilen och gav oss iväg.
Och knappt hade vi hunnit lämna byn bakom oss, förrän jag än en gång kunde konstatera att gubbskrället "glömt" (det vill säga "inte pallat"!) tanka bilen och ännu en gång fraktade han runt på så gott som hela sin familj - på ren ånga...!? Suck!
(Jag kommer aldrig någonsin att kunna förstå varför det är så svårt att tanka en bil?! När jag själv fick och kunde köra, var jag alltid mycket noga med att det säkert skulle vara ordenligt med "soppa" i bilen...)
Nåja, vi lyckades hosta oss fram till köpcentrat - i ösregn - och hann precis svänga av motorvägen, när nästa lilla missöde inträffade (även detta något som hänt förut..)... Den ena vindrutetorkaren (naturligtvis den på förarsidan!) for all världens väg... Jösses! Så den nu något ansträngde bilföraren, fick bråttom att stanna och kliva ur i det hällande ösregnet, för att försöka sätta tillbaks åbäket... Han var allt utom nöjd när han hoppade in i bilen igen, genomvåt, men jag och barnen fick oss ett gott (hån-)skratt..! :-)
Väl inne bland butikerna klarade vi oss förhållandevis väl trots allt... Inga större intermezzon och / eller våldsamma scener.
Även hemresan gick någorlunda smärtfritt och allt kändes ganska bra. Ja, det vill säga till samma stund som vi svängde in framför huset här hemma. För då minsann förvandlades de små liven (som så många gånger förr) och hornen växte fram i deras pannor och sekunden därpå befann vi oss i en scen som hämtad ur Familjen Adams - eller något mycket värre...!
Hujedamej, vilken ljudnivå det kan bli när dessa två ynglingar sätter igång..! Och det blir ju naturligtvis inte bättre av att de psykologiska föräldrarna slutligen också vrålar och skriker för att överrösta... :-) Ja, alltså inte så att vi skällde - men för att ha en chans att höra någonting alls av det vi sade till varandra, så behövdes det typ en megafon... Tror ni kan föreställa er vad jag menar då?! :-)
Men men - slutligen plockade vi ur batterierna på våra små duracell-kaniner och lade de små lammen i sina respektive sängar, och återigen värkte det av kärlek i modershjärtat när hon tittade ner på sina älsklingar där de låg fridfullt och snusade tillsammans med diverse nallar, filtar och nappar (ja, det är ju bara T som har sistnämnda förstås, men ändå..).
Sweet dreams!
//Anna
"Mamma, Thess får nog också ha sådan medicin som jag tar..."
Ja, vad säger man - dessa ord yttrades av min oerhört kloke och söte påg ikväll, när lillasyster flådde på som ett torrt skinn och klättrade på borden... :-) Älskade lille Anthony!
Höst - både ute och inne..
Brrr...
Usch ja.... Idag är det verkligen höst!
Huttrande sitter jag i soffan, med tv:n som sällskap och datorn i knäet, och lyssnar till regnet som slår mot fönsterna...
Och för ett ögonblick känner jag ångesten gripa tag i mig, höstdepressionen... Plötsligt känns det lika grått, blåsigt , kallt och regnigt inom mig som det är utanför fönstret.
Men - så spricker plötsligt molnen upp borta i horisonten och man kan ana att solen vill försöka tränga fram, och plötsligt känns allting bättre igen.
För vad gör det egentligen om det är regn och blåst och höst? Då har man ju äntligen en helt legitim anledning till att bara krypa upp i soffan och göra ingenting, tända levande ljus och bara mysa! Och dessutom så för hösten med sig så många härliga färger, och hur trist jag än kan tycka det är med tanken på att det nu inte finns annat i vänten än höst, vinter, kyla och slask, så är hösten samtidigt en mycket vacker tid som brukar föra med sig en hel del riktigt härliga brittsommardagar mellan storm-varven :-)!
Lite lättare om både hjärta och själ, drar jag filten tätare runt mig och tänder några ljus - och konstaterar att det känns väldigt mysigt och trivsamt att sitta här i värmen, medan kyla, regn och rusk rasar utanför!
Ha en underbar dag!
Kramar,
Anna
Stormen fäller de stora träden,
men de små förblir stående!
Usch ja.... Idag är det verkligen höst!
Huttrande sitter jag i soffan, med tv:n som sällskap och datorn i knäet, och lyssnar till regnet som slår mot fönsterna...
Och för ett ögonblick känner jag ångesten gripa tag i mig, höstdepressionen... Plötsligt känns det lika grått, blåsigt , kallt och regnigt inom mig som det är utanför fönstret.
Men - så spricker plötsligt molnen upp borta i horisonten och man kan ana att solen vill försöka tränga fram, och plötsligt känns allting bättre igen.
För vad gör det egentligen om det är regn och blåst och höst? Då har man ju äntligen en helt legitim anledning till att bara krypa upp i soffan och göra ingenting, tända levande ljus och bara mysa! Och dessutom så för hösten med sig så många härliga färger, och hur trist jag än kan tycka det är med tanken på att det nu inte finns annat i vänten än höst, vinter, kyla och slask, så är hösten samtidigt en mycket vacker tid som brukar föra med sig en hel del riktigt härliga brittsommardagar mellan storm-varven :-)!
Lite lättare om både hjärta och själ, drar jag filten tätare runt mig och tänder några ljus - och konstaterar att det känns väldigt mysigt och trivsamt att sitta här i värmen, medan kyla, regn och rusk rasar utanför!
Ha en underbar dag!
Kramar,
Anna
Stormen fäller de stora träden,
men de små förblir stående!
Helgen
Helgens bästa:
Vädret - det går ju inte att tänka på den gångna helgen, utan att häpna och hänföras av det strålande brittsommarvädret! Härligt och många timmar utomhus blev det! :-)
Barnen - trots många tuffa konflikter och motgångar, samt diverse barnsjukdomar såsom influensa, så uppvisar mina två charmtroll en sådan oerhörd kärlek och omtänksamhet, både gentemot varandra och omgivningen. Och mamma´s hjärta spricker nästan av stolthet... :-)
Helgens i särklass sämsta:
"Jamen, det handlade ju bara om vuxna..."
Denna oerhört korkade kommentar fällde en i vår närhet, angående dokumentären "Mitt huvud är en torktumlare"...
Den kommentaren är så talande för hennes inställning - "jag kör helt enkelt huvudet i sanden och låtsas som det regnar, så finns det inga bekymmer eller konstigheter kvar sen"...! Hallå, liksom!? Vaddå, kommer inte Anthony att bli vuxen en gång då..?! Snacka om trångsynt och att inte ens försöka förstå...
Ödet ger oss våra släktingar,
men våra vänner väljer vi själva!
Vädret - det går ju inte att tänka på den gångna helgen, utan att häpna och hänföras av det strålande brittsommarvädret! Härligt och många timmar utomhus blev det! :-)
Barnen - trots många tuffa konflikter och motgångar, samt diverse barnsjukdomar såsom influensa, så uppvisar mina två charmtroll en sådan oerhörd kärlek och omtänksamhet, både gentemot varandra och omgivningen. Och mamma´s hjärta spricker nästan av stolthet... :-)
Helgens i särklass sämsta:
"Jamen, det handlade ju bara om vuxna..."
Denna oerhört korkade kommentar fällde en i vår närhet, angående dokumentären "Mitt huvud är en torktumlare"...
Den kommentaren är så talande för hennes inställning - "jag kör helt enkelt huvudet i sanden och låtsas som det regnar, så finns det inga bekymmer eller konstigheter kvar sen"...! Hallå, liksom!? Vaddå, kommer inte Anthony att bli vuxen en gång då..?! Snacka om trångsynt och att inte ens försöka förstå...
Ödet ger oss våra släktingar,
men våra vänner väljer vi själva!
Himmel och helvete.. :-)
Whiplash, fibromyalgi, migrän, sömnlöshet
- ont, värk och smärta...
ADHD, mer eller mindre utmattad, en massa måsten, trilska ungar
- och dessutom bihåleinflammation och diverse barnsjukdomar..
... Men också härligt höstväder,
mediciner som lindrar,
ljuvliga, glada och tacksamma (mellan varven!) ungar.
Ett uppiggande telefonsamtal från bästa vännen
och förtroliga samtal med mina älskade systrar och tillika bästa vänner även dom!
Underbara höstfärger som sprider värme och glädje,
en sol som strålar och smeker
och några tappra blommor som ännu står i blom,
liksom kämpande in i det sista mot vind och kyla.
För att nämna något.... :-)
Ja, faktum är att listan över det som är positivt och vackert i min närhet kan göras lång :-) .
Och jag kan därmed även konstatera att saker och ting kunde varit mycket värre och jag/vi kunde haft det betydligt sämre..! :-)
Kramar,
Anna
Det som inte dödar Dig, stärker Dig...
(Oj, vad det ligger mycket i det!)
- ont, värk och smärta...
ADHD, mer eller mindre utmattad, en massa måsten, trilska ungar
- och dessutom bihåleinflammation och diverse barnsjukdomar..
... Men också härligt höstväder,
mediciner som lindrar,
ljuvliga, glada och tacksamma (mellan varven!) ungar.
Ett uppiggande telefonsamtal från bästa vännen
och förtroliga samtal med mina älskade systrar och tillika bästa vänner även dom!
Underbara höstfärger som sprider värme och glädje,
en sol som strålar och smeker
och några tappra blommor som ännu står i blom,
liksom kämpande in i det sista mot vind och kyla.
För att nämna något.... :-)
Ja, faktum är att listan över det som är positivt och vackert i min närhet kan göras lång :-) .
Och jag kan därmed även konstatera att saker och ting kunde varit mycket värre och jag/vi kunde haft det betydligt sämre..! :-)
Kramar,
Anna
Det som inte dödar Dig, stärker Dig...
(Oj, vad det ligger mycket i det!)
...
God morgon!!!
....Eller...??!
Ja, det hoppas jag det är för er andras del - själv kan jag inte direkt påstå att jag tycker denna arla morgon är särskilt "god"...
Inte heller kan jag skryta med att känna mig ens i närheten av utsövd och man skulle nog helt enkelt kunna uttrycka det som att jag vaknat på fel sida...
Varför? Av två stycken lika irriterande och brännj-a, som söta och underbara, skäl...
Efter att ha lagt båda barnen igårkväll, somnade jag även själv - antagligen som en direkt följd av diverse bacillusker och mediciner i kroppen och så kan ju även dublettsjungandet av till exempel "Trollmor, Bä bä, Blinka lilla stjärna" och typ tio visor till, ha haft med saken att göra!
Efter att ha hunnit sova typ 1,5 timme, så skar fröken Mistlurs stämma genom tystnaden. Och med en huvudvärk som gjorde mig svimfärdig famlade jag mig fram till köket efter migränmediciner och välling och tröstade mig med att T säkert skulle somna om snabbt när hon väl ätit lite, eftersom hon inte druckit en droppe innan hon lade sig tidigare på kvällen.
....Men tji fick jag! Med ögon stora som tefat, totalt ointresserad av vällingen och en röstnivå som kunnat väcka döda, så insåg jag ganska snabbt att den lilla damen inte hade planer på att somna inom den närmsta framtiden.... Suck!
Så under protest placerades hon åter i sin säng.
Knappt hade jag hunnit somna om, förrän det var dags igen! Måttligt road släpade jag mig åter upp ur sängen och styrde tunga steg mot T:s rum... Och så upprepades proceduren fram till klockan tre inatt och då var inte denna mamman särskilt sympatisk längre. Trött och uppgiven kapitulerade jag och lade slutligen även T i min säng, efter att ha konstaterat att hon fått hög feber.
Denna gång somnade hon snällt, emedan A högljutt protesterade mot detta ovälkomna intrång på "hans domäner" och de sista två timmarna av denna långa natt, låg jag sömnlös allra ytterst på sängkanten (helt otroligt så stor plats två små troll kan ta!?), som är allt utom mjuk eftersom det är en mässingsram...
Och när de små liven vid halvsextiden imorse deklarerade att de ville gå upp, så var det en hålögd och nästintill apatisk morsa som motvilligt kravlade sig ur sängen och hasade sig in i tv-rummet för att invänta att barnprogrammen skulle ta sin början...
Och jag konstaterade tyst för mig själv att jag nog är rätt nöjd med "bara" två barn ändå... :-)
....Eller...??!
Ja, det hoppas jag det är för er andras del - själv kan jag inte direkt påstå att jag tycker denna arla morgon är särskilt "god"...
Inte heller kan jag skryta med att känna mig ens i närheten av utsövd och man skulle nog helt enkelt kunna uttrycka det som att jag vaknat på fel sida...
Varför? Av två stycken lika irriterande och brännj-a, som söta och underbara, skäl...
Efter att ha lagt båda barnen igårkväll, somnade jag även själv - antagligen som en direkt följd av diverse bacillusker och mediciner i kroppen och så kan ju även dublettsjungandet av till exempel "Trollmor, Bä bä, Blinka lilla stjärna" och typ tio visor till, ha haft med saken att göra!
Efter att ha hunnit sova typ 1,5 timme, så skar fröken Mistlurs stämma genom tystnaden. Och med en huvudvärk som gjorde mig svimfärdig famlade jag mig fram till köket efter migränmediciner och välling och tröstade mig med att T säkert skulle somna om snabbt när hon väl ätit lite, eftersom hon inte druckit en droppe innan hon lade sig tidigare på kvällen.
....Men tji fick jag! Med ögon stora som tefat, totalt ointresserad av vällingen och en röstnivå som kunnat väcka döda, så insåg jag ganska snabbt att den lilla damen inte hade planer på att somna inom den närmsta framtiden.... Suck!
Så under protest placerades hon åter i sin säng.
Knappt hade jag hunnit somna om, förrän det var dags igen! Måttligt road släpade jag mig åter upp ur sängen och styrde tunga steg mot T:s rum... Och så upprepades proceduren fram till klockan tre inatt och då var inte denna mamman särskilt sympatisk längre. Trött och uppgiven kapitulerade jag och lade slutligen även T i min säng, efter att ha konstaterat att hon fått hög feber.
Denna gång somnade hon snällt, emedan A högljutt protesterade mot detta ovälkomna intrång på "hans domäner" och de sista två timmarna av denna långa natt, låg jag sömnlös allra ytterst på sängkanten (helt otroligt så stor plats två små troll kan ta!?), som är allt utom mjuk eftersom det är en mässingsram...
Och när de små liven vid halvsextiden imorse deklarerade att de ville gå upp, så var det en hålögd och nästintill apatisk morsa som motvilligt kravlade sig ur sängen och hasade sig in i tv-rummet för att invänta att barnprogrammen skulle ta sin början...
Och jag konstaterade tyst för mig själv att jag nog är rätt nöjd med "bara" två barn ändå... :-)
Trött...:-)
.... Men mycket nöjd med denna torsdag! :-)
Även om denna svensken nu är helt slut, så har det varit värt allting idag!
Tänk, att bara några timmar i harmoni gör att man känner att man kan orka ta några skitdagar igen..! :-)
För det är ju tyvärr inte så att det är lika fördelat av "good and bad days", men som sagt så behövs det inte mer än någon timme eller ett ögonblicks bak eller picknick tillsammans, för att man ska ha fyllt på tålamodskontot i allmänhet och kärleken, glädjen och samhörigheten i synnerhet!
Trött men nöjd, numera (dessutom..!?) penicillindrogad mamma säger God natt och på återhörande imorgon!
Kramisar,
Anna
"Alla lyckliga familjer liknar varandra,
men varje olycklig familj är olycklig på sitt sätt". (Leo Tolstoi)
Även om denna svensken nu är helt slut, så har det varit värt allting idag!
Tänk, att bara några timmar i harmoni gör att man känner att man kan orka ta några skitdagar igen..! :-)
För det är ju tyvärr inte så att det är lika fördelat av "good and bad days", men som sagt så behövs det inte mer än någon timme eller ett ögonblicks bak eller picknick tillsammans, för att man ska ha fyllt på tålamodskontot i allmänhet och kärleken, glädjen och samhörigheten i synnerhet!
Trött men nöjd, numera (dessutom..!?) penicillindrogad mamma säger God natt och på återhörande imorgon!
Kramisar,
Anna
"Alla lyckliga familjer liknar varandra,
men varje olycklig familj är olycklig på sitt sätt". (Leo Tolstoi)
...
Efter en - som vanligt - kaotisk start på dagen,
har mamman och sonen (som är ledig från skolan två dagar, vilket
mamman sett fram emot med viss fasa..!) varit och lämnat lillasyster på dagis
och hunnit få lite kvalitetstid (utan bråk minsann!) tillsammans. :-)
Två sorters kakor har bakats, smeten avsmakats och pojkrummet
städats gemensamt.
Och med löfte om en picknick i det gröna efter T:s sovstund,
så känns livet ganska härligt denna härliga, soliga, septemberdag
(även om mamman inte direkt är på hugget, efter att ha fått
värsta hästkuren penicillin - eller vad sägs om 6 tabletter á 800 mg
om dagen?!) !
...För mycket av det goda,
är ibland precis lagom! :-)
har mamman och sonen (som är ledig från skolan två dagar, vilket
mamman sett fram emot med viss fasa..!) varit och lämnat lillasyster på dagis
och hunnit få lite kvalitetstid (utan bråk minsann!) tillsammans. :-)
Två sorters kakor har bakats, smeten avsmakats och pojkrummet
städats gemensamt.
Och med löfte om en picknick i det gröna efter T:s sovstund,
så känns livet ganska härligt denna härliga, soliga, septemberdag
(även om mamman inte direkt är på hugget, efter att ha fått
värsta hästkuren penicillin - eller vad sägs om 6 tabletter á 800 mg
om dagen?!) !
...För mycket av det goda,
är ibland precis lagom! :-)
???
Jaha - det var det det...?!
Känner mig inte mycket klokare och ej heller särskilt mycket bättre till mods efter gårdagens besök hos BUP...
För tyvärr visade det sig att det "bara" var läkaren på plats igår och eftersom hon dessvärre inte är helt lätt att förstå (och själv har hon tydliga problem med att förstå oss!), så blir det lite svårt att ha en ordenlig diskussion. De gånger sköterskan varit med så hjälper hon ju liksom till att förtydliga och tolka.. :-)
Men men... Det första jag tog upp var förstås frågan om Risperdal..! Och läkaren hade själv sett detta inslag och förstod vår reaktion. Dock lyckades hon faktiskt lugna oss en del, då hon utan omsvep erkände att hon själv känner till att många läkare skriver ut denna medicin för lättvindigt, i för höga doser och under allt för lång behandlingsperiod, vilket då kan leda till den sorgliga raden av biverkningar som nämndes i programmet. Men i Anthony´s fall var dosen väldigt låg och (ännu ett bevis på hur svårt vi har att förstå varandra - vet inte från vilket land hon kommer, men svenskan är inte den bästa :-) ! ) han skulle "bara" ha denna medicinen under maximalt tre månader. Och när hon hörde att vi avbrutit behandlingen förra veckan samt att vi inte sett någon - varken positiv eller negativ - effekt av den, så såg hon ingen anledning att fortsätta med det ändå.
Tyvärr visade det sig att A gått ner ytterligare 6 hg sedan han sist var där och även om blodtrycket låg bra, så var hans vilopuls åter på 120..
Jag ifrågasatte därefter vad som hänt (kan tyvärr bara hålla med Dig där "SmulAnn" - vi blev också utlovade en massa möten, både individuellt och i grupp när vi fick diagnosen i våras, men det har dessvärre lyst med sin frånvaro!) med det stöd vi blivit lovade och fick förstås någon lam ursäkt om att det varit semestrar och dylikt och att man "snart" skulle börja ta tag i det... Men då hon såg min förtvivlan, frustration och mina tårar så blev jag (vi) åtminstone lovade en tid hos kuratorn hos dom - och det är ju på tiden, kan man kanske säga..!? Blir så ledsen när jag tänker på att om de brukat allvar med att stödja på alla sätt och vis ifrån början, så hade vi kanske inte alla kollektivt behövt må SÅ dåligt som vi gör idag.
Så efter ett besök som tyvärr inte gav mig lika mycket som jag hade hoppats på, så blev jag åtminstone lovad att sköterskan skulle ringa upp mig idag och då tänker jag återigen ta upp frågan om mer stöd och support för oss alla!
Och här sitter jag nu - aningen irriterad över det telefonkösamhälle vi lever i!?
Jag har denna dag inte gjort någonting annat än just suttit i telefonköer och tryckt ett och fyrkant och f-n och hans gamla moster, och ändå har jag inte lyckats komma fram till någon enda av alla dom jag sökt! Grrr...
Mitt huvud är dessutom nu så fyllt av skit (det vill säga var...) till följd av bihåleinflammationen att det fungerar bra mycket trögare än vanligt och då kan man ju bli lite lätt upprörd när det stundtals inte ens går att komma fram till sjukvården..!
Så i nuläget sitter jag här och glor på telefonen och väntar på att den ska ringa - för när jag äntligen kom fram till de (3) olika ställena, så fick jag ju "..knappa in mitt telefonnummer, inklusive riktnummer - avsluta med fyrkant"...
På återhörande...! :-)
Kramis,
Anna
Känner mig inte mycket klokare och ej heller särskilt mycket bättre till mods efter gårdagens besök hos BUP...
För tyvärr visade det sig att det "bara" var läkaren på plats igår och eftersom hon dessvärre inte är helt lätt att förstå (och själv har hon tydliga problem med att förstå oss!), så blir det lite svårt att ha en ordenlig diskussion. De gånger sköterskan varit med så hjälper hon ju liksom till att förtydliga och tolka.. :-)
Men men... Det första jag tog upp var förstås frågan om Risperdal..! Och läkaren hade själv sett detta inslag och förstod vår reaktion. Dock lyckades hon faktiskt lugna oss en del, då hon utan omsvep erkände att hon själv känner till att många läkare skriver ut denna medicin för lättvindigt, i för höga doser och under allt för lång behandlingsperiod, vilket då kan leda till den sorgliga raden av biverkningar som nämndes i programmet. Men i Anthony´s fall var dosen väldigt låg och (ännu ett bevis på hur svårt vi har att förstå varandra - vet inte från vilket land hon kommer, men svenskan är inte den bästa :-) ! ) han skulle "bara" ha denna medicinen under maximalt tre månader. Och när hon hörde att vi avbrutit behandlingen förra veckan samt att vi inte sett någon - varken positiv eller negativ - effekt av den, så såg hon ingen anledning att fortsätta med det ändå.
Tyvärr visade det sig att A gått ner ytterligare 6 hg sedan han sist var där och även om blodtrycket låg bra, så var hans vilopuls åter på 120..
Jag ifrågasatte därefter vad som hänt (kan tyvärr bara hålla med Dig där "SmulAnn" - vi blev också utlovade en massa möten, både individuellt och i grupp när vi fick diagnosen i våras, men det har dessvärre lyst med sin frånvaro!) med det stöd vi blivit lovade och fick förstås någon lam ursäkt om att det varit semestrar och dylikt och att man "snart" skulle börja ta tag i det... Men då hon såg min förtvivlan, frustration och mina tårar så blev jag (vi) åtminstone lovade en tid hos kuratorn hos dom - och det är ju på tiden, kan man kanske säga..!? Blir så ledsen när jag tänker på att om de brukat allvar med att stödja på alla sätt och vis ifrån början, så hade vi kanske inte alla kollektivt behövt må SÅ dåligt som vi gör idag.
Så efter ett besök som tyvärr inte gav mig lika mycket som jag hade hoppats på, så blev jag åtminstone lovad att sköterskan skulle ringa upp mig idag och då tänker jag återigen ta upp frågan om mer stöd och support för oss alla!
Och här sitter jag nu - aningen irriterad över det telefonkösamhälle vi lever i!?
Jag har denna dag inte gjort någonting annat än just suttit i telefonköer och tryckt ett och fyrkant och f-n och hans gamla moster, och ändå har jag inte lyckats komma fram till någon enda av alla dom jag sökt! Grrr...
Mitt huvud är dessutom nu så fyllt av skit (det vill säga var...) till följd av bihåleinflammationen att det fungerar bra mycket trögare än vanligt och då kan man ju bli lite lätt upprörd när det stundtals inte ens går att komma fram till sjukvården..!
Så i nuläget sitter jag här och glor på telefonen och väntar på att den ska ringa - för när jag äntligen kom fram till de (3) olika ställena, så fick jag ju "..knappa in mitt telefonnummer, inklusive riktnummer - avsluta med fyrkant"...
På återhörande...! :-)
Kramis,
Anna
Idag ska mamma kräva svar..
Jajamensan - idag är det dags!
Idag ska ingen megaförsenad färdtjänstbil sabba för mig eller få mig att fälla tårar.
Nej, idag får en av "privatchaufförerna" ställa upp, när det är dags för återbesök hos BUP, med bland annat obligatorisk viktkontroll samt blodtrycksmätning på A.
Och idag ska läkaren få några väl valda frågor av mig angående Risperdal... Efter förra veckans brutala uppvaknande, då jag hörde inslaget från tv, ska det bli intressant att höra vad hon har att säga!
Dessutom ska både hon och sköterskan få berätta för mig (oss) vad som hände med alla så kallade gruppmöten, där vi skulle ges tillfälle att träffa andra föräldrar i samma situation...?!
Och inte minst så förväntar jag mig att få HJÄLP och det snarast!
För denna mamman och familjen är i allra största behov av stöd och hjälp, både i samtalsform men jag skulle (kan inte tro att jag erkänner det, men...) även kunna tänka mig att få ha någon form av stödperson - både för egen del men inte minst för A:s (och T:s) skull.
För jag inser ju att för att kunna vara en bra mamma och en sådan mamma som jag vill vara, så måste jag ju också ha både (positiv) energi och fysisk och psykisk uthållighet.
Ha en härlig tisdag!
Kramar,
Anna
Den som inte har förstånd att åka vilse, ser inte lika mycket! :-)
Idag ska ingen megaförsenad färdtjänstbil sabba för mig eller få mig att fälla tårar.
Nej, idag får en av "privatchaufförerna" ställa upp, när det är dags för återbesök hos BUP, med bland annat obligatorisk viktkontroll samt blodtrycksmätning på A.
Och idag ska läkaren få några väl valda frågor av mig angående Risperdal... Efter förra veckans brutala uppvaknande, då jag hörde inslaget från tv, ska det bli intressant att höra vad hon har att säga!
Dessutom ska både hon och sköterskan få berätta för mig (oss) vad som hände med alla så kallade gruppmöten, där vi skulle ges tillfälle att träffa andra föräldrar i samma situation...?!
Och inte minst så förväntar jag mig att få HJÄLP och det snarast!
För denna mamman och familjen är i allra största behov av stöd och hjälp, både i samtalsform men jag skulle (kan inte tro att jag erkänner det, men...) även kunna tänka mig att få ha någon form av stödperson - både för egen del men inte minst för A:s (och T:s) skull.
För jag inser ju att för att kunna vara en bra mamma och en sådan mamma som jag vill vara, så måste jag ju också ha både (positiv) energi och fysisk och psykisk uthållighet.
Ha en härlig tisdag!
Kramar,
Anna
Den som inte har förstånd att åka vilse, ser inte lika mycket! :-)
Inte mycket som behövs...
Ibland behövs det inte mycket för att det ska bli den där berömda droppen som får bägaren att rinna över...
När man förtvivlat försökt klamra sig fast, men slutligen får den där lilla lilla knuffen som gör att man faller huvudstupa...
Och idag behövdes det bara ett telefonsamtal för att få mig att bryta ihop...
Jag hade äntligen fått en tid hos en av sköterskorna på BUP för att diskutera min, A:s och hela familjens situation och förhoppningsvis få stöd och råd därigenom och jag såg verkligen fram emot detta välbehövliga möte.
Så gissa om gardinen flög ner med en smäll, när färdtjänst hade mage att ringa mig och meddela att de var rejält försenade och att de inte skulle kunna hämta mig förrän typ en kvart efter den avtalade tiden jag skulle varit på BUP...
Ännu en gång stod jag där och svor över hur utlämnad man blir, då man är beroende av andra människor för att kunna ta sig fram.
Min så kallade självständighet är numera beroende av ett mycket tvivelaktigt uppförande ifrån Serviceresor (som har hand om färdtjänst och sjukresor) och jag skulle kunnat SKRIKA...!!
Så oerhört dåligt och nonchalant av detta företag, att inte planera och utföra sina tjänster bättre än så här - jag hade faktiskt ett för mig mycket viktigt möte inom vården och nu fick jag istället avboka detta och kan bara hoppas att jag får en ny tid relativt snart... Och då kommer jag ju inte att våga lita på att färdtjänst dyker upp i tid, utan då får jag istället anlita någon av mina nära och kära - igen...
Nej, fy fasen säger jag - av allt som hänt och allt jag förlorat efter olyckan, så är förlusten av min självständighet det absolut värsta slaget! Jag fullkomligt hatar att vara beroende av andra och att inte ens kunna åka och handla en liter mjölk utan att först konsultera någon annan - oavsett om det är familjemedlemmar eller serviceresor.
Puh... Så, nu fick jag det ur mig - och genast lättade ångesten lite grann.. :-)
Lovar att skriva något mera upplyftande och positivt nästa gång!
Ha en underbar måndag!
Kram,
Anna
"För till min mun vad mitt hjärta är fullt av" är en bra bön när man står inför något viktigt. En kortare variant är; "Hjälp för i helvete!" (Mia Törnblom)
...
Sorg, förvirring
ilska, rädsla
Frågor utan svar
krossade drömmar
Bittra tårar,
ledsna tårar
Förtvivlan, förstämning
förhoppning, försvar
Ensam ensamhet,
ensam tvåsamhet
Kärlek höljd i dunkel,
förmörkad av irritation och vrede,
missförstånd och oförstånd
Var, när, hur och varför?!
Dessutom glada barn,
ledsna barn,
arga barn,
hysteriska barn
....och det är måndag igen...
ilska, rädsla
Frågor utan svar
krossade drömmar
Bittra tårar,
ledsna tårar
Förtvivlan, förstämning
förhoppning, försvar
Ensam ensamhet,
ensam tvåsamhet
Kärlek höljd i dunkel,
förmörkad av irritation och vrede,
missförstånd och oförstånd
Var, när, hur och varför?!
Dessutom glada barn,
ledsna barn,
arga barn,
hysteriska barn
....och det är måndag igen...
...
Ännu en underbar dag har grytt...
Denna mamman klev upp klockan 6 för att i lugn och ro (?!) kunna medikamera sig och hinna med en balja kaffe innan prinsen och prinsessan (...) gav hals...
Och det lät inte vänta på sig!
Inom några minuter började T ömsom sött vädjande, ömsom brutalt rytande, deklarera att hon minsann var vaken.
Och strax därpå kom en knappt vaken, kelsjuk A uppvimsande och hann inte doppa rumpan i soffan innan han genomgick en av sina berömda förvandlingar och utan känd orsak började skrika och gorma och berätta för mamman hur dum i huvudet hon är...
Och T hade knappt hunnit dricka upp sin morgonvälling innan hon - helt utan anledning - fick dagens första snyting mitt i nyllet av sin käre bror... Varpå hon replikerade med att få sin typ av utbrott och började dunka sitt huvud i hörnan på tv:n...
Onormalt?! Ja, det är mycket möjligt..
Men för cirkus Landin-Nilsson är det i allra högsta grad normalt och en del av vardagen...! :-)
Och mamman kunde bara trött konstatera att ribban var lagd - innan klockan ens hunnit slå 7, denna lördagsmorgon..!
Fridens!
//Anna
Det är viktigt att tänka positivt om vi vill må bra, eftersom vi blir det vi tänker att vi är!
Denna mamman klev upp klockan 6 för att i lugn och ro (?!) kunna medikamera sig och hinna med en balja kaffe innan prinsen och prinsessan (...) gav hals...
Och det lät inte vänta på sig!
Inom några minuter började T ömsom sött vädjande, ömsom brutalt rytande, deklarera att hon minsann var vaken.
Och strax därpå kom en knappt vaken, kelsjuk A uppvimsande och hann inte doppa rumpan i soffan innan han genomgick en av sina berömda förvandlingar och utan känd orsak började skrika och gorma och berätta för mamman hur dum i huvudet hon är...
Och T hade knappt hunnit dricka upp sin morgonvälling innan hon - helt utan anledning - fick dagens första snyting mitt i nyllet av sin käre bror... Varpå hon replikerade med att få sin typ av utbrott och började dunka sitt huvud i hörnan på tv:n...
Onormalt?! Ja, det är mycket möjligt..
Men för cirkus Landin-Nilsson är det i allra högsta grad normalt och en del av vardagen...! :-)
Och mamman kunde bara trött konstatera att ribban var lagd - innan klockan ens hunnit slå 7, denna lördagsmorgon..!
Fridens!
//Anna
Det är viktigt att tänka positivt om vi vill må bra, eftersom vi blir det vi tänker att vi är!
Stilla gråt..
Slutligen har de två överaktiva, älskade små glinen lyckats komma till ro
och sover nu sött.
I samma stund brister mamman ut i förtvivlad men av kudden dämpad gråt.
Ännu en gång slår samvetet henne på käften -
men denna gången har vården i allmänhet och läkaren på BUP i synnerhet
en stor del av ansvaret...
För mamman ifrågasatte medicin nummer två direkt
men försäkrades om att en så låg dos inte var varken farlig eller skadlig utan
enbart till "hjälp"...
Och nu sitter hon här, med tårarna i ögonen, och undrar vem f-n hon kan lita på..?!
Än en gång känner hon sig ganska kass som mamma (för man kan ju alltid göra mer, fråga mer, skrika högre..),
men samtidigt så vet hon längst in att allt hon gjort och gör, är alltid för barnens bästa - vad nu det är..?!
Och hur värdelös hon än må känna sig stundtals, så vet både hon och dom, att hon älskar dom mest av allt här i världen och det finns inget hon inte skulle göra för sina små mirakel.
och sover nu sött.
I samma stund brister mamman ut i förtvivlad men av kudden dämpad gråt.
Ännu en gång slår samvetet henne på käften -
men denna gången har vården i allmänhet och läkaren på BUP i synnerhet
en stor del av ansvaret...
För mamman ifrågasatte medicin nummer två direkt
men försäkrades om att en så låg dos inte var varken farlig eller skadlig utan
enbart till "hjälp"...
Och nu sitter hon här, med tårarna i ögonen, och undrar vem f-n hon kan lita på..?!
Än en gång känner hon sig ganska kass som mamma (för man kan ju alltid göra mer, fråga mer, skrika högre..),
men samtidigt så vet hon längst in att allt hon gjort och gör, är alltid för barnens bästa - vad nu det är..?!
Och hur värdelös hon än må känna sig stundtals, så vet både hon och dom, att hon älskar dom mest av allt här i världen och det finns inget hon inte skulle göra för sina små mirakel.
Tillägg.. :-)
Känner att jag gärna vill förklara några saker, apropå mitt förra inlägg.. :-)
Jag gick på i ullstrumporna ganska rejält..
Men är det något som jag - och jag vågar påstå, alla - brinner för, så är det ju barnens väl och ve!
Och insikten om att jag / vi kanske gett vår son en medicin som rentav är skadlig, känns förfärlig.
Däremot vill jag gärna understryka att hela min familj är positiv till Concerta och det den har gjort för A - och oss alla!
Till och med A själv uppskattar den och vid ett tillfälle, när den på grund av slarv från sjukvården var slut under ett par dagar, så sade han; "...Mamma, jag saknar min medicin...!"
Och det, måste jag ju erkänna, kändes väldigt gott att höra. För trots att han inte är äldre, så känner och förstår han vilken hjälp han faktiskt får av medicinen :-)!
Så till dom som (liksom vi) till exempel gett sina barn Omega-3 av olika slag utan att få någon effekt, vill jag bara säga att just vad gäller Concerta så är vi positiva. Man märker tydligt på A att han inte alls upplever samma inre stress längre (tidigare hade han t ex en puls på omkring 120-130...) och klarar av att fokusera bättre - ja, han mår helt enkelt bättre, till både kropp och själ och därmed mår vi alla lite bättre!
Slutligen vill jag bara säga att jag tror inte att någon förälder "vill" medicinera sitt barn - framför allt inte vid så låga åldrar. Men ibland kan det bli nödvändigt - inte minst för livskvaliténs skull!
Kramisar,
Anna
Jag gick på i ullstrumporna ganska rejält..
Men är det något som jag - och jag vågar påstå, alla - brinner för, så är det ju barnens väl och ve!
Och insikten om att jag / vi kanske gett vår son en medicin som rentav är skadlig, känns förfärlig.
Däremot vill jag gärna understryka att hela min familj är positiv till Concerta och det den har gjort för A - och oss alla!
Till och med A själv uppskattar den och vid ett tillfälle, när den på grund av slarv från sjukvården var slut under ett par dagar, så sade han; "...Mamma, jag saknar min medicin...!"
Och det, måste jag ju erkänna, kändes väldigt gott att höra. För trots att han inte är äldre, så känner och förstår han vilken hjälp han faktiskt får av medicinen :-)!
Så till dom som (liksom vi) till exempel gett sina barn Omega-3 av olika slag utan att få någon effekt, vill jag bara säga att just vad gäller Concerta så är vi positiva. Man märker tydligt på A att han inte alls upplever samma inre stress längre (tidigare hade han t ex en puls på omkring 120-130...) och klarar av att fokusera bättre - ja, han mår helt enkelt bättre, till både kropp och själ och därmed mår vi alla lite bättre!
Slutligen vill jag bara säga att jag tror inte att någon förälder "vill" medicinera sitt barn - framför allt inte vid så låga åldrar. Men ibland kan det bli nödvändigt - inte minst för livskvaliténs skull!
Kramisar,
Anna
Angående medicinering vid ADHD och liknande diagnoser...
För tillfället är jag så upprörd och skakad att jag knappt finner orden..
Tack vare min kära syster, fick jag veta att det häromdagen varit ett inslag i Rapport angående psykofarmaka till barn.
En av medicinerna som nämndes i inslaget, är en av de två som min pojke på 6 år (!?) får...
Jag hoppas verkligen att Ni som inte redan sett eller hört detta, går in på min länk längre ner och lyssnar..
Innan jag går in på vad som kom fram i detta tv-inslag, så vill jag bara att Ni alla ska veta att det aldrig varit självklart för varken mig eller min sambo att ge sonen medicin. Och vi försökte med bland annat "naturpreparat" (vågar inte skriva ut namnet på det, eftersom jag vet att en annan kvinna som verkligen brinner för detta fick sitt inlägg på sin blogg borttaget för det ansågs vara reklam..) först, men tyvärr hjälpte inte detta A alls - däremot vet jag många andra som har och har haft mycket positiva effekter av detta preparat.
Hursomhelst så påbörjade vi medicinering med Concerta till A i somras och när dosen höjts något, så märkte man en avsevärd skillnad på honom och han mådde verkligen mycket bättre - utan att för den skull ha förändrats i sin personlighet. Han var fortfarande i allra högsta grad vår góe, pratglada och spralliga kille - bara lite mer "lagom" i till exempel aktivitetsnivå nu, än före medicinens tillkomst.
Dessvärre började han typ 1,5 månad innan han skulle börja förskolan att få många och fruktansvärt våldsamma utbrott - han slogs, sparkade, revs, slängde saker imponerande välriktat på oss... You name it!
Och när vi då fick en tid hos läkaren strax före skolstart, så rekommenderade hon oss att utöver Concerta även ge honom............................"Risperdal". Och det är alltså denna medicin som inslaget i Rapport handlade om.
Det enda läkaren sade när vi frågade om denna medicinen, var att A skulle få den i så oerhört låg dos att det inte var något konstigt, bla bla bla... Utan den enda (och önskade) effekten av den skulle vara att de våldsamma utbrotten blev färre och / eller mindre våldsamma.
Så då kan Ni säkert föreställa Er min förfäran när jag nu får höra att Risperdal kan ge väldigt många och allvarliga biverkningar - och detta trots att det tydligen finns alternativ!?
Ett läkemedel som från början var tänkt mot schizofreni och psykoser, används nu även till barn med t ex Aspergers syndrom, autism och ADHD... Följande biverkningar presenterades;
Viktökning
Oro
Ångest
Huvudvärk
Koncentrationssvårigheter (märkligt med tanke på att detta ingår i A:s diagnos och därför får han ju Concerta..?!)
Muskelstelhet
Mjölkavsöndring från bröstkörtlar
Trötthet
Kräkningar
Dimsyn
Yrsel
Hjärtklappning
Förstoppning
Hudutslag
Nästäppa
Svimningskänsla
M m
Och dessutom kan det även leda till diabetes...
En mamma vars dotter fått Risperdal berättade bland annat att ..."hon blev som en zombie, trött och avtrubbad"...
I dagsläget finns det 2200 barn i Sverige som får denna medicin och den ges alltså ända ner till förskoleålder - vilket ju min son är ett praktexempel på. Faktum är att han inte ens hade hunnit fylla 6 när den medicinen sattes in...
Som om inte allt detta vore upprörande nog, så slog Per-Anders Rydelius (professor i barn- och ungdomspsykiatri) huvudet på spiken när han sade;
"Vi vet att med ett korrekt bemötande och en bra skolgång, så blommar de här barnen upp och då behöver man ingen medicin. Jag önskar att alla barn skulle kunna få ett sådant bemötande."
Dessutom säger samme professor att han anser att det finns en "övertro" på mediciner hos läkarna och att det i fallet med Risperdal finns tvivelaktigt vetenskapligt underlag...
Känns ju j-t bra!!? :-(
Gissa om sonen hoppar av den medicinen idag! Och på tisdag när det är dags för återbesökt är det jag som ställer läkaren mot väggen!
Har väldigt svårt att förlåta mig själv för tillfället, för att jag låtit min son äta detta....gift....och vi har glatt stått och hejjat på honom och trott i vår enfald att det skulle vara något bra och positivt!
Tur att man inte är sämre än att man kan ändra sig i alla fall...!
Tack för Er tid!
Kram,
Anna
http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1248840
Tack vare min kära syster, fick jag veta att det häromdagen varit ett inslag i Rapport angående psykofarmaka till barn.
En av medicinerna som nämndes i inslaget, är en av de två som min pojke på 6 år (!?) får...
Jag hoppas verkligen att Ni som inte redan sett eller hört detta, går in på min länk längre ner och lyssnar..
Innan jag går in på vad som kom fram i detta tv-inslag, så vill jag bara att Ni alla ska veta att det aldrig varit självklart för varken mig eller min sambo att ge sonen medicin. Och vi försökte med bland annat "naturpreparat" (vågar inte skriva ut namnet på det, eftersom jag vet att en annan kvinna som verkligen brinner för detta fick sitt inlägg på sin blogg borttaget för det ansågs vara reklam..) först, men tyvärr hjälpte inte detta A alls - däremot vet jag många andra som har och har haft mycket positiva effekter av detta preparat.
Hursomhelst så påbörjade vi medicinering med Concerta till A i somras och när dosen höjts något, så märkte man en avsevärd skillnad på honom och han mådde verkligen mycket bättre - utan att för den skull ha förändrats i sin personlighet. Han var fortfarande i allra högsta grad vår góe, pratglada och spralliga kille - bara lite mer "lagom" i till exempel aktivitetsnivå nu, än före medicinens tillkomst.
Dessvärre började han typ 1,5 månad innan han skulle börja förskolan att få många och fruktansvärt våldsamma utbrott - han slogs, sparkade, revs, slängde saker imponerande välriktat på oss... You name it!
Och när vi då fick en tid hos läkaren strax före skolstart, så rekommenderade hon oss att utöver Concerta även ge honom............................"Risperdal". Och det är alltså denna medicin som inslaget i Rapport handlade om.
Det enda läkaren sade när vi frågade om denna medicinen, var att A skulle få den i så oerhört låg dos att det inte var något konstigt, bla bla bla... Utan den enda (och önskade) effekten av den skulle vara att de våldsamma utbrotten blev färre och / eller mindre våldsamma.
Så då kan Ni säkert föreställa Er min förfäran när jag nu får höra att Risperdal kan ge väldigt många och allvarliga biverkningar - och detta trots att det tydligen finns alternativ!?
Ett läkemedel som från början var tänkt mot schizofreni och psykoser, används nu även till barn med t ex Aspergers syndrom, autism och ADHD... Följande biverkningar presenterades;
Viktökning
Oro
Ångest
Huvudvärk
Koncentrationssvårigheter (märkligt med tanke på att detta ingår i A:s diagnos och därför får han ju Concerta..?!)
Muskelstelhet
Mjölkavsöndring från bröstkörtlar
Trötthet
Kräkningar
Dimsyn
Yrsel
Hjärtklappning
Förstoppning
Hudutslag
Nästäppa
Svimningskänsla
M m
Och dessutom kan det även leda till diabetes...
En mamma vars dotter fått Risperdal berättade bland annat att ..."hon blev som en zombie, trött och avtrubbad"...
I dagsläget finns det 2200 barn i Sverige som får denna medicin och den ges alltså ända ner till förskoleålder - vilket ju min son är ett praktexempel på. Faktum är att han inte ens hade hunnit fylla 6 när den medicinen sattes in...
Som om inte allt detta vore upprörande nog, så slog Per-Anders Rydelius (professor i barn- och ungdomspsykiatri) huvudet på spiken när han sade;
"Vi vet att med ett korrekt bemötande och en bra skolgång, så blommar de här barnen upp och då behöver man ingen medicin. Jag önskar att alla barn skulle kunna få ett sådant bemötande."
Dessutom säger samme professor att han anser att det finns en "övertro" på mediciner hos läkarna och att det i fallet med Risperdal finns tvivelaktigt vetenskapligt underlag...
Känns ju j-t bra!!? :-(
Gissa om sonen hoppar av den medicinen idag! Och på tisdag när det är dags för återbesökt är det jag som ställer läkaren mot väggen!
Har väldigt svårt att förlåta mig själv för tillfället, för att jag låtit min son äta detta....gift....och vi har glatt stått och hejjat på honom och trott i vår enfald att det skulle vara något bra och positivt!
Tur att man inte är sämre än att man kan ändra sig i alla fall...!
Tack för Er tid!
Kram,
Anna
http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1248840
Ärlighet varar längst.. :-)
"Du kommer att få hår på kinderna som mormor..."
Jahaja.... Den bistra verkligheten!?
Åtminstone är det sonens obarmhärtiga beskrivning av vad som händer när man (läs "jag") åldras...
Usch då... :-)
Kramisar,
Anna
Tack älskade lille A, för alla kloka, tokiga och härliga kommentarer Du ständigt ger oss!
Du förgyller verkligen tillvaron på så många sätt - och vi älskar Dig gränslöst mycket!
Det finns alltid någon som har det värre...
...men var och en är ju sig själv närmast.
Och vi är ju alla inte mer än människor :-)!
Jag är den första att erkänna att jag tyckte jävligt synd om mig själv efter olyckan.
Att förlora synen, självständigheten och därpå även arbetslivet samtidigt som jag var dömd till ett liv med svåra smärtor, mediciner och med ett ständigt hot om nya proppar (som ibland gör att jag känner mig som en tidsinställd bomb) gjorde mig inte direkt till någon sprudlande muntergök...:-)
Men faktum är att min envishet visade sig vara min stora styrka i mitt livs trauma och hjälpte mig inte bara att överleva utan också att skapa nya mål och ny mening i livet. Visst faller jag ibland ändå, men inte för djupt eller f(allt!) för länge.. :-)
Och känner jag mig riktigt vissen och egotrippad någon gång, så försöker jag just tänka att det alltid finns någon som har det värre.
Till exempel satt jag häromkvällen vid tv:n, ledsen och upprörd över sonens bekymmer i skolan och skolans brist på förståelse för hans situation. Då sitter det plötsligt en rödgråten, utsliten mamma och berättar om sin son - han var 12 år och född med både Downs Syndrom och autism...
För att inte tala om det föräldrapar som syntes i ett annat program, djupt förtvivlade och fadern alkoholiserad, på grund av att deras lille 3-åring fötts med en dödlig sjukdom som troligen mycket snart kommer att ta honom ifrån jordelivet...
När man ser och hör sådana hjärtknipande berättelser, så känns ju plötsligt A:s ADHD som rena rama semestern! Typ, vad har jag för rätt att klaga egentligen..?!
Men allting är ju inte bara svart eller vitt och alla upplever vi saker och ting på olika sätt, vilket vi naturligtvis är i vår fulla rätt till.
Jag menar, självklart måste man få lov att tycka att livet är skit även om man inte har någon obotlig sjukdom (livshotande eller ej) eller har mist någon nära familjemedlem! Var och en har ju liksom sitt...
Många styrkekramar,
Anna
"Ju mer vi uppskattar det vi har här och nu, desto starkare resurser får vi inför morgondagens utmaningar."
Och vi är ju alla inte mer än människor :-)!
Jag är den första att erkänna att jag tyckte jävligt synd om mig själv efter olyckan.
Att förlora synen, självständigheten och därpå även arbetslivet samtidigt som jag var dömd till ett liv med svåra smärtor, mediciner och med ett ständigt hot om nya proppar (som ibland gör att jag känner mig som en tidsinställd bomb) gjorde mig inte direkt till någon sprudlande muntergök...:-)
Men faktum är att min envishet visade sig vara min stora styrka i mitt livs trauma och hjälpte mig inte bara att överleva utan också att skapa nya mål och ny mening i livet. Visst faller jag ibland ändå, men inte för djupt eller f(allt!) för länge.. :-)
Och känner jag mig riktigt vissen och egotrippad någon gång, så försöker jag just tänka att det alltid finns någon som har det värre.
Till exempel satt jag häromkvällen vid tv:n, ledsen och upprörd över sonens bekymmer i skolan och skolans brist på förståelse för hans situation. Då sitter det plötsligt en rödgråten, utsliten mamma och berättar om sin son - han var 12 år och född med både Downs Syndrom och autism...
För att inte tala om det föräldrapar som syntes i ett annat program, djupt förtvivlade och fadern alkoholiserad, på grund av att deras lille 3-åring fötts med en dödlig sjukdom som troligen mycket snart kommer att ta honom ifrån jordelivet...
När man ser och hör sådana hjärtknipande berättelser, så känns ju plötsligt A:s ADHD som rena rama semestern! Typ, vad har jag för rätt att klaga egentligen..?!
Men allting är ju inte bara svart eller vitt och alla upplever vi saker och ting på olika sätt, vilket vi naturligtvis är i vår fulla rätt till.
Jag menar, självklart måste man få lov att tycka att livet är skit även om man inte har någon obotlig sjukdom (livshotande eller ej) eller har mist någon nära familjemedlem! Var och en har ju liksom sitt...
Många styrkekramar,
Anna
"Ju mer vi uppskattar det vi har här och nu, desto starkare resurser får vi inför morgondagens utmaningar."
Kunskapstörst...
Jag har alltid gillat att lära mig nya saker.
Och att fördjupa mig i sådant som intresserar mig och som ligger mig varmt om hjärtat, är både självklart och givande.
Mia Törnblom är en stor förebild och ledstjärna för mig, vad gäller positivt tänkande och kampen om bättre självkänsla.
Och inte minst så har jag det senaste året försökt att lära så mycket som möjligt om ADHD och andra bokstavsdiagnoser, om uppkomst, symptom, medicinering, alternativa behandlingsmetoder, hur man underlättar för barnen (och sig själv!), med mera, med mera...
Ändå står jag fortfarande här med mängder av obesvarade frågor och känner mig många gånger ännu mer förvirrad nu!?
Men jag "gräver" glatt vidare bland all information och är mycket tacksam för Er som delar med Er av Era erfarenheter i samband med till exempel ADHD! Hoppas att även mina ord och tankar någon gång ibland kan vara till hjälp för Er också! :-)
Och nu har jag precis bokat biljetter till en ny föreläsning som jag ska gå och suga åt mig av :-).
Den heter "Våga vara" med Jaana Söderberg och handlar om hur man hjälper barn, ungdomar och sig själv till att få en bättre självkänsla - ska bli mycket intressant!
Ha en härlig tisdag!
Kramisar,
Anna
Tro på framtiden ger livskvalitet...! :-)
Och att fördjupa mig i sådant som intresserar mig och som ligger mig varmt om hjärtat, är både självklart och givande.
Mia Törnblom är en stor förebild och ledstjärna för mig, vad gäller positivt tänkande och kampen om bättre självkänsla.
Och inte minst så har jag det senaste året försökt att lära så mycket som möjligt om ADHD och andra bokstavsdiagnoser, om uppkomst, symptom, medicinering, alternativa behandlingsmetoder, hur man underlättar för barnen (och sig själv!), med mera, med mera...
Ändå står jag fortfarande här med mängder av obesvarade frågor och känner mig många gånger ännu mer förvirrad nu!?
Men jag "gräver" glatt vidare bland all information och är mycket tacksam för Er som delar med Er av Era erfarenheter i samband med till exempel ADHD! Hoppas att även mina ord och tankar någon gång ibland kan vara till hjälp för Er också! :-)
Och nu har jag precis bokat biljetter till en ny föreläsning som jag ska gå och suga åt mig av :-).
Den heter "Våga vara" med Jaana Söderberg och handlar om hur man hjälper barn, ungdomar och sig själv till att få en bättre självkänsla - ska bli mycket intressant!
Ha en härlig tisdag!
Kramisar,
Anna
Tro på framtiden ger livskvalitet...! :-)
Beröm Dig själv :-)
De gånger man klarat något stort eller svårt, måste man också ge sig själv lite kredit för att ha tagit sig igenom det!
Det är aldrig "bara" ödets, Gud´s eller en ängel´s förtjänst - utan ens egna inre styrka (medvetet eller omedvetet) skulle det förmodligen aldrig ha gått!
Med andra ord - ära den som äras bör. Hedra och beröm Dig själv då och då, det är Du värd! :-)
Det är aldrig "bara" ödets, Gud´s eller en ängel´s förtjänst - utan ens egna inre styrka (medvetet eller omedvetet) skulle det förmodligen aldrig ha gått!
Med andra ord - ära den som äras bör. Hedra och beröm Dig själv då och då, det är Du värd! :-)
Hjälp...!?
Ännu en dag och vecka har startat på värsta tänkbara sätt...
Och mitt självförakt och dåliga samvete är större och värre än någonsin förr!
Varför blir det så här?! Jag, som är vuxen och absolut ska veta bättre, sjunker ner på en nivå som banne mig är lägre än ett spädbarns... När A har bråkat, stökat, skrikit och strulat länge nog och ingenting jag gör eller säger hjälper, så blir jag slutligen så frustrerad och irriterad att även jag börjar skrika och bära mig allmänt illa åt...
Visst, det leder till att vi mot alla odds blir påklädda och klara och hinner till bussen i tid - men till vilket pris??!
Jag älskar min lille påg mer än något annat på denna jord och jag vill ingenting annat än att han ska må bra och bara njuta av livet!!! Så varför, varför, varför, blir det då så här...?
Jag skäms något förfärligt och tycker inte alls om mig själv, det kan jag lova...
Jag är SÅ trött och så ledsen nu och jag undrar om det är en gigantisk depression jag hamnat i eller är det något annat som felar mig..?!
Oavsett, så har jag vidtagit åtgärder och ska iväg och prata med folk som förhoppningsvis förstår och kan hjälpa mig reda ut begreppen.
Hur allting slutade imorse? Jodå, min tappre lille kille hade både glömt och förlåtit långt innan vi kom ner till bussen och var gó och glad och pussades hejdå :-). Det var betydligt sämre ställt med hans samvetstyngda mamma, som ännu en gång var tacksam över att solglasögonen dolde tårarna...
Kramar,
Anna
Något som inte minst jag själv behöver tänka på och upprepa för mig själv en sådan här dag;
Ibland gör vi fel, men vi är aldrig fel...!
Och mitt självförakt och dåliga samvete är större och värre än någonsin förr!
Varför blir det så här?! Jag, som är vuxen och absolut ska veta bättre, sjunker ner på en nivå som banne mig är lägre än ett spädbarns... När A har bråkat, stökat, skrikit och strulat länge nog och ingenting jag gör eller säger hjälper, så blir jag slutligen så frustrerad och irriterad att även jag börjar skrika och bära mig allmänt illa åt...
Visst, det leder till att vi mot alla odds blir påklädda och klara och hinner till bussen i tid - men till vilket pris??!
Jag älskar min lille påg mer än något annat på denna jord och jag vill ingenting annat än att han ska må bra och bara njuta av livet!!! Så varför, varför, varför, blir det då så här...?
Jag skäms något förfärligt och tycker inte alls om mig själv, det kan jag lova...
Jag är SÅ trött och så ledsen nu och jag undrar om det är en gigantisk depression jag hamnat i eller är det något annat som felar mig..?!
Oavsett, så har jag vidtagit åtgärder och ska iväg och prata med folk som förhoppningsvis förstår och kan hjälpa mig reda ut begreppen.
Hur allting slutade imorse? Jodå, min tappre lille kille hade både glömt och förlåtit långt innan vi kom ner till bussen och var gó och glad och pussades hejdå :-). Det var betydligt sämre ställt med hans samvetstyngda mamma, som ännu en gång var tacksam över att solglasögonen dolde tårarna...
Kramar,
Anna
Något som inte minst jag själv behöver tänka på och upprepa för mig själv en sådan här dag;
Ibland gör vi fel, men vi är aldrig fel...!
Apropå mansgriseri... :-)
Lite skämt och lite allvar, att tas med en nypa salt...! :-)
Igår skulle vi ut och äta på restaurang - gubben, jag och samtliga tre huliganer - det vill säga barnen!
Och scenariot blev enligt följande;
Med en halvtimme kvar till avfärd for jag runt som ett torrt skinn och försökte få på mig själv och två ytterst motvilliga och allt utom samarbetande ungar kläder, samtidigt som jag mellan varven även försökte påkalla 12-åringens uppmärksamhet, för att även han skulle behaga komma in och göra sig klar - alltmedan mannen i huset satt i lugn och ro i källaren och gjorde gud vet vad, synnerligen oberörd av spektaklet en våning upp... :-)
Med påföljd att när vi äntligen var redo att åka allesammans, så var jag helt slut och genomsvettig och ingen vettig människa skulle kunnat tro att jag nyss duschat. Mannen däremot, var oförskämt fräsch - undrar varför?! :-)
Själv restaurangbesöket avlöpte väl och alla njöt av god mat och dryck - medan jag jagade förvildade, hyperaktiva barn bland förbannade golfare och allting kulminerade med att både jag och barn landade i en bunker (ja, vi var på en golfrestaurang..)... :-)
Åter i hemmets "lugna" vrå, gick jag och lade en helt slut-i-rutan-T och när jag kom ut från hennes sovrum i tron att jag skulle kunna sätta mig i soffan och varva ner en stund, så såg mansgrisen personifierad till att även det sket sig i det blå skåpet - för då hade han (?!) lovat A att mamma skulle lägga honom också...
Så denna dag slutade med att mamma gick och lade sig samtidigt som sin 6-åring, lätt irriterad när självinsikten slog mig rakt i nyllet och jag kallt konstaterade att jag själv i allra högsta grad varit med och skapat detta "monster"... :-)
Kramisar,
Anna
Genom att påminna oss själva om att vi har mycket att vara tacksamma över, lär vi oss att förstå att allt det goda vi har i livet inte är självklart!
Igår skulle vi ut och äta på restaurang - gubben, jag och samtliga tre huliganer - det vill säga barnen!
Och scenariot blev enligt följande;
Med en halvtimme kvar till avfärd for jag runt som ett torrt skinn och försökte få på mig själv och två ytterst motvilliga och allt utom samarbetande ungar kläder, samtidigt som jag mellan varven även försökte påkalla 12-åringens uppmärksamhet, för att även han skulle behaga komma in och göra sig klar - alltmedan mannen i huset satt i lugn och ro i källaren och gjorde gud vet vad, synnerligen oberörd av spektaklet en våning upp... :-)
Med påföljd att när vi äntligen var redo att åka allesammans, så var jag helt slut och genomsvettig och ingen vettig människa skulle kunnat tro att jag nyss duschat. Mannen däremot, var oförskämt fräsch - undrar varför?! :-)
Själv restaurangbesöket avlöpte väl och alla njöt av god mat och dryck - medan jag jagade förvildade, hyperaktiva barn bland förbannade golfare och allting kulminerade med att både jag och barn landade i en bunker (ja, vi var på en golfrestaurang..)... :-)
Åter i hemmets "lugna" vrå, gick jag och lade en helt slut-i-rutan-T och när jag kom ut från hennes sovrum i tron att jag skulle kunna sätta mig i soffan och varva ner en stund, så såg mansgrisen personifierad till att även det sket sig i det blå skåpet - för då hade han (?!) lovat A att mamma skulle lägga honom också...
Så denna dag slutade med att mamma gick och lade sig samtidigt som sin 6-åring, lätt irriterad när självinsikten slog mig rakt i nyllet och jag kallt konstaterade att jag själv i allra högsta grad varit med och skapat detta "monster"... :-)
Kramisar,
Anna
Genom att påminna oss själva om att vi har mycket att vara tacksamma över, lär vi oss att förstå att allt det goda vi har i livet inte är självklart!
Drömprins eller groda..?!
Hur kan det komma sig att man (=jag!) känner sig som ensamstående 4-barnsmamma..?! :-)
När förvandlades drömpriinsen plötsligt till värsta "paddan" och mansgrisen??!
Och varför är det så självklart att jag ska ta hand om alla barn dygnet rung, samtidigt som jag naturligtvis (för det är ju "min uppgift" och förbannade plikt..?!) städar, tvättar, skurar, handlar för X antal tusen i veckan samt släpar hem skiten, går på föräldramöten, bvc-besök, tandläkarbesök och diverse mer eller mindre akuta läkarbesök samtidigt som jag har det mycket otacksamma arbetet att hitta på middag sju dagar i veckan, som ändå aldrig faller alla på läppen?! :-)
Och när mannen kommer från sitt arbete vid 4-tiden på eftermiddagen och en annan är i full färd med att fixa den där eländiga middagen, med två styck übertrötta ungar ömsom skrikande, ömsom gråtande och framför allt hängande i knävecken på mig, och jag för ett ögonblick inbillar mig att han kanske ska kliva in och hjälpa mig styra upp lite, så blir jag lika lurad och står där med skägget i brevlådan varje gång...!
För då ska minsann den stackars utarbetade karlen koppla av med lite spel alternativt pyssla med något av sina otaliga, påbörjade (men sällan avslutade!) projekt, och då får ju naturligtvis inte något barn vara med och störa!
Samma visa är det oftast om helgerna också, för "..det är ju enda gången jag har möjlighet att göra något roligt och för egen del.." som han själv så käckt uttrycker det...
Same old same...
Nog finns det väl någon mer än jag som upplever detta, eller..?! :-)
Det där med just egentid är ju en för de flesta av oss kvinnor och småbarnsmammor en sällsynt lyx, eller hur?
Och för min del består de av korta stunder när T sover middag alternativt när barnen somnat på kvällen (problemet är bara att då är jag själv oftast så slut att även jag stupar i säng..) och förstås min nyinförda "lyxmåndag", då jag går och rider (dock är det ju så välplanerat av mig att det inte börjar förrän efter att barnen har lagt sig och jag därmed riskerar att somna i sadeln - men man gör ju allt för att inte gubben ska få för mycket besvär..). :-)
Hahaha... Ja, visst är småbarnsträsket ljuvligt!? :-)
.... Och ja, det tycker jag faktiskt att det är (oftast i alla fall!), även om det inte lät så just nu!
Men jag älskar mina barn mest av allt och har ända sedan de föddes varit noga med att verkligen försöka ta tillvara på varje litet ögonblick - good or bad.. :-)
Men naturligtvis är ju allting alltid inte rosenrött och harmoniskt och ibland hade det varit trevligt att känna att vi faktiskt är två stycken vuxna här i hushållet - vi bor ju trots allt under samma tak, även om det ibland inte känns så..! :-)
Ha en härlig lördag - kärlek!
Kram,
Anna
Livet blir mycket roligare om vi tänker att vi är härliga och att alla andra också är det!
När förvandlades drömpriinsen plötsligt till värsta "paddan" och mansgrisen??!
Och varför är det så självklart att jag ska ta hand om alla barn dygnet rung, samtidigt som jag naturligtvis (för det är ju "min uppgift" och förbannade plikt..?!) städar, tvättar, skurar, handlar för X antal tusen i veckan samt släpar hem skiten, går på föräldramöten, bvc-besök, tandläkarbesök och diverse mer eller mindre akuta läkarbesök samtidigt som jag har det mycket otacksamma arbetet att hitta på middag sju dagar i veckan, som ändå aldrig faller alla på läppen?! :-)
Och när mannen kommer från sitt arbete vid 4-tiden på eftermiddagen och en annan är i full färd med att fixa den där eländiga middagen, med två styck übertrötta ungar ömsom skrikande, ömsom gråtande och framför allt hängande i knävecken på mig, och jag för ett ögonblick inbillar mig att han kanske ska kliva in och hjälpa mig styra upp lite, så blir jag lika lurad och står där med skägget i brevlådan varje gång...!
För då ska minsann den stackars utarbetade karlen koppla av med lite spel alternativt pyssla med något av sina otaliga, påbörjade (men sällan avslutade!) projekt, och då får ju naturligtvis inte något barn vara med och störa!
Samma visa är det oftast om helgerna också, för "..det är ju enda gången jag har möjlighet att göra något roligt och för egen del.." som han själv så käckt uttrycker det...
Same old same...
Nog finns det väl någon mer än jag som upplever detta, eller..?! :-)
Det där med just egentid är ju en för de flesta av oss kvinnor och småbarnsmammor en sällsynt lyx, eller hur?
Och för min del består de av korta stunder när T sover middag alternativt när barnen somnat på kvällen (problemet är bara att då är jag själv oftast så slut att även jag stupar i säng..) och förstås min nyinförda "lyxmåndag", då jag går och rider (dock är det ju så välplanerat av mig att det inte börjar förrän efter att barnen har lagt sig och jag därmed riskerar att somna i sadeln - men man gör ju allt för att inte gubben ska få för mycket besvär..). :-)
Hahaha... Ja, visst är småbarnsträsket ljuvligt!? :-)
.... Och ja, det tycker jag faktiskt att det är (oftast i alla fall!), även om det inte lät så just nu!
Men jag älskar mina barn mest av allt och har ända sedan de föddes varit noga med att verkligen försöka ta tillvara på varje litet ögonblick - good or bad.. :-)
Men naturligtvis är ju allting alltid inte rosenrött och harmoniskt och ibland hade det varit trevligt att känna att vi faktiskt är två stycken vuxna här i hushållet - vi bor ju trots allt under samma tak, även om det ibland inte känns så..! :-)
Ha en härlig lördag - kärlek!
Kram,
Anna
Livet blir mycket roligare om vi tänker att vi är härliga och att alla andra också är det!
En ny dag har grytt...
Ok - he´re we go..!
Matstrejk, medicinstrejk, ta-på-sig-kläder-strejk, gå-till-skolan-strejk - och en ljudnivå som skulle göra en jetmotor generad.
... Ännu en dag har tagit sin början hos cirkus Landin-Nilsson!
(Dessa ord skrev jag redan klockan kvartisju imorse, men mina huliganer till barn har sett till att det inte varit möjligt att sitta vid datorn ens ett par minuter förrän nu... Med hjälp av diverse mutor, lekkamrater samt sovstund för den minsta, så fick jag äntligen en liten stund framför datorn!)
Matstrejk, medicinstrejk, ta-på-sig-kläder-strejk, gå-till-skolan-strejk - och en ljudnivå som skulle göra en jetmotor generad.
... Ännu en dag har tagit sin början hos cirkus Landin-Nilsson!
(Dessa ord skrev jag redan klockan kvartisju imorse, men mina huliganer till barn har sett till att det inte varit möjligt att sitta vid datorn ens ett par minuter förrän nu... Med hjälp av diverse mutor, lekkamrater samt sovstund för den minsta, så fick jag äntligen en liten stund framför datorn!)
Elfte september...
Ett datum som nog väcker många tankar och känslor hos oss alla...
En dag som jag liksom många andra reflekterar över ödet i allmänhet och livet i synnerhet - eller möjligen tvärtom?!
Hursomhelst, precis som vi alla numera i juletid påminns om Tsunamin och tänker på och lider med alla de som på något sätt drabbades då, så är även denna dag en dag då vi minns... Och då vi påminns om att man inte är säker någonstans - oavsett om man är på sitt arbete en helt vanlig dag i en skyskrapa, är ute och shoppar på NK i Sveriges huvudstad, eller har tänkt sig ett par veckors välförtjänt semester och avkoppling långt borta från stress och julnojjor... Plötsligt bara smäller det, på ett eller annat sätt, och sätter stopp för alla planer och för mängder av familjer och deras framtid och framtidsplaner - och ingenting blir någonsin sig likt...
Idag är mina tankar hos alla Er...
Kram,
Anna
Det sägs att det onda måsta finnas för att det goda ska bli synligt - men finns det verkligen inga gränser..?
En dag som jag liksom många andra reflekterar över ödet i allmänhet och livet i synnerhet - eller möjligen tvärtom?!
Hursomhelst, precis som vi alla numera i juletid påminns om Tsunamin och tänker på och lider med alla de som på något sätt drabbades då, så är även denna dag en dag då vi minns... Och då vi påminns om att man inte är säker någonstans - oavsett om man är på sitt arbete en helt vanlig dag i en skyskrapa, är ute och shoppar på NK i Sveriges huvudstad, eller har tänkt sig ett par veckors välförtjänt semester och avkoppling långt borta från stress och julnojjor... Plötsligt bara smäller det, på ett eller annat sätt, och sätter stopp för alla planer och för mängder av familjer och deras framtid och framtidsplaner - och ingenting blir någonsin sig likt...
Idag är mina tankar hos alla Er...
Kram,
Anna
Det sägs att det onda måsta finnas för att det goda ska bli synligt - men finns det verkligen inga gränser..?
Kan ADHD smitta...? :-)
Hmm - tjaa, kan ADHD smitta, tro?! :-)
Ärligt talat, så vet jag ju bättre än så - men ibland undrar man... :-)
För faktum är, att den sprider sig typ som en löpeld här i huset för tillfället!
Själv funderar jag många gånger allvarligt på hur det är ställt med mig själv (och det vet ju alla som känner mig, att jag är ju inte som alla andra... Hihihi...)?!
Och så har vi ju lilla, góa, underbara Thess....
Halleda - hon är ju alldeles femflätad, denna lilla 2-åriga huligan till dotter! :-) Och så vansinnigt lik sin bror (på alla sätt, både till det yttre och till sättet) att man nästan blir mörkrädd!
Liksom Anthony, så är hon oerhört aktiv och mer eller mindre vild och galen :-)! Hon har klättrat typ i taket sedan hon lärde sig att förflytta sig över huvud taget och hänger mer än gärna i gardiner och lampor och dinglar om hon själv får bestämma...
Hon är hyperaktiv, har humör (vilket väl ska erkännas att alla i hushållet har...), kan mycket väl börja banka huvudet i vägg eller golv om hon blir tillräckligt upprörd, stoppar gud-vet-vad i näsan (och andra "kroppsöppningar" för den delen..) - ja, hon gör helt enkelt precis samma saker som A en gång gjorde!
Naturligtvis så härmar hon ju mycket också och tror säkert många gånger att allt som A gör är helt OK och att det är så man ska göra.
Och även om jag ofta skojar om det och försöker skämta till det även om de allvarliga sakerna i vår tillvaro för att lättare orka hantera det, så känner man ibland en oro och tanken slår en; "Tänk om Thess också har en bokstavsdiagnos...?!"
Jag vet, det vore inte världens undergång - men det är heller ingenting man önskar någon!
Nåja, det är ju lite tidigt att sia om detta ännu - än så länge är hon ju "bara" en busig, aktiv 2-årig liten fröken, som testar allt - och lite till... :-)
Och jag själv? Tjaa - man är ju som man är när man inte är som man borde.. :-)
Kram,
Anna
Våra barn får god självkänsla genom att vi bekräftar dom som individer, får dom att känna att de duger som de är och inte enbart berömmer dom när de presterar!
Tacksam...
TACK alla Ni som bryr Er om oss och tänker på oss!
Tack för allt stöd, tips och råd och inte minst den värme och kärlek Ni ger mig och min familj.
Kan dessvärre meddela att vi fortfarande stångar huvudet i väggen vad det gäller skolan och därför är nu sköterskan på BUP inkopplad för att hjälpa oss och inte minst Anthony med den sorgliga situationen vi just nu befinner oss i.
Och efter några tuffa dagar, fyllda av oro, ångest och många bekymrade tankar, så känner jag att det är dags för mig att skriva en tacksamhetslista... :-)
Låter det galet?! Ja, kanske :-) - men tro mig, det är mycket effektivt för både själ och hjärta, inte minst när man känner sig lite ledsen eller allmänt nere.
Tack - för att jag finns, för mitt liv och för att jag fick en andra chans till livet!
Tack - för mina ljuvliga "mirakelbarn" och deras underbare pappa!
Tack - för att mina föräldrar och systrar alltid finns där för mig (oss), redo att stötta, hjälpa och ge kärlek!
...Och tack för allting annat; för alla mina fantastiska vänner och släktingar och alla andra trevliga människor jag möter!
Tack för vårt hem, den trygghet och kärlek vi alla känner här och för att vi faktiskt ibland har råd med lite vardagslyx (tre barn och diverse handikapp till trots :-)!)!
Jaa, som sagt - TACK! För allt... :-) Det finns egentligen så oerhört mycket att vara tacksam för och listan skulle kunna göras hur lång som helst!
Men det viktigaste är att emellanåt påminna sig själv om allt det fina och positiva som man faktiskt har i sin närhet - det är lätt att "glömma bort" när man är mitt uppe i något jobbigt och ledsamt.
Ha en underbar dag - Carpe diem!
Kramar,
Anna
Tid är mer värdefullt än pengar - vi kan skaffa mera pengar men inte mer tid!
Tack för allt stöd, tips och råd och inte minst den värme och kärlek Ni ger mig och min familj.
Kan dessvärre meddela att vi fortfarande stångar huvudet i väggen vad det gäller skolan och därför är nu sköterskan på BUP inkopplad för att hjälpa oss och inte minst Anthony med den sorgliga situationen vi just nu befinner oss i.
Och efter några tuffa dagar, fyllda av oro, ångest och många bekymrade tankar, så känner jag att det är dags för mig att skriva en tacksamhetslista... :-)
Låter det galet?! Ja, kanske :-) - men tro mig, det är mycket effektivt för både själ och hjärta, inte minst när man känner sig lite ledsen eller allmänt nere.
Tack - för att jag finns, för mitt liv och för att jag fick en andra chans till livet!
Tack - för mina ljuvliga "mirakelbarn" och deras underbare pappa!
Tack - för att mina föräldrar och systrar alltid finns där för mig (oss), redo att stötta, hjälpa och ge kärlek!
...Och tack för allting annat; för alla mina fantastiska vänner och släktingar och alla andra trevliga människor jag möter!
Tack för vårt hem, den trygghet och kärlek vi alla känner här och för att vi faktiskt ibland har råd med lite vardagslyx (tre barn och diverse handikapp till trots :-)!)!
Jaa, som sagt - TACK! För allt... :-) Det finns egentligen så oerhört mycket att vara tacksam för och listan skulle kunna göras hur lång som helst!
Men det viktigaste är att emellanåt påminna sig själv om allt det fina och positiva som man faktiskt har i sin närhet - det är lätt att "glömma bort" när man är mitt uppe i något jobbigt och ledsamt.
Ha en underbar dag - Carpe diem!
Kramar,
Anna
Tid är mer värdefullt än pengar - vi kan skaffa mera pengar men inte mer tid!
Nej, nu...!
Har precis varit och mött min älskade lille skolepåg vid bussen.
Frågade i vanlig ordning hur dagen varit och fick ett förstrött och mumlande "..bra..." till svar.
Döm om min förvåning och ilska, när han i nästa ögonblick berättade att ingen velat leka med honom idag heller. TROTS att fröken tagit honom i handen och gått med honom runt och frågat alla barnen... Varför vill ingen leka med min son?! Och varför "tvingade" inte fröken något av de andra barnen att låta Anthony delta..??!
Usch, så dåligt jag mår nu - stackars lille "gubben"... Så här får det banne mig inte gå till!
Ledsna kramar,
Anna
Frågade i vanlig ordning hur dagen varit och fick ett förstrött och mumlande "..bra..." till svar.
Döm om min förvåning och ilska, när han i nästa ögonblick berättade att ingen velat leka med honom idag heller. TROTS att fröken tagit honom i handen och gått med honom runt och frågat alla barnen... Varför vill ingen leka med min son?! Och varför "tvingade" inte fröken något av de andra barnen att låta Anthony delta..??!
Usch, så dåligt jag mår nu - stackars lille "gubben"... Så här får det banne mig inte gå till!
Ledsna kramar,
Anna
Ny vecka - mera oro...
Mina barn - mitt allt!
Jag älskar dom gränslöst och närapå till vanvett :-)!
Tror nog att alla mammor förstår vad jag menar..? :-)
Det finns ingenting man inte är redo att göra för att beskydda barnen!
Likt en tigrinna åker klorna ut om man så mycket som anar att någon av ens små ättlingar råkat ut för en oförrätt, oavsett om det är i stort eller smått.
Och - det erkänner jag villigt! - min son är just nu huvudpersonen för all min beskyddarinstinkt!
Jag (vi) är jätteoroliga och bekymrade för hur han kommer att få det i skolan, hur skolan kommer att bemöta honom och hur de andra barnen (med föräldrar...) kommer att behandla honom - inte minst den dagen det blir allmänt känt att A har ADHD...
Och gissa om det värkte i hjärtat på mig när A igår plötsligt och spontant sade; "Mamma, ingen vill leka med mig i skolan"...
Efter en stunds allmänt prat och lite utfrågning, tvingades jag inse att han faktiskt menade allvar - han har frågat flera av de andra barnen om han får vara med och leka, men de säger nej...
Varför?! A är världens góaste och snällaste lille kille och alltid mån om sina kamrater - varför får han inte vara med de andra och leka?!
Och varför är barn så grymma?! Herregud, de är ju bara 6 år gamla!!! Hur ska det då se ut om några år?!
Usch nej... Det är jag som får ringa skolan - igen...
Snälla Ni - är det någon som läser detta, som har egen erfarenhet av ADHD och / eller ett barn som är eller har varit i samma situation som Anthony är nu, så snälla ge mig råd om hur jag / vi ska agera!
Kramar,
Anna
Ett ärligt, öppet hjärta når alltid längst!
Jag älskar dom gränslöst och närapå till vanvett :-)!
Tror nog att alla mammor förstår vad jag menar..? :-)
Det finns ingenting man inte är redo att göra för att beskydda barnen!
Likt en tigrinna åker klorna ut om man så mycket som anar att någon av ens små ättlingar råkat ut för en oförrätt, oavsett om det är i stort eller smått.
Och - det erkänner jag villigt! - min son är just nu huvudpersonen för all min beskyddarinstinkt!
Jag (vi) är jätteoroliga och bekymrade för hur han kommer att få det i skolan, hur skolan kommer att bemöta honom och hur de andra barnen (med föräldrar...) kommer att behandla honom - inte minst den dagen det blir allmänt känt att A har ADHD...
Och gissa om det värkte i hjärtat på mig när A igår plötsligt och spontant sade; "Mamma, ingen vill leka med mig i skolan"...
Efter en stunds allmänt prat och lite utfrågning, tvingades jag inse att han faktiskt menade allvar - han har frågat flera av de andra barnen om han får vara med och leka, men de säger nej...
Varför?! A är världens góaste och snällaste lille kille och alltid mån om sina kamrater - varför får han inte vara med de andra och leka?!
Och varför är barn så grymma?! Herregud, de är ju bara 6 år gamla!!! Hur ska det då se ut om några år?!
Usch nej... Det är jag som får ringa skolan - igen...
Snälla Ni - är det någon som läser detta, som har egen erfarenhet av ADHD och / eller ett barn som är eller har varit i samma situation som Anthony är nu, så snälla ge mig råd om hur jag / vi ska agera!
Kramar,
Anna
Ett ärligt, öppet hjärta når alltid längst!
Mitt huvud är som en torktumlare...
"- Såg Du dokumentären igår?
Jag är skyldig Dig och och A en stor j-a ursäkt, för alla gånger jag varit arg..."
Orden är min käre far´s.
Och då anser jag ändå inte att han har särskilt mycket att be om ursäkt för, tycker han är en av de relativt få i vår omgivning som åtminstone har försökt att förstå.. :-)
Däremot skulle jag önska att alla andra i vår närmsta omgivning (och alla andra i vårt avlånga land för den delen!) såg gårdagens dokumentär "Mitt huvud är en torktumlare", som handlade om ADHD och hur det är att leva med denna sjukdom, vare sig man själv har diagnosen eller som till exempel förälder till ett barn med det.
Jag tror verkligen att väldigt många (precis som min far) då skulle få en betydligt större förståelse för vad denna diagnos för med sig och gör mot personen ifråga (många gånger följer det dom genom hela livet), om man såg detta program.
Och inte minst sopade det bort en hel del fördomar och förutfattade meningar, som annars allt för ofta riktas mot både den drabbade och dess familj!
En stor eloge till Per Fosshaug (elitbandyspelare) som lät oss följa med honom under hans utredning, när han nu i vuxen ålder fick sin diagnos och därmed även en förklaring till det beteendemönster som följt honom genom livet.
En sak som sades i programmet, som jag redan innan var övertygad om, är att om en person med ADHD hittar något som han eller hon verkligen brinner för och satsar på det så har de alla förutsättningar för att också bli bäst på det! :-)
Men det förutsätter ju även en betydligt större förståelse från omgivning, samhälle och inte minst skola. Får dessa barn och ungdomar det stöd och den hjälp de behöver, så kan de överträffa oss alla!
Se bara på Michael Phelps (8 OS-guld av 8 möjliga detta år!)...
Jag garanterar Er, att jag kommer att kämpa för Anthony så mycket det bara är möjligt - och för alla andra som har eller får ADHD också, för den delen!
Kramar,
Anna
Ibland, under till exempel stor press eller stress, får vi alla lite känning av ADHD. Det kan ju vara värt att ha i
bakhuvudet... :-)
Jag är skyldig Dig och och A en stor j-a ursäkt, för alla gånger jag varit arg..."
Orden är min käre far´s.
Och då anser jag ändå inte att han har särskilt mycket att be om ursäkt för, tycker han är en av de relativt få i vår omgivning som åtminstone har försökt att förstå.. :-)
Däremot skulle jag önska att alla andra i vår närmsta omgivning (och alla andra i vårt avlånga land för den delen!) såg gårdagens dokumentär "Mitt huvud är en torktumlare", som handlade om ADHD och hur det är att leva med denna sjukdom, vare sig man själv har diagnosen eller som till exempel förälder till ett barn med det.
Jag tror verkligen att väldigt många (precis som min far) då skulle få en betydligt större förståelse för vad denna diagnos för med sig och gör mot personen ifråga (många gånger följer det dom genom hela livet), om man såg detta program.
Och inte minst sopade det bort en hel del fördomar och förutfattade meningar, som annars allt för ofta riktas mot både den drabbade och dess familj!
En stor eloge till Per Fosshaug (elitbandyspelare) som lät oss följa med honom under hans utredning, när han nu i vuxen ålder fick sin diagnos och därmed även en förklaring till det beteendemönster som följt honom genom livet.
En sak som sades i programmet, som jag redan innan var övertygad om, är att om en person med ADHD hittar något som han eller hon verkligen brinner för och satsar på det så har de alla förutsättningar för att också bli bäst på det! :-)
Men det förutsätter ju även en betydligt större förståelse från omgivning, samhälle och inte minst skola. Får dessa barn och ungdomar det stöd och den hjälp de behöver, så kan de överträffa oss alla!
Se bara på Michael Phelps (8 OS-guld av 8 möjliga detta år!)...
Jag garanterar Er, att jag kommer att kämpa för Anthony så mycket det bara är möjligt - och för alla andra som har eller får ADHD också, för den delen!
Kramar,
Anna
Ibland, under till exempel stor press eller stress, får vi alla lite känning av ADHD. Det kan ju vara värt att ha i
bakhuvudet... :-)
All denna oro...
Älskade lille A...
Så hemskt det är att gå och oroa sig för barnen, alltid är det ju något man går och tänker på eller bekymrar sig för!
Och i A:s fall hann vi mer eller mindre bara få adhd-diagnosen, försöka sätta oss själva, närmsta omgivningen och skola in i vad det innebär samt påbörja medicinering, innan det började närma sig skolstart.
Då oroade vi oss för att han plötsligt fick många och våldsamma utbrott och två veckor innan han skulle börja förskolan insattes ytterligare en medicin på honom (hur bra det nu känns - att ge sin 6-åring två så speciella och starka mediciner!?).
Dessutom har vi reagerat på att han sista månaderna dels blivit mycket ängsligare och dessutom har han börjat avskärma sig, vilket känns fruktansvärt jobbigt och hjärtskärande. Till och med när han själv fyllde år och gästerna var våra närmsta släktingar, som han alla är väldigt glad för, så var det som att han tyckte det var för mycket folk och istället stängde han in sig på sitt rum...
Och nu har min duktige kille hunnit gå i skolan två veckor - men han vill inte...
Han är så duktig och tapper som, alla protester och negativa toner till trots, ändå går med till bussen varje morgon och slutligen vinkar glatt adjö till mig och lillasyster! :-)
Men nu har jag tyvärr fått bekräftat en del farhågor...
Det har visat sig att man (trots löften om att dela den STORA klassen i fyra eller fem smågrupper) delat dessa 31 (!) barn i bara två grupper... Och trots vårt flaggande för både skola, specialpedagoger och rektor redan i våras, så har man inte tagit någon som helst hänsyn till A:s osäkerhet och behov av rutiner, struktur och att känna igen sig på olika sätt, utan istället satt A i en grupp med barn som han inte känner alls medans hans två (och typ enda vänner) är i den andra gruppen...!
Tror nog att Ni kan tänka Er hur ont det gör i hela mig bara jag tänker på det!
Dessutom berättade hans fröken häromdagen att min älskade påg står utanför gruppen och iakttar och är inte delaktig i det de andra barnen gör!!! Gissa om jag blev både arg, ledsen och allmänt upprörd!?
Så just nu är min högsta prioritet att se till att Anthony får komma över till den grupp där hans bästisar är. För jag är övertygad om att om han får den tryggheten, så kommer han automatiskt också att lära känna de andra barnen i den gruppen.
Ikväll väntar föräldramöte - och jag är laddad till tänderna!
Gud nåde den som säger något om att min (vår) son särbehandlas!
Detta kände man till på skolan långt innan A och hans klass började och därmed borde man ha sett till att göra rätt från början! Rektorn själv satt med på möte med mig i våras och lovade värsta samarbetet och bedyrade att alla resurser som eventuellt skulle behövas också skulle sättas in. Och att flytta ett barn från en grupp till en annan känns ju inte som att det borde vara så svårt?!
Ha en bra dag!
Kram,
Anna
Alla dagar är betydelsefulla!
Så hemskt det är att gå och oroa sig för barnen, alltid är det ju något man går och tänker på eller bekymrar sig för!
Och i A:s fall hann vi mer eller mindre bara få adhd-diagnosen, försöka sätta oss själva, närmsta omgivningen och skola in i vad det innebär samt påbörja medicinering, innan det började närma sig skolstart.
Då oroade vi oss för att han plötsligt fick många och våldsamma utbrott och två veckor innan han skulle börja förskolan insattes ytterligare en medicin på honom (hur bra det nu känns - att ge sin 6-åring två så speciella och starka mediciner!?).
Dessutom har vi reagerat på att han sista månaderna dels blivit mycket ängsligare och dessutom har han börjat avskärma sig, vilket känns fruktansvärt jobbigt och hjärtskärande. Till och med när han själv fyllde år och gästerna var våra närmsta släktingar, som han alla är väldigt glad för, så var det som att han tyckte det var för mycket folk och istället stängde han in sig på sitt rum...
Och nu har min duktige kille hunnit gå i skolan två veckor - men han vill inte...
Han är så duktig och tapper som, alla protester och negativa toner till trots, ändå går med till bussen varje morgon och slutligen vinkar glatt adjö till mig och lillasyster! :-)
Men nu har jag tyvärr fått bekräftat en del farhågor...
Det har visat sig att man (trots löften om att dela den STORA klassen i fyra eller fem smågrupper) delat dessa 31 (!) barn i bara två grupper... Och trots vårt flaggande för både skola, specialpedagoger och rektor redan i våras, så har man inte tagit någon som helst hänsyn till A:s osäkerhet och behov av rutiner, struktur och att känna igen sig på olika sätt, utan istället satt A i en grupp med barn som han inte känner alls medans hans två (och typ enda vänner) är i den andra gruppen...!
Tror nog att Ni kan tänka Er hur ont det gör i hela mig bara jag tänker på det!
Dessutom berättade hans fröken häromdagen att min älskade påg står utanför gruppen och iakttar och är inte delaktig i det de andra barnen gör!!! Gissa om jag blev både arg, ledsen och allmänt upprörd!?
Så just nu är min högsta prioritet att se till att Anthony får komma över till den grupp där hans bästisar är. För jag är övertygad om att om han får den tryggheten, så kommer han automatiskt också att lära känna de andra barnen i den gruppen.
Ikväll väntar föräldramöte - och jag är laddad till tänderna!
Gud nåde den som säger något om att min (vår) son särbehandlas!
Detta kände man till på skolan långt innan A och hans klass började och därmed borde man ha sett till att göra rätt från början! Rektorn själv satt med på möte med mig i våras och lovade värsta samarbetet och bedyrade att alla resurser som eventuellt skulle behövas också skulle sättas in. Och att flytta ett barn från en grupp till en annan känns ju inte som att det borde vara så svårt?!
Ha en bra dag!
Kram,
Anna
Alla dagar är betydelsefulla!
Ridning! :-)
Jajamensan - nu är det gjort!
Nu har minsann denna svensken suttit i sadeln igen - i en hel timme...! :-)
...Och kan väl därmed förvänta mig träningsvärk på de mest märkliga och oväntade ställen här framöver... Men det är det värt! :-)
Och roligt var det - även om det nu slumpade sig så att det naturligtvis stod hoppning på schemat igår... Kanske inte det mest ultimata för ett blindstyre som jag! Men men - våghalsig som i de ljuva (?) tonåren gav jag mig glatt iväg på min fuxfärgade springare. Och det gick faktiskt riktigt bra!
Det finns inte mycket som slår doften av och närheten till en häst, samarbetet och den ömsesidiga respekten man får av detta fantastiska muskelknippe till djur är enormt betydelsefullt och givande!
Och jag är verkligen glad för att jag återupptagit denna stora passion! :-) Nu är det dags att ta tag i min andra...
Ha en underbar dag!
Kram,
Anna
Det finns inga felaktiga val, bara omvägar till lycka och harmoni!
Nu har minsann denna svensken suttit i sadeln igen - i en hel timme...! :-)
...Och kan väl därmed förvänta mig träningsvärk på de mest märkliga och oväntade ställen här framöver... Men det är det värt! :-)
Och roligt var det - även om det nu slumpade sig så att det naturligtvis stod hoppning på schemat igår... Kanske inte det mest ultimata för ett blindstyre som jag! Men men - våghalsig som i de ljuva (?) tonåren gav jag mig glatt iväg på min fuxfärgade springare. Och det gick faktiskt riktigt bra!
Det finns inte mycket som slår doften av och närheten till en häst, samarbetet och den ömsesidiga respekten man får av detta fantastiska muskelknippe till djur är enormt betydelsefullt och givande!
Och jag är verkligen glad för att jag återupptagit denna stora passion! :-) Nu är det dags att ta tag i min andra...
Ha en underbar dag!
Kram,
Anna
Det finns inga felaktiga val, bara omvägar till lycka och harmoni!
