annalandinnilsson

Suck...
Alla ni som också lever i "diagnosland",
har säkert fått höra många gånger att man måste "välja sina strider"...
Men hur f-n gör man det?!
När ALLTING blir till en strid och konflikt,
eller snarare ett krig om vilken vilja som orkar längst...
När allt ifrån att ta medicin, borsta tänder, äta, klä på eller av sig etcetera,
leder till vilda diskussioner och utbrott...
Tröttheten är stor, frustrationen ännu större
och tålamodet hårt prövat...
Till syvende och sist är man ju trots allt bara människa,
oavsett hur mycket man älskar sitt barn
och hur lite de än kan hjälpa att de har någon form av NPF.
Men no matter what, så är kärleken ständigt närvarande..! :-)

Kärlek!
//Anna

God Jul till Er alla fina, härliga människor,
hoppas Ni alla får en härlig och glädjefylld jul!
Julen ska ju vara en glädjens och familjens högtid,
och många tar vi det kanske för givet
- men tyvärr är det inte alla förunnat..
Därför vill jag även passa på att skänka en tröstande och värmande tanke
till de människor som av olika anledningar är ensamma i denna tid. ♥

Kärlek!
//Anna

Jag är säkert inte den enda som beskådade och försökte föreviga detta fenomen imorse... :-)





Carpe diem!
//Anna

Hemska, förfärliga tanke...
Ögonen tåras och hjärtat brister
- men emellanåt känns det som att jag förlorar en liten, liten del av min älskade son,
som om vi glider ifrån varandra,
för varje gång de riktiga bomberna detonerar... :-(
Båda två kämpar vi,
försöker bevara lugn och tålamod
- men tyvärr brister det allt för ofta...
Och jag blir så oerhört frustrerad och besviken över den okunskap jag fortfarande
har om diagnoslandet, trots mitt febrila sökande efter mer information
och stöd de sista åren...?

Jag har sagt det förr, men det tål absolut att upprepas;
det största stödet och bästa hjälpen och trösten,
har jag fått här, av Er, alla fina medmänniskor och medsystrar här i bloggvärlden! :-)
Och min förhoppning är att även mina ord och beskrivningar av vår vardag i vårt diagnosland,
ger Er någonting tillbaks? :-)

Som Ni kanske hört och förstått, så har A den senaste tiden haft bekymmer från urinvägarna
och genomgått flera undersökningar och provtagningar,
utan att vi hittills fått några svar.
Men så, när vi häromdagen åter var inne, så berättade den läkaren (typ nummer 4 i ordningen...)
plötsligt att Concerta ibland kan ge biverkningar i form av blod i urinen...
Och därför, för att eliminera att det orsakar A:s besvär, skulle han vara utan sin medicin i minst 48 timmar
innan vi lämnade nytt urinprov...
Stackars älskade lille son..!!!

Det var både skrämmande och hjärtskärande att se hu han mådde utan sin medicin
- A, som är hyperaktiv i vanliga fall, var så totalt och fullständigt övervarvad och speedad,
att det inte ens går att beskriva...
Dessutom sade det lilla livet flera gånger; " Jag försöker lugna ner mig, men det går inte..."
Man riktigt såg på honom hur det "brann i skallen" och hela hans spensliga lilla kropp betedde sig som om den vore besatt...
Med resultatet att när kvällen väl kom, var han så utmattad att han var alldeles svart runt ögonen
- men fortfarande oförmögen att sänka tempot...
Så det var med glädje min älskade lille påg igår gick iväg och lämnade sitt prov, och med ännu större fröjd han direkt därefter intog sin Concerta...

Usch...
Beklämmande är bara förnamnet! Och det faktum att A själv så tydligt känner att han vill ha och behöver sin medicin
- är det något att glädjas över, eller sörja...?
För ärligt talat, så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta...?

Kärlek!
//Anna

Dagens inlägg blev helt annorlunda mot det som från början var tänkt...

Tänk,
så mycket ett brev kan betyda..!
Några vänliga ord,
från en mycket vacker själ och människa,
kan vara fullständigt omvälvande och ändra dagen från moll till dur,
som genom ett trollslag.. :-)

Och denna underbara känsla och "förvandling" fick jag idag uppleva,
tack vare en av de finaste kvinnorna och vännerna jag vet...
DU gör skillnad tjejen! :-)

Allt Du gett och sagt och delat med Dig av till mig,
ger mig orken att resa mig när jag faller,
styrkan att fortsätta kämpa,
en tro på att jag faktiskt duger som mamma (trots alla konflikter, missförstånd, hårda ord och slag...),
och inte minst så ger Du mig glöden och viljan att fortsätta
-fortsätta slåss,
för mig själv och min familj,
och för det jag tror på! :-)
Att fortsätta hoppas att det i slutändan kommer att bli bra
- att våra tro på mig själv, min intuition och det faktum att jag är den som känner mitt barn bäst...
Ja, listan kan göras hur lång som helst.. :-)

Men faktum kvarstår; Du betyder otroligt mycket för mig,
och vår vänskap är en otrolig gåva som jag värdesätter högt!

All kärlek och bara det bästa önskar jag Dig! :-)

//Anna

Det är sådana här stunder,
av ro och stillhet, ljus och skönhet,
som är en lisa för min själ... :-)

Kärlek!
//Anna

En ny dag gryr...
Nya utmaningar och äventyr...
Varje dag är unik...
Ingen upplevelse den andra lik...
Ta vara på stunden, såväl dålig som bra...
Ur allt ont slutligen något gott komma ska...

Kärlek!
//Anna

Antar att den fruktansvärda mentala och fysiska tröttheten jag just nu känner,
är kroppes sätt att hantera den senaste tidens prövningar
och påminna mig om att jag måste ta det lugnt för att undvika ytterligare komplikationer...?
Men usch, vad jag ogillar att känna mig så slut och dessutom så begränsad!
Jag menar, inte nog med att jag helst ska vara i stillhet med benet högt (vilket ju är jättelätt med två hyperbarn i huset, haha...!), utan dessutom ger ju vädret inte direkt ultimata förutsättningar för att hoppa fram på kryckor
(men å andra sidan är det lika lätt att halka omkull med dom inomhus, på t ex någon liten och nästan osynlig våt fläck som barnen spillt, eller någon mindre leksak som plötsligt befinner sig under fot eller krycka..)... :-)

Men men - det lönar sig ju som bekant inte att klaga...! :-)
Och ärligt talat finns det knappt tid till det heller...
För med ett ben som fortsätter krångla, en son som har fortsatta bekymmer med urinvägarna, en dotter som ska och göra om hörseltest, luciafirande, en stor dos dåligt samvete för att jag inte är särskilt "mobil" för närvarade och julplanerande i kombination med alla de vanliga, vardagliga sysslorna och småbekymmerna, så finns det ärligt talat inte mycket tid och knappt möjlighet heller, att tänka på den egna hälsan.
Tur att man är av så segt virke, det brukar ju liksom bli bra någon gång i slutändan trots allt! :-)
Eller som far sade; Det grejjar sig!

Och oavsett hur det blir, så kan jag liksom bara gilla läget
- för det här är livet, här och nu! :-)

Kärlek!
//Anna

Jaha...
Efter ytterligare en tuff vecka, så kan denna kvinnan inte göra så mycket mer än det hon blivit beordrad.
Det vill säga att sitta / ligga med benet högt, inta smärtstillande, ta mina blodförtunnande sprutor
- och be till högre makter att inga fler komplikationer nu ska tillstöta! :-)
För från och med imorgon har jag inte tid att ta hänsyn till bara mig själv längre - då kommer T och A hem..! :-)
Dock lär det bli svårt att följa med dom till pulkabacken med kryckor... :-)




"Hatets kraft kommer inte att hjälpa Dig någon vart.
Men förlåtelsens kraft visar sig i kärleken,
och den kan förändra Ditt liv till det bättre..." (P. Coelho)

Kärlek!
//Anna

Märkligt vilka vägar vi ibland styrs in på
- men är de slumpmässiga,
eller finns det någon djupare mening
med de öden och prövningar vi genomgår...?

Personligen tror jag att det för det mesta finns en mening med det som sker,
även de gånger det är riktigt smärtsamt
- men det som inte dödar, härdar ju sägs det..!?

Hursomhelst -
vad som styrde gårdagens händelser går bara att spekulera i;
var det "bara" ödets ironi,
eller en hälsning från min Far...?

Efter några plågsamma dygn efter min operation, blev jag igår återigen tvungen att uppsöka akuten.
Och efter många långa timmar och diverse smärtsamma undersökningar, som jag aldrig mer vill uppleva och inte ens önskar min värsta fiende, upplyste läkaren mig slutligen om att han tänker lägga in mig för observation över natten eftersom de misstänkte en infektion i mitt nyopererade knä...
Och det sista jag hörde talas om var att jag skulle läggas in på infektionsavdelningen eller såklart ortopeden...

Så döm om mina blandade känslor, när jag en timme senare fick veta att jag istället skulle bli inlagd på den avdelning som min älskade far tillbringat så mycket (inklusive sin sista) tid på..?!
Men det  blev om möjligt ännu konstigare när jag rullades in på avdelningen en stund senare och min far's absoluta favoritsköterska stod och tog emot mig och berättade att det var hon som skulle ha hand om mig...
Snacka om blandade känslor!?

Jag analyserar fortfarande själv det som hände och den värdefulla pratstund som jag fick med den sköterska jag numera kan säga är både min och min far's
- och jag är övertygad om att min älskade far hade ett finger med i gårdagens skeenden... :-)

Nu ska jag fokusera på min hälsa..! Några dagar åtminstone :-)...

Carpe diem!
//Anna.

De senaste dagarna har jag ärligt talat inte känt igen mig själv...
Jag hatar att verka gnällig och det sista jag står ut med är att inte kunna klara mig själv så gott det nu går...
Och dessutom är jag vid detta laget såpass van vid smärta i ganska hög grad, och brukar inte klaga så mycket över det...

Men - i torsdagsmorse opererades mitt knä, efter min oerhört misslyckade fotbollsmatch i glada vänners lag i somrad då jag bl a sabbade korsbandet..
Såklart var jag inställd på att det skulle göra ont - det gör det alltid efter en operation.
Och jag visste att jag skulle behöva gå därifrån med kryckor, men inte heller det skrämde mig...

Men - inte fan räknade jag med att samma kväll tappa andan av smärtor, jag som ändå har en relativt hög smärttröskel..
Men tyvärr var det just så det blev - när jag kommit hem på kvällen svullnade plötsligt hela benet upp till oanade dimensioner och smärtan blev så total och så intensiv, att jag till och med började gråta av smärtorna till sist
- och det har nog inte hänt mer än typ två, tre gånger sedan olyckan för snart tio år sedan...

Och tyvärr är det ungefär där jag ännu befinner mig - smärtor som jag inte skulle önska min värsta fiende,
och tvingad att vara stilla eftersom det inte går att röra benet...
Jag har fått blodförtunnande medicin i sprutor, för att minska risken för proppar,
och ber nu för att svullnaden ska ge sig och därmed minska smärtorna i de områden som inte är opererade,
för det här är banne mig inte jag...

Så jag är ledsen vänner, för att jag inte varit särskilt aktiv varken på blogg eller annat sista dygnen,
men det här är anledningen...
Och jag brukar inte vika mig som Ni vet, och det har jag inte tänkt denna gången heller!
Men - just nu är det jag som är j-t liten, svag och ledsen...
Och jag hatar det!
Tack och lov för mina nära och kära, som ställer upp och hjälper och servar mig
- jag älskar Er! :-)

Men - förhoppningsvis är imorgon en annan dag,
och om inte annat så lär jag ju tända det där sabla ljuset i tunneln själv! :-)

Kärlek!
//Anna

Trots kyla och (snö)storm utanför,
har solen och ljuset återvänt här inne... :-)



Utbrott och sammanbrott,
tårar och konflikter,
hårda ord och slag som haglar...

Men så
- när stormen bedarrat,
och han åter är liten och rädd,
kryper han tätt intill och säger stilla;
"Jag älskar dig mamma, mest i hela världen!"

Tårögd sluter jag honom i min famn,
och undrar hur länge man egentligen orkar...
Orkar med denna ständiga, dagligt återkommande, känslomässiga berg- och dalbana..?!
Alla dessa höga berg och djupa dalar, all fysisk och psykisk smärta och ständiga oro
och tassande på tå, för att försöka förutse och undvika nästa raseriutbrott..?

Svaret är naturligtvis alltid
- det handlar ju om det käraste jag har, och aldrig kommer jag sluta kämpa för mina barn,
deras bästa och en harmonisk tillvaro för oss alla!
Men det går inte att förneka, att stundtals är tröttheten stor,
frustrationen ännu större
- men mammasamvetet och -hjärtat är alltid störst! :-)