annalandinnilsson

Ja, var och en har ju sin egen syn på livet...
Och jag har min :-)...
Carpe diem! Så gott det nu går...
Men framför allt - glöm inte att berätta om och beskriva kärleken till Dina nära och kära
så ofta som möjligt, och försök att aldrig skiljas från någon i vredesmod
- man vet aldrig vad morgondagen bär i sitt sköte...
If tomorrow never comes...

Kärlek!
//Anna

... Och än en gång kan jag inte låta bli att citera min favorit;
"Var och en har sitt sätt att se på livet,
att handskas med svårigheter och erövringar.
Att undervisa är att visa att det är möjligt,
att lära sig är att göra det möjligt för sig själv." (Paulo Coelho)

Sol ute, sol inne,
gör gott i både kropp och sinne... :-)

Har för närvarande en ovanligt intensiv och kaotisk vardag,
och varje litet ögonblick av lugn och sällsynt harmoni tas tillvara
och likaså gläds man extra mycket åt de små men vackra sakerna i livet..!

Carpe diem!
//Anna

Åtminstone får jag det, när sådana här underbara vyer klär himlen i skymningen..!







Kärlek!
//Anna

...men det går...
Dock med nöd och näppe! :-)
Jag brukar inte vika mig,
och jag brukar heller inte låta smärtorna knäcka mig
- men just nu är det bra nära...
Varför i h-e skulle jag vara så dum att sabba mitt knä - också..?!

Jag förbannar mig själv flera gånger dagligen, jag lovar..!
Som om jag inte hade smärtor nog!
Suck...
Nu är det bara att "face it" - och det suger...-(
Inte alls vad varken jag, kroppen eller mitt liv i allmänhet behövde...!

Men - som min käcke läkare sade idag när jag grät av smärta under övningarna;
Du har en jäkla vilja Anna, det märks!

.... Och ja - det har jag! På gott och ont kanske..!
Det är enbart min vilja som fått mig hit - utan den hade jag inte levt,
Och den sabla viljan får mig till mycket
- många, många bra saker,
men även till mer korkade saker... :-)

Som nu, med mitt knä...
Hade jag haft den blekaste av vad den lilla fotbollsturneringen skulle göra med mig och min framtid,
så hade jag ALDRIG offrat mig som jag gjorde.!

Just nu suger det...
Jag är SÅ less på smärtor!

Men tro mig - jag kommer tillbaks!

Kärlek!
// Anna.

Jag skrev häromveckan om och reflekterade över hur media hanterar information om bokstavsdiagnoser
i samband med brott och då inte minst mord (läs inlägget här),
och oron för vad denna typ av information kan åstadkomma.
Och det var därför med stor igenkänning och rysningar längs ryggraden som jag läste denna
debattartikel häromdagen på Aftonbladet
- läs och reagera! Ni hittar artikeln här.

De pressetiska reglerna säger bland annat att de berördas etniska ursprung, kön, nationalitet, religiösa åskådning eller
sexuella läggning inte ska framhävas om det saknar betydelse. Däremot säger inte reglerna någonting om
neuropsykiatriska funktionshinder eller psykiatriska diagnoser, trots att dessa människor bör ha samma
rätt till och behov av integritet..

Ja, det finns sannerligen mycket att slåss, kämpa och stå upp för när man rör sig någonstans i diagnosland!
Tillsammans måste vi alla fortsätta att sträva efter bättre förståelse och insikt,
och skydda våra barn och ungdomar mot oförstånd och fördomar.

Kärlek!
//Anna.

... Fast så är det ju inte riktigt...
Däremot är min tripp på tu man hand med kärleken över och vi är tillbaks i Skåneland,
från de djupa skogarna och tusen sjöarna i Värmland :-).
Härliga och minnesvärda dagar!

Carpe diem!
//Anna

    

Denna bild är dock tagen igårkväll i vårt eget,
 underbara Helsingborg..! :-)

Än en gång har det hänt...
Och än en gång ryser jag av obehag...

Alla minns vi nog trippelmordet under Kristi Himmelsfärdshelgen i år med förfäran,
eller mordet på den unga kvinnan ifjol, utfört av hennes yngre bror
- men jag är tveksam till om allmänheten verkligen måste veta att de ynglingar som utförde dåden har ADHD/Aspergers,
och undrar i mitt stilla sinne hur de som inte själva har personliga erfarenheter inom dessa områden och diagnoser hanterar denna information...?
Är det inte risk för att våra anhöriga i diagnosland blir än mera utsatta, utpekade och svartmålade av trångsynta människor i vårt samhälle, som redan innan dessa fallen avslöjades gärna ändå utser våra barn och ungdomar till syndabockar i både stort och smått..?
Är det rimligt att alla våra älskade själar med olika bokstavsdiagnoser, utöver alla strider de har såväl inomm som utanför sig själva samt alla fördomar de möter, nu kanske dessutom ska utses till eller till och med känna sig som potentiella mördare..?!

Jag tror att vi alla, kollektivt, förstår att en människa som kan mörda med all säkerhet inte mår bra mentalt och med största sannolikhet lider av någon form av psykisk störning
- men räcker det då inte med det som beskrivning eller förklaring..?
Det finns naturligtvis aldrig varken någon ursäkt eller rimlig förklaring till hur en människa kan ta någon annans liv,
men jag oroar mig ändå över att just information som i de nämnda fallen kan sätta igång förödande tankar och tillvägagångssätt hos människor som så att säga "inte förstår bättre"..?
Jag hoppas innerligt att jag har fel...

Kärlek!
//Anna

"Jag lät musiken genomströmma mig,
så att den kunde rena min själ från rädsla och skuld
och påminna mig om att jag
alltid var bättre och starkare än jag trodde." (Paulo Coelho)

"...Vad skall jag med semester till? Att behöva vakta varje steg som de tar invid varandra? Att jag måste vara där och passa så att inget farligt händer? Är det semester, återhämtning, att ladda batterierna?"

Detta är ett citat från en av mina fina bloggvänner och likaså mamma i diagnosland - och när jag läste hennes rader blir jag än en gång slagen av alla likheter... För det är verkligen ingen promenad på rosor alltid, även om det tack och lov ju också finns alldeles underbara stunder!
Men just detta oerhört frustrerande, i att allting kan förändras på en millisekund - gå från glädje och kärlek till hat, från ord till grov handling, det är så obeskrivligt svårt att hantera! För att inte tala om den fasa man som förälder känner, i det faktum att ens eget älskade kött och blod medvetet försöker skada någon annan älskad familjemedlem...
Att en så liten och ung människa kan hata så innerligt och vara så arg på allt och alla, att han vill förgöra både sig själv och sina närmsta - det är en känsla man som mamma knappast uthärdar och jag vet i alla fall inte alls hur jag ska hantera och bemöta det..!?
Och det där med semester och avkoppling, det känns sannerligen som ett skämt - I know..! För hur avskopplande är det att hela tiden behöva vara på helspänn, ha ögon både fram och bak och ständigt försöka vara ett steg före trots att man allt som oftast är fem steg bakom...
Vilken tur att vi föräldrar i diagnosland på något sätt lärt oss att gå in i väggen,
skaka av oss dammet och ta nya tag igen! För det måste vi ju - för vår egen skull, men framför allt för våra älskade, känsliga och mycket speciella barn! :-)

Kärlek!
//Anna