Slutligen blev bönerna hörda... :-)!
Halleluja!!!!!
Ja, det är nästintill en spirituell upplevelse...!
Efter att i fyra år haft upprepade samtal och mer eller mindre livliga diskussioner tillsammans med BUP och skolpersonal, i fruktlösa försök att få skolan att förstå sonens diagnos, begränsningar och behov,
så kom gårdagens Aha-upplevelse (från EN människa på skolan) som en skänk från ovan
- ett mirakel! :-)
Äntligen har någon skådat ljuset och insett att kraven och förväntningarna på sonen måste sänkas,
om han ska kunna mäkta med skolarbetet och samtidigt bevara en liten gnutta självkänsla...!
Både jag och sonen är förstås mycket glada och tacksamma för detta för oss enorma framsteg
- men däremot så hoppas jag av hela mitt hjärta, att det inte ska behöva gå ytterligare fyra år innan nästa försök till att stötta och underlätta kommer!
Kärlek!
//Anna
Denna eviga berg- och dalbana...
Ja, som sagt
alla vi / ni som lever någonstans i diagnosland, vet också vilken oerhörd känslomässig berg- och dalbana det är!
Hur man förbereder, curlar och håller på för att undvika fullständiga kraschlandningar
- ett hårt arbete och förberedande, som tyvärr ändå allt för ofta strandar,
av anledningar man aldrig ens hade kunnat gissa sig till...!
Och så klart är det jättesvårt som förälder att alltid gå på helspänn och försöka läsa av varje litet tecken, varje liten ögonblinkning, för att försöka förutse vad som ska ske härnäst
- och när man då går på pumpen gång efter annan, börjar frustrationen och maktlöshetens fula nuna visa sig...
Inte för att man på något sätt vill ge upp, varken kampen eller såklart sina barn, men för att man känner sig otillräcklig som inte bättre kan hjälpa sina älskade..!
Nu har jag hunnit leva med ett barn i diagnosland i fem år, och jag har lärt mig massor
- men ändå har jag inte lärt mig ett dugg..!
Och med en egen diagnos i vänten och ännu ett barn med trolig bokstavsdiagnos,
så suger jag fortfarande åt mig av all information och inspiration som jag får från alla andra föräldrar och närstående i liknande situationer
- för jag tror inte att vi någonsin blir "fullärda" inom detta område?!
Kärlek!
//Anna
Att finnas är inte samma sak som att leva...<3!
Man är alltid förälder...
Dagens rader tillägnas några som står mig mycket nära... <3
Alla vi som haft lyckan att få barn, och dessutom mera än ett,
vill ju såklart aldrig tro att någonting ska hända våra barn som ställer vårt hela liv på spets
- liksom vänder det upp och ner..!? Även om det nu är något som vi nog alla får känna och uppleva någon gång som föräldrar... :-)
Men lika lite som vi tänker oss när vi blir gravida, att vi en dag ska stå där med delad vårdnad,
lika lite - om inte ännu mindre - tänker vi oss att något av våra älskade barn en dag ska stå där och ha gjort totalt fel val i livet, vilka drar med hela resten av familjen ner i någon form av träsk...
Ett träsk som till exempel kan bestå av droger, massor av lögner, svek, kriminalitet...
Och mitt i allt detta, ska man då som förälder försöka tänka rätt och rationellt och göra det som är mest "rätt" för alla...
Då är min fråga - kan man, med handen på hjärtat, någonsin välja ett barn före ett annat...??!
Man vill ju alla sina barns bästa, no matter what! Och vetskapen om att man "sviker" ett eller flera barn, genom att försöka hjälpa och stötta det vilsna barnet, är självklart inget man önskar...
Men som sagt - vad gör man...?! Man älskar ju alla sina barn ovillkorligt och för alltid! Och det är inte mycket man inte är beredd att göra som förälder, för sina älskade telningar... Rätt eller fel - men vem kan döma, finns det någon som har facit..?!
Kärlek!
//Anna
Det finns bara två bestående gåvor vi kan ge våra barn
- den ena är rötter, den andra är vingar...<3
Nu kör jag... :-)!
Ja, nu jäklar tar jag bladet från munnen (igen)
- nu är det fasingen bra,
nu orkar jag inte knipa igen längre...
Och definitivt inte på grund av att det finns en liten klick ynkliga stackare där ute som uppenbarligen inte har några egna liv, utan helt ägnar sig åt att läsa, analysera, vända och vrida på det jag skriver och få det till någonting helt annat..!?
Hursomhelst
- min fråga för dagen är betydligt tyngre än så...
Vem vet vad som är rätt och fel? Vem säger att det är vi föräldrar som har "rätten till" våra barn, och inte tvärtom...?! Vem kan i ärlighetens namn, till syvende och sist, säga vad som är bäst och det mest rätta för just ett eller annat barn..?! Det finns ju så otroligt många aspekter att ta hänsyn till...
Men den enda rätta och absolut viktigaste borde ju vara det som är mest rätt för barnet/barnen just i det skedet av livet..? Eller...?! Jag är den förste att hålla med om att alla barn har rätt till båda sina föräldrar - och vice versa! Men nog måste vi föräldrar vara lite lyhörda för våra barns önskemål och behov också...?
Ska verkligen statens luddiga "gemensam vårdnad framför allt" styra allt? Och är det verkligen rätt och rimligt att den ena föräldern vägrar se till barnens bästa och istället sätter sitt eget ego och stolthet först och därför till och med går så långt att han/hon slår i barnen att det inte spelar någon roll vad dom säger, tycker, tänker eller hur dom mår, för dom kommer vara tvungna att bo så här för all framtid...?! :-(
Förlåt - det här blev nog väldigt förvirrat, men jag känner mig så fruktansvärt ledsen och frustrerad just nu...
Varför måste barnen alltid betala priset?! Varför kan vi föräldrar - och omgivning - inte lyssna mer på barnens behov just där och då, och även vara införstådda med att det kan ändras igen efter till exempel ett halvår likväl som efter två år..? Och klargöra för de små liven - oavsett ålder - att både mamma och pappa älskar dom lika mycket no matter what och kommer för alltid att finnas där för dom, oavsett vem dom just då bor hos..?
Jag kan inte tänka mig att någon av alla oss föräldrar någonsin skaffade barn och trodde att man en dag skulle separera och därmed dela vårdnaden av barnen på något sätt, det är ju inte så man önskar sig framtiden för varken sig själv eller sina barn! Men om och när det väl händer, så måste väl ändå det viktigaste vara BARNEN och deras bästa - inte föräldrarnas stolthet eller "äganderätt"..?
Suckar uppgivet...:-( Skulle kunna skriva så mycket mera just nu, men blir alldeles för ledsen och uppriven!
Kärlek!
//Anna
