Tittar in och hälsar till Er alla underbara...! :-)
TACK
- till alla Er underbara, härliga, fina, omtänksamma och kärleksfulla människor!!! :-)
Om Ni visste hur mycket Era hälsningar och hejja-rop betyder,
för att inte tala om allt stöd...!
Jag kan bara be om ursäkt för att jag inte varit här mera för Er alla,
men sista två veckorna har varit helt galna...
För egen, personlig, del absolut,
men även för mina barns och inte minst min älskade A:s skull...
För Er som inte sett, hört och läst någon annanstans,
så bröt min älskade lille påg sin arm skärtorsdagskväll
- dessvärre så illa så att vi blev inlagda och han opererades dagen efter.
Men med tanke på mitt förra inlägg,
så är jag fortsatt mycket stolt över mig själv :-)
- jag har nu varit utan alla starka mediciner i snart tre veckor,
och det går...! :-) Riktigt bra faktiskt!
Men
- nu plågar jag mig istället med hur "avstängd" jag varit känslomässigt under alla dessa år,
med tanke på mina barn...?!
Men men
- one step in a time, och jag är på god väg och kan bara göra det bästa härifrån.
Förhoppningsvis kan jag någon gång framöver förlåta mig själv (och läkarna :-) ) och gottgöra för
att jag under så lång tid lät mig avtrubbas...
Kärlek!
//Anna
Lilla vackra Anna...
Inte kan du dömma dig själv så hårt? Vem ska man tro på om inte läkarna? Hur skulle du kunna veta?
Nej, tänk istället på hur bra att du fixar detta nu och så mycket mera du kan ge dem från och med idag istället.
Stackars Lilla A, vilken evinnerlig otur att det blev så illa. Jag hoppas verkligen att det blir bra!
Kramar om dig stort vännen, och själklart finns vi här för varandra när vi behöver...
Lena
Åh Anna, du är så modig och så tuff, du är en enastående kvinna!
Nu vet jag ju inte vad du ätit för mediciner men förstår att det varit starka doningar. Hur går det att stå ut med smärtan utan dessa och vad gör du då det är som värst?
Jag är ofta in och läser hos dig men komenterar inte så ofta som jag kanske borde.
Du är så stark och tar igenom dig allt, jag önskar jag hade hälften av din kraft.
Sköt om dig
Kram/ Cinderellaheart
Jösses säger jag bara.. både till det som hände och det som du nu går igenom..Vilken styrka hos både dig och sonen att klara av era utmaningar som ni tampats med.. Stor applåd till er båda!!
Önskar dig och familjen ALLT GOTT nu.. Nu kan det bara bli bättre va??
STORA KRAMEN
Älskade vänner!♥
Om ni hade en aning om vad Era ord och hälsningar betyder för mig..! Och till Dig Cinderellaheart, vill jag bara säga att jag är varken stark eller enastående, men jag har en sjuj---a vilja... :-) Och den har ju som bekant räddat mig förr, och även denna gång i fråga om medicinerna, så är det ren viljestyrka som har gällt... Men missförstå mig inte, det har absolut inte varit lätt - men efter att ha blivit lovad all möjlig proffessionell hjälp, som sedan fullständigt uteblev, så reagerade jag först med frustration och tårar över att inte få den hjälp jag själv bett om... Men sen blev jag heligt förbannad och "bara" bestämde mig för att lägga av... Låter enkelt, men det är det inte och jag är SÅ tacksam för att inget gick emot mig just första veckan utan mediciner, när abstinensen var som värst - för då hade jag tuggat tabletter direkt igen tror jag... Men ja, jag känner mig otroligt stolt över att ha fixat det så här långt! Men precis som Du också frågar vännen, så jodå - jag har megaont... Och morgnarna har alltid varit värst och är ännu. Men jag har gett mig den på att inte ta Ketogan och Tramadol (eller för den delen byta mot något annat receptbelagt) och tar för tillfället två panodil istället... Hjälper det? Nej... Men jag måste ju kunna få någon annan hjälp, än kemisk...?? Men som sagt, det är ingen lätt resa!
Kramar, Anna.
