Eftertanke...

Hur är det möjligt,
att man träffar en totalt okänd människa för absolut först gången,
och densamma får en plötsligt att se saker och ting i ett helt annat ljus..?
Får en att stanna upp och tänka till och det blir liksom ett "halleluja-moment",
när man inser hur mycket det faktiskt kan ligga i det människan säger..?
Och samtidigt som det lättar något oerhört på det gigantiska trycket man känt så länge,
så vet man samtidigt att resan inte blir varken rak eller enkel
- upp och ner, fram och tillbaks,
för sådan är ju livets berg- och dalbana!
Men ändå väcks en strimma hopp,
ett litet smakprov på det jag faktiskt har att ta av...
Idag känner jag mycket försiktig, men dock, hopp och tillförsikt om framtiden..!
Sakta men säkert,
allting börjar med det första lilla steget...!
 
Kärlek!
//Anna
 

Tankar...

Ja, jag erkänner...
Jag tyckte lite synd om mig själv häromdagen när jag skrev om ensamhet
- och jag ber verkligen om ursäkt för det!
Det är liksom inte jag...:-(
Men å andra sidan så är det mycket som inte varit "jag" på sistone,
ja, faktiskt på väldigt länge...
Och hur patetiskt och konstigt det kanske än låter för många, så saknar jag mina föräldrar någonting så fruktansvärt mycket! De var mina största supportrar och "hejja-påare", och jag saknar dom och alla deras goda råd och små klappar på axeln...<3!
Men - jag inser ju såklart att allting måste gå vidare ändå och jag tror mig äntligen se en lösning och förklaring på mycket:-)!
Först och främst kommer ju alltid mina älskade barn,
men från och med nu måste jag tillåta mig själv också att må bra och göra saker som hjälper mig på rätt väg!
Jag kommer aldrig att sluta sakna mor och far,
vi stod varandra väldigt nära,
men jag måste ju fokusera på det som finns här och nu
- och det är ju mina barn, jag själv och våra husdjur (först och främst!),
och många andra härliga, underbara familjemedlemmar och vänner!
 
Så därför blir mitt löfte här och nu att framöver må bättre dag för dag och verkligen fortsätta på den inslagna vägen:-)
- allting grejjar sig, som min älskade far skulle ha sagt!
 
Kärlek!
//Anna
 

Var finns svaren...?!

Hmm...
Ja, vad kan jag säga - jag valde det själv..!
Men ibland kan sökandet efter svar istället leda till så många fler frågor...
Å ena sidan får man en förklaring,
men å andra sidan leder densamma till nya och många fler frågor..?!
Det enda jag helt säkert vet just nu,
är att det finns flera förklaringar till varför jag mått, gjort och betett mig som jag gjort genom livet
- orsaker som lett till att jag gjort vissa val, som andra människor aldrig skulle ha gjort, och som jag själv otaliga gånger ifrågasatt..!?
Nu vet jag åtminstone varför och jag vet också vilken väg jag ska - och måste - gå..:-)!
 
Samtidigt så har jag några mycket nära och kära i tankarna, som genomgår en oerhört mödosam resa just nu,
och i jämförelse med det så är mina bekymmer ringa ändå...!
 
Kärlek!
//Anna
 
"Styrkan beror inte på den fysiska kapaciteten
-den beror på den okuvliga viljan..." (Mahatma Gandhi)
 
 

Jag reser mig igen...:-)

Få saker kan trigga igång mina "oxe-instinkter",
som vid de tillfällen då jag känner mig sviken / har hamnat mellan stolarna eller fått ett löfte som inte hålls...
För DÅ går jag igång - med all den envishet och tjurskallighet som bara en oxe kan ha,
blir förvisso oftast även lite förbannad,
men sen jäklar bestämmer jag mig för att nå det mål jag satt upp no matter what - och det är just envisheten och kanske även till viss del ilskan, som gör det..!
Men faktum är, att det fungerar:-)!
Så tro mig
- när jag nu säger att jag vet vilken väg jag ska gå och att jag kommer att fixa det,
vilka problem som än dyker upp längs vägen,
så blir det också så...
Och DET, mina vänner, är ett löfte:-)!
 
Kärlek!
//Anna
 
"Lev inte snabbare än Din skyddsängel kan flyga...!"
 
 

Man ska aldrig ropa hej...

... förrän man är över bäcken, som bekant...!
Och denna dag är inget undantag tyvärr..!
Hade på känn när jag skrev föregående inlägg att allt var för bra för att vara sant,
och tyvärr infriades dessa farhågor...
Dock inte på grund av att något av barnen sagt eller gjort något,
dom har varit riktiga gullungar ikväll<3!
Däremot fick jag nyss helt annan och mycket oroande information,
och därmed rasade harmonin brutalt långt ner i källaren...

Men men
- jag reser mig igen...:-)!

Kärlek!
//Anna

Sorg - och skam... :-(

Just nu, i skrivande stund, känner jag mig så oerhört ledsen och uppgiven...
Varför kan inte världen sluta snurra ett tag nu,
låta oss få andas och hämta lite ny styrka och energi,
för att därefter åter möta livet och verkligheten..?!

Efter allt som hänt den senaste tiden, så hade man ju nu önskat att få lite lugn och ro och kanske till och med försöka hitta lite julstämning någonstans..
Men min älskade son har de sista veckorna visat oerhört stora beteendeförändringar, vilket dessvärre inte gått någon människa förbi... Plötsligt blir vi kontaktade av skolan var och varannan dag för saker som A gjort eller sagt..
Och hemma ska vi inte tala om vad som kan ske när han sätter den sidan till - och det skrämmer mig så förfärligt mycket!
Jag förstår att sonens agerande och beteende åtminstone till stor del beror på hans sorg efter sin älskade mormor
- men det är fruktansvärt plågsamt, pinsamt och upprörande... Och värst av allt, är att han plötsligt börjat ljuga och kan se oss vuxna i ögonen och blåneka till något som vi faktiskt har bevis på att han sagt eller gjort..!?
Och hade problemen bara stoppat där hade jag varit glad kan jag säga... Men tyvärr har även andra och betydligt mer skamfyllda incidenter inträffat den senaste tiden och jag känner sådan vanmakt! Hur ska jag kunne hjälpa min älskade pojke förbi detta?!
Jag har varit i kontakt med BUP flera gånger, men de kan inte ordna tid till någon psykolog förrän i slutet på januari... :-( Så nu ska denna kvinnan sätta sig och leta upp någon annan som kanske skulle kunna hjälpa oss - för detta måste vi ju få hjälp med snarast!!!

Usch ja... Livet är sannerligen ingen dans på rosor för närvarande!

Kärlek!
//Anna


My big "no no"...

Ni som följt mig här på bloggen under en längre tid,
känner också till att jag kan svänga ganska brutalt mellan olika ämnen från en dag till en annan.. :-)
Och sista tiden har ju tyvärr dominerats av ganska negativa och sorgliga inlägg,
varför jag idag tänkte bjuda på något helt annat... :-)

För tro det eller ej - trots heliga löften från undertecknad förut,
om att aldrig någonsin igen sätta sin fot på Ullared´s mark, så var det just detta hon gjorde idag...
My big "no no"...!
Mot bättre vetande lät jag mig än en gång ryckas med av syster yster,
och enda anledningen till att jag faktiskt följde med var tanken på att kanske kunna ordna julklappar till barnen...

Hursomhelst - vi anlände till Ge´kås i Ullared och tog oss in utan större bekymmer.
Dock räckte det för mig att se skyltarna för att jag skulle få rysningar i nacken...! :-)
Men men, vi kom in - och sen är allt bara dis och dimma för mig, haha..!
Jag var såpass förberedd, att jag visste exakt vad jag skulle leta efter - vinterytterkläder till barnen samt julklappar åt desamma. Men alla hysteriska tanter och farbröder som hänger i handtagen på sina vagnar finns det ju liksom inga varningsskyltar för..?
Så jag tog ett snabbt beslut - no mercy! Och styrde glatt min egen vagn mot den ömmaste punkten på respektive människa jag krockade med... :-)
Och sen - plötsligt, befann jag mig i mardrömsscenariot... Bland leksakerna..!
Det var ju här jag skulle fixa klappar till barnen - men hur lätt är det när alla människor står i vägen och blockerar med såväl kroppar som vagnar, samtidigt som de fotar med mobilerna och hysteriskt ringer släkt och vänner och frågar huruvida det är detta just deras barn vill ha...?!

Suck... Nåja, jag hade i rena förskräckelsen lyckats rycka åt mig lite saker som jag tror att mina barn kan gilla och stod i ett hörn någonstans för att försöka hämta andan och kraften att ta mig igenom vagnmyllret mot kassorna, friheten och den friska luften,
när plötsligt min kära syster står där en decimeter från mitt ansikte och säger "hej"..! Kan bara föreställa mig hur dum jag såg ut just då - apatisk, med något vilt i blicken...!? :-)

Med förnyad kraft tog jag mitt vapen - ja, det vill säga kundvagnen! - och började forcera mot kassorna.
Och då, när jag inte trodde att det kunde bli värre - precis efter att ha hört det fasansfulla faktumet att Björn Ranelid ska delta i melodifestivalen - så håller jag på att krocka med en pyramid gjord av böcker...
Självklart mega-egot Zlatan´s "Jag är Zlatan"... Jag övervägde allvarligt att använda tändstickorna jag precis lagt i vagnen för att förinta dessa patetiska rader, men sansade mig som den ordentliga människa (?! haha) jag är, och fortsatte mot kassorna...

Ja, kära vänner - summa sumarum är alltså;
jag åkte,
mitt förstånd förtvinade lite till
- men jag överlevde, mot alla odds!
Men nu, nu är hon slut som artist... :-)

Kärlek!
//Anna

Vem och var är jag...? :-)

Känner mig så vilsen...
Har liksom tappat bort mig själv någonstans längs vägen...
Vem är jag?!
Ser bilder av mig själv, där jag skrattar och är glad,
ser frisk ut och väger några kilo mer än nu
- känner inte igen mig alls... Är det verkligen samma människa?!
Jag vill inte vara så här, må så här
- jag vill skratta och vara lycklig,
sprida glädje och vara aktiv,
vara en bra mamma, en god vän och syster och en attraktiv partner.
Men hur..?!
Just nu känns det som om jag aldrig hittar hem igen,
tillbaks till det som en gång var jag...
Men jag hoppas av hela mitt hjärta att jag har fel!

Kärlek!
//Anna

"Det var ett misstag som satte igång världen, sa mästaren.
Var aldrig rädd att göra fel." (Paulo Coelho)


Overkligt, ofattbart och ogreppbart...

Finner liksom inte riktigt orden...



Kärlek!
//Anna


Tack! :-)



Ni är bara BÄST <3,
Ni underbara, fina, varma, omtänksamma och kärleksfulla människor,
som brukar läsa hos mig!
Tack för allt fint Ni säger och skriver och hälsar, Ni anar inte hur mycket det betyder för mig!
Men tro mig - jag menade absolut inte att ge någon annan dåligt samvete...
Det är jag själv som har det - eftersom mitt skrivande och numera även fotograferande skänker mig så stor glädje i livet, så är jag besviken på mig själv som inte orkar ens det just nu...!?
Men det är väl som det är antar jag...
Min mor kämpar i motvind kan jag meddela - och själv är både jag och barn mitt uppe i diverse utredningar,
så det går ju åt lite energi ibland.. :-)
All kärlek till Er fina! <3

//Anna


I´ll take the risk... :-)



Jag tar risken,
och hoppas innerligt att inga illvilliga försöker använda mina egna och innersta tankar emot mig...?
För just nu händer det allt för mycket i mitt (vårt!) liv,
och jag behöver mer än någonsin mitt skrivande
och det ventilationshål som det innebär...
Och eftersom jag på grund av allt kaos omkring mig varken har tid, kunskap eller ork,
för att försöka skapa mig en ny blogg,
så väljer jag att "öppna" här igen,
och korsar fingrar och tår för att allt ska gå bra... :-)

Kärlek!
//Anna


Jordens undergång...?

Ja, jag antar att det är fler än jag som under veckan fått höra att jorden skulle gå under igårkväll...?
Och kanske har den gjort det, för vissa av oss
- rämnat, ställts helt på ända..?
Men rent fysiskt och existentiellt så finns ju uppenbarligen världen och jorden kvar.. Trots allt!
Och det är väl just det jag tar med mig idag
- att moder jord kämpar på, trots allt som görs och gjorts mot henne,
lite grann som jag kanske - och många, många fina människor med mig!

Kärlek!
//Anna



Abstinens, ADHD och lite annat smått o gott...

Ville bara skriva några rader till alla Er, som jag vet brukar läsa här...
Tro mig, jag har jättedåligt samvete för att jag inte uppdaterat bättre - varken här eller på Facebook...
Och jag önskar verkligen att jag kunde berätta allting för Er, här och nu - men...
Det finns allt för mycket som sker omkring mig / oss för tillfället, och jag har mycket svårt att själv hänga med och fatta och acceptera allting...
Det finns SÅ mycket som är positivt,
men tyvärr allt för mycket negativt som också tränger sig på...
Jag är fortsatt megastolt över mig själv som lagt av med alla mediciner,
men kämpar fortfarande stundtals mot abstinensens demoner... Men dom besegrar jag!
Men sen finns det så mycket annat som satts igång... Saker som jag har mycket svårare att hantera och som är allt utom positiva och som håller mig vaken om nätterna...
Men tills vidare vill jag helt enkelt bara att Ni ska veta,
att jag lever och har hälsan! :-)

Kärlek!
//Anna


Varför kan det aldrig räcka...?!

Sorry babes...
Men idag är jag inte positiv - alls...
Jo, förresten - solen sken och det var riktigt "vårväder" idag, och det är absolut positivt!
Och visst - jag har en förfärlig massa saker att vara glad och tacksam för,
och tro mig, det är jag också!
Men varför...
När man redan slåss med så många andra spöken
- varför i h-e kan då inte åtminstone ekonomin låta bli att slå en i huvudet...?
Och då pratar vi inte små bokstäver, utan en restskatt som skulle få många att blekna
- och genast ser jag hur min förestående födelsedag, som faktiskt inte alls är viktig!,
men vad värre är - jag som mer än något annat vill åka någonstans med mina älskade barn i sommar...
Jag hade hoppats, trott och tänkt att både jag och barnen skulle åka utomlands någonstans i år
- men nu blev jag brutalt påmind om vilken utopi det var!
Fasingen vad jag hatar när till och med pengar ska blanda sig i vår redan kaotiska vardag!

Kärlek!
//Anna


Ibland...

Jag hade förberett något helt annat för bloggen...
Men så händer något
- och allting omkullkastas...
Det andra finns kvar
- det som oroar mig är nu och här...
Jag inser förstås att detta inte säger Er någonting
- men själv känner jag mig just i detta nu väldigt söndrig...

Men - Ni vet också att jag brukar resa mig,
som fågeln Fenix..!

Kärlek!
//Anna


...



Denna ständiga berg- och dalbana,
känslomässig pendling mellan eufori och hysteri,
mellan ljus och mörker,
mellan hat och kärlek,
mellan skratt och gråt...

Kärlek!
//Anna


...

Jaha...
Efter ytterligare en tuff vecka, så kan denna kvinnan inte göra så mycket mer än det hon blivit beordrad.
Det vill säga att sitta / ligga med benet högt, inta smärtstillande, ta mina blodförtunnande sprutor
- och be till högre makter att inga fler komplikationer nu ska tillstöta! :-)
För från och med imorgon har jag inte tid att ta hänsyn till bara mig själv längre - då kommer T och A hem..! :-)
Dock lär det bli svårt att följa med dom till pulkabacken med kryckor... :-)




"Hatets kraft kommer inte att hjälpa Dig någon vart.
Men förlåtelsens kraft visar sig i kärleken,
och den kan förändra Ditt liv till det bättre..." (P. Coelho)

Kärlek!
//Anna


Ont...



De senaste dagarna har jag ärligt talat inte känt igen mig själv...
Jag hatar att verka gnällig och det sista jag står ut med är att inte kunna klara mig själv så gott det nu går...
Och dessutom är jag vid detta laget såpass van vid smärta i ganska hög grad, och brukar inte klaga så mycket över det...

Men - i torsdagsmorse opererades mitt knä, efter min oerhört misslyckade fotbollsmatch i glada vänners lag i somrad då jag bl a sabbade korsbandet..
Såklart var jag inställd på att det skulle göra ont - det gör det alltid efter en operation.
Och jag visste att jag skulle behöva gå därifrån med kryckor, men inte heller det skrämde mig...

Men - inte fan räknade jag med att samma kväll tappa andan av smärtor, jag som ändå har en relativt hög smärttröskel..
Men tyvärr var det just så det blev - när jag kommit hem på kvällen svullnade plötsligt hela benet upp till oanade dimensioner och smärtan blev så total och så intensiv, att jag till och med började gråta av smärtorna till sist
- och det har nog inte hänt mer än typ två, tre gånger sedan olyckan för snart tio år sedan...

Och tyvärr är det ungefär där jag ännu befinner mig - smärtor som jag inte skulle önska min värsta fiende,
och tvingad att vara stilla eftersom det inte går att röra benet...
Jag har fått blodförtunnande medicin i sprutor, för att minska risken för proppar,
och ber nu för att svullnaden ska ge sig och därmed minska smärtorna i de områden som inte är opererade,
för det här är banne mig inte jag...

Så jag är ledsen vänner, för att jag inte varit särskilt aktiv varken på blogg eller annat sista dygnen,
men det här är anledningen...
Och jag brukar inte vika mig som Ni vet, och det har jag inte tänkt denna gången heller!
Men - just nu är det jag som är j-t liten, svag och ledsen...
Och jag hatar det!
Tack och lov för mina nära och kära, som ställer upp och hjälper och servar mig
- jag älskar Er! :-)

Men - förhoppningsvis är imorgon en annan dag,
och om inte annat så lär jag ju tända det där sabla ljuset i tunneln själv! :-)

Kärlek!
//Anna


Jag får "damp"... :-)



Jag hade farhågor och kalla kårar längs ryggraden på väg dit,
men inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig det skräckscenariot
och hur förfärligt det faktiskt skulle bli...

Mot bättre vetande, tog undertecknad sina sista slantar och begav sig iväg mot många andras drömmål,
köparnas Mekka,
men min värsta mardröm - Ullared...
Att jag, av helt egen och fri vilja, gav mig in i denna fullständigt galna, kommersiella värld,
där hysteriska människor hänger i handtagen på sina enorma kundvagnar (och de flesta har ju dessutom minst två vagnar de knör sig fram med, samtidigt som de försöker styra barnvagnar och dylikt..!) och hugger tår och fotknölar av allt och alla som råkar komma i deras väg, samtidigt som de likt hungriga vargar slänger sig över till exempel "Kjells solglasögon" och "Morgans lunchlåda"...

Hur f-n tänkte jag egentligen?!
Vad i hela fridens namn gjorde jag där..?! Jag får ju för jössenamn panik om det är fem personer före mig i kön hemma på ICA, och skulle gladeligen lägga ner julen för att slippa all trängsel och hysteri - och ändå befann jag mig där..? :-)
Fast man kanske kunde se det ur en terapeutisk synvinkel? Typ om jag överlevde det besöket utan några större sammanbrott och för många panikångestattacker, så kanske jag skulle växa som människa och bli stolt över mig själv..? Yea, right... :-)
Med facit i hand kan jag bara konstatera att jag INTE är lämpad alls för denna sortens utsvävningar!
Man skulle kunna uttrycka det som min älskade son ironiskt nog säger ibland; jag får (läs "fick"!) DAMP..! :-)

Efter kilometerslånga köer in i varuhuset och drygt två timmars väntan på att få lov att komma in i den riktiga trängseln och köphysterin, samt drygt en timmes väntan på att få betala de få varor jag i mitt chockartade tillstånd hade lyckats samla på mig, kunde jag efter att äntligen ha blivit "utsläppt" konstatera följande;
This was it, the bottom is nådd, måttet är mer än rågat...
Aldrig, no more och never again sätter jag min fot här! :-)

Då undrar kanske någon om det inte fanns något positivt alls med denna utflykt?
Jojomensan - jag hade fantastiskt trevligt ressällskap, strålande solsken som värmde under alla timmars köande
och det faktum att jag faktiskt överlevde och kom hem med förståndet (hm, nåja...) i behåll! :-)


... Och med vyer som dessa på hemresan, återvände kraften ganska snabbt..! :-)

Kärlek!
//Anna


Sommar...

Eftersom undertecknad klantigt nog sabbade sitt knä när hon spelade fotboll i helgen, så ägnas dagarna
för tillfället åt att förtvivlat försöka hänga med i barnens hyperaktiva tempo och allehanda utbrott 
med hjälp av kryckor... Det går sådär kan jag väl säga!
Men - är huvudet dumt så får ju kroppen som bekant lida... :-)

Kärlek!
//Anna.

"Talang är en universell gåva.
Men man måste vara mycket modig för att använda den.
Var inte rädd för att vara bäst." (Paulo Coelho)
Mmm - kloka ord och väl värda att ha i bakhuvudet! :-)

  


Tidigare inlägg
RSS 2.0