En dag som alla andra...
Jag kan härmed meddela att jag känner mig precis lika ung(?) idag, som jag kände mig igår - födelsedag eller ej! :-)
Klockan halvsex imorse kom mina älskade små ungar insjungande till mig, bärande på blommor, paket och deras pappa kom sist i "tåget" med levande ljus och en kopp kaffe - jättemysigt :-) !
Men men - två minuter senare var allting som vanligt igen! Barn som for och flög hejvilt i sängen och ljudnivån steg genast till typ den nivå som uppstår när ett jetplan startar sina motorer :-).
Och en timme senare hade både jag och barnen hunnit både skrika, gråta och svära... Jippi..!
Nåja, en födelsedag är ju en dag som alla andra - även om jag hade haft förhoppningar om att inte behöv bråka med sonen direkt på morgonen idag i alla fall! Men efter att ha klämt sin lillasyster i en dörr (så att hon naturligtvis gallskrek av smärta), så skrek denna svensken på honom (med påföljd att han såklart skrek..) och det hela slutade som det brukar - med att Anthony rusade in på sitt rum och smällde igen dörren så att väggarna skakade, samtidigt som han skrek och vrålade om hur dum jag var och hur illa han tyckte om mig, medan han kastade saker vilt omkring sig...
... för att typ en kvart senare komma utsmygande och komma raka vägen till mig och Thess, varpå han pussade och kramade oss båda samtidigt som han sa; "Förlåt Thess - och förlåt mamma"! Suck - det lilla livet! :-)
Så efter en morgon som var precis lika kaotiskt och rörig som vanligt, lämnade jag barnen på dagis och åkte raka vägen till "Hudvårdsstudion" för att få ansiktsbehandling... Mmmm - så lyxigt och välbehövligt avkopplande efter en sådan start på dagen (har jag förresten nämnt att mina små telningar ansett att vi bokstavligt talat skullat fånga dagen denna veckan?! I måndagsmorse klockan 4 väckte Anthony mig och ville prata om Teskedsgumman bland annat... Och både igår och idag har Thess vaknat klockan 5 och börjat kvittra ikapp med fåglarna utanför...). Och dessutom blev jag ju lite snygg också - passade förstås på att "fixa" och färga ögonbryn och -fransar också. Och gues what?! Min kära "hudterapeut" berömde mig för att jag såg så fräsch ut och sade att jag hade en jättefin hy (att hon sen sade så för att få mig att komma dit ännu oftare och lägga ännu mera pengar, det låtsas jag inte om...!) - apropå ålderskrämpor och fysiska attribut som förändrats... :-)
Resten av dagen är lite oklar än så länge, men vi ska väl iväg på någon form av "utflykt" (Håkan slutat tidigare idag) och sen blir det något gott att äta ikväll (Håkan´s ansvar - och initiativ!).
Imorgon ska vi åka på tivoli med barnen och på kvällen ska jag ut och äta med mina systar och min mor - ska bli jättemysigt alltihop! :-)
Kram,
Anna
Kom ihåg - vi är här och nu!
Klockan halvsex imorse kom mina älskade små ungar insjungande till mig, bärande på blommor, paket och deras pappa kom sist i "tåget" med levande ljus och en kopp kaffe - jättemysigt :-) !
Men men - två minuter senare var allting som vanligt igen! Barn som for och flög hejvilt i sängen och ljudnivån steg genast till typ den nivå som uppstår när ett jetplan startar sina motorer :-).
Och en timme senare hade både jag och barnen hunnit både skrika, gråta och svära... Jippi..!
Nåja, en födelsedag är ju en dag som alla andra - även om jag hade haft förhoppningar om att inte behöv bråka med sonen direkt på morgonen idag i alla fall! Men efter att ha klämt sin lillasyster i en dörr (så att hon naturligtvis gallskrek av smärta), så skrek denna svensken på honom (med påföljd att han såklart skrek..) och det hela slutade som det brukar - med att Anthony rusade in på sitt rum och smällde igen dörren så att väggarna skakade, samtidigt som han skrek och vrålade om hur dum jag var och hur illa han tyckte om mig, medan han kastade saker vilt omkring sig...
... för att typ en kvart senare komma utsmygande och komma raka vägen till mig och Thess, varpå han pussade och kramade oss båda samtidigt som han sa; "Förlåt Thess - och förlåt mamma"! Suck - det lilla livet! :-)
Så efter en morgon som var precis lika kaotiskt och rörig som vanligt, lämnade jag barnen på dagis och åkte raka vägen till "Hudvårdsstudion" för att få ansiktsbehandling... Mmmm - så lyxigt och välbehövligt avkopplande efter en sådan start på dagen (har jag förresten nämnt att mina små telningar ansett att vi bokstavligt talat skullat fånga dagen denna veckan?! I måndagsmorse klockan 4 väckte Anthony mig och ville prata om Teskedsgumman bland annat... Och både igår och idag har Thess vaknat klockan 5 och börjat kvittra ikapp med fåglarna utanför...). Och dessutom blev jag ju lite snygg också - passade förstås på att "fixa" och färga ögonbryn och -fransar också. Och gues what?! Min kära "hudterapeut" berömde mig för att jag såg så fräsch ut och sade att jag hade en jättefin hy (att hon sen sade så för att få mig att komma dit ännu oftare och lägga ännu mera pengar, det låtsas jag inte om...!) - apropå ålderskrämpor och fysiska attribut som förändrats... :-)
Resten av dagen är lite oklar än så länge, men vi ska väl iväg på någon form av "utflykt" (Håkan slutat tidigare idag) och sen blir det något gott att äta ikväll (Håkan´s ansvar - och initiativ!).
Imorgon ska vi åka på tivoli med barnen och på kvällen ska jag ut och äta med mina systar och min mor - ska bli jättemysigt alltihop! :-)
Kram,
Anna
Kom ihåg - vi är här och nu!
Födelsedag - inte nu igen väl?!
Jaha....... Nu stundar den där dagen igen - den som tvingar mig att inse att ännu ett år av mitt liv har gått. :-)
Födelsedag (som min bästa vän så vänligt påminde mig om i en av sina kommentarer - tack "Pilla", det är snart Din tur!)... Sanningen är lika självklar som plågsam - jag är inte tjugo längre! :-)
Men, so what?! Jag har hunnit med en hel del och även om vissa val varit mera tveksamma, så är jag glad och stolt över mina erfarenheter och jag har lärt mig mycket under resan!
Och det är ju faktiskt inte så att jag är lastgammal heller! Jag har fortfarande drömmar att uppfylla och mål att uppnå - och det tänker jag göra också, det är ett löfte jag gett mig själv :-) .
Även om jag inte är 20 på papperet längre, så innebär ju inte det att jag inte är ung i sinnet! Visst - jag har lite fler "smilgropar" (eller vad det nu kan vara för något - har ju egentligen aldrig haft några smilgropar.. ) än förr.. :-)
Frissan säger att mitt hår börjat skifta färg på sina ställen - vaddå, håller jag på att bli brunett, eller?! (Jag är och har alltid varit blond...)
Och så har vi ju det här med kroppen.... Jag har väl förvisso inte ökat i vikt genom åren precis, men däremot har de där kilona förflyttat sig runt kroppen på något märkligt sätt..! Tror att det kanske finns någon som känner igen sig och förstår vad jag menar?! Ni vet, till exempel de en gång ganska yppiga och fasta tuttarna, har numera halkat ner i typ midjehöjd och påminner numera mest om ett par skinnpåsar...
Och "midjan" har dessutom fått någon typ av babyhull - ja, över huvud taget så kan man väl krasst konstatera att man helt enkelt inte är lika "fast i hullet" längre :-) !
Inte så konstigt kanske, med tanke på att jag numera är smidig som en frys och den enda träningen man numera utför är typ den man får när man dansar runt med dammsugaren eller jagar efter barnen (inte att förakta i och för sig - mina barn är extremt aktiva!)...
Ja, visst har man ändrats en del rent fysiskt - men insidan är densamma som vid tjugo. Och ärligt talat, vid den "aktningsvärda" åldern av 37 år (dock inte förrän imorgon, märk väl..!), så är det kanske dags att börja tycka om sig själv och acceptera sig själv för den man är...? Hahaha - lär man sig någonsin det :-) och finns det i så fall någon som har något bra tips, så hör för all del av er! :-)
Eftersom jag inte ska fira "min dag" precis, så har jag för säkerhets skull själv köpt en present till mig - vet ju av erfarenhet hur glömsk mannen är... :-) Så jag köpte mig en jättefin (läs "dyr"!) tavla.
Och som om inte det vore nog, så har jag dessutom lyxat till det rejält denna veckan (som för en gångs skull inte är fulltecknad av läkarbesök. Bara lillstintan som ska till ortopeden på fredag - om strejken är över vill säga!).. :-)
Igår, måndag, var jag hos frissan och för att säkert få sitta och slappa och njuta så länge som möjligt så bokade jag tid för slingor och inpackning utöver klippning :-).
Och imorgon, onsdag - "D-day"... - ska jag på en mycket välbehövlig och efterlängtad ansiktsbehandling (tur man hunnit få lite färg i fejset, som döljer de värsta blemmorna och annat "lull-lull" som bosatt sig i nian under höst- och vintermånaderna...) Mmmmmmm - äntligen lite lyx! :-)
Men missförstå mig inte - jag kan ju inte lägga så mycket på mig själv utan att få dåligt samvete såklart :-) !
Så barnen ska få nya cyklar och eventuellt även en studsmatta under veckan och dessutom ska vi åka på tivoli med dom. Och mannen - tja, han får ju åka med mig till Turkiet i juni, så han skulle bara våga klaga :-) !
Nu ska jag ut i det UNDERBARA vädret och mysa en stund, vi hörs igen imorgon - få se om jag känner mig mycket äldre då.. :-) !
Kram,
Anna
PS. Stort tack till Er som är inne och läser och iblan även kommenterar hos mig, det är jätteroligt! Och särskilt tack till Dig Marre - blev jätteglad över Dina rader och komplimang :-)! Tusen tack, det värmde! DS.
DU är viktigast i Ditt liv.
Om Du vill ge Dina barn en bra start i livet, måste Du börja med att ta hand om och tycka om Dig själv.
Födelsedag (som min bästa vän så vänligt påminde mig om i en av sina kommentarer - tack "Pilla", det är snart Din tur!)... Sanningen är lika självklar som plågsam - jag är inte tjugo längre! :-)
Men, so what?! Jag har hunnit med en hel del och även om vissa val varit mera tveksamma, så är jag glad och stolt över mina erfarenheter och jag har lärt mig mycket under resan!
Och det är ju faktiskt inte så att jag är lastgammal heller! Jag har fortfarande drömmar att uppfylla och mål att uppnå - och det tänker jag göra också, det är ett löfte jag gett mig själv :-) .
Även om jag inte är 20 på papperet längre, så innebär ju inte det att jag inte är ung i sinnet! Visst - jag har lite fler "smilgropar" (eller vad det nu kan vara för något - har ju egentligen aldrig haft några smilgropar.. ) än förr.. :-)
Frissan säger att mitt hår börjat skifta färg på sina ställen - vaddå, håller jag på att bli brunett, eller?! (Jag är och har alltid varit blond...)
Och så har vi ju det här med kroppen.... Jag har väl förvisso inte ökat i vikt genom åren precis, men däremot har de där kilona förflyttat sig runt kroppen på något märkligt sätt..! Tror att det kanske finns någon som känner igen sig och förstår vad jag menar?! Ni vet, till exempel de en gång ganska yppiga och fasta tuttarna, har numera halkat ner i typ midjehöjd och påminner numera mest om ett par skinnpåsar...
Och "midjan" har dessutom fått någon typ av babyhull - ja, över huvud taget så kan man väl krasst konstatera att man helt enkelt inte är lika "fast i hullet" längre :-) !
Inte så konstigt kanske, med tanke på att jag numera är smidig som en frys och den enda träningen man numera utför är typ den man får när man dansar runt med dammsugaren eller jagar efter barnen (inte att förakta i och för sig - mina barn är extremt aktiva!)...
Ja, visst har man ändrats en del rent fysiskt - men insidan är densamma som vid tjugo. Och ärligt talat, vid den "aktningsvärda" åldern av 37 år (dock inte förrän imorgon, märk väl..!), så är det kanske dags att börja tycka om sig själv och acceptera sig själv för den man är...? Hahaha - lär man sig någonsin det :-) och finns det i så fall någon som har något bra tips, så hör för all del av er! :-)
Eftersom jag inte ska fira "min dag" precis, så har jag för säkerhets skull själv köpt en present till mig - vet ju av erfarenhet hur glömsk mannen är... :-) Så jag köpte mig en jättefin (läs "dyr"!) tavla.
Och som om inte det vore nog, så har jag dessutom lyxat till det rejält denna veckan (som för en gångs skull inte är fulltecknad av läkarbesök. Bara lillstintan som ska till ortopeden på fredag - om strejken är över vill säga!).. :-)
Igår, måndag, var jag hos frissan och för att säkert få sitta och slappa och njuta så länge som möjligt så bokade jag tid för slingor och inpackning utöver klippning :-).
Och imorgon, onsdag - "D-day"... - ska jag på en mycket välbehövlig och efterlängtad ansiktsbehandling (tur man hunnit få lite färg i fejset, som döljer de värsta blemmorna och annat "lull-lull" som bosatt sig i nian under höst- och vintermånaderna...) Mmmmmmm - äntligen lite lyx! :-)
Men missförstå mig inte - jag kan ju inte lägga så mycket på mig själv utan att få dåligt samvete såklart :-) !
Så barnen ska få nya cyklar och eventuellt även en studsmatta under veckan och dessutom ska vi åka på tivoli med dom. Och mannen - tja, han får ju åka med mig till Turkiet i juni, så han skulle bara våga klaga :-) !
Nu ska jag ut i det UNDERBARA vädret och mysa en stund, vi hörs igen imorgon - få se om jag känner mig mycket äldre då.. :-) !
Kram,
Anna
PS. Stort tack till Er som är inne och läser och iblan även kommenterar hos mig, det är jätteroligt! Och särskilt tack till Dig Marre - blev jätteglad över Dina rader och komplimang :-)! Tusen tack, det värmde! DS.
DU är viktigast i Ditt liv.
Om Du vill ge Dina barn en bra start i livet, måste Du börja med att ta hand om och tycka om Dig själv.
Engla..
Min tanke var faktiskt att göra ett käckt och positivt inlägg ikväll, men lusten till det gick helt ur mig när jag satte mig framför tv:n och insåg att det just nu sänds ett reportage om lilla Engla...
Jävla svin - en sådan människa är inte värd ens ett nackskott! Han borde torteras, få lida ordentligt.. Usch! Man mår alldeles illa när man hör om det!
Därför vill jag denna kväll ännu en gång säga att jag tänker på och känner verkligen med alla anhöriga till Engla och alla andra som upplevt någonting liknande! Inga ord räcker till...
Men än en gång passar jag på att uttrycka min oerhörda tacksamhet för allting och alla som jag har i mitt liv. Jag känner mig verkligen lyckligt lottad och mycket ödmjuk inför det jag har - samtidigt som man ju på något sätt får dåligt samvete över att känna glädje, när andra drabbas så hårt och så grymt...
Kram,
Anna
TACK - för mina barn, min man och övriga familj och för att jag finns :-) !
Slutligen ett citat från nyss nämnda dokumentär; "Vi får inte låta hatet vinna, utan TRO på människan"!
Mycket starkt att kunna säga något sådant!
Jävla svin - en sådan människa är inte värd ens ett nackskott! Han borde torteras, få lida ordentligt.. Usch! Man mår alldeles illa när man hör om det!
Därför vill jag denna kväll ännu en gång säga att jag tänker på och känner verkligen med alla anhöriga till Engla och alla andra som upplevt någonting liknande! Inga ord räcker till...
Men än en gång passar jag på att uttrycka min oerhörda tacksamhet för allting och alla som jag har i mitt liv. Jag känner mig verkligen lyckligt lottad och mycket ödmjuk inför det jag har - samtidigt som man ju på något sätt får dåligt samvete över att känna glädje, när andra drabbas så hårt och så grymt...
Kram,
Anna
TACK - för mina barn, min man och övriga familj och för att jag finns :-) !
Slutligen ett citat från nyss nämnda dokumentär; "Vi får inte låta hatet vinna, utan TRO på människan"!
Mycket starkt att kunna säga något sådant!
Att vara MAMMA...
"Mamma"...
Tänk, att ett litet ord kan betyda så mycket och väcka så många känslor inom en!
Och tänk så konstigt egentligen - först går man (läs "jag"!) och längtar i flera år efter att få bli kallad just "mamma"... Men när de små liven väl kommit till världen och hunnit bli något eller några år, så är man stundtals så less på detta lilla ord att man bara vill kräkas - eller kanske snarare skrika; "..säger du mamma en gång till, så...."!!
Märkligt! Att ett sådant kärleksfullt ord med så oerhört stor innebörd, plötsligt kan låta som en svordom...!? :-)
Men - å andra sidan så är det ju bara ännu ett exempel på det jag tidigare varit inne på, nämligen det faktum att våra små telningar har den unika förmågan att locka fram både det bästa och det sämsta hos oss föräldrar!
Den 1 1/2 - åriga dottern pussas ömt mitt på munnen eller kommer rusande (vrålande just "mamma" förstås!) och slänger sig runt benen på mig och både pussas och kramas den ena stunden, för att i nästa ge mig en snyting eller möjligen bita mig i hälsenan... :-)
Och ungefär lika förtjusande är den 5 1/2 - årige sonen, när han i ena ögonblicket kommer och spontankramas och säger " Mamma, jag älskar dig - till månen och stjärnorna och tillbaks"..
För att i nästa ögonblick slåss eller säga typ "jag hatar dig" eller " skitskalle"....
Suck...
Ja, visst är mammalivet härligt!? :-)
(Nåja, vad är en bal på slottet? )....."....Det kan ju vara tråkigt.......................och dö´trist........ och.........alldeles.......................alldeles underbart!" :-)
Kram till er alla - men lite extra till alla mammor :-) !!
//Anna
Tänk, att ett litet ord kan betyda så mycket och väcka så många känslor inom en!
Och tänk så konstigt egentligen - först går man (läs "jag"!) och längtar i flera år efter att få bli kallad just "mamma"... Men när de små liven väl kommit till världen och hunnit bli något eller några år, så är man stundtals så less på detta lilla ord att man bara vill kräkas - eller kanske snarare skrika; "..säger du mamma en gång till, så...."!!
Märkligt! Att ett sådant kärleksfullt ord med så oerhört stor innebörd, plötsligt kan låta som en svordom...!? :-)
Men - å andra sidan så är det ju bara ännu ett exempel på det jag tidigare varit inne på, nämligen det faktum att våra små telningar har den unika förmågan att locka fram både det bästa och det sämsta hos oss föräldrar!
Den 1 1/2 - åriga dottern pussas ömt mitt på munnen eller kommer rusande (vrålande just "mamma" förstås!) och slänger sig runt benen på mig och både pussas och kramas den ena stunden, för att i nästa ge mig en snyting eller möjligen bita mig i hälsenan... :-)
Och ungefär lika förtjusande är den 5 1/2 - årige sonen, när han i ena ögonblicket kommer och spontankramas och säger " Mamma, jag älskar dig - till månen och stjärnorna och tillbaks"..
För att i nästa ögonblick slåss eller säga typ "jag hatar dig" eller " skitskalle"....
Suck...
Ja, visst är mammalivet härligt!? :-)
(Nåja, vad är en bal på slottet? )....."....Det kan ju vara tråkigt.......................och dö´trist........ och.........alldeles.......................alldeles underbart!" :-)
Kram till er alla - men lite extra till alla mammor :-) !!
//Anna
Ännu ett barn...
Ännu en dag i sorg...
Ännu en morgon möts man av tragiska rubriker när man slår upp tidningen.
Ännu ett barn... Ett litet barn, vars liv knappt ens hunnit börja - VARFÖR?!
Denna gången var det en liten oskyldig, 2-årig pojke som var helt försvarslös mot tåget... I vår grannby dessutom.
Så grymt, så onödigt - och så oåterkalleligt.
Allt för många barn har under den senaste tiden förolyckats under fruktansvärda, våldsamma och tragiska former.... Varför?
Återigen tittar jag på mina egna barn med tårar i ögonen, och är SÅ tacksam för att de (åtminstone just nu) är trygga.
För som förälder vill man ju bara beskydda sina barn och göra allt för att undvika att de utsätts för faror av något slag. Men den bistra sanningen är, att hur mycket vi än försöker så kan vi inte skydda dom mot allt -
och det är en insikt som både smärtar och oroar!
Kram,
Anna
Varje dag, varje ögonblick är dyrbart - vårda och uppskatta nuet!
....Min lilla Thess får idag symbolisera det oskyldiga - för det är ju precis vad dom är, våra älskade små barn!
Ännu en morgon möts man av tragiska rubriker när man slår upp tidningen.
Ännu ett barn... Ett litet barn, vars liv knappt ens hunnit börja - VARFÖR?!
Denna gången var det en liten oskyldig, 2-årig pojke som var helt försvarslös mot tåget... I vår grannby dessutom.
Så grymt, så onödigt - och så oåterkalleligt.
Allt för många barn har under den senaste tiden förolyckats under fruktansvärda, våldsamma och tragiska former.... Varför?
Återigen tittar jag på mina egna barn med tårar i ögonen, och är SÅ tacksam för att de (åtminstone just nu) är trygga.
För som förälder vill man ju bara beskydda sina barn och göra allt för att undvika att de utsätts för faror av något slag. Men den bistra sanningen är, att hur mycket vi än försöker så kan vi inte skydda dom mot allt -
och det är en insikt som både smärtar och oroar!
Kram,
Anna
Varje dag, varje ögonblick är dyrbart - vårda och uppskatta nuet!
....Min lilla Thess får idag symbolisera det oskyldiga - för det är ju precis vad dom är, våra älskade små barn!
Dröm eller mardröm?!
Långa, heta nätter, sova fram till lunch, duscha, lägga "mejken" och glida i den lilla märkesdressen á lá chanél, för att därefter gå ut till den väntande limon och köras till det hetaste matstället i staden, dit typ eliten går.
Mmmmm - jag badar i champagne, rosor, lyx och glamour....
(Skrrraaaap - hörde ni också ljudet av stiftet som drogs över den gamla vinylplattan??!!!)
........ Så vaknade jag med ett ryck ur den lilla drömmen!
Det enda som jag badar i är småbarnsträsket, bland bajsblöjor, matrester (typ överallt!) och högljudda, tårfyllda gräl med sonen - och resten av familjen också för den delen...
Champagnen består i bästa fall av något billigt mousserande vin till helgen...
Det närmsta glamour jag kommer är tv-serien med samma namn (den serien är nog uppe i typ tretusenniohundraåttioelfte avsnittet?!).
Lyxen i mitt liv är när jag får åka och göra matinköpen (och det vet ju alla hur upphetsande det är!?) utan barn, gå på toaletten ensam och framför allt när jag får göra ett efterlängtat besök hos frissan :-) .
De enda rosor jag får är alla de förbannade maskrosorna, som helt verkar ha tagit över min gräsmatta...
Och märkeskläder? Tjaaa... Dom brukar ha en hel del rea på typ Ellos och H&M på nätet.
Nåja, lite skämt och lite allvar. Något lite "finare" unnar jag både mig själv och barnen ibland, men oftast föredrar jag ändå kvantitet framför kvalitet - det är ju så mycket roligare att kunna variera klädseln lite!
Det enda av min lilla dagdröm som faktiskt stämmer, är de långa och heta nätterna...
Långa eftersom; 1. Jag har ständiga sömnproblem, 2. Jag har sömnproblem på grund av smärtorna och 3. Jag får inte sova om jag väl kan, eftersom något av barnen med stor sannolikhet kallar vid något tillfälle, av en eller annan anledning.
Heta eftersom jag har värsta svallningarna till följd av mediciner men säkert numera också av åldersskäl. :-)
Så det är klart att jag ibland önskar att mitt liv var lite mera "glamourigt" och att man var den självklara gästen på kändisfesterna, men...
Faktum är att jag faktiskt är helt nöjd med mitt liv som det är - även om jag kan vara gnällig emellanåt.. :-)
Och det är självklart att jag, handen på hjärtat, inte alltid jublar och hoppar jämfota när sonen får ett utbrott eller när dottern absolut tycker att det är dags att gå upp typ halvfem på morgonen...
Men det är ett betydligt mycket bättre och roligare liv än det jag trodde jag skulle få efter olyckan för sju år sedan.
För jag har ju ett liv - and I like it!!! :-)
Kram,
Anna
Försök att se något komiskt i misstagen och motgångarna, det underlättar faktiskt :-) !
Mmmmm - jag badar i champagne, rosor, lyx och glamour....
(Skrrraaaap - hörde ni också ljudet av stiftet som drogs över den gamla vinylplattan??!!!)
........ Så vaknade jag med ett ryck ur den lilla drömmen!
Det enda som jag badar i är småbarnsträsket, bland bajsblöjor, matrester (typ överallt!) och högljudda, tårfyllda gräl med sonen - och resten av familjen också för den delen...
Champagnen består i bästa fall av något billigt mousserande vin till helgen...
Det närmsta glamour jag kommer är tv-serien med samma namn (den serien är nog uppe i typ tretusenniohundraåttioelfte avsnittet?!).
Lyxen i mitt liv är när jag får åka och göra matinköpen (och det vet ju alla hur upphetsande det är!?) utan barn, gå på toaletten ensam och framför allt när jag får göra ett efterlängtat besök hos frissan :-) .
De enda rosor jag får är alla de förbannade maskrosorna, som helt verkar ha tagit över min gräsmatta...
Och märkeskläder? Tjaaa... Dom brukar ha en hel del rea på typ Ellos och H&M på nätet.
Nåja, lite skämt och lite allvar. Något lite "finare" unnar jag både mig själv och barnen ibland, men oftast föredrar jag ändå kvantitet framför kvalitet - det är ju så mycket roligare att kunna variera klädseln lite!
Det enda av min lilla dagdröm som faktiskt stämmer, är de långa och heta nätterna...
Långa eftersom; 1. Jag har ständiga sömnproblem, 2. Jag har sömnproblem på grund av smärtorna och 3. Jag får inte sova om jag väl kan, eftersom något av barnen med stor sannolikhet kallar vid något tillfälle, av en eller annan anledning.
Heta eftersom jag har värsta svallningarna till följd av mediciner men säkert numera också av åldersskäl. :-)
Så det är klart att jag ibland önskar att mitt liv var lite mera "glamourigt" och att man var den självklara gästen på kändisfesterna, men...
Faktum är att jag faktiskt är helt nöjd med mitt liv som det är - även om jag kan vara gnällig emellanåt.. :-)
Och det är självklart att jag, handen på hjärtat, inte alltid jublar och hoppar jämfota när sonen får ett utbrott eller när dottern absolut tycker att det är dags att gå upp typ halvfem på morgonen...
Men det är ett betydligt mycket bättre och roligare liv än det jag trodde jag skulle få efter olyckan för sju år sedan.
För jag har ju ett liv - and I like it!!! :-)
Kram,
Anna
Försök att se något komiskt i misstagen och motgångarna, det underlättar faktiskt :-) !
Ett leende kan försätta berg.. :-)
Tänk, så lite som behövs egentligen..
Det är inte så mycket som krävs för att göra en halvtrist dag helt underbar! :-)
Ett helt vanligt, enkelt leende från till exempel kassörskan i affären eller en oväntad komplimang från någon - känd eller okänd - kan räcka långt.
Men - ett leende som skulle kunna få vilket isberg som helst att smälta, är det jag får från min älskade lilla Thess när jag hämtar henne på dagis :-) !
Det näpna lilla ansiktet spricker upp i ett enda stort leende och så springer hon (ja, så gott det nu går på dom små fötterna..!) mig till mötes med de små händerna utsträckta - vilken oerhörd lycka och mammastolthet det skänker!
Och lyckan är lika stor när storebror Anthony kommer hem, överlycklig efter att ha lekt med en kompis (vilket tyvärr inte händer så ofta - av förklarliga skäl kanske, men ändå inte..!?) och kommer rusande och skrikande "mamma" hela vägen in till mig och kastar sig med ett stort smile i min famn - helt oemotståndligt!
När jag då ser dessa två mirakel bli så glada och lyckliga över att se mig, så känner jag att "..Wow - någonting måste jag ju ha gjort rätt i min barnuppfostran trots allt?!" Och mitt hjärta svämmar över av kärlek, ömhet och stolthet till mina barn :-) !
Ja, leenden har verkligen förmågan att smitta av sig. Oavsett om de kommer från barn eller vuxen, från någon närstående eller en total främling.
Men faktum är, att om jag ger ett leende, en komplimang eller beröm till någon idag, så känns det inte bara bra för mig utan framför allt kan det helt ändra den andra människans dag - till det bättre!
Själv försöker jag att vara glad och positiv och till exempel alltid hälsa på de människor jag möter (även de jag inte känner - då möts jag ofta av överraskade men uppskattande svar).
Inte minst uppskattar äldre människor alltid om man tar sig tid att prata med dom en stund. Jag har till exempel haft många trevliga samtal med äldre och sjuka personer i samband med mina färdtjänstresor dessa åren - och jag lovar att det ger mig minst lika mycket som det skänker dom! Den äldre generationen har så mycket intressant att berätta om, som jag gärna för vidare till mina barn och barnbarn en dag!
Ett helt underbart exempel på hur mycket ett leende kan betyda fick jag när jag häromdagen stötte på en av de gamla tanterna i byn och hon sade; "Det är så roligt att träffa Dig Anna, du är alltid så pigg och glad"!
Så kom ihåg att ett enda litet leende, som varken kostar något eller är särskilt ansträngande, kan förgylla en hel dag - både för en själv och omvärlden :-) !
Kram,
Anna
Om man lär sig att hitta glädje i det lilla blir livet så mycket roligare...
Slutligen några ord på vägen............;
Pernilla - tack för att Du finns! Och tack för Dina uppskattande och värmande kommentarer här på bloggen, det betyder jättemycket för mig!
Anki - tusen tack även till Dig, för Dina kommentarer och komplimanger här! Visst har även vi en hel del gemensamt. Och det är ju faktiskt så, att motgångar ofta gör en starkare!
TACK - till alla Er andra som också kommenterar här, det är mycket värdefullt för mig, inte minst eftersom mitt skrivande betyder så mycket för mig! Och till Dig Marie - hoppas allt är bra med Dig och Din familj, hör gärna av Dig igen!
Det är inte så mycket som krävs för att göra en halvtrist dag helt underbar! :-)
Ett helt vanligt, enkelt leende från till exempel kassörskan i affären eller en oväntad komplimang från någon - känd eller okänd - kan räcka långt.
Men - ett leende som skulle kunna få vilket isberg som helst att smälta, är det jag får från min älskade lilla Thess när jag hämtar henne på dagis :-) !
Det näpna lilla ansiktet spricker upp i ett enda stort leende och så springer hon (ja, så gott det nu går på dom små fötterna..!) mig till mötes med de små händerna utsträckta - vilken oerhörd lycka och mammastolthet det skänker!
Och lyckan är lika stor när storebror Anthony kommer hem, överlycklig efter att ha lekt med en kompis (vilket tyvärr inte händer så ofta - av förklarliga skäl kanske, men ändå inte..!?) och kommer rusande och skrikande "mamma" hela vägen in till mig och kastar sig med ett stort smile i min famn - helt oemotståndligt!
När jag då ser dessa två mirakel bli så glada och lyckliga över att se mig, så känner jag att "..Wow - någonting måste jag ju ha gjort rätt i min barnuppfostran trots allt?!" Och mitt hjärta svämmar över av kärlek, ömhet och stolthet till mina barn :-) !
Ja, leenden har verkligen förmågan att smitta av sig. Oavsett om de kommer från barn eller vuxen, från någon närstående eller en total främling.
Men faktum är, att om jag ger ett leende, en komplimang eller beröm till någon idag, så känns det inte bara bra för mig utan framför allt kan det helt ändra den andra människans dag - till det bättre!
Själv försöker jag att vara glad och positiv och till exempel alltid hälsa på de människor jag möter (även de jag inte känner - då möts jag ofta av överraskade men uppskattande svar).
Inte minst uppskattar äldre människor alltid om man tar sig tid att prata med dom en stund. Jag har till exempel haft många trevliga samtal med äldre och sjuka personer i samband med mina färdtjänstresor dessa åren - och jag lovar att det ger mig minst lika mycket som det skänker dom! Den äldre generationen har så mycket intressant att berätta om, som jag gärna för vidare till mina barn och barnbarn en dag!
Ett helt underbart exempel på hur mycket ett leende kan betyda fick jag när jag häromdagen stötte på en av de gamla tanterna i byn och hon sade; "Det är så roligt att träffa Dig Anna, du är alltid så pigg och glad"!
Så kom ihåg att ett enda litet leende, som varken kostar något eller är särskilt ansträngande, kan förgylla en hel dag - både för en själv och omvärlden :-) !
Kram,
Anna
Om man lär sig att hitta glädje i det lilla blir livet så mycket roligare...
Slutligen några ord på vägen............;
Pernilla - tack för att Du finns! Och tack för Dina uppskattande och värmande kommentarer här på bloggen, det betyder jättemycket för mig!
Anki - tusen tack även till Dig, för Dina kommentarer och komplimanger här! Visst har även vi en hel del gemensamt. Och det är ju faktiskt så, att motgångar ofta gör en starkare!
TACK - till alla Er andra som också kommenterar här, det är mycket värdefullt för mig, inte minst eftersom mitt skrivande betyder så mycket för mig! Och till Dig Marie - hoppas allt är bra med Dig och Din familj, hör gärna av Dig igen!
Sol, värme och änglars närvaro...
Vilken underbar helg med underbart väder :-) !
Första grillningen var självklar, likaså de första nypotatisen med tillhörande dill, gräslök och gräddfil - och första solbrännan förstås.. :-)
Och tillsammans med solgen och värmen och de sprudlande vårkänslorna, så överväldigas jag av en djup tacksamhet och ödmjukhet inför livet. Tacksam för att jag har ett liv och i allra högsta grad ödmjuk, eftersom jag fick en andra chans att leva.
Änglar - visst finns dom!
Jag är helt och fullt övertygad om att enda anledningen till att jag är här idag, är eftersom jag hade någon som skyddade mig när olyckan inträffade, någon eller något som ansåg att jag hade mer kvar att uträtta här i världen.
För ärligt talat - jag var död en stund den dagen...
Det låter vansinnigt kanske, med det är icke desto mindre sant - jag hade en mycket stark och äkta nära-döden-upplevelse, och endast en ängels närvaro kunde återföra mig till livet igen.
Detta har gjort ett mycket starkt intryck på mig och lärt mig att verkligen uppskatta och värdera livet och det jag
har :-) !
Dessutom fick jag ytterligare "bevis" för att jag har någon som vakar över mig, när jag en gång var på seans. Kvinnan som höll i det vände sig till mig sist av alla och sade; "Du har en STOR ängel som beskyddar dig, det är en mycket stark kraft!"
Gissa om jag rös?! Dessutom kände inte denna kvinna mig eller visste vad jag gått genom!
Och ytterligare belägg för "min ängel" fick jag även när jag var och spådde mig nyligen (jo, jag vet att det finns många skeptiker till det, men faktum är att hon var den första som till exempel berättade för oss att vår son har ADHD - då var läkarna ännu inte klara med utredningen ens!).
Hon påpekade då för mig att; .."Det är ingen slump att du överlevde olyckan. Det finns ett skäl till att du fick en andra chans och änglarnas beskydd. Det finns ett syfte med din närvaro här - något som du har att tillföra omvärlden"!
Ja, jag känner dagligen skyddet och styrkan ifrån den eller det som vakar över mig - och det ger mig mod och styrka de dagar som det är lite motigt! JAG tror på änglar :-) !
Kram,
Anna
"Det bor en ängel i mitt rum, hon har sitt bo ovanför mitt huvud..."
Första grillningen var självklar, likaså de första nypotatisen med tillhörande dill, gräslök och gräddfil - och första solbrännan förstås.. :-)
Och tillsammans med solgen och värmen och de sprudlande vårkänslorna, så överväldigas jag av en djup tacksamhet och ödmjukhet inför livet. Tacksam för att jag har ett liv och i allra högsta grad ödmjuk, eftersom jag fick en andra chans att leva.
Änglar - visst finns dom!
Jag är helt och fullt övertygad om att enda anledningen till att jag är här idag, är eftersom jag hade någon som skyddade mig när olyckan inträffade, någon eller något som ansåg att jag hade mer kvar att uträtta här i världen.
För ärligt talat - jag var död en stund den dagen...
Det låter vansinnigt kanske, med det är icke desto mindre sant - jag hade en mycket stark och äkta nära-döden-upplevelse, och endast en ängels närvaro kunde återföra mig till livet igen.
Detta har gjort ett mycket starkt intryck på mig och lärt mig att verkligen uppskatta och värdera livet och det jag
har :-) !
Dessutom fick jag ytterligare "bevis" för att jag har någon som vakar över mig, när jag en gång var på seans. Kvinnan som höll i det vände sig till mig sist av alla och sade; "Du har en STOR ängel som beskyddar dig, det är en mycket stark kraft!"
Gissa om jag rös?! Dessutom kände inte denna kvinna mig eller visste vad jag gått genom!
Och ytterligare belägg för "min ängel" fick jag även när jag var och spådde mig nyligen (jo, jag vet att det finns många skeptiker till det, men faktum är att hon var den första som till exempel berättade för oss att vår son har ADHD - då var läkarna ännu inte klara med utredningen ens!).
Hon påpekade då för mig att; .."Det är ingen slump att du överlevde olyckan. Det finns ett skäl till att du fick en andra chans och änglarnas beskydd. Det finns ett syfte med din närvaro här - något som du har att tillföra omvärlden"!
Ja, jag känner dagligen skyddet och styrkan ifrån den eller det som vakar över mig - och det ger mig mod och styrka de dagar som det är lite motigt! JAG tror på änglar :-) !
Kram,
Anna
"Det bor en ängel i mitt rum, hon har sitt bo ovanför mitt huvud..."
En vanlig dag - i en ovanlig familj :-)
"Mmm-aaa-mmmm-AAAAA!!!!!"
Jaha - he´re we go again... Jippi! Hur länge fick vi sova idag då? Kollar klockan medan jag på vingliga ben går mot dotterns rum, för att hon förhoppningsvis inte ska hinna väcka storebror. Wow! Klockan är minsann halvsju - rena sovmorgonen med andra ord. Allt senare än sex är lyx i detta huset! :-)
Suck - ja, vi är sannerligen ingen "vanlig" familj :-)! Fast å andra sidan, så blir det ju heller aldrig långtråkigt eller enformigt här i huset! För här vet man minsann aldrig vad som ska hända härnäst... Är det inte sonen som får ett utbrott utan förvarning och anledning, så kan man mycket väl hitta dottern uppe i en fönsterkarm - eller i torktumlaren.. :-)
Denna morgonen var inget undantag, utan händelserik som alltid. Tänk att man kan hinna spela upp hela sitt känsloregister på typ en timme! Och det gäller både mig och barnen...
Jag vaknade (återigen) med migrän och efter att ha tagit upp Thess ur sängen och laddat kaffet, intog jag mina (alltför starka) mediciner i soffan framför barnprogrammen. Jag satt och mös med båda barnen en stund - ja, det vill säga tills det började krypa allt för mycket i deras små kroppar! Då var de plötsligt överallt och ingenstans, medan jag satt och hällde in typ en hel kanna kaffe och väntade på att medicinerna skulle verka...
Anthony började tjata om att få spela pappa´s spel - NU! Och Thess jagade honom och ville busa, vilket han på inga villkor var intresserad av och det första grälet var ett faktum...
Anthony har en unik förmåga att verkligen kunna SKRIKA när minsta lilla sak går honom emot, med påföljd att Thess också börjar skrika. Då kan den unge herren mycket väl börja knuffas eller slå, med påföljd att den lilla damen hänger på även där och slåss och.......bits - det nya vapnet... Jösses!!!
Ärligt talat, så är jag faktiskt på sätt och vis lättad över att Anthony fått diagnosen ADHD - hur horribelt det än må låta...
För faktum är att det (åtminstone delvis) förklarar alla galenskaper i vår familj och vårt hem.
Alla bråk, alla gråtattackaer och hysteriska utbrott, allt tjatande, skällande och skrikande... Det finns en förklaring till det.
Däremot så ändrar ingen diagnos i världen det faktum att jag fortfarande känner mig som en värdelös morsa, som inte gör någonting rätt - att jag ändå har "misslyckats" med Anthony, att vi varit orättvisa mot honom...
Å andra sidan är det väldigt skönt att kunna slänga i huvudet på folk som insinuerar att vi som föräldrar gjort ett dåligt jobb med Anthony, att vi inte har ordentlig pli och / eller uppfostrar ordentligt, att det faktiskt är en sjukdom! Att varken Anthony eller vi föräldrar kan rå för det och vi hade heller inte kunnat undvika det.
Men som sagt - allt det där vet jag ju intellektuellt, men fortsätter ändå att vara hård mot mig själv...
Jaha - he´re we go again... Jippi! Hur länge fick vi sova idag då? Kollar klockan medan jag på vingliga ben går mot dotterns rum, för att hon förhoppningsvis inte ska hinna väcka storebror. Wow! Klockan är minsann halvsju - rena sovmorgonen med andra ord. Allt senare än sex är lyx i detta huset! :-)
Suck - ja, vi är sannerligen ingen "vanlig" familj :-)! Fast å andra sidan, så blir det ju heller aldrig långtråkigt eller enformigt här i huset! För här vet man minsann aldrig vad som ska hända härnäst... Är det inte sonen som får ett utbrott utan förvarning och anledning, så kan man mycket väl hitta dottern uppe i en fönsterkarm - eller i torktumlaren.. :-)
Denna morgonen var inget undantag, utan händelserik som alltid. Tänk att man kan hinna spela upp hela sitt känsloregister på typ en timme! Och det gäller både mig och barnen...
Jag vaknade (återigen) med migrän och efter att ha tagit upp Thess ur sängen och laddat kaffet, intog jag mina (alltför starka) mediciner i soffan framför barnprogrammen. Jag satt och mös med båda barnen en stund - ja, det vill säga tills det började krypa allt för mycket i deras små kroppar! Då var de plötsligt överallt och ingenstans, medan jag satt och hällde in typ en hel kanna kaffe och väntade på att medicinerna skulle verka...
Anthony började tjata om att få spela pappa´s spel - NU! Och Thess jagade honom och ville busa, vilket han på inga villkor var intresserad av och det första grälet var ett faktum...
Anthony har en unik förmåga att verkligen kunna SKRIKA när minsta lilla sak går honom emot, med påföljd att Thess också börjar skrika. Då kan den unge herren mycket väl börja knuffas eller slå, med påföljd att den lilla damen hänger på även där och slåss och.......bits - det nya vapnet... Jösses!!!
Ärligt talat, så är jag faktiskt på sätt och vis lättad över att Anthony fått diagnosen ADHD - hur horribelt det än må låta...
För faktum är att det (åtminstone delvis) förklarar alla galenskaper i vår familj och vårt hem.
Alla bråk, alla gråtattackaer och hysteriska utbrott, allt tjatande, skällande och skrikande... Det finns en förklaring till det.
Däremot så ändrar ingen diagnos i världen det faktum att jag fortfarande känner mig som en värdelös morsa, som inte gör någonting rätt - att jag ändå har "misslyckats" med Anthony, att vi varit orättvisa mot honom...
Å andra sidan är det väldigt skönt att kunna slänga i huvudet på folk som insinuerar att vi som föräldrar gjort ett dåligt jobb med Anthony, att vi inte har ordentlig pli och / eller uppfostrar ordentligt, att det faktiskt är en sjukdom! Att varken Anthony eller vi föräldrar kan rå för det och vi hade heller inte kunnat undvika det.
Men som sagt - allt det där vet jag ju intellektuellt, men fortsätter ändå att vara hård mot mig själv...
Jag ställer mycket höga krav på mig själv och har alltid gjort. Och även om sviterna efter olyckan begränsar mig ganska rejält på flera sätt, så har jag inte minskat kraven på mig själv - snarare tvärtom. Nu är jag ju mamma också! Och jag förväntar och kräver av mig själv att vara en MINST lika bra mamma, sambo, vän, människa som någon annan (frisk) människa. De gånger jag känner att jag inte levt upp till mina egna förväntningar, blir jag oerhört frustrerad, besviken och arg på mig själv och känner mig värdelös - som att jag inte duger till någonting.
Som tur är så känns det ju dock inte så alltid och jag vet att jag visst fixar ganska mycket - och inte minst så har jag varit med och skapat två fantastiska små ungar, som jag älskar mer än livet! Jag vet också - i mitt hjärta - att jag faktiskt är en ganska bra mamma, hyfsad sambo, en god vän och jag kan ibland till och med själv tycka att det jag skriver blir riktigt skapligt :-).
Slutligen ett citat från min älskade lille påg. Förra veckan var vi på ett informationsmöte angående medicinering vid ADHD och under tiden vi föräldrar lyssnade på läkaren, så fick de berörda barnen och ungdomarna prata med ett par sköterskor. Anthony var överlägset yngst av dom alla, men satt och lyssnade när sköterskorna talade med dom om sjukdomen och hur den kan te sig. Då plötsligt avbryter han och säger;
"Jag brukar ha myror i hela kroppen. Och ibland kryper dom in i rumpan också.."! :-)
Helt underbart! Mycket kan man säga om min son, men han är inte dum! Lilla gubben... :-)
Jag säger som hans morfar sade på telefon i förrgår - jag tror på Dig, Anthony!
Kramar,
Anna
Det finns inga allvetande och felfria föräldrar - men man gör så gott man kan och det brukar räcka ganska långt :-)!
En vanlig dag kan vara alldeles fantastisk och härlig! Och även de dagar som inte är fullt så underbara, så gäller detsamma - de kommer de aldrig tillbaka...
Tack...
Jag kan inte säga det utan att få dåligt samvete, med tanke på den senaste tidens händelser, men ändå..;
livet är faktiskt ganska härligt! :-)
Och dessutom är det ju absolut så, att man uppskattar det man har ännu mera, när man påminns om hur skört och bräckligt allting är - såväl hälsa, kärlek och ekonomi i allmänhet och som livet i synnerhet.
Man får en rejäl tankeställare när man om och om igen påminns om hur hela ens värld kan förändras på bara ett ögonblick.
Det finns trots allt så mycket att vara tacksam för och så mycket omkring en att värdesätta och uppskatta - både stort och smått! :-) Och det är nog framför allt "det lilla" som jag idag verkligen försökt att fånga och njuta av (se bilderna!). Och jag är verkligen otroligt glad och tacksam, för många saker!
Tack - för att jag finns och för mitt liv!
Tack - för den kärlek och omtanke jag är omgiven av!
Tack - för mina älskade barn, vänner, man och familj!
Tack - för att solen och våren är på väg på allvar!
Tack - för ännu en vanlig, men härlig, dag! :-)
Kram,
Anna
livet är faktiskt ganska härligt! :-)
Och dessutom är det ju absolut så, att man uppskattar det man har ännu mera, när man påminns om hur skört och bräckligt allting är - såväl hälsa, kärlek och ekonomi i allmänhet och som livet i synnerhet.
Man får en rejäl tankeställare när man om och om igen påminns om hur hela ens värld kan förändras på bara ett ögonblick.
Det finns trots allt så mycket att vara tacksam för och så mycket omkring en att värdesätta och uppskatta - både stort och smått! :-) Och det är nog framför allt "det lilla" som jag idag verkligen försökt att fånga och njuta av (se bilderna!). Och jag är verkligen otroligt glad och tacksam, för många saker!
Tack - för att jag finns och för mitt liv!
Tack - för den kärlek och omtanke jag är omgiven av!
Tack - för mina älskade barn, vänner, man och familj!
Tack - för att solen och våren är på väg på allvar!
Tack - för ännu en vanlig, men härlig, dag! :-)
Kram,
Anna
Till alla små Englar...
En sådan här dag kan man inte undvika att ägna sina tankar åt lilla Engla - och alla andra små änglar, som inte längre finns bland oss.
Det är en dag i chock, sorg och förstämning - hur kan något sådant få hända, här, idag, i vårt samhälle?!
Hur är det möjligt, att vi faktiskt inte kan skydda våra barn mot sådana grova och våldsamma brott?! Att våra barn faktiskt inte är trygga mitt på ljusa dagen eller ens i sitt eget hem?!
Jag kan inte i ord beskriva hur förkrossad och bedrövad jag är över den senaste månadens ofattbara grymheter mot barn!
Mitt hjärta blöder, för både de försvarslösa barnen och deras arma föräldrar!
Och ögonen blir breddfyllda av tårar, då jag ser mina egna älskade små solstrålar och slås av tanken att det kunde ha varit dom (vi) som drabbades av detta ohyggliga...
Hur kan man någonsin orka resa sig igen, och framför allt, hur skulle man klara av att acceptera och respektera det så kallade rättssystemet och de straff som vårt land och samhälle utdelar?!
Jag kan inte tänka mig någonting värre än att förlora ett av mina barn och det vore alldeles förfärligt förskräckligt och sorgligt om man trots allt skulle tvingas förlora ett barn genom sjukdom eller någon form av olycka.
Men - att mista sitt barn på grund av en mycket störd och ond människas sjuka behov av att förnedra, förstöra och döda... Det finns ingenting som skulle kunna vara värre att leva med och det finns absolut ingen förmildrande omständighet, ingen förklaring eller ursäkt, som någonsin skulle kunna få en att ens komma i närheten av någon som helst förståelse för varken dessa grymma handlingar eller den djävul som utfört dom!
Till alla Er som har små "Englar" - för vad det är värt, så är vi många som tänker på och stöttar Er. INGEN ska behöva gå igenom vad Ni gjort!
Många varma och förvivlade kramar,
Anna
Förvisso sägs det att underbart är kort, men vari ligger rättvisan när det blir SÅ kort...?!
Det är en dag i chock, sorg och förstämning - hur kan något sådant få hända, här, idag, i vårt samhälle?!
Hur är det möjligt, att vi faktiskt inte kan skydda våra barn mot sådana grova och våldsamma brott?! Att våra barn faktiskt inte är trygga mitt på ljusa dagen eller ens i sitt eget hem?!
Jag kan inte i ord beskriva hur förkrossad och bedrövad jag är över den senaste månadens ofattbara grymheter mot barn!
Mitt hjärta blöder, för både de försvarslösa barnen och deras arma föräldrar!
Och ögonen blir breddfyllda av tårar, då jag ser mina egna älskade små solstrålar och slås av tanken att det kunde ha varit dom (vi) som drabbades av detta ohyggliga...
Hur kan man någonsin orka resa sig igen, och framför allt, hur skulle man klara av att acceptera och respektera det så kallade rättssystemet och de straff som vårt land och samhälle utdelar?!
Jag kan inte tänka mig någonting värre än att förlora ett av mina barn och det vore alldeles förfärligt förskräckligt och sorgligt om man trots allt skulle tvingas förlora ett barn genom sjukdom eller någon form av olycka.
Men - att mista sitt barn på grund av en mycket störd och ond människas sjuka behov av att förnedra, förstöra och döda... Det finns ingenting som skulle kunna vara värre att leva med och det finns absolut ingen förmildrande omständighet, ingen förklaring eller ursäkt, som någonsin skulle kunna få en att ens komma i närheten av någon som helst förståelse för varken dessa grymma handlingar eller den djävul som utfört dom!
Till alla Er som har små "Englar" - för vad det är värt, så är vi många som tänker på och stöttar Er. INGEN ska behöva gå igenom vad Ni gjort!
Många varma och förvivlade kramar,
Anna
Förvisso sägs det att underbart är kort, men vari ligger rättvisan när det blir SÅ kort...?!
Varför?!
Varför är livet ibland så orättvist och svårt?
Varför ska vissa människoor prövas så hårt, medan andra verkar åka "gräddfil"?
Varför....?
Och varför känns det som att det alltid är de goda och snällaste människorna som drabbas hårdast av livet?
Varför ska dessa människor sättas på prov om och om igen?!
Eller är det så att de snälla, goda och rättfärdiga av någon outgrundlig anledning klarar motgångar bättre och därför utsätts för desto flera..?!
Hmm... Ja, man kan verkligen undra över livet, dess mening och många gånger krokiga väg.
Själv har jag alltid försökt intala mig och mer eller mindre tro på att allting sker av en mening, att man kan lära sig någonting av allting och att vårt öde är förutbestämt.
Personligen har livet prövat mig ganska rejält, men det valde jag (dock inte genast, förstås! Allting har sin tid..) att vända till något positivt och lärorikt och se som ett bevis för att livet har mer att ge mig - och att det finns ett syfte med att jag faktiskt överlevde, att jag så att säga inte var klar här på jorden.
Men.......... När min närmsta och bästa vän, som dessutom är världens snällaste, finaste och mest godhjärtade människa, ideligen utsätts för den ena katastrofen efter den andra, då börjar jag verkligen tvivla på det mesta!
För VARFÖR ska hon och hennes familj behöva utstå så många och svåra påfrestningar?!
Dom hinner inte ens klättra sig upp ur rännstenen innan dom halkar ner igen.
Varför?? Varför kan dom inte äntligen få lov att vara lyckliga och friska och faktiskt få NJUTA av livet istället, som omväxling..? :-)
Nu är det som tur är så, att dessa underbara människor också besitter en avundsvärd styrka och en kärlek som saknar motsvarighet, så på något mirakulöst sätt tar de sig alltid upp igen!
Men jag ber verkligen, av hela mitt hjärta, för att de - när de ridit ut den storm som dom just nu befinner sig i - ska få lite (långvarig!) lugn, ro och glädje!
Pernilla - tack för att Du finns och för att Du är min vän och hjälte! Jag älskar Dig vännen - Du vet var jag finns :-).
Puss o kram,
Anna
Det onda måste finnas för att det goda ska bli synligt...
Min räddningsaktion - nu en allmän sådan!
TACK - för att det finns så många underbara, medlidsamma, sympatiska och medkännande människor!
TACK - för att det finns dom som bryr sig om och som vill hjälpa de svaga i samhället - oavsett om det rör sig om djur, barn, gamla - ja, vem och vad som helst :-)!
Jag räknar mig själv till den skaran och reagerar starkt på orättvisor och misskötsel av såväl djur som människor! Och inte minst så fick min olycka mig att tänka till ännu en gång och se livet i ett nytt och större perspektiv - jag fick helt enkelt en andra chans till livet (vilket jag är oerhört tacksam för!) och därför vill jag så gärna ge fler individer samma möjlighet.
Därför var det med blandade känslor jag ifjol av en händelse hittade "Ösk-hjälpens" hemsida och läste om deras arbete för de så kallade "blodfölen" på Island. Eftersom jag under en lång tid tänkt mig att skaffa en ny häst och därför höll på att kolla upp hästannonser, så blev det plötsligt glasklart vad jag MÅSTE göra! Att rädda ett litet islandsföl ifrån slakt och ge det möjligheten till ett nytt, långt och lyckligt liv med både kärlek och sällskap här i Sverige var en självklarhet! Jag kände så oerhört starkt för detta och kände verkligen att det på något sätt var "mitt kall" att ta hand om ett litet föl, vars historia på flera sätt påminde mig om min egen. Därför, med hjälp ifrån den underbara människan som startade Ösk-hjälpen (Anna), blev det bestämt att lille "Spakur" (som betyder lugn) skulle komma till mig och min familj i november, tillsammans med 23 stycken andra föl som också räddats från slakt. Och det som kändes allra bäst med allting, var att nu blev mitt hästköp inte "bara ett vanligt" hästköp, utan samtidigt som jag kunde glädja mig själv och min familj så gjorde jag en god gärning och räddade dessutom
ett liv :-)!
Men................ Samma dag som de andra fölen var på väg till Sverige, blev jag uppringd av uppfödaren på Island som till min stora förtvivlan berättade att Spakur gått ner sig i ett dike några dagar tidigare och var väldigt illa däran och hans diagnos var länge osäker. Nu, ett halvår senare, står min lille kille fortfarande kvar på Island, men är äntligen friskförklarad! Dock måste han äta upp sig mera innan han kan orka med flygresan från Island, eftersom han magrat av rejält.
Om Ni visste vad man kan fästa sig vid en liten varelse bara genom att se dom på bilder! Spakur är verkligen "vår" och vi har nu längtat och väntat på honom LÄNGE! Så när jag nu äntligen fick positiva besked var glädjen stor - men kortvarig... För helt plötsligt så tycker uppfödaren att jag ska stå för alla veterinärkostnader samt uppstallning på Island, ända fram till sommaren då han förväntas vara stark nog att komma hit...
Det är svårt att förklara riktigt hur jag kände - för å ena sidan kan jag förstå henne, men samtidigt är det ju så att om det inte varit för hennes (deras) försumlighet så hade Spakur aldrig blivit skadad och sjuk, utan kommit till Sverige som planerat redan i november. Men naturligtvis är jag inte på något sätt redo att ge upp honom! Självklart ska Spakur komma HEM :-)!
Så gissa om jag blev rörd när Anna från Ösk-hjälpen idag ringde upp mig och berättade att de startat en insamling på sin hemsida för att hjälpa till med Spakur´s kostnader och hemfärd :-)!!!
Jag kan inte i ord beskriva hur glad, rörd och otroligt tacksam jag är för allting de gör för att hjälpa mig / oss (och fölen förstås!)! Och jag kan varmt rekommendera Er att gå in på Ösk-hjälpens hemsida för att läsa om deras arbete - det är beundransvärt och värt all uppskattning i världen!
Nedan ser Ni också några bilder på min söte lille Spakur - håll tummarna för att han snart kan komma hem till oss!
Kramar,
Anna.
Livet är den största gåvan. Det är bara synd att så många aldrig hinner packa upp det riktigt!
TACK - för att det finns dom som bryr sig om och som vill hjälpa de svaga i samhället - oavsett om det rör sig om djur, barn, gamla - ja, vem och vad som helst :-)!
Jag räknar mig själv till den skaran och reagerar starkt på orättvisor och misskötsel av såväl djur som människor! Och inte minst så fick min olycka mig att tänka till ännu en gång och se livet i ett nytt och större perspektiv - jag fick helt enkelt en andra chans till livet (vilket jag är oerhört tacksam för!) och därför vill jag så gärna ge fler individer samma möjlighet.
Därför var det med blandade känslor jag ifjol av en händelse hittade "Ösk-hjälpens" hemsida och läste om deras arbete för de så kallade "blodfölen" på Island. Eftersom jag under en lång tid tänkt mig att skaffa en ny häst och därför höll på att kolla upp hästannonser, så blev det plötsligt glasklart vad jag MÅSTE göra! Att rädda ett litet islandsföl ifrån slakt och ge det möjligheten till ett nytt, långt och lyckligt liv med både kärlek och sällskap här i Sverige var en självklarhet! Jag kände så oerhört starkt för detta och kände verkligen att det på något sätt var "mitt kall" att ta hand om ett litet föl, vars historia på flera sätt påminde mig om min egen. Därför, med hjälp ifrån den underbara människan som startade Ösk-hjälpen (Anna), blev det bestämt att lille "Spakur" (som betyder lugn) skulle komma till mig och min familj i november, tillsammans med 23 stycken andra föl som också räddats från slakt. Och det som kändes allra bäst med allting, var att nu blev mitt hästköp inte "bara ett vanligt" hästköp, utan samtidigt som jag kunde glädja mig själv och min familj så gjorde jag en god gärning och räddade dessutom
ett liv :-)!
Men................ Samma dag som de andra fölen var på väg till Sverige, blev jag uppringd av uppfödaren på Island som till min stora förtvivlan berättade att Spakur gått ner sig i ett dike några dagar tidigare och var väldigt illa däran och hans diagnos var länge osäker. Nu, ett halvår senare, står min lille kille fortfarande kvar på Island, men är äntligen friskförklarad! Dock måste han äta upp sig mera innan han kan orka med flygresan från Island, eftersom han magrat av rejält.
Om Ni visste vad man kan fästa sig vid en liten varelse bara genom att se dom på bilder! Spakur är verkligen "vår" och vi har nu längtat och väntat på honom LÄNGE! Så när jag nu äntligen fick positiva besked var glädjen stor - men kortvarig... För helt plötsligt så tycker uppfödaren att jag ska stå för alla veterinärkostnader samt uppstallning på Island, ända fram till sommaren då han förväntas vara stark nog att komma hit...
Det är svårt att förklara riktigt hur jag kände - för å ena sidan kan jag förstå henne, men samtidigt är det ju så att om det inte varit för hennes (deras) försumlighet så hade Spakur aldrig blivit skadad och sjuk, utan kommit till Sverige som planerat redan i november. Men naturligtvis är jag inte på något sätt redo att ge upp honom! Självklart ska Spakur komma HEM :-)!
Så gissa om jag blev rörd när Anna från Ösk-hjälpen idag ringde upp mig och berättade att de startat en insamling på sin hemsida för att hjälpa till med Spakur´s kostnader och hemfärd :-)!!!
Jag kan inte i ord beskriva hur glad, rörd och otroligt tacksam jag är för allting de gör för att hjälpa mig / oss (och fölen förstås!)! Och jag kan varmt rekommendera Er att gå in på Ösk-hjälpens hemsida för att läsa om deras arbete - det är beundransvärt och värt all uppskattning i världen!
Nedan ser Ni också några bilder på min söte lille Spakur - håll tummarna för att han snart kan komma hem till oss!
Kramar,
Anna.
Livet är den största gåvan. Det är bara synd att så många aldrig hinner packa upp det riktigt!
Våren - förändringarnas tid?
Hmm - det verkar onekligen som att vädret är lika "manodepressivt" som jag tenderar att vara för tillfället... :-)
Men men, jag klagar naturligtvis inte! Idag är det ju sol och vår igen, härligt!
Och med våren och värmen kommer det ju även en del "måsten"... Som idag till exempel, så MÅSTE jag ut i trädgården och rensa undan gammalt skräp. Likaså MÅSTE jag plantera mina nyinköpta blommor, innan de står och vissnar i sin lilla hörna vid garaget... Och så skulle jag ju vilja ta ut och tvätta av utemöblerna - och storstäda uterummet - och fixa ungarnas gungställning - och dito sandlåda - och....... :-) Ja, Ni förstår säkert vad jag menar!
Men det är ju framför allt underbart att känna att våren äntligen är på väg! För det är definitivt något som händer med en när solens strålar börjar värma, liksom tina upp en både fysiskt och emotionellt - som om man legat i dvala hela hösten och vintern och nu börjar vakna till liv igen. Och med alla vårkänslorna följer också en lust och längtan efter förändringar - i större eller mindre utsträckning. Man längtar efter att förändra sig själv, ibland både ut- och insida. Man önskar att man kan förändra barnen, gubben, världen... :-) Men men - får väl "nöja mig" med att förändra mig själv, det är ju typ det enda jag kan ändra på, och det har jag faktiskt tagit tag i dessutom :-)!
Jaha - onsdag idag (=lill-lördag!)... Denna veckan är så fulltecknad av besök på olika vårdinstanser, så jag känner mig kräkfärdig!
I måndags var det katten som skulle till veterinären, igår (tisdag) var jag hos tandläkaren på förmiddagen och sedan var det ju informationsmöte i Lund igår eftermiddag. Idag har jag hunnit vara med "tösabiten" hos läkaren på bvc och fått remiss till ortopeden - hennes stackars små fötter är sneda och hon snubblar över sig själv (märkligt som det kan bli förresten.. Båda barnen har mina ögon och mitt hår och efter sin pappa har de ärvt sneda fötter, stackarna... :-)!).
Imorgon är det återigen dags för mig att besöka "hjärnskrynklaren" och på fredag förmiddag ska jag in och träffa barnpsykologen på BUP samt ha telefontid med ortopedläkaren angående Thess... Hej o hå, luden tå - sen är denna veckan slut!
Fast det finns ju en mycket positiv del kvar när jag tänker efter - denna helgen är den första på jag vet inte hur länge, som vi faktiskt inte har någonting alls inplanerat eller bestämt och det känns faktiskt jätteskönt :-)! Kanske kan bli en tur till Järavallen eller något, umgås lite allihopa - om nu vädret fortsätter visa sig från sin ljus sida!
Nej, nu ska jag ut och stoppa nävarna i jorden. Ha en underbar dag!
Kram,
Anna
Man behöver tro på att en förändring är möjlig, för att förändring ska kunna ske.
Men men, jag klagar naturligtvis inte! Idag är det ju sol och vår igen, härligt!
Och med våren och värmen kommer det ju även en del "måsten"... Som idag till exempel, så MÅSTE jag ut i trädgården och rensa undan gammalt skräp. Likaså MÅSTE jag plantera mina nyinköpta blommor, innan de står och vissnar i sin lilla hörna vid garaget... Och så skulle jag ju vilja ta ut och tvätta av utemöblerna - och storstäda uterummet - och fixa ungarnas gungställning - och dito sandlåda - och....... :-) Ja, Ni förstår säkert vad jag menar!
Men det är ju framför allt underbart att känna att våren äntligen är på väg! För det är definitivt något som händer med en när solens strålar börjar värma, liksom tina upp en både fysiskt och emotionellt - som om man legat i dvala hela hösten och vintern och nu börjar vakna till liv igen. Och med alla vårkänslorna följer också en lust och längtan efter förändringar - i större eller mindre utsträckning. Man längtar efter att förändra sig själv, ibland både ut- och insida. Man önskar att man kan förändra barnen, gubben, världen... :-) Men men - får väl "nöja mig" med att förändra mig själv, det är ju typ det enda jag kan ändra på, och det har jag faktiskt tagit tag i dessutom :-)!
Jaha - onsdag idag (=lill-lördag!)... Denna veckan är så fulltecknad av besök på olika vårdinstanser, så jag känner mig kräkfärdig!
I måndags var det katten som skulle till veterinären, igår (tisdag) var jag hos tandläkaren på förmiddagen och sedan var det ju informationsmöte i Lund igår eftermiddag. Idag har jag hunnit vara med "tösabiten" hos läkaren på bvc och fått remiss till ortopeden - hennes stackars små fötter är sneda och hon snubblar över sig själv (märkligt som det kan bli förresten.. Båda barnen har mina ögon och mitt hår och efter sin pappa har de ärvt sneda fötter, stackarna... :-)!).
Imorgon är det återigen dags för mig att besöka "hjärnskrynklaren" och på fredag förmiddag ska jag in och träffa barnpsykologen på BUP samt ha telefontid med ortopedläkaren angående Thess... Hej o hå, luden tå - sen är denna veckan slut!
Fast det finns ju en mycket positiv del kvar när jag tänker efter - denna helgen är den första på jag vet inte hur länge, som vi faktiskt inte har någonting alls inplanerat eller bestämt och det känns faktiskt jätteskönt :-)! Kanske kan bli en tur till Järavallen eller något, umgås lite allihopa - om nu vädret fortsätter visa sig från sin ljus sida!
Nej, nu ska jag ut och stoppa nävarna i jorden. Ha en underbar dag!
Kram,
Anna
Man behöver tro på att en förändring är möjlig, för att förändring ska kunna ske.
Familjen Adams?! :-)
Livet är inte att rida ut stormen,
- utan att lära sig dansa i regnet!
Vilket suveränt motto! Det är ju precis så jag lever mitt liv! Eller vänta nu... Det är så jag VILL leva mitt liv och så jag försöker leva mitt liv - men senaste tiden har det gått allt trögare tyvärr... Det har väl snarare varit så att jag sitter mitt i stormens öga och inte hittar ut - och den där regndansen känns mycket avlägsen! :-)
Jaha - hur gick det på informationsmötet idag då? Ja, "take a wild guess"!?
Varför skulle jag och min tokiga familj (kan ibland se oroväckande många likheter mellan min familj och Familjen Adams..) lyckas med en på papperet så enkel sak som att gå på ett möte?!
Vi var ute i jättegod tid och visste ganska exakt var adressen låg (i Lund, med alla sina enkelriktade gator, tossiga studenter som yrar kors och tvärs och cyklister som tror att ALLA bilar ALLTID stannar och ger förtur..!). Jodå, så långt allt frid och fröjd. Väl framme gick vi för säkerhets skull in och frågade i receptionen om vi hade kommit rätt, för vi kände oss lite osäkra - men jodå, svarade hönan där, vi var rätt och skulle bara upp en trappa till...
Så vi gick en trappa upp och satte oss i ett väntrum, jag, Håkan och barnen - men där fanns inga andra. Dock var där två stycken inne på kontoret vid sidan om väntrummet - dom såg oss men hade inte tid att fråga oss om vi ville ha hjälp. Nej, dom hade ju mycket viktigare saker för sig, som att dricka kaffe och diskutera semesterplaner och för jösse namn - gå hem! Klockan var ju faktiskt nästan fyra på eftermiddagen! Så till slut gick vi in och avbröt dom i deras världsproblem-lösande och frågade om vi verkligen hade kommit rätt? NEJ - självklart inte! Vi skulle ut ur det huset och in i en annan trappa och... Hallå!? Kunde vi inte fått veta det tidigare? Nu var vi till råga på allt elände sena också! Suck... Så vi sprang - lätt irriterade :-) - iväg igen, med barn och skötväska och hela konkarongen, till rätt lokal. Då kommer nästa pinsamma situation... Plötsligt stod där en jättegullig och trevlig kvinna och berättade att "dom stora skulle vara där uppe och dom små hos henne och hennes kollega - dock fanns det en viss åldersgräns".. Fritt översatt betydde det att jag, Håkan och Thess (som då alltså var för liten!) skulle fortsätta tre trappor upp emedan Anthony skulle vara kvar i en lokal på bottenvåningen, tillsammans med de andra barnen och ungdomarna vars föräldrar skulle på samma möte som vi.
Åkidåki - vi kilade upp.... Och kom fram till ett ÖVERFULLT konferensrum! Det visade sig att det skulle vara sju barns föräldrar där, men istället var där föräldrar till tolv barn, varav vissa barn representerades av fyra (4!) stycken vuxna (ja, ni vet - dina och mina barn, typ..). Förvisso var det ju en lättnad att se att det faktiskt finns så många i vår situation, men min stresströskel blev ju inte direkt lägre när jag såg ytan vi hade att "röra" oss på, när jag samtidigt skulle försöka hålla dottern i schack och någorlunda tyst... :-) Hujedamej..!
Resultatet? Jodå, jag hann nog lyssna sammanlagt fem minuter (och de var inte sammanhängande!) på läkarens tal om ADHD och medicinering - sen fick jag ta dottern och avlägsna oss från lokalen... Då hade hon hunnit hitta pennorna man skriver på tavlan med, snott granntantens nycklar, dragit ur kontakten till overhead-apparaten samt rusat ut i trappan (som ju alltså låg tre våningar upp!) ett flertal gånger. Helt fantastiskt! Och allt detta på grund av att den lilla människan som skickade kallelsen till oss påstod att "HELA familjen" skulle komma - jo, jag tackar...
Tack gode Gud, för den trevliga människan som under tiden hade haft hand om Anthony! Hon lyckades ta bort det värsta av min stress och frustration över att ha blivit "lurad" på mötet - med både läkaren och föräldrarna. Istället tog hon sig tid att prata med mig, det visade sig att hon arbetat i många år med barn och ungdomar som fått ADHD-diagnos och det kändes verkligen bra att höra på det hon sade. Dessutom såg hon genast till att skriva upp mig till nästa informationsmöte som ska hållas, så att jag kan komma dit då istället - SJÄLV! :-) Och dessutom berättade hon att vi kommer att kallas till fler möten / träffar med övriga föräldrar, så jag behövde egentligen inte känna att jag missade något idag - och det är ju skönt att veta!
Så som tur är så är det, om än inte en helt nöjd och positiv Anna, åtminstone en mindre stressad och gråtmild Anna som nu går och lägger sig, mot hur hon kände sig vid fyrasnåret i eftermiddags..:-)!
Kram & godnatt!
//Anna
....Livet är inte att rida ut stormen, utan att lära sig dansa i regnet...
- utan att lära sig dansa i regnet!
Vilket suveränt motto! Det är ju precis så jag lever mitt liv! Eller vänta nu... Det är så jag VILL leva mitt liv och så jag försöker leva mitt liv - men senaste tiden har det gått allt trögare tyvärr... Det har väl snarare varit så att jag sitter mitt i stormens öga och inte hittar ut - och den där regndansen känns mycket avlägsen! :-)
Jaha - hur gick det på informationsmötet idag då? Ja, "take a wild guess"!?
Varför skulle jag och min tokiga familj (kan ibland se oroväckande många likheter mellan min familj och Familjen Adams..) lyckas med en på papperet så enkel sak som att gå på ett möte?!
Vi var ute i jättegod tid och visste ganska exakt var adressen låg (i Lund, med alla sina enkelriktade gator, tossiga studenter som yrar kors och tvärs och cyklister som tror att ALLA bilar ALLTID stannar och ger förtur..!). Jodå, så långt allt frid och fröjd. Väl framme gick vi för säkerhets skull in och frågade i receptionen om vi hade kommit rätt, för vi kände oss lite osäkra - men jodå, svarade hönan där, vi var rätt och skulle bara upp en trappa till...
Så vi gick en trappa upp och satte oss i ett väntrum, jag, Håkan och barnen - men där fanns inga andra. Dock var där två stycken inne på kontoret vid sidan om väntrummet - dom såg oss men hade inte tid att fråga oss om vi ville ha hjälp. Nej, dom hade ju mycket viktigare saker för sig, som att dricka kaffe och diskutera semesterplaner och för jösse namn - gå hem! Klockan var ju faktiskt nästan fyra på eftermiddagen! Så till slut gick vi in och avbröt dom i deras världsproblem-lösande och frågade om vi verkligen hade kommit rätt? NEJ - självklart inte! Vi skulle ut ur det huset och in i en annan trappa och... Hallå!? Kunde vi inte fått veta det tidigare? Nu var vi till råga på allt elände sena också! Suck... Så vi sprang - lätt irriterade :-) - iväg igen, med barn och skötväska och hela konkarongen, till rätt lokal. Då kommer nästa pinsamma situation... Plötsligt stod där en jättegullig och trevlig kvinna och berättade att "dom stora skulle vara där uppe och dom små hos henne och hennes kollega - dock fanns det en viss åldersgräns".. Fritt översatt betydde det att jag, Håkan och Thess (som då alltså var för liten!) skulle fortsätta tre trappor upp emedan Anthony skulle vara kvar i en lokal på bottenvåningen, tillsammans med de andra barnen och ungdomarna vars föräldrar skulle på samma möte som vi.
Åkidåki - vi kilade upp.... Och kom fram till ett ÖVERFULLT konferensrum! Det visade sig att det skulle vara sju barns föräldrar där, men istället var där föräldrar till tolv barn, varav vissa barn representerades av fyra (4!) stycken vuxna (ja, ni vet - dina och mina barn, typ..). Förvisso var det ju en lättnad att se att det faktiskt finns så många i vår situation, men min stresströskel blev ju inte direkt lägre när jag såg ytan vi hade att "röra" oss på, när jag samtidigt skulle försöka hålla dottern i schack och någorlunda tyst... :-) Hujedamej..!
Resultatet? Jodå, jag hann nog lyssna sammanlagt fem minuter (och de var inte sammanhängande!) på läkarens tal om ADHD och medicinering - sen fick jag ta dottern och avlägsna oss från lokalen... Då hade hon hunnit hitta pennorna man skriver på tavlan med, snott granntantens nycklar, dragit ur kontakten till overhead-apparaten samt rusat ut i trappan (som ju alltså låg tre våningar upp!) ett flertal gånger. Helt fantastiskt! Och allt detta på grund av att den lilla människan som skickade kallelsen till oss påstod att "HELA familjen" skulle komma - jo, jag tackar...
Tack gode Gud, för den trevliga människan som under tiden hade haft hand om Anthony! Hon lyckades ta bort det värsta av min stress och frustration över att ha blivit "lurad" på mötet - med både läkaren och föräldrarna. Istället tog hon sig tid att prata med mig, det visade sig att hon arbetat i många år med barn och ungdomar som fått ADHD-diagnos och det kändes verkligen bra att höra på det hon sade. Dessutom såg hon genast till att skriva upp mig till nästa informationsmöte som ska hållas, så att jag kan komma dit då istället - SJÄLV! :-) Och dessutom berättade hon att vi kommer att kallas till fler möten / träffar med övriga föräldrar, så jag behövde egentligen inte känna att jag missade något idag - och det är ju skönt att veta!
Så som tur är så är det, om än inte en helt nöjd och positiv Anna, åtminstone en mindre stressad och gråtmild Anna som nu går och lägger sig, mot hur hon kände sig vid fyrasnåret i eftermiddags..:-)!
Kram & godnatt!
//Anna
....Livet är inte att rida ut stormen, utan att lära sig dansa i regnet...
Aprilväder...
Det är ju inte klokt vad lite sol, värme och VÅR kan göra med en! :-)
Alla dystra, ledsna, negativa och / eller irriterade tankar liksom bara försvinner! Typ...:-)
För med vårens allra första, varma solstrålar smekande mot ansiktet, så kan man ju bara tänka goda tankar!
..... Men det var ju igår det! Idag är det "dom tre d:na" igen - dimma, dis och duggregn..... Hur trist är det på en skala?? Inte särskilt uppiggande eller välgörande för humöret heller! :-) Men men - för en dag hann man ändå känna att det trots allt finns hopp :-)! Att våren och värmen faktiskt finns därute, runt hörnet någonstans!
Idag har jag "roat mig" med att vara hos tandläkaren, ska få gjort en ny krona... Hej o hå! Notan kommer att sluta någonstans runt fyratusen spänn... Härligt! Inte nog med att man ska våndas i allmänhet inför ett tandläkarbesök, det är dessutom både obehagligt, smärtsamt OCH kostsamt!
Nåväl, när jag var klar där (för denna gången vill säga!) så var det färdtjänst hem, hann skriva en ny färdtjänstansökan samt fylla i Anthony´s förskoleanmälan, och sen var det dags att hämta Thess på dagis... Min älskade lilla prinsessa! :-) SÅ trött... Stackars liten, det är tufft att lära sig vara på dagis! Hon somnade som en stock när vi kom hem och har nu hunnit sova i två timmar.
Och nu är det snart dags att göra sig redo för nästa "utflykt". Klockan 16 ska nämligen hela familjen vara i Lund på ett informationsmöte angående medicinering vid ADHD... Ser framför allt fram emot att träffa andra föräldrar i vår situation! De senaste dagarna har varit helt vansinniga härhemma och jag längtar verkligen efter stöd, råd och förståelse!
Nej, nu är det hög tid för lite mer koffein-intag känner jag - och sen full fart igen!
På "återhörande"! :-)
Kram,
Anna
Tro på Din egen förmåga - andra gör det redan!
Alla dystra, ledsna, negativa och / eller irriterade tankar liksom bara försvinner! Typ...:-)
För med vårens allra första, varma solstrålar smekande mot ansiktet, så kan man ju bara tänka goda tankar!
..... Men det var ju igår det! Idag är det "dom tre d:na" igen - dimma, dis och duggregn..... Hur trist är det på en skala?? Inte särskilt uppiggande eller välgörande för humöret heller! :-) Men men - för en dag hann man ändå känna att det trots allt finns hopp :-)! Att våren och värmen faktiskt finns därute, runt hörnet någonstans!
Idag har jag "roat mig" med att vara hos tandläkaren, ska få gjort en ny krona... Hej o hå! Notan kommer att sluta någonstans runt fyratusen spänn... Härligt! Inte nog med att man ska våndas i allmänhet inför ett tandläkarbesök, det är dessutom både obehagligt, smärtsamt OCH kostsamt!
Nåväl, när jag var klar där (för denna gången vill säga!) så var det färdtjänst hem, hann skriva en ny färdtjänstansökan samt fylla i Anthony´s förskoleanmälan, och sen var det dags att hämta Thess på dagis... Min älskade lilla prinsessa! :-) SÅ trött... Stackars liten, det är tufft att lära sig vara på dagis! Hon somnade som en stock när vi kom hem och har nu hunnit sova i två timmar.
Och nu är det snart dags att göra sig redo för nästa "utflykt". Klockan 16 ska nämligen hela familjen vara i Lund på ett informationsmöte angående medicinering vid ADHD... Ser framför allt fram emot att träffa andra föräldrar i vår situation! De senaste dagarna har varit helt vansinniga härhemma och jag längtar verkligen efter stöd, råd och förståelse!
Nej, nu är det hög tid för lite mer koffein-intag känner jag - och sen full fart igen!
På "återhörande"! :-)
Kram,
Anna
Tro på Din egen förmåga - andra gör det redan!
Hjälp! Vår son har ADHD...
ADHD - Attention Deficit Hyperactivity Disorder.
Min älskade son fick, som jag nog nämnt tidigare, häromveckan diagnosen ADHD - vid blott fem års ålder! Och det var med blandade känslor vi mottog beskedet. För på ett sätt var det en lättnad och inte minst en sorts "revansch" mot alla dom som antytt att Anthony´s uppträdande berott på oss föräldrar och att vi gjort ett dåligt arbete i vår uppfostran. Men för Anthony´s del är det ju ett högt pris att betala, trots allt! Nu tvingas han leva med sin diagnos med allt vad det innebär i form av fördomar och annat, i resten av sitt liv. Men för vår del så förändrar ju inte en diagnos någonting alls egentligen - han är ju fortfarande samma, góa lille unge och vi har samma bekymmer och konflikter som före beskedet. Dock finns det väl trots allt viss hjälp och framför allt stöd att få och det känns ju jätteskönt - jag ser verkligen fram emot att träffa andra föräldrar, som själva gått igenom samma kaos som vi gör och gjort! Och snälla Ni - finns det någon som läser detta som själv har erfarenhet av ADHD eller känner någon med det, så snälla hör av Er till mig! Jag törstar verkligen efter råd och inte minst förståelse inför vår situation. Dessutom har jag införskaffat en bok som heter "Så lyfter Du fram styrkorna hos barn med ADHD", den verkar riktigt bra! Något som genast fångade vår uppmärksamhet i boken var följande rader; "Ditt barn är utan tvekan annorlunda...på ett sätt som vår kultur inte har lärt sig att inse värdet av. I vår kultur definieras särart nästan alltid som en störning." Mycket tänkvärda ord!
Men en sak lovar jag dyrt och heligt, här och nu - vi går INTE på ett enda "kvällskalas" till med våra små (läs Anthony..)... ALLA som befinner sig i samma lokal som vi blir lika stressade (och irriterade!)... Jättetråkigt och det känns naturligtvis inte rättvist mot barnet/-n heller, som ganska säkert får extra mycket bannor och gnäll vid ett sådant tillfälle. Och genast har vi det dåliga samvetet där igen! Dåligt samvete gentemot sonen och - hur hemskt det än låter - skamkänslor inför värdpar och övriga gäster. Nej minsann, jag utsätter inte någon av oss för det igen! Då får vi hellre låta bli att gå bort alls. Jag (vi) behöver ju inte utsätta oss för ännu mera stress än den vi redan har i vår vardag.
En annan sak som bekymrar mig väldigt med Anthony´s diagnos, är hur det ska bli för honom i skolan framöver... Jag får helt ont i magen bara jag tänker på det - barn kan vara så grymma! Och tyvärr är det ju oftast föräldrarna som pumpar i sina barn nedlåtande kommentarer och gamla utslitna fördomar om hur ett barn med "damp" är...
Till min stora förfäran fick jag redan häromdagen ett smakprov på hur det kan komma att låta framöver - och det värsta var att tjejen som då uttalade sig känner jag mycket väl och jag hade faktiskt högre tankar än så om henne! Några mammor stod och diskuterade barnens förskolestart till hösten och det faktum att det blir en jättestor klass (tyvärr! Det gynnar ju liksom ingen, och definitivt inte ett barn med "särskilda behov"!). I samband med detta kläckte plötsligt denna människa av sig; "Inte nog med att dom ska vara så många i klassen, där är dessutom tre stycken som har personliga assistenter", sagt i en mycket nedlåtande ton som fick en att förstå att hon absolut tror att barn som får hjälp t ex i form av personliga assistenter kommer att störa och missgynna hennes barn!? :-( Usch, så besviken och ledsen jag blev! Hade god lust att kastat i ansiktet på henne att dom kanske blir fyra stycken med personlig assistent eftersom min son också behöver hjälp - då hade hon nog tystnat!
Ja, det är utan tvekan mycket som rör sig i huvudet på en för tillfället och inte minst en hel del oro. Samtidigt kan jag inte göra mycket annat än att ta en dag i taget och försöka skaffa mig så mycket information som möjligt samt ta reda på vilken sorts stöd och hjälp det finns att få. Jag / vi älskar vår lille påg lika gränslöst mycket som vi alltid har gjort och vi kommer att göra allt för att hjälpa honom och för att han ska få det så bra som det bara är möjligt!
För även om han kan vara en riktig "gangster" emellanåt, så har han så otroligt många bra sidor och kvalitéer också! Han har en fantastisk fantasi, älskar sång och musik och memorerar texter blixtsnabbt, han är glad och social och framför allt är han en otroligt kärleksfull och omtänksam liten kille.
Mamma älskar Dig Anthony - det finns bara en som Du! :-)
Du vet väl om att DU är värdefull?! :-)
Kramar,
Anna.
Självständig!?
Fantastiskt.............! :-(
Igår skulle vara första dagen på resten av mitt liv och inte minst början på min "självständighet"... Jo, gomiddag...
Suck.... Om inte "om" hade varit! Om inte den där eländiga olyckan inträffat för drygt sju år sedan... Om jag bara inte hade mist synen.... Om jag bara hade varit som alla andra, "vanliga" friska mammor och kvinnor...
Å andra sidan - jag kunde precis lika gärna ha dödats vid olyckan och då hade jag inte suttit här alls idag, med mina funderingar! Ej heller hade jag fått uppleva den obeskrivliga glädjen över att få barn - två gånger om dessutom! Nejdå, missförstå mig inte - jag är SÅ oerhört tacksam för att vara i livet och för att jag lärt mig vad som är viktigt och betydelsefullt här i livet, som till exempel kärleken, hälsan - och inte minst barnen :-)!
Hursomhelst - det går dock inte att förneka det faktum att olyckan berövade mig all den självständighet och glädje det innebär att ha körkort och bil och att själv kunna ta sig fram, vart man vill och när man vill. Det är den förlusten som jag sörjer mest än idag... För det är inte alltid kul att behöva planera minsta lilla matinköp ibland flera dagar i förväg, för att fixa med skjuts och ledsagare. Och hur fräckt var det på en skala att vara knappt 30 år och beviljad färdtjänst...??! Hahaha... :-) Det är ju liksom bara gamla Edvin och tant Hulda som åker sånt - inte jag inte! :-)
Men men, nu är det som det är och jag är numera tacksam över att ha den möjligheten naturligtvis! Fast det innebär ju fortfarande att jag inte kan göra någonting "impulsivt" längre.
Men IGÅR.. - igår skulle lilltjejen lämnas på dagis hela förmiddagen på egen hand och då minsann skulle undertecknad "lyxa till det" och känna sig oerhört självständig, genom att åka tåg alldeles ensam (för det är ju som så att så fort jag åker färdtjänst eller med någon anhörig, så är det ju just det att jag inte är ensam!) till Helsingborg, ta en fika och därefter gå till "hjärnskrynklaren" innan det var dags att ta halvtolvtåget hem igen för att hämta den lilla hönan.
Nöjd och belåten gled jag in på Fahlmans och beställde en stor kopp kaffe och en kaloririk bulle, medans jag väntade på att H&M skulle slå upp portarna - för en liten snabbis bland deras för dagen nya reavaror kunde jag ju alltid hinna med! :-)
Och jajamensan - jag hann, jag köpte och fortsatte om möjligt ännu mera nöjd och upprymd av min nyvunna frihet och självständighet till min "träff". Där klargjorde jag att jag var tvungen att kila igen en viss tid för att hinna med tåget, vilket inte var något problem. Väl färdig där, styrde jag så stegen mot stationen och fortsatten en trappa ned till perrongen - och såg precis häcken på mitt tåg försvinna ut.........!!! :-(
Gissa om jag blev förbannad, förtvivlad, frustrerad.... Ja, typ allt som finns i känsloregistret! Tåghelvetet hade haft den mycket dåliga smaken att avgå en hel minut för tidigt!!! Och genast försvann allt det mysiga och roliga med min lilla självständighetsdag och istället infann sig som ett brev på posten STRESSEN! För nu skulle jag ju snart vara på dagis och hämta dottern... Så jag slet upp min telefon och ringde till päronen (för dom bor som tur är i Hbg). Gissa om jag blev ännu mera stressad och frustrerad när min far upplyste mig om att modern åkt hemifrån för typ tio minuter sedan för att åka och handla, och naturligtvis har ju inte hon någon mobil (med sig åtminstone. Vad är det med den generationen egentligen?! Tror dom att mobiltelefoner bits eller något??)..... Jaha - så vad gjorde då denna svensken?! Ja, inte hade jag mycket val inte - som värsta "lyxhustrun" fick jag helt enkelt ta en taxi från Helsingborg till dagiset långt ute på vischan. Kostnad? Drygt 500 spänn... Och då var det ändå fastpris! Jipii-kay-jej..... Åt skogen med självständigheten och myset - nästa gång lär jag få ta färdtjänst i alla fall! Men å andra sidan går dom inte heller att lita på... Njae, tåget får nog en chans till - trots allt!
Länge leve friheten och självständigheten - f-n bara att det ska behöva bli så dyrt... :-)
Nåja, om en vecka eller två så skrattar jag säkert åt det... :-)
"För varje minut som vi är arga, förlorar vi 60 sekunder av lycka....."
Igår skulle vara första dagen på resten av mitt liv och inte minst början på min "självständighet"... Jo, gomiddag...
Suck.... Om inte "om" hade varit! Om inte den där eländiga olyckan inträffat för drygt sju år sedan... Om jag bara inte hade mist synen.... Om jag bara hade varit som alla andra, "vanliga" friska mammor och kvinnor...
Å andra sidan - jag kunde precis lika gärna ha dödats vid olyckan och då hade jag inte suttit här alls idag, med mina funderingar! Ej heller hade jag fått uppleva den obeskrivliga glädjen över att få barn - två gånger om dessutom! Nejdå, missförstå mig inte - jag är SÅ oerhört tacksam för att vara i livet och för att jag lärt mig vad som är viktigt och betydelsefullt här i livet, som till exempel kärleken, hälsan - och inte minst barnen :-)!
Hursomhelst - det går dock inte att förneka det faktum att olyckan berövade mig all den självständighet och glädje det innebär att ha körkort och bil och att själv kunna ta sig fram, vart man vill och när man vill. Det är den förlusten som jag sörjer mest än idag... För det är inte alltid kul att behöva planera minsta lilla matinköp ibland flera dagar i förväg, för att fixa med skjuts och ledsagare. Och hur fräckt var det på en skala att vara knappt 30 år och beviljad färdtjänst...??! Hahaha... :-) Det är ju liksom bara gamla Edvin och tant Hulda som åker sånt - inte jag inte! :-)
Men men, nu är det som det är och jag är numera tacksam över att ha den möjligheten naturligtvis! Fast det innebär ju fortfarande att jag inte kan göra någonting "impulsivt" längre.
Men IGÅR.. - igår skulle lilltjejen lämnas på dagis hela förmiddagen på egen hand och då minsann skulle undertecknad "lyxa till det" och känna sig oerhört självständig, genom att åka tåg alldeles ensam (för det är ju som så att så fort jag åker färdtjänst eller med någon anhörig, så är det ju just det att jag inte är ensam!) till Helsingborg, ta en fika och därefter gå till "hjärnskrynklaren" innan det var dags att ta halvtolvtåget hem igen för att hämta den lilla hönan.
Nöjd och belåten gled jag in på Fahlmans och beställde en stor kopp kaffe och en kaloririk bulle, medans jag väntade på att H&M skulle slå upp portarna - för en liten snabbis bland deras för dagen nya reavaror kunde jag ju alltid hinna med! :-)
Och jajamensan - jag hann, jag köpte och fortsatte om möjligt ännu mera nöjd och upprymd av min nyvunna frihet och självständighet till min "träff". Där klargjorde jag att jag var tvungen att kila igen en viss tid för att hinna med tåget, vilket inte var något problem. Väl färdig där, styrde jag så stegen mot stationen och fortsatten en trappa ned till perrongen - och såg precis häcken på mitt tåg försvinna ut.........!!! :-(
Gissa om jag blev förbannad, förtvivlad, frustrerad.... Ja, typ allt som finns i känsloregistret! Tåghelvetet hade haft den mycket dåliga smaken att avgå en hel minut för tidigt!!! Och genast försvann allt det mysiga och roliga med min lilla självständighetsdag och istället infann sig som ett brev på posten STRESSEN! För nu skulle jag ju snart vara på dagis och hämta dottern... Så jag slet upp min telefon och ringde till päronen (för dom bor som tur är i Hbg). Gissa om jag blev ännu mera stressad och frustrerad när min far upplyste mig om att modern åkt hemifrån för typ tio minuter sedan för att åka och handla, och naturligtvis har ju inte hon någon mobil (med sig åtminstone. Vad är det med den generationen egentligen?! Tror dom att mobiltelefoner bits eller något??)..... Jaha - så vad gjorde då denna svensken?! Ja, inte hade jag mycket val inte - som värsta "lyxhustrun" fick jag helt enkelt ta en taxi från Helsingborg till dagiset långt ute på vischan. Kostnad? Drygt 500 spänn... Och då var det ändå fastpris! Jipii-kay-jej..... Åt skogen med självständigheten och myset - nästa gång lär jag få ta färdtjänst i alla fall! Men å andra sidan går dom inte heller att lita på... Njae, tåget får nog en chans till - trots allt!
Länge leve friheten och självständigheten - f-n bara att det ska behöva bli så dyrt... :-)
Nåja, om en vecka eller två så skrattar jag säkert åt det... :-)
"För varje minut som vi är arga, förlorar vi 60 sekunder av lycka....."
Inskolning o mamma-dilemma...
Kan Ni tänka Er?! Min älskade, sockersöta lilla prinsessa (och jag är naturligtvis inte ett dugg partisk..:-)!) har påbörjat inskolning på dagis..!
Och det är naturligtvis inte utan att det svider lite (läs mycket!) i modershjärtat! :-) Hon är ju så liten...
Förvisso nästan hela 20 månader "gammal", men endast 78 cm "lång" och 9 kg "tung"... Utan konkurrens både yngst och minst i ordets bokstavliga betydelse! :-) Aaaa - lilla gumman.... Men - nu har hon varit där fyra dagar! Igår lämnade jag minsann henne "ensam" där i nästan två timmar. Hon blev ledsen när mamma sade hejdå och gick, men det hade gått över snabbt och sen hade hon haft jättekul! Och det är säkerligen till stor hjälp och tröst att storebror också finns på samma ställe, dom två står varandra så otroligt nära! Suck... :-)
Ja, jag är säker på att detta kommer att bli jättebra - för oss alla! Men det är klart att det känns både lite sorgligt och framför allt konstigt... Halleda, vad ska jag nu göra av "all" min tid?! :-) Jag som i drygt fem år nu "bara" gått hemma och ägnat mig på heltid åt barn och hem, får nu plötsligt möjlighet att ägna mig åt "mig själv" och det jag skulle tycka vara roligt eller intressant under femton timmar i veckan - vilken efterlängtad, välkommen men samtidigt oväntad lyx!
Och ska sanningen fram, så lär jag ha jättesvårt att förvalta tiden som jag borde... Sannolikheten att jag istället för att unna mig själv lite kul, kommer att gå härhemma och fortsätta tvätta, städa, laga mat och sakna ungar, är mycket stor..! :-) Men men, jag kommer nog över det. För NU ska JAG ta tag i mitt liv på allvar och skaffa mig nya mål! Nu jäklar ska jag göra allt det där som jag tänkt på och drömt om men inte kunnat eller haft tid till av olika skäl. Vete tusan om jag inte ska börja träna lite också..?! Tjaa - kanske ingen dum idé alls!?
Hmmmm.... Plötsligt känns det inte uppnåeligt längre! :-) Låter snarare som att jag önskar mig ett nytt liv, ett nytt hem, en ny gubbe - ja, hela baletten liksom! Å andra sidan vore kanske inte sistnämnda heller så dumt..?! :-)
Nej, skämt åsido - men jag menar faktiskt det mesta - jag ska verkligen ta tag i minda drömmar och framtidsplaner! Det är NU det gäller :-)! Carpe diem...........
Slutligen - ett par bilder på mina guldklimpar :-)! Första dagen på dagis för Thess, glad och lycklig som alltid! Och på väg dit, hand i hand med sin käre storebror Anthony. Visst är dom väl fina?!
Och det är naturligtvis inte utan att det svider lite (läs mycket!) i modershjärtat! :-) Hon är ju så liten...
Förvisso nästan hela 20 månader "gammal", men endast 78 cm "lång" och 9 kg "tung"... Utan konkurrens både yngst och minst i ordets bokstavliga betydelse! :-) Aaaa - lilla gumman.... Men - nu har hon varit där fyra dagar! Igår lämnade jag minsann henne "ensam" där i nästan två timmar. Hon blev ledsen när mamma sade hejdå och gick, men det hade gått över snabbt och sen hade hon haft jättekul! Och det är säkerligen till stor hjälp och tröst att storebror också finns på samma ställe, dom två står varandra så otroligt nära! Suck... :-)
Ja, jag är säker på att detta kommer att bli jättebra - för oss alla! Men det är klart att det känns både lite sorgligt och framför allt konstigt... Halleda, vad ska jag nu göra av "all" min tid?! :-) Jag som i drygt fem år nu "bara" gått hemma och ägnat mig på heltid åt barn och hem, får nu plötsligt möjlighet att ägna mig åt "mig själv" och det jag skulle tycka vara roligt eller intressant under femton timmar i veckan - vilken efterlängtad, välkommen men samtidigt oväntad lyx!
Och ska sanningen fram, så lär jag ha jättesvårt att förvalta tiden som jag borde... Sannolikheten att jag istället för att unna mig själv lite kul, kommer att gå härhemma och fortsätta tvätta, städa, laga mat och sakna ungar, är mycket stor..! :-) Men men, jag kommer nog över det. För NU ska JAG ta tag i mitt liv på allvar och skaffa mig nya mål! Nu jäklar ska jag göra allt det där som jag tänkt på och drömt om men inte kunnat eller haft tid till av olika skäl. Vete tusan om jag inte ska börja träna lite också..?! Tjaa - kanske ingen dum idé alls!?
Hmmmm.... Plötsligt känns det inte uppnåeligt längre! :-) Låter snarare som att jag önskar mig ett nytt liv, ett nytt hem, en ny gubbe - ja, hela baletten liksom! Å andra sidan vore kanske inte sistnämnda heller så dumt..?! :-)
Nej, skämt åsido - men jag menar faktiskt det mesta - jag ska verkligen ta tag i minda drömmar och framtidsplaner! Det är NU det gäller :-)! Carpe diem...........
Slutligen - ett par bilder på mina guldklimpar :-)! Första dagen på dagis för Thess, glad och lycklig som alltid! Och på väg dit, hand i hand med sin käre storebror Anthony. Visst är dom väl fina?!
Dagen efter...........(d v s 30/3)
Jag (vi!) överlevde!!!! :-) Tro det eller ej, men jag lyckades minsann klara av FÖDELSEDAGEN med stort "F" - tidernas förmodligen mest överreklamerade tillställning, om sanningen ska fram.. :-)
Men faktum är att - även om både jag och sambon tyckte att det var den längsta dagen i mannaminne - vi lyckades genomföra dagen på ett (för vår galna lilla familj :-)!) riktigt snyggt sätt och utan några större missöden eller kontroverser. Med andra ord - det blev en riktigt hyfsad, ja till och med trevlig, dag ändå! Dock förändrar det inte det faktum att vi idag känner oss väldigt lättade.... :-)
Så vad blev nu resultatet av all "planering" och rigorösa förberedelser?? Håll i Er......! Vi gick gemensamt upp (d v s min familj samt svägerska m sambo) och sjöng för födelsedagsgrisen och delade ut presenter. Sen packade vi in alla i bilarna (..igen, vad min familj beträffar. Och jag kan ju säga som så, att INGET av våra tre barn var särskilt roat alls! Minstingen var jättetrött och gnällig, 5-åringen ville bara hem och äta godis och 11-åringen tyckte att utflyktsmålet "sög"...) för att åka till...................................Tropikariet i Helsingborg....! Ja, Ni kan ju höra jublet!? :-) INGET av barnen brydde sig kan jag meddela! 1-åringen förstår inte ens att det faktiskt är "djur" när man ser halvdöda, förstelnade krokodiler, ormar och spindlar i sina "lådor" och 5-åringen har varit där ganska nyligen och dåg därför ingen tjusning i det och 11-åringen..... Ja, han är ju 11 på väg mot 12 :-) och tyckte mest att allt var öken!
Så medan jag och sambo jagade runt efter halvgalna ungar (som gjorde allt utom det som stod på skyltarna lite överallt, nämligen "var tysta och rör ej rutorna"..) och hysteriskt försökte lugna de hyperaktiva pojkarna samt trösta en TRÖTT och hungrig dotter, fick svägerskan med "bihang" samt svärmor strosa runt i lugn och ro. Med andra ord, hela den där idén om att "umgås ALLA och framför allt tillsammans med barnen".... Hmmm - jaa, vissa lever helt enkelt i en utopi! :-)
Hursomhelst - efter att ha varit på Tropikariet åkte så alla var och en hem till sitt, för att piffa till sig inför kvällens måltid (inför vilken jag som tur är, tack vare min underbara lilla mor, hade lyckats ordna barnvakt!). Så efter några timmars vila och vars ett par (som det kändes åtminstone!) välbehövliga drinkar, åkte jag, sambon och äldsta pojken in till Helsingborg och mötte de andra igen för att gå och äta på Oasen. Och det var mycket god mat, dryck och riktigt trevligt! Inte minst, så var föremålet för festligheterna jättenöjd, och det var ju trots allt det viktigaste! :-)
Dock kan man ju med facit i hand lugnt konstatera att det var "Much a´do about nothing". Eller är det bara jag som tycker att resultatet av ett helt års planering blev lite tamt..? :-)
Du klarar mer än Du tror! Och med en sund och positiv inställning så klarar man ganska mycket faktiskt! :-)
Men faktum är att - även om både jag och sambon tyckte att det var den längsta dagen i mannaminne - vi lyckades genomföra dagen på ett (för vår galna lilla familj :-)!) riktigt snyggt sätt och utan några större missöden eller kontroverser. Med andra ord - det blev en riktigt hyfsad, ja till och med trevlig, dag ändå! Dock förändrar det inte det faktum att vi idag känner oss väldigt lättade.... :-)
Så vad blev nu resultatet av all "planering" och rigorösa förberedelser?? Håll i Er......! Vi gick gemensamt upp (d v s min familj samt svägerska m sambo) och sjöng för födelsedagsgrisen och delade ut presenter. Sen packade vi in alla i bilarna (..igen, vad min familj beträffar. Och jag kan ju säga som så, att INGET av våra tre barn var särskilt roat alls! Minstingen var jättetrött och gnällig, 5-åringen ville bara hem och äta godis och 11-åringen tyckte att utflyktsmålet "sög"...) för att åka till...................................Tropikariet i Helsingborg....! Ja, Ni kan ju höra jublet!? :-) INGET av barnen brydde sig kan jag meddela! 1-åringen förstår inte ens att det faktiskt är "djur" när man ser halvdöda, förstelnade krokodiler, ormar och spindlar i sina "lådor" och 5-åringen har varit där ganska nyligen och dåg därför ingen tjusning i det och 11-åringen..... Ja, han är ju 11 på väg mot 12 :-) och tyckte mest att allt var öken!
Så medan jag och sambo jagade runt efter halvgalna ungar (som gjorde allt utom det som stod på skyltarna lite överallt, nämligen "var tysta och rör ej rutorna"..) och hysteriskt försökte lugna de hyperaktiva pojkarna samt trösta en TRÖTT och hungrig dotter, fick svägerskan med "bihang" samt svärmor strosa runt i lugn och ro. Med andra ord, hela den där idén om att "umgås ALLA och framför allt tillsammans med barnen".... Hmmm - jaa, vissa lever helt enkelt i en utopi! :-)
Hursomhelst - efter att ha varit på Tropikariet åkte så alla var och en hem till sitt, för att piffa till sig inför kvällens måltid (inför vilken jag som tur är, tack vare min underbara lilla mor, hade lyckats ordna barnvakt!). Så efter några timmars vila och vars ett par (som det kändes åtminstone!) välbehövliga drinkar, åkte jag, sambon och äldsta pojken in till Helsingborg och mötte de andra igen för att gå och äta på Oasen. Och det var mycket god mat, dryck och riktigt trevligt! Inte minst, så var föremålet för festligheterna jättenöjd, och det var ju trots allt det viktigaste! :-)
Dock kan man ju med facit i hand lugnt konstatera att det var "Much a´do about nothing". Eller är det bara jag som tycker att resultatet av ett helt års planering blev lite tamt..? :-)
Du klarar mer än Du tror! Och med en sund och positiv inställning så klarar man ganska mycket faktiskt! :-)
Fest- eller begravningsstämning..?! :-)
Dessa rader skrev jag i ren frustration i lördagsmorse. Tyvärr har det ju inte gått att komma in på bloggen de senaste dygnen, därför publicerar jag mina texter nu i alla fall! Angående följande rader, så kan jag bara meddela att min sambo har läst texten och han skrattade gott åt det.. :-)
Fest- eller begravningsstämning, ja..?! Hmmm.... Känns snarare som att vara på väg till min egen avrättning. Varför?
Jo, för IDAG sker det! Idag är det "dagen D", den STORA dagen, dagen som alla väntat (läs "bävat") på - dagen då hela världen stannar upp; min svärmor fyller 60...........
Jösses amalia, vilken cirkus och vilken pärs detta är och har varit! Den "stora" planeringen (som naturligtvis den barnlösa och karriärhungriga svägerskan stått för) startade för typ ett år sedan - och resultatet..?! Tjaaa - ganska mediokert tycker jag.. Och allt utom välplanerat och genomtänkt, med tanke på att vi faktiskt har tre barn (1,5 och 11 år varav en av dom med adhd)... Ja, hujedamig! Om det bara kunde bli morgondagen NU istället, så att allting vore överstökat!
Personligen har jag dessutom haft det tvivelaktiga nöjet att vara uppe med barnen sen klockan 5 imorse (detta efter att ha kommit i säng vid midnatt, varit uppe med minstingen halvtvå inatt och därefter legat och lyssnat på sambon´s pratande och skällande som inte upphörde förrän jag svor åt honom, med risk för att väcka barnen.. Och när jag äntligen fått tyst på honom, så hade det snillet glömt stänga alarmet på sin mobil.. Med påföljd att klockan 5 imorse trodde både jag och barnen att det typ brann i huset! Allt emedan gubben lugnt sov vidare förstås...) och haft gott om tid på mig att tänka på och "se fram emot" (= fasat!) dagens prövning. Och vi vet fortfarande inte vart vi ska idag!? Eller jo, förresten - det enda som är säkert är att vi ska ut och äta ikväll. Problemet är bara att den pyttelilla detaljen hade ju festkommittén glömt att informera oss småbarnsföräldrar om... Likaså det faktum att DÅ är minsann inte barnen välkomna och att vi då skulle råka behöva fixa barnvakt - igen - är ju ingenting som någon tänker på. Och föreställ Er "jublet" om inte svärdottern kan vara med på middagen.... Mitt redan skamfilade rykte skulle definitivt göra en störtdykning, utan någon som helst möjlighet till återupprättelse, och min frånvaro oförlåtlig! För någon förståelse för att vi kanske inte kan ordna barnvakt med typ två dagars förvarning är inte att förvänta sig. Ack nej - kan tydligt föreställa mig vilket kackel det skulle medföra, jösses..! :-) "Tänk, vilken förfärlig kvinna sonen och brodern delar tak med! Att hon bara har MAGE att utebli från "drottningens" 60-årsmåltid"!
Jaaa - hej och hå! Kan tänka mig att det är många som avundas mig min prekära situation?! :-)
Nej, nu ska jag gå och käka lite valium och dricka en kanna kaffe - eller kanske jag ska gå "på flaskan" med en gång istället..?! Jag menar, det både bedövar och gör "resan" lite roligare :-)!? Det är kanske inte det alternativ som det övriga sällskapet skulle föredra, men det tål att tänkas på..! :-)
Men nu kära vänner, så börjar det dra ihop sig - sista måltiden är beställd och bikten.. Tja, den har jag ju nyss avklarat... :-)
...... Bit ihop - eller bryt ihop.....! :-)
