Okej... :-(
Vet inte ens var jag ska börja...
Och var är början - och finns det i så fall ett slut...?!
Är jag så svår och obegriplig..?
Jag har många fel och brister,
och ja,
jag har jättesvårt för att ändra i mitt schema...
Har jag planerat och bestämt något,
oavsett om det är för min egen del eller för barnens räkning,
eller för den skull för oss alla,
- så funkar ingenting om någon lägger sig i i elfte timmen och vill rucka på de planerna...
Tyvärr!
För då blir jag personligen stressad,
och sen ska jag dessutom lägga fram förändringarna på ett snyggt sätt till barnen,
och allting slutar alltid på mer eller mindre samma sätt
- vi flippar ut kollektivt en stund, och sen somnar vi i rena förskräckelsen..! :-)
Men vem fattar allt detta..?! Hur kan man någonsin förvänta sig att någon, som inte själv gått i dessa skor, ska förstå...?!
Sorry, känner mig ledsen ikväll - men inser också hur min framtid kommer att - och måste - se ut!
Kärlek!
//Anna
Ensam ÄR stark...<3! För så måste det vara....!
Skolverket nästa...
Okej... Här har jag suttit och verkligen tvingat mig själv att INTE skriva om vissa saker, eftersom skolan är på jakt...
Men nu får det ta mig fasen vara nog!
Förra veckan tvingades jag till en sittning med en av klassföreståndarna plus rektorn, p g a att jag (vilket jag erkänt och bett om ursäkt för!) inte fyllt i ledighetsansökan för A i två (2!?) dagar precis innnan påsklovet...
Blev uppringd och informerad typ 20 minuter innan avfärd att "läraren minsann var tvungen att anmäla mig" till rektorn... Och jag svarade återigen att då fick det ju tyvärr bli så, för det var ju ganska svårt att ändra på vår lilla tripp..!?
Blev kallad till möte med rektorn och kände mig som värsta lilla skolflickan igen... Nu pratar vi eftersittning!!! Dom gick på i ullstrumporna om allt ont som kan hända oss föräldrar om inte våra barn med skolplikt är just där...
Idag har jag fått kännedom om att min son mobbas i skolan, bl a på grund av sina glasögon och så finns det några som vet om hans diagnos (för skolan har ju hela tiden varit emot att vi ska vara öppna med det..!?) och han kallas numera även för damp-unge...!?
Tro mig - you´ve messed with the wrong guy (kvinna i det här fallet, haha!)!!! Nu blir det skolverket nästa!
Och om inte det räcker, så fortsätter jag bara - som den terrier jag är..! :-)
Kärlek!
//Anna
Slutligen blev bönerna hörda... :-)!
Halleluja!!!!!
Ja, det är nästintill en spirituell upplevelse...!
Efter att i fyra år haft upprepade samtal och mer eller mindre livliga diskussioner tillsammans med BUP och skolpersonal, i fruktlösa försök att få skolan att förstå sonens diagnos, begränsningar och behov,
så kom gårdagens Aha-upplevelse (från EN människa på skolan) som en skänk från ovan
- ett mirakel! :-)
Äntligen har någon skådat ljuset och insett att kraven och förväntningarna på sonen måste sänkas,
om han ska kunna mäkta med skolarbetet och samtidigt bevara en liten gnutta självkänsla...!
Både jag och sonen är förstås mycket glada och tacksamma för detta för oss enorma framsteg
- men däremot så hoppas jag av hela mitt hjärta, att det inte ska behöva gå ytterligare fyra år innan nästa försök till att stötta och underlätta kommer!
Kärlek!
//Anna
Denna eviga berg- och dalbana...
Ja, som sagt
alla vi / ni som lever någonstans i diagnosland, vet också vilken oerhörd känslomässig berg- och dalbana det är!
Hur man förbereder, curlar och håller på för att undvika fullständiga kraschlandningar
- ett hårt arbete och förberedande, som tyvärr ändå allt för ofta strandar,
av anledningar man aldrig ens hade kunnat gissa sig till...!
Och så klart är det jättesvårt som förälder att alltid gå på helspänn och försöka läsa av varje litet tecken, varje liten ögonblinkning, för att försöka förutse vad som ska ske härnäst
- och när man då går på pumpen gång efter annan, börjar frustrationen och maktlöshetens fula nuna visa sig...
Inte för att man på något sätt vill ge upp, varken kampen eller såklart sina barn, men för att man känner sig otillräcklig som inte bättre kan hjälpa sina älskade..!
Nu har jag hunnit leva med ett barn i diagnosland i fem år, och jag har lärt mig massor
- men ändå har jag inte lärt mig ett dugg..!
Och med en egen diagnos i vänten och ännu ett barn med trolig bokstavsdiagnos,
så suger jag fortfarande åt mig av all information och inspiration som jag får från alla andra föräldrar och närstående i liknande situationer
- för jag tror inte att vi någonsin blir "fullärda" inom detta område?!
Kärlek!
//Anna
Att finnas är inte samma sak som att leva...<3!
Man är alltid förälder...
Dagens rader tillägnas några som står mig mycket nära... <3
Alla vi som haft lyckan att få barn, och dessutom mera än ett,
vill ju såklart aldrig tro att någonting ska hända våra barn som ställer vårt hela liv på spets
- liksom vänder det upp och ner..!? Även om det nu är något som vi nog alla får känna och uppleva någon gång som föräldrar... :-)
Men lika lite som vi tänker oss när vi blir gravida, att vi en dag ska stå där med delad vårdnad,
lika lite - om inte ännu mindre - tänker vi oss att något av våra älskade barn en dag ska stå där och ha gjort totalt fel val i livet, vilka drar med hela resten av familjen ner i någon form av träsk...
Ett träsk som till exempel kan bestå av droger, massor av lögner, svek, kriminalitet...
Och mitt i allt detta, ska man då som förälder försöka tänka rätt och rationellt och göra det som är mest "rätt" för alla...
Då är min fråga - kan man, med handen på hjärtat, någonsin välja ett barn före ett annat...??!
Man vill ju alla sina barns bästa, no matter what! Och vetskapen om att man "sviker" ett eller flera barn, genom att försöka hjälpa och stötta det vilsna barnet, är självklart inget man önskar...
Men som sagt - vad gör man...?! Man älskar ju alla sina barn ovillkorligt och för alltid! Och det är inte mycket man inte är beredd att göra som förälder, för sina älskade telningar... Rätt eller fel - men vem kan döma, finns det någon som har facit..?!
Kärlek!
//Anna
Det finns bara två bestående gåvor vi kan ge våra barn
- den ena är rötter, den andra är vingar...<3
Nu kör jag... :-)!
Ja, nu jäklar tar jag bladet från munnen (igen)
- nu är det fasingen bra,
nu orkar jag inte knipa igen längre...
Och definitivt inte på grund av att det finns en liten klick ynkliga stackare där ute som uppenbarligen inte har några egna liv, utan helt ägnar sig åt att läsa, analysera, vända och vrida på det jag skriver och få det till någonting helt annat..!?
Hursomhelst
- min fråga för dagen är betydligt tyngre än så...
Vem vet vad som är rätt och fel? Vem säger att det är vi föräldrar som har "rätten till" våra barn, och inte tvärtom...?! Vem kan i ärlighetens namn, till syvende och sist, säga vad som är bäst och det mest rätta för just ett eller annat barn..?! Det finns ju så otroligt många aspekter att ta hänsyn till...
Men den enda rätta och absolut viktigaste borde ju vara det som är mest rätt för barnet/barnen just i det skedet av livet..? Eller...?! Jag är den förste att hålla med om att alla barn har rätt till båda sina föräldrar - och vice versa! Men nog måste vi föräldrar vara lite lyhörda för våra barns önskemål och behov också...?
Ska verkligen statens luddiga "gemensam vårdnad framför allt" styra allt? Och är det verkligen rätt och rimligt att den ena föräldern vägrar se till barnens bästa och istället sätter sitt eget ego och stolthet först och därför till och med går så långt att han/hon slår i barnen att det inte spelar någon roll vad dom säger, tycker, tänker eller hur dom mår, för dom kommer vara tvungna att bo så här för all framtid...?! :-(
Förlåt - det här blev nog väldigt förvirrat, men jag känner mig så fruktansvärt ledsen och frustrerad just nu...
Varför måste barnen alltid betala priset?! Varför kan vi föräldrar - och omgivning - inte lyssna mer på barnens behov just där och då, och även vara införstådda med att det kan ändras igen efter till exempel ett halvår likväl som efter två år..? Och klargöra för de små liven - oavsett ålder - att både mamma och pappa älskar dom lika mycket no matter what och kommer för alltid att finnas där för dom, oavsett vem dom just då bor hos..?
Jag kan inte tänka mig att någon av alla oss föräldrar någonsin skaffade barn och trodde att man en dag skulle separera och därmed dela vårdnaden av barnen på något sätt, det är ju inte så man önskar sig framtiden för varken sig själv eller sina barn! Men om och när det väl händer, så måste väl ändå det viktigaste vara BARNEN och deras bästa - inte föräldrarnas stolthet eller "äganderätt"..?
Suckar uppgivet...:-( Skulle kunna skriva så mycket mera just nu, men blir alldeles för ledsen och uppriven!
Kärlek!
//Anna
En födelsedag vi inte längre firar på samma sätt...
Idag skulle Du, kära Mor, fyllt år,
och många tankar Du från alla nära och kära får.
Tomheten är fortfarande så total utan Dig,
Du är så saknad av oss alla - Du fattas mig!
Vem hade för ett år sedan kunnat tro,
att döden redan då inom Dig börjat bygga bo..?!
Men Du var Ditt vanliga glada, kärleksfulla, omtänksamma, tappra jag,
som ställde upp för oss alla, natt som dag!
Du ville så gärna hos oss få vara kvar,
men sjukdomen ville annorlunda och förde Dig till Far...
Det gör så ont när ett hjärta brister,
när man så mycket kärlek och värme mister.
Och det kommer flera dagar som denna, då saknaden blir extra stor
- men så var Du också one-of-a-kind, ja helt outstanding, älskade lilla Mor! ♥
Grattis på födelsedagen
- Du borde ha fått fira många flera! ♥
Jag älskar Dig - och saknar Dig (er!) oerhört mycket!
//Anna
Nu återtar jag kontrollen... :-)
Med stöd och kärlek ifrån nära och kära,
tar jag åter fram mitt "jäklaranamma"
- nu är det hög tid att av misstagen lära,
att återta kontrollen - vara en god människa och mamma!
Jag vet hur mycket jag kan,
om jag bestämt mig för något och verkligen vill :-)
- för då minsann,
klarar jag det mesta och mer därtill!
Så nu samlar denna kvinnan åter mod och kraft,
för att åter få harmoni i livet
- få tillbaks det jag en gång haft:
att glädjas och l e v a <3 - det är givet! :-)
Kärlek!
//Anna
Varför gör det så ont...?!
Jag antar att jag låter aningen patetisk nu
- jag ska ju föreställa en vuxen kvinna på 40 bast, och är dessutom mamma till två underbara, härliga och förfärliga ungar... :-)!
Men stundtals blir saknaden, tomheten och sorgen så förfärligt stor och total och det känns som att jag tappar andan... Varför måste det göra så ont när hjärtan brister - när en ( eller flera!) av livsträdets grenar bryts av..?!
Jag älskar Er Mor och Far - alltid! <3
Kärlek!
//Anna
Om nu någon undrar över bildvalet, så var det för mig självklart
- min älskade mor älskade sina orkideér och hade ett antal... Jag tog hand om två av dom, väl medveten om att jag aldrig lyckats hålla dom vid liv! Men - det här är en av min mor´s "pinnar" som minsann börjat blomma:-) - känns rätt bra om jag får säga det själv! :-)
Frustrerad... :-)
Ja, kära vänner
- nu är det som så här...
Jag valde att lösenordsskydda min blogg, under tiden jag skulle hitta någon annan plattform att skriva på
- men det visade sig vara svårare än jag tänkt mig och nu pallar jag helt enkelt inte längre... :-)
Så från och med nu skriver jag återigen fritt här, på MIN blogg, under tiden jag letar alternativ.
Men bara så att alla ni vet, som är här och läser av ondo - för att reta er och tror er kunna använda något emot mig, ni kan sluta läsa nu!!!
Till alla Er andra underbara människor vill jag bara säga en sak - jag har saknat Er massor!!! :-)
Jag har sagt det förr och jag säger det igen - det här är min blogg, min ventil, och jag inser att det jag skriver här inte alltid faller i god jord - men jag måste få utlopp för mina tankar och känslor någonstans, och mitt skrivande betyder allt för mig!
Så - I´m back! Hoppas jag har några av Er härliga människor kvar ännu!?
Kärlek!
//Anna
Ledsen, frustrerad - och irriterad...!
Först och främst vill jag tacka för de fina kommentarerna i mitt förra inlägg här, det värmer!
Men tyvärr kan jag meddela att jag ännu inte lyckats få någon psykologtid åt sonen - tidigast slutet på januari kan Bup ordna en... Och skolkuratorn ville inte göra ett försök eftersom vi redan är inne i rullorna på just Bup..!
Åhh, så frustrerande!!?
Och inte blir frustrationen mindre av att under de sista två skoldagarna denna veckan ha hunnit motta fem eller sex samtal från skolan, till följd av sonens uppförande... Och samtidigt som jag blir oerhört ledsen och orolig för sonens skull, så blir jag ärligt talat ganska irriterad på personalen i skolan också!
För nu helt plötsligt så är han jättebesvärlig för dom och vad som än sker, så är det han som får skulden
- då talar vi om samma personal som jag under snart 4 år har försökt få att förstå att han faktiskt har ADHD och bör få hjälp av en personlig assistent, något som dom aldrig tagit på allvar... Förrän nu vill säga!?
Dessutom fick jag besked om att en personal hade "..tagit så hårt i armen på A så att han säkert får ett blåmärke", när han blivit hysterisk och velat springa därifrån... Och som lök på laxen upplyste samma människa oss om att ifall det händer minsta lilla sak till så måste hon anmäla det till rektorn..!!!?
Alltså, jaha...? Det känns som att någon har missat någonting ganska väsentligt här under resans gång...??!
Eller är det jag som curlar för mycket..?! Nej, det tror och hoppas jag inte.
Som sagt, jag försvarar absolut inte sonens agerande den senaste tiden, men en liten gnutta förståelse och empati bör väl ändå finnas med?!
Och, som om jag inte var konfunderad och irriterad nog redan, så berättade min älskade A igår att alla i klassen nu vet om att han har ADHD - och därför kallar dom honom för CP-skadad...
Sanna mina ord - undertecknad kommer att kontakta skolan direkt på måndag morgon och kräva ett möte!!!
Och jag tror banne mig jag ska åka ut och ställa mig och prata till alla barnen i klassen också...
Som jag skrev på FB häromdagen;
Livet är sannerligen ingen dans på rosor för närvarande
- snarare som ett evigt maratonlopp, barfota, på krossat glas...!
Kärlek!
//Anna
Sorg - och skam... :-(
Just nu, i skrivande stund, känner jag mig så oerhört ledsen och uppgiven...
Varför kan inte världen sluta snurra ett tag nu,
låta oss få andas och hämta lite ny styrka och energi,
för att därefter åter möta livet och verkligheten..?!
Efter allt som hänt den senaste tiden, så hade man ju nu önskat att få lite lugn och ro och kanske till och med försöka hitta lite julstämning någonstans..
Men min älskade son har de sista veckorna visat oerhört stora beteendeförändringar, vilket dessvärre inte gått någon människa förbi... Plötsligt blir vi kontaktade av skolan var och varannan dag för saker som A gjort eller sagt..
Och hemma ska vi inte tala om vad som kan ske när han sätter den sidan till - och det skrämmer mig så förfärligt mycket!
Jag förstår att sonens agerande och beteende åtminstone till stor del beror på hans sorg efter sin älskade mormor
- men det är fruktansvärt plågsamt, pinsamt och upprörande... Och värst av allt, är att han plötsligt börjat ljuga och kan se oss vuxna i ögonen och blåneka till något som vi faktiskt har bevis på att han sagt eller gjort..!?
Och hade problemen bara stoppat där hade jag varit glad kan jag säga... Men tyvärr har även andra och betydligt mer skamfyllda incidenter inträffat den senaste tiden och jag känner sådan vanmakt! Hur ska jag kunne hjälpa min älskade pojke förbi detta?!
Jag har varit i kontakt med BUP flera gånger, men de kan inte ordna tid till någon psykolog förrän i slutet på januari... :-( Så nu ska denna kvinnan sätta sig och leta upp någon annan som kanske skulle kunna hjälpa oss - för detta måste vi ju få hjälp med snarast!!!
Usch ja... Livet är sannerligen ingen dans på rosor för närvarande!
Kärlek!
//Anna
Äntligen... :-)
Efter att ha väntat så länge på att få ett kännbart tecken från min älskade Mor,
så fick jag äntligen ett påtagligt sådant inatt... :-)
(fjantiga jag och min älskade lilla mor på min 40-årsdag i våras - oj, vad lyckligt ovetande jag var då...!)
Ja, som Ni säkert förstår så brottas jag fortfarande med den stora tomheten och sorgen av att ha förlorat både mor och far på mindre än två år och såpass hastigt.. Smärtan är fortfarande stor stundtals, men det finns ju så mycket mer att slåss mot..!
Hursomhelst, så har jag varje dag sedan mor gick bort väntat på att få något "tecken" från henne, få känna hennes närvaro på något sätt...
Och igårkväll fick jag ett infall och gjorde något radikalt, med tanke på hur ledsen jag varit så många gånger hemma tidigare.. Men - jag åkte helt enkelt upp till mina föräldrars numera nästan tomma lägenhet...
Jag gick ett varv i lägenheten, fällde några tårar, tände värmeljus och bäddade till mig i deras bäddsoffa och låg och lyssnade lite på radio innan jag lade mig till ro, och jag kände mig faktiskt väldigt lugn och bekväm...
Och så vaknade jag någon gång inatt, och hörde det välbekanta ljudet av min mor´s lätta små fötter smygande över golvet - så som hon alltid gjort för att inte väcka varken oss barn eller barnbarn genom åren när hon ville förvissa sig om att vi somnat <3 - och kände sen hennes ömma smekning över huvudet samtidigt som hon "stoppade om mig" som hon gjort så många gånger när jag var liten, och sedan viskade hon i örat på mig; "Jag har det bra nu min tös". <3
Ärligt talat, så finner jag inte fler ord just nu i skrivande stund - det var en så stark och tydlig upplevelse!
Och idag är det 2 år sedan min älskade Far gick bort...
Kärlek!
//Anna
Ljus och mörker...
Det onda måste finnas för att det goda ska bli synligt...
Ibland ser man allting i svart, men ljuset sägs alltid vara starkare!
Kärlek!
//Anna
En helg i den välkända berg- och dalbanan...
Tjaa - så kan man nog kort sammanfatta det..!
I fredags hämtade jag mina älskade "småttingar" :-)
- men hade innan dess hunnit bli uppringd av sonens klassföreståndare, som informerade mig om att sonen inte alls varit sig lik under veckan, varit aggressiv, tuff och bråkig... Inte alls likt honom, eftersom det liksom varit min ljusglimt hittills att han inte börjat bråka i skolan. Förklaring till detta..?! Njae... Av honom får man ingen och själv kan jag bara spekulera... Kan det vara hans reaktion på att hans älskade mormor inte finns kvar hos oss längre? När jag berättade för honom i slutet på sommaren om hennes cancer för att försöka förbereda honom, så svarade han med att under en vecka eller två vara väldigt arg på och gentemot sin mormor... Eller så kanske det är så att starkare viljor på skolan insett hur lätt det är att övertala honom till att göra skitjobb..? Och så kan det ju även handla om det "enkla" faktum att han faktiskt blir äldre, det händer saker i både kropp och hjärna - kombinerat med det faktum att han faktiskt bor i två helt olika hem med allt vad det innebär..? Men vem är jag att gissa, jag är ju bara hans mamma och varken läkare eller psykolog..!
Hursomhelst, jag hämtade två lyckliga men trötta barn och gick hem - sonen var uppspelt eftersom han skulle på disco på kvällen och dottern var allmänt trött och gnällig, som hon alltid är efter de långa dagarna hos pappa. Så jag hade fullt upp att försöka hålla dotterns allt utom ljuvliga humör i någorlunda schack, innan det var dags att skicka iväg sonen. Dessvärre ringde "discovakterna" upp mig efter bara en timme och jag hörde min sons förtvivlade gråt i bakgrunden, då hade han ramlat och slagit sitt knä... Och jag som inte själv kan/får köra bil och hade ordnat samåkning med en av klasskamraterna, fick jag jaga tag i min kära syster (vad skulle jag gjort utan henne?!) och be henne hämta hem honom åt mig.. Suck! Och som ni säkert kan räkna ut, så blev ju kvällen i och med detta inte som något av mina barn tänkt sig och de somnade inte förrän närmre tio på kvällen... :-(
Dock är ju dottern alltid första natten hos mig inställd på "pappa´s tider" och vaknade halvsex på morgonen... Allt utom utsövd! Vilket förstås fick till följd att lördagen inleddes på samma tråkiga, bråkiga, hyperaktiva sätt som fredagen avslutats.
Därefter förflöt några timmar ganska smärtfritt, eftersom jag passade mina älskade "extra-pågar". :-)
Men - i samma stund som de hämtades vid 16-tiden och jag och mina telningar skulle gå och handla lite lördagsgodis, så briserade bomben... Och då pratar vi atombomb...! Och inför skräckslagna ögon (och öron!) fick A det värsta utbrottet jag hittills upplevt - han skrek hysteriskt, nästan djuriskt, slängde sig vilt omkring på golven, för att sedan börja kasta saker... Han siktade och slängde bl a tre cykelhjälmar efter mig, sprang ut och fortsatte sin bärsärkagång; han sparkade sönder grillen, fick tag i en sopkvast och slog så hårt och många gånger att delar av stammen flisades och kvasten gick sönder och därefter avslutade han med att försöka träffa mig även med resterna av kvastskaftet... :-(
Slutligen, efter vad som kändes som en evighet (inte minst för tålamodets skull!), övergick raserianfallet istället till förtvivlad gråt som tog mig mer än en timme att dämpa...
Usch, älskade lilla hjärta - man undrar ju vad som händer inombords och vad som rör sig i tankarna..?!
Och trots att man själv försöker bevara lugnet och ha tålamod, så är man trots allt till syvende och sist bara en människa och har någonstans en smärtgräns.
Att dessutom lillasyster testar gränser värre än någonsin och visar allt fler tydliga tecken på att även hon befinna sig någonstans i diagnosland, gör ju inte precis saken lättare..!
Framför allt inte när man själv dessutom precis avslutat den egna utredningen och nu bara inväntar resultatet av denna... :-)
Haha, vilken familj! My god... :-) Kan ju inte annat än bli helt fel och galet emellanåt!?
Kärlek!
//Anna
