annalandinnilsson

Någon´s sol går ner,
och vissa saker blir aldrig sig riktigt lika mer...
Men även om vägen är både lång och svår,
avtar smärtan till slut och blott de goda, vackra minnena består...!

Kärlek!
//Anna

Eftersom jag delade med mig av vad jag sade till Far vid hans kista för mindre än två år sedan,

så tänkte jag här dela med mig av det jag läste upp för min älskade lilla Mor igår...
Det blev en oerhört fin begravning även denna gång, som denna gång handlade såklart allra mest om Mor,
men enligt hennes egna önskemål så handlade den väldigt mycket om Far och deras kärlek också.
Mina älskade barn var också med,
och om Ni visste hur stolt och imponerad jag var över dom!
Älskade lille A satt gravallvarlig med stora, fundersamma ögon hos sin ena kusin genom hela akten och lilla T satt blickstilla hos Kärleken hela tiden
- och jag lyckades hålla mig ganska samlad under talet till Mor vid kistan,
ända tills min fine, känslige lille A - som dessutom hade så speciella och starka band till sin mormor - brast ut i förtvivlad gråt precis framför mig...
Men vi lyckades alla fullfölja dagen och jag är säker på att Mor var jättenöjd och att Far stod på andra sidan och väntade på henne - så tolkar åtminstone jag det starka solljus som plötsligt i slutet av akten trängde sig in genom fönsterna och gjorde så att kistan liksom badade i ljus... :-)
Hursomhelst, för Er som vill, så följer nu de rader jag läste för Mor vid begravningen igår...

Käraste, mest älskade Mor…!

Jag kan inte förstå att jag återigen står här för att ta farväl av en mycket högt älskad förälder - Dig, min kära lilla Mor.
Det är ju alldeles för kort tid sedan vi stod här tillsammans med Dig och tog farväl av Far… Och det gör så otroligt ont!

Du var så mycket mer än en Mor
- Du var min bästa vän och stora förebild! Det fanns ingenting som Du inte kunde göra, Du var alltid glad och hade alltid tid över till vem som än önskade det.

Hos Dig fick vi alla värme, omsorg och kärlek närhelst vi behövde
- Du gav och gav, men verkade ändå alltid ha lika mycket kvar att dela med Dig av,
men aldrig någonsin begärde Du någonting I gengäld. Du satte alltid allt och alla framför Dig själv och Ditt eget bästa,
utan att någonsin klaga - vilket Du faktiskt hade varit I Din fulla rätt att göra mer än en gång!
Men det var sådan Du var som person - fullständigt oegoistisk, godheten personifierad och så oerhört omtyckt och älskad av alla som någonsin hade förmånen att få träffa Dig.

Det finns inte ord som räcker till för att beskriva vilken fantastisk och underbar människa Du var Mor!
Du var en helt underbar maka, mor, mormor, svärmor, gammelmormor, syster och medmänniska! Och att en så liten människa som Du kunde ha ett så ofantligt stort hjärta är såväl anmärkningsvärt som imponerande!

Du mötte Far när Ni ännu inte var mer än barn och han var Ditt livs kärlek
- vad gjorde Du inte för såväl honom som oss genom åren!
Och även om det kom och gick motgångar, så fortsatte Du alltid tappert att streta på utan att klaga, vilket Du också försökte lära oss töser; .."att ingen blir lycklig av att Du visar om Du mår dåligt".
Och det är ju sant Mor! Men sanningen är också, att jag aldrig någonsin kommer att bli som Du, hur gärna jag än vill
- det är en omöjlighet att ens komma I närheten av Din kaliber!

Jag var minstingen av Dina töser
- och än idag, som vuxen och med egna barn,
var jag fortfarande "lilla Anna",
"den lilla", som Du och Far alltid brydde Er lite extra för. :-)

Åh älskade Mor
- det finns så mycket jag vill säga och så otroligt mycket som jag (vi) kommer att sakna;
Din ständiga och ovillkorliga kärlek såklart, men också alla förtroliga samtal och kloka råd - Du hade alltid svaren på alla våra frågor.
Alla Dina telefonsamtal, alla efterlängtade besök och små lappar som Du skrev till oss,
Din fantastiska matlagningskonst och alla goda bakverk
- men framför allt kommer vi att sakna Din aldrig sinande kärlek, Din outtömliga värme och omtanke
och Ditt enorma hjärta!

Hur jag än vänder och vrider på detta,
så finns det blott två saker som är goda I det som skett
- Du behöver inte plågas längre,
och äntligen får Du vara tillsammans med Far igen,
Din store, goe man som Du själv brukade säga. :-)

Det är så svårt att avsluta dessa rader till Dig,
jag vill ju så gärna tro att jag fick prata med Dig igen…!
Tack för allt som Du gett och gjort för oss alla genom åren Mor!
Du finns för alltid kvar hos oss, I hjärta och tanke
och aldrig ska vi sluta älska Dig!
Hälsa till Far ifrån oss, jag är övertygad om att Ni vakar över oss alla!

Din dotter Anna 2011-10-24

... Och återigen, av hela mitt hjärta,

T A C K till alla Er underbara släktingar och vänner från när och fjärran,

för allt stöd och all omtanke till oss alla!

Kärlek!

//Anna

Idag gick någonting sönder inom mig, på riktigt
- trots att jag visste intellektuellt, så försköt jag det...
Men idag blev det slutgiltigt och verkligt allting
- och någonting inom mig gick totalt i spillror,
och det kommer aldrig att kunna lagas.
Jag vet att jag kommer att må bättre och att jag / vi alla kommer att fixa detta,
men de facto är att någonting inom mig nu har gått sönder och det finns inget superlim i världen som kan ändra på det, dessvärre...!
Så från och med nu, kommer ingenting någonsin att bli sig riktigt likt igen,
och nu blir det till att sopa ihop alla skärvor av det som ska föreställa mig själv,
försöka pussla ihop alla bitarna åtminstone någorlunda igen,
och påbörja det nya livet - det utan mina älskade föräldrar och klippor.
Det kommer att bli svårt, det kommer att ta tid
- jag kommer fortfarande att gråta floder stundtals och forsätta ha svårt att acceptera det fullt ut under lång tid...
Det kommer att göra ont, det kommer inte att bli lätt,
men värst av allt just nu är den totala tomheten som infann sig nästan direkt efter att begravningen var avslutad... :-(
Samtidigt så vet jag någonstans inom mig att vi kommer att fixa även detta
- men som sagt, ingenting blir någonsin som förut igen,
och det är det som gör så ont...!

Kärlek!
//Anna

Jag beklagar verkligen att mina rader här för närvarande är allt utom upplyftande...
Men skrivandet är för tillfället min enda ventil för att försöka hantera och orka bära smärtan.
Och ont gör det, så förfärligt ont, både fysiskt och psykiskt och flera gånger om dagen känns det bokstavligt talat som att jag ska gå sönder fullständigt... Smärtan är så total!
Jag kan inte förstå att min älskade lilla Mor aldrig mer kommer att ringa mig,
att hon aldrig mer kommer hit för att träffa sina "små godingar" som hon ofta kallade barnen.
Aldrig mer kommer Anthony få sova över hos sin älskade mormor och mysa tillsammans som bara dom kunde,
aldrig mer kommer Thess att kunna rusa in i mormor´s famn, linda sina små armar om henne och berätta hur mycket hon älskar henne
- och aldrig någonsin mer kommer jag själv att få krama min lilla Mor och själv få berätta hur mycket jag älskar henne och hur mycket jag uppskattar allt som hon gjort för oss alla, hela livet...!
Och jag kan absolut inte föreställa mig att jag om bara några dagar ska ta ett sista farväl av Mor,
stå vid hennes kista och försöka uttrycka min stora kärlek, tacksamhet, saknad och sorg...
Just nu känns det som att smärtan aldrig kommer att lindras... !?

Åh, älskade lilla Mor - vad ska jag göra utan Dig?!
Du var min stora förebild, min klippa,
och jag saknar Dig så förfärligt mycket!
Aldrig ska jag sluta älska Dig!

//Anna

Ja, tro det eller ej
- men just nu kan inte ens jag finna orden längre...
Jag befinner mig mitt i en mardröm som jag varje dag, varje timme, varje andetag,
hoppas att jag ska vakna ifrån...
Men - så är det ju inte...
Och det gör så j-a ont!!!
Den ständigt pågående kampen mellan ljus och mörker gör sig återigen påmind...

Kärlek till Er alla fina!
//Anna



Aldrigheten är det värsta.... :-(