Helt apropå...:-)

Apropå vad som skrevs och diskuterades på min fb häromdagen,
så vill jag bara kort anknyta till detta...
Har just sett en dokumentär på tv4 Fakta, där bl a två unga killar hade råkat ut för svåra mc-olyckor,
och jag kan väl säga att det väckte en del minnen...
Dom, liksom jag, överlevde mot alla odds
- men det gick ingen spårlöst förbi...
Skräck, dödsångest, vetskapen om att man stirrat döden i vitögat...!

Och jag vet att jag själv hade ett val den där jävla dagen, den 18 februari 2001,
jag behövde inte hoppat upp på "bönpallen"
- men det gjorde jag, eftersom jag var naiv nog att tro att han som körde hojjen lyssnade på och tog hänsyn till vad jag sade och önskade...
Nu var ju inte så fallet och kraschen var mer än brutal - men jag överlevde!
Dock ledde det till att mitt liv för alltid förändrades på flera sätt,
och det som faktiskt varit svårast att försöka förlika sig med är att ha mist min självständighet
- för den självständigheten man har när man har körkort och egen bil, går inte att jämföra med något annat!
Smärtorna av skadorna jag ådrog mig kommer jag alltid att leva med och dom är hela tiden närvarande
- men att däremot inte längre kunna njuta av lyxen att själv kunna köra var jag vill, när jag vill och hur jag vill...
det suger bigtime!:-(

Med det sagt vill jag bara tillägga till de som av någon anledning trott att jag hade bil och körkort för typ 6-7 år sedan - det är rena önsketänkandet för mig! :-) För jag har varken fått eller kunnat köra bil sen den dagen för snart 11,5 år sedan...!

Kärlek!
//Anna

Resan har börjat... :-)



Jag är stolt över mig själv...! :-) Även om jag mår allt utom bra...
Men jag har nu klarat en hel vecka utan mina tunga smärtstillande mediciner (som jag för övrigt
intagit under tio år...) - och jag har gjort det helt på egen hand!
Och tro mig - det har varit tuffa dagar, och är fortfarande. Men jag har påbörjat min resa,
och faktiskt kommit en bra bit på vägen!
Och även om smärtorna är många och ihållande och trötthet, yrsel och illamående ständigt närvarande,
så är jag faktiskt mycket stolt över mig själv just nu :-). Däremot kvarstår många frågor om framtiden,
men det ska säkert gå att lösa även det - det värsta är ju trots allt redan gjort!
Jag kommer framöver att delge Er mina tankar, känslor och upplevelser från den senaste veckan
- det har milt uttryckt varit ett helvete...!
Men nu är jag ute på andra sidan och kippar luft,
och det känns fantastiskt! :-)

Kärlek!
//Anna


Snart gryr en ny dag...



Jag har bestämt mig och tagit steget
- jag har hoppat
och det finns inget skyddsnät...
Ett medvetet val,
som jag står för helhjärtat men kanske inte inser innebörden av.
Jag inser att kampen såväl fysiskt som psykiskt kommer att bli svår,
men hur svårt och besvärligt är jag ännu inte helt införstådd med..
Men jag ska bli
fri,
återta makten över mig själv och mitt liv,
och se på världen genom nya ögon - i ett klarare ljus.
Jag är mitt uppe i kampen,
men en ny dag ska gry...! :-)

Kärlek!
//Anna


En vit käpp...

Läste häromdagen en intervju om en kvinna som heter Katarina Hahr, vilket väckte en hel del minnen och känslor.
Denna kvinna förlorade nämligen även hon synen i vuxen ålder, närmare bestämt när hon var 31 år. Och hennes första tanke efter den sista och misslyckade operationen var; "Hur ska jag kunna leva ett värdigt liv när jag bara kan se ljus och mörker?" Men hon har lyckats mycket väl och bland annat gjort dokumentärerna "Blind" och "Jag ser inte mitt barn".
Och det finns mycket i hennes berättelse och beskrivningar som jag kan identifiera mig med och känna igen mig i.
När jag råkade ut för min olycka så var just synbortfallet det som gjorde att jag för ett ögonblick tappade livslusten - för vad hade livet för mening om jag inte längre kunde se allt vackert omkring mig, om jag inte kunde se det jag skrev eller läsa en bok för att inte tala om känslan av att förlora min självständighet, att inte få och kunna köra bil mer, en frihet som jag alltid värdesatt högt och njutit av...Och även om just den känslan än idag kommer över mig emellanåt, så lyckades även jag samla ihop mig och insåg att jag fortfarande skulle kunna göra det mesta av det jag värdesätter högst. Till exempel går det ju alldeles utmärkt att skriva lmed hjälp av datorn och böcker finns numera i lika stort utbud i form av ljudböcker.
Dessutom har jag haft tur på så sätt, att den lilla synrest jag har kvar på vänster öga har jag genom åren lärt mig utnyttja maximalt, och klarar mig därför riktigt bra, åtminstone så länge det är på "känd mark".
Ångesten och sorgen man känner och att man förlorar tron på sig själv och huruvida man någonsin ska kunna leva ett normalt liv igen, är bara några exempel på våra gemensamma tankar och känslor.
En annan gemensam nämnare är omvärldens reaktion då man, efter att ha bearbetat alla motstridiga känslor, tankar och ångest och bestämt sig för att våga sig ut i livet igen, tar sig fram med en vit käpp...
För inte nog med att människor stirrar utan vad värre är, är att allt för många människor tydligen drar ett likhetstecken mellan "blind" och "dum i huvudet" - typ att eftersom man mist synen, så måste man per automatik även ha mist förståndet..?! Att man på något sätt omyndigförklaras, och det är liksom okej att främmande människor plötsligt dyker upp och tror att man inte kan någonting alls eller helt enkelt stirrar ut en, eftersom de inte tror att man förstår och märker... Herregud - om ett sinne försvinner eller försvagas, så förstärks ju alla andra!
Men tyvärr är det ju så vårt samhälle allt för ofta ser ut - om personen i fråga inte har ett tydligt, fysiskt handikapp, så ifrågasätts man hårt av omgivningen. Men om man å andra sidan tar sig fram till exempel med en blindkäpp eller rullstol, så är det tyvärr också allt för många som omyndigförklarar en. Och det var också skälet till att jag valde att lägga undan min käpp - självkänslan var dålig nog utan att folk stirrade ut mig, och istället låste jag under en lång tid in mig ooch drog mig allt mer undan. Numera har jag återtagit kontrollen över mitt liv, och rör mig relativt obehindrat - men naturligtvis finns det människor som störs även av det, och det är bara att inse att hur vi än väljer att göra med våra liv så kommer det alltid att finnas någon i omgivningen som ifrågasätter eller dömer - tyvärr...
För det är inte alltid lätt att nonchalera människors dumhet och kommentarer,
eller att finna styrkan att tro på sig själv och de val man gjort,
men vi måste tro - vi har ju bara ett liv! :-)

Kärlek!
//Anna

Ta inte livet för allvarligt
- du kommer ändå inte levande ur det... :-)


Tack min ängel... :-)



För tio år sedan vid denna tiden var jag lyckligt ovetande om vad morgondagen skulle föra med sig...
Jag var 29 år och hade just flyttat tillbaks till mitt älskade Skåne, efter ett antal lärorika år på andra orter i landet,
och lyckats få en riktigt bra tjänst på ett större företag. Dessutom hade jag fått tag i en riktigt fräsch lägenhet, och det bästa av allt var förstås att åter bo nära familj och vänner - inte minst efter att bara några månader tidigare sånär mist min far... Då känns 60 mil som en evighet bort!

Hursomhelst - just där och då tedde sig min framtid ljus och mitt största bekymmer var min förestående 30-årsdag och den enorma 30-årskrisen denna medförde...
För mitt absolut största problem där och då, var dels att jag fortfarande inte nått mitt mål som författare / journalist, men framför allt det faktum att jag vid 30 års ålder fortfarande skulle vara såväl singel som barnlös...
Ganska små och patetiska bekymmer, för föga visste jag vad ödet hade i beredskap till mig... Inte trodde jag i min vildaste fantasi, att jag bara timmar senare skulle stå med ett ben på den andra sidan, och för alltid komma att omvärdera både mig själv, mitt liv och mina funderingar fundamentalt...

Jag hade förvisso alltid varit typen som levde livet i full fart och skojade och höll med vänner om att man skulle leva snabbt, dö ung och bli ett vackert lik... MEN - jag tror inte många av oss som sagt eller ens tänkt den tanken, faktiskt tvingats se sanningen - och döden - i vitögat...?

Än idag, exakt 10 år senare, minns jag känslan och den oerhört obehagliga och bisarra vetskapen om, att i samma stund som XX drog upp hojjen på bakhjulen och därefter gasade upp i cirka 250-300 km/h, att det inte skulle sluta bra... Och att det enda valet jag faktiskt hade var att ändå försöka, krampaktigt, hålla fast vid honom - men framför allt vid LIVET...!

Därför har jag avlagt ett löfte till mig själv; aldrig mer vill jag se livet passera revy, utan att känna att jag försökte leva det och göra det bästa möjliga av det!
Aldrig mer vill jag ångra det jag inte gjorde, sakna det jag inte fick eller känna sorg över allt jag inte hann se och uppleva!
Sen vet ju även jag, att man aldrig blir fullärd eller mätt på varken kunskap, kärlek eller livet
- men om man åtminstone inom sig vet och känner, att man gjort det bästa möjliga av livet och försökt njuta av det och vad dagen erbjudit, så tror jag att man ändå någonstans kan känna sig, om inte nöjd, så åtminstone lugn någonstans..?

Och jag har verkligen gjort så gott jag kunnat dessa tio åren, för att göra och uppleva det som betyder mest för just mig.
Förvisso har ju olyckan gett mig vissa funktionshinder, som begränsar mig och i vissa fall hindrar mig från att leva mina drömmar fullt ut... Men - jag har lyckats bli mamma, inte bara en utan två gånger :-)!
Och för att försöka bibehålla (?) förståndet då sömnbrist, ständig smärta och känslan av att inte vara behövd eller till nytta någonstans, försöker jag leva i nuet och ägna mig åt det som betyder mest för mig och det som får mig att må bra i själen;
mina barn, mitt skrivande och mitt fotograferande. :-)
Dessutom försöker jag ge så mycket jag kan av kärlek, värme och omtanke till min omgivning
- för om något skulle hända mig, så vill jag vara säker på att de vet hur mycket de betyder och hur mycket jag älskar dom (..If tomorrow never comes...).

Så här tio år senare kan jag väl kortfattat bara säga så här;
jag är så oerhört tacksam för min andra chans till livet, och för allt underbart dessa tio åren fört med sig
- allting till trots! :-)
Jag vet (och har dåligt samvete!) att jag tyvärr klagar emellanåt
- men när jag tänker på alternativet, så har jag ett riktigt bra
och faktiskt ganska fantastiskt och inte minst rikt liv!
Allt tack vare min ängel... :-)

Carpe Diem!
//Anna



Jantelagen...?!



Jaha - har man en bra dag så nog fan regnar det...! :-)

Efter gårdagens något negativa rader, så längtade jag efter att få meddela att nu är allting bara bra igen! :-)
Och det är det också - egentligen... :-)
Men så fick jag ett brev idag, ifrån försäkringskassan...

... Tror folk verkligen att mitt fucking liv är en dans på rosor..?!
Att jag badar i pengarna som en sjukpension ger, njuter av smärtorna som håller mig vaken om nätterna och mer eller mindre drogad om dagarna..?!
Tror dom inte att jag skulle gett allt för att få min självständighet tillbaka, och åter få köra bil på egen hand och slippa vara beroende av färdtjänst och / eller andra människor så fort det dyker upp ett nytt läkarbesök i almanackan?
Och finns det verkligen någon som tror, att det är särskilt roligt, givande, stimulerande och inte minst socialt positivt, att "bara gå hemma" som väldigt många så fint uttrycker det..?
För i så fall kan jag meddela att så  är INTE fallet..!

Humöret är inte direkt på topp alltid när man lever med ständiga smärtor och konstant sömnbrist.
Ej heller mår självkänslan  särskilt bra alls, av att inte vara behövd eller till nytta någonstans utanför hemmet,
eller till följd av det faktum att jag faktiskt i samband med olyckan berövades en stor del av min självständighet och ingenting av allt detta gör direkt att självförtroendet heller frodas...
Dessutom är det knappast fördelaktigt för kroppen och hälsan, att ständigt medicinera en massa...
- för att inte tala om känslan av att vara som "en tidsinställd bomb" p g a bråcket som sitter på ett av mina halskärl,
eller den ständiga risken för nya proppar och livslång, blodförtunnande medicin..!

Men men - som sagt
- den som tor att det är en dans på rosor och uppenbarligen avundas mig,
får gladeligen leva mitt liv i en vecka med allt vad det innebär
från de egna krämporna, alla mediciner, oron för ekonomin och två små barn i bokstavsland...

Då är det kanske inte så konstigt, att jag för att bevara någon värdighet och en gnutta förnuft,
försöker göra det bästa av mitt liv och ägna mig åt sådant jag ännu kan
och som jag dessutom finner mening och glädje i..?!

Så förlåt för f-n, att jag inte lägger mig ner och dör,
eller vältrar mig i självömkan...
Istället valde jag att leva det livet jag har,
Så gott jag kan och fullt ut! :-)

Kärlek!
//Anna


Nu...



Idag har smärtorna övertaget... :-( Det är i de stunderna de små och vackra sakerna betyder allra mest!

Lev nu och här
- vem vet vart ödet oss bär?
Igår är förbi,
imorgon är då,
lev i sinnet fri,
närvarande och här, de oförglömliga ögonblicken bestå.

Kärlek!
//Anna


Ont - det gör ont...

...men det går...
Dock med nöd och näppe! :-)
Jag brukar inte vika mig,
och jag brukar heller inte låta smärtorna knäcka mig
- men just nu är det bra nära...
Varför i h-e skulle jag vara så dum att sabba mitt knä - också..?!

Jag förbannar mig själv flera gånger dagligen, jag lovar..!
Som om jag inte hade smärtor nog!
Suck...
Nu är det bara att "face it" - och det suger...-(
Inte alls vad varken jag, kroppen eller mitt liv i allmänhet behövde...!

Men - som min käcke läkare sade idag när jag grät av smärta under övningarna;
Du har en jäkla vilja Anna, det märks!

.... Och ja - det har jag! På gott och ont kanske..!
Det är enbart min vilja som fått mig hit - utan den hade jag inte levt,
Och den sabla viljan får mig till mycket
- många, många bra saker,
men även till mer korkade saker... :-)

Som nu, med mitt knä...
Hade jag haft den blekaste av vad den lilla fotbollsturneringen skulle göra med mig och min framtid,
så hade jag ALDRIG offrat mig som jag gjorde.!

Just nu suger det...
Jag är SÅ less på smärtor!

Men tro mig - jag kommer tillbaks!

Kärlek!
// Anna.


I´m alive! :-)



Det är en dag som alla andra, men ändå inte...
Och det är ju ganska talande, för att inte säga "passande",
att jag just denna morgon vaknade med fler och värre smärtor än vanligt
samtidigt som huvudet var fyllt av tunga tankar.

Idag när man tittar ut, är det grått, mulet och friska vindar,
ett antal minusgrader, det ligger snö sen ett par månader tillbaka
och det är dessutom utlovat mera snö de närmsta dagarna.
Den där eländiga söndagen, idag för exakt nio år sedan,
var det vår i luften - torra fina vägar, strålande solsken och ganska många plusgrader...

Ja, det är onekligen med blandade känslor som jag tänker tillbaka,
jämför mitt liv då och nu...
Så mycket ont olyckan förde med sig,
de fysiska och psykiska ärren är flera och livslånga.
Men så många fantastiska, positiva och bra saker som jag också fått
vara med om de här åren!

Jag lever
- och det känns alldeles fantastiskt underbart!
Men det är ingen självklarhet längre...

Det är idag alltså nio år sedan mitt "gamla" liv,
och de värderingar och den livsstil som hörde därtill tog slut,
och därmed även nio år sedan jag slutade ta saker
- men framför allt livet -
för givet..

Visst finns mirakel.. :-)

Carpe diem!
//Anna





Ett annat liv...


För åtta år sedan försvann en frisk, glad, utåtriktad och självständig kvinna för alltid,
i samma stund som idioten som körde mc:n kraschade i 250 km / h rakt in i en jeep...
Det sägs förvisso att man alltid har ett val och det hade även jag den där dagen -
jag valde själv att hoppa upp på "bönpallen".
Men däremot trodde jag inte den skulle göra skäl för sitt namn så bokstavligt, när jag ögonblicket senare bad till högre makter att skydda mig, när jag märkte hur tölpen tänkte framföra mc:n med mig bakom på...
Och just där och då hade jag inte något val över huvud taget - det enda jag kunde göra var att försöka
klamra mig fast och hoppas på det bästa..

Och att mina böner faktiskt hjälpte - att jag definitivt hade en skyddsängel vakande över mig den där dagen,
det vet vi ju vid detta laget! :-)
Och tro mig - jag är så förfärligt tacksam över att vara i livet och känner stor ödmjukhet inför min andra chans,
det är ju inte alla som föräras den turen, jag vet..

Men det händer ibland ändå att smärtan, ångesten och ilskan blir för stor och måste få komma ut en sväng.
Och det som oftast utlöser det, är när jag möter fördomsfulla och / eller oförstående kommentarer och människor.
För det finns många som misstror mig, folk som på fullaste allvar tror att jag skojar / ljuger om hur dåligt jag ser eller hur ont jag stundtals har..

Ärligt talat - vad skulle jag rimligen ha att "vinna" på att hitta på något sådant?!
Finns det verkligen någon som tror att jag tycker det är det minsta fräckt att bli sjukpensionär vid 30 års ålder, att vara beroende av färdtjänst för att kunna åka och handla, att ha förlorat självständigheten och ständigt bli ifrågasatt som mamma (för DÅ minsann tror folk plötsligt på mina handikapp och undrar om jag verkligen lämpar mig för mammarollen!), att inte få eller kunna arbeta och få någon social stimulans utanför hemmet eller för den sakens skull leka kundvagnsrally med ett gäng pensinärer mellan nittio och döden när pensionen betalas ut den 19:e varje månad?!

För OM nu någon tror att jag tycker det är kul på något sätt, att jag njuter av det och "bara går hemma och har det bra" - så kan de inte ha mera fel!
Däremot förstår jag att människor undrar en del och inte minst tycker det är märkligt att jag "ser så frisk ut", med tanke på de skador jag har. Men det finns ju som bekant så många sätt att framföra sina synpunkter och frågor på!
Dessutom är det ju så, att bara för att man har ett osynligt handikapp så betyder ju inte det att det inte finns där! Något som jag som mamma till ett barn med NPF också är smärtsamt medveten om...
Bara för att en sak inte syns så innebär det inte per automatik att det inte finns där...

Hursomhelst - idag, åtta år senare, så är jag en annan och förmodligen bättre kvinna än vad jag varit om inte olyckan hade inträffat. Att det onda måste finnas för att det goda ska bli synligt är för mig väldigt tydligt och på sätt och vis är jag tacksam för det jag lärt mig via olyckan, även om det var en onödigt hård väg att gå. :-)

Mitt liv har fått en helt ny mening och jag håller på att skapa mig en ny framtid och tillvaro, omgiven av människor jag tycker om medan jag gör saker som jag mår bra av - och framtiden andas glädje, hopp och kärlek igen!

Att jag finns
är inte samma sak som att jag lever..
Och jag Ä R och jag l e v e r ! :-)

Kärlek!
//Anna

"Börja nu att leva
och räkna varje dag som ett liv för sig.. "(Lucius Annaeus Senneca 4 f Kr - 65)

Glöm inte rösta inför Mammablogg Galan!

Jag lever! :-)

Tack - ALLA - för stöd, kärlek och uppmuntrande ord!
Och visst, jag har väl kämpat - men att jag klarat mig så bra genom allt är tack vare min envishet och all kärlek och stöd som jag haft och har i familj och vänner.

Och till min kära syster (apropå vad Du skrev i Din kommentar till föregående inlägg) - jag förstår att Ni var lättade över att jag var så "hel" när Ni besökte mig på intensiven! Men problemet med mina skador var ju just det - att de inte syntes, att de främst satt invärtes, vilket gjorde att inte ens läkarna insåg vidden av skadorna förrän två veckor senare.
Inte ens ett dygn efter olyckan, då jag i samband med ett migränliknande anfall förlorade större delen av synen även på vänster öga, vidtogs några större åtgärder för att hjälpa mig...

Angående min mentala hälsa så är det inte mycket jag minns alls från de första dygnen, mer än dimma, förvirrade tankar och en våldsam dödsångest, och det tog tid även innan jag själv förstod allvaret i mina skador.
Och det var den dagen min underbara ögonläkare hade insett vad det var för typ av skador jag hade och skickade mig till neurologen för undersökning... Efter en MR tvingade dom mig att lägga mig ner på en sjuksäng och förklarade att jag skulle bli inlagd hos dom.
Jag försökte resa mig upp samtidigt som jag protesterade och berättade att min syster faktiskt var på väg för att hämta mig - då yttrades de ord jag för alltid kommer att minnas;
- "Du åker ingenstans. Du ska vara väldigt glad för att Du "bara" miste synen - sannolikheten att Du skulle blivit förlamad eller till och med dött är betydligt större. Du hade en skyddsängel som vakade över Dig..."

Det var efter detta som jag själv insåg vidden av allt och vilken otrolig tur jag hade som fortfarande var i livet! Och med det i bakhuvudet började jag omvärdera allt och sätta upp rimliga mål för mig själv för att ta mig tillbaka.
Och som Ni vet vid detta laget, så har det gått riktigt bra - och även om framför allt smärtorna stundtals knäcker mig, så har jag ett underbart och rikt liv på många sätt och lever numera mitt liv fullt ut och njuter så mycket som möjligt!
Livet är verkligen en gåva! Och jag är ett levande bevis på att (skydds-)änglar finns! :-)

Ha en underbar dag!
Carpe Diem!

Kram,
Anna

8 år sen... 010218...

Detta inlägg kanske blir långt...
Det kanske till och med blir långtråkigt för vissa att läsa - men Ni är ju inte tvungna! :-)
Däremot är det något som jag måste och behöver få ur mig, eftersom jag varje år denna dag, går igenom traumat igen...
Dock - minns att jag har en positiv inställning till livet och är oerhört tacksam över att vara här och nu!

...Då är dagen här...
Den dagen som varje år får mig att minnas och våndas, men som även får mig att känna ödmjukhet och tacksamhet för
livet!

Dock är det först och främst de obehagliga och negativa minnena som uppenbarar sig...
Kanske inte så konstigt egentligen, med tanke på att allting denna dag var kaos, panik, akut och kritiskt -
och inte förrän långt senare insåg jag (vi) hur nära döden jag varit och vilken änglavakt jag haft som fick en ny chans till livet.

Hursomhelst - söndagen den 18 februari 2001...
Det var en fantastiskt vacker dag - strålande solsken, flera plusgrader och torra fina vägbanor. Och därför bestämdes det att jag skulle ut och åka motorcykel med "M" - något vi pratat om flera gånger, eftersom jag åkt mycket mc i mitt liv och han hade sin hoj påställd året runt...
Att han var en ung och nonchalant pojkvasker, som uppenbarligen trodde att fort- och bakhjulskörning impade på en, var ingenting jag i dåläget kände till - men som jag däremot skulle bli plågsamt medveten om...

Lyckligt ovetande om vad ödet hade i beredskap åt mig, tog jag fram skinnställ och hjälm och strax efter lunchtid kom "esset" för att hämta mig...
Det sista jag sade till honom innan jag hoppade på hojjen, var att han skulle ta det lugnt eftersom jag aldrig åkt med honom förut och det lovade han dyrt och heligt att göra... Jo, tjenare...

Jag hann knappt sätta mig tillrätta bakom honom, innan hans gaskåta högernäve drog upp hojjen på bakhjulet...
Fylld av onda aningar och en stor klump i magen gjorde jag det enda jag kunde göra i mitt utsatta läge - försökte klamra mig fast, samtidigt som en mängd tankar av allehanda och märkliga slag for genom skallen på mig.

Vid första rödljuset (vi hann bara passera två på vår "resa"..) pratade vi med en annan mc-åkare, som även han uppmanade M att ta det lugnt med högerhanden. Och än en gång intygade stolpskottet att han skulle det, men i samma stund som ljuset slog om till grönt drog han åter upp mc:n på bakhjulet och när vi väl tog mark med båda  hjulen igen fortsatte han att dra gasen maximalt i botten och i det läget visste och kände jag med varje fiber i kroppen att det inte skulle sluta lyckligt...

Och med en hastighet på närmre 300 km/h (på en 50-väg..) tog vår tripp slut lika hastigt som den börjat och ca två kilometer från min bostad, kraschade vi rakt in i en stor stadsjeep, som inte haft en chans att se oss i backspegeln - och därmed tog mitt gamla liv, som jag kände och levde det, slut...

Sekunderna före smällen kunde jag känna hur mc:n slirade och liksom inte hade fäste längre, till följd av den häftiga inbromsning som M gjorde - men som inte hann dämpa farten nämnvärt.
Jag minns hur jag pressade fram huvudet mot den kraftiga vinden (som det blir i sådana hastigheter!) över ena axeln på honom och hur jag då kunde se jeepen bara någon meter framför oss...
Och hur jag helt lugt satte mig tillrätta bakom honom igen, fullt införstådd med att det strax skulle smälla och plågsamt medveten om att det var det enda jag kunde göra - försöka klamra mig fast, trots att jag insåg att det skulle vara till föga hjälp...
Märkligt så mycket man hinner tänka, känna och uppmärksamma under bara någon bråkdels sekund -
allt blir med ens så tydligt, självklart och LEVANDE...

Sen är allt svart...
Det fruktansvärda våld min kropp utsattes för är höljt i glömska...
Däremot kommer jag för alltid att minnas mitt möte med den andra sidan - min "nära-döden-upplevelse"...
Hur jag såg allting ovanifrån - olycksplatsen, människor som skyndade till hjälp, bilar som stannat i båda körriktningar...
Ute i väggrenen kunde jag se de sorgliga resterna av det som för bara ett ögonblick sedan varit en motorcykel, numera bara plåtpartiklar, och bland detta låg även M.
Och mitt i den tvåfiliga körbanan låg jag orörlig, på mage, och allting var alldeles tyst och fridfullt och inte ett ljud hördes...
Jag minns hur jag tänkte att det ju inte var så farligt att dö men att jag tyckte förfärligt synd om mina familjemedlemmar...

Efteråt har jag fått höra från bland annat ambulansförare som var på plats den dagen, att ingen trodde jag överlevt.
Ögonvittnen hade sett hur jag flög som en projektil av hojjen, upp på taket på jeepen och därefter flög med huvudet först rakt ner i asfalten.. Inte särskilt konstigt då, att det gick proppar på synnerven eller att smärtorna från rygg och nacke / huvud stundtals nästan lamslår mig numera.

Resten av den eländiga dagen är ett enda drogfyllt töcken av intensiva smärtor, chock, dödsångest och rädsla.
Allt var så otroligt overkligt och jag var helt enkelt "inte med" - under en lång tid därefter..
Jag var paralyserad av dödsångest och livrädd för att somna och aldrig vakna mer.
Jag var arg över min synförlust, för att inte tala om hur det kändes när jag efter flera veckor fick veta att synbortfallet skulle bestå - att jag var "blind".. (ett ord jag fortfarande inte själv använder - synskadad både känns och passar bättre, jag har ju trots allt lärt mig att fixa det mesta med hjälp av den lilla, lilla synrest som finns kvar på vänsterögat!). Och jag tvingades inse att jag fick kyssa mitt gamla liv farväl. Adjöss till självständighet, körkort, bil, arbete - you name it... Allt medan skitstöveln som skickade mig rakt in i detta mörker levde vidare sitt liv, som om inget någonsin hänt och uppenbarligen utan något som helst samvete eftersom han aldrig någonsin under dessa åtta år haft den goda smaken att ens skicka ett kort..!?

Så man skulle kortfattat kunna säga såhär: ja, jag är fortfarande heligt förbannad på M och det han ställde till med för mig! Jag är ursinning på hans nonchalans och brist på empati och det faktum att han aldrig hört av sig..
MEN - jag är också så otroligt tacksam för den ängel som vakade över mig den där dagen och för det liv jag nu fått istället! För på många sätt så är jag övertygad om att mitt liv numera är mycket rikare än förut (trots alla smärtor och det jag faktiskt förlorade). Om än den hårda vägen, så fick jag lära mig vad som är viktigt och värdefullt här i livet och det är också därför jag numera är en flitig förespråkare av "Carpe Diem"!

Så gör just det - fånga dagen, lev i nuet och njut av varje ögonblick så långt det bara går!
Man vet aldrig vad som väntar runt hörnet och nästa gång jag ser mitt liv passera revy, så vill jag känna att jag levt mitt liv! Att jag hunnit prova på och gjort saker som jag drömt om och inte känna någon ånger över sådant jag velat göra men inte vågat eller kunnat eller "hunnit"...

"Det finns inget mer sällsynt i världen än livet.
De flesta människor existerar bara..." (Oscar Wilde)


K Ä R L E K !
//Anna


"Ingen vet om döden ej är det bästa som kan hända människan.
Ändå fruktar människorna den, som om de visste att den var det värsta av allt ont..." (Platon)

Årsdag...

Minnena börjar hopa sig,
likt ett oväder tornar de upp sig i horisonten...
Om två dagar är det årsdagen av olyckan och varje år just denna dag,
så översköljs jag av alla plågsamma minnesbilder och varje klockslag känner jag igen och vet precis vad jag sade, var jag var och hur jag kände i det ögonblicket...
Varken jag vill eller ej så minns jag all fasa, smärta, skräck och dödsångest...
Det vill säga fram tills dess att krocken ägde rum - därefter är allt höljt i dimma...
Och även detta år kommer alla minnesbilder att rulla upp för mitt inre...

Men jag l e v e r - och är så oerhört tacksam för det! :-)

Kram,
Anna

"Den har lärt mycket, som kan förstå livet utan att sörja..."

Trött...

Ärligt talat...
Jag brukar inte beklaga mig - eller åtminstone så försöker jag att inte göra det.
Men just nu är jag så hjärtinnerligt trött på att alltid vara trött och ha ont...!
Alla dessa förbannade smärtor! Det är så fruktansvärt påfrestande på hela jaget - all ork tar liksom slut.
Och värst av allt är att när jag äntligen kan rasa i säng på kvällen så kan jag ändå inte sova - återigen, på grund av smärtor...

Men nu jäklar hoppas jag på en förbättring åtminstone nattetid! :-)
För nu har jag beställt mig en madrass som tydligen ska göra underverk för både rygg och nacke och det vore ju fantastiskt - även om det bara hjälper mig lite så blir jag oerhört tacksam!
För det är INTE kul att varje natt vakna typ vid 2-3-tiden och inte kunna somna om eftersom det känns som att ryggen är mitt av, huvudet löst och armen ur led... :-(
Och vilket underbart humör man sen blir på också, när man har ont, ont, ont och inte fått sova en blund på typ en vecka eller två...!

Så nu står mitt hopp till denna "mirakel-madrass" :-).
Tänk, om jag kunde få sova åtminstone några timmar sammanhängande om nätterna!
Och kanske till och med slippa hasa mig fram som någon mellan nittio och döden, eftersom ryggsmärtorna gör att jag varken kan stå eller gå, sitta eller ligga - och definitivt inte stå upprätt..!

Haha... :-) Ja, ibland kan jag faktiskt själv bara skratta åt eländet! Men å andra sidan kan jag också emellanåt bli väldigt trött på det...

Men nu stundar bättre och piggare tider, förhoppningsvis!

Kramar,
Anna

"Den värsta smärta en människa kan genomlida är att ha insikt i mycket,
men kraft över inget..." (Herodotos, 484 f.kr - 425 f.kr)

Försäkringskassan...

Ja, hujedamej...
Jag och många med mig har säkerligen haft både en och flera duster med försäkringskassan genom åren...!
Det är så förbannat irriterande, upprörande och rentav kränkande att gång på gång ifrågasättas av byråkratiska paragrafryttare, som själva uppenbarligen aldrig varit sjuka (eller haft anhöriga) och behövt hjälp.
Och många är de gånger jag personligen har ifrågasatt deras kompetens - både rent yrkesmässigt men inte minst socialt!

När jag just blivit gravid med T fick jag besked ifrån försäkringskassan att jag från och med januari 2006 skulle bli sjukpensionär på heltid. Och detta trots att jag själv, enligt konstens alla regler och samtliga byråkratiska lagar, ansökt om så kallad tidsbegränsad sjukersättning.
Men klåparen till handläggare hade helt förvridit mina ord och fått det till något helt annat samt missat att skicka ett utkast på beslutet till mig, varför jag aldrig fick en chans att förklara eller försvara mig!
Och trots att handläggaren erkände att hon gjort inte bara ett utan två rejäla tjänstefel, fick jag ingen möjlighet till upprättelse eller att få göra en ny ansökan...
Gissa om man känner sig både överkörd och kränkt när de behandlar en på det viset?! Och oerhört frustrerad när man inser att man inte har någon som helst chans emot dessa myndigheter!
Så vid knappt 35 års ålder och gravid med barn nummer två, tvingades jag inse att jag var sjukpensionär med mycket liten möjlighet att återvända till någon som helst form av aktivitet inom arbetslivet.
Men - jag har inte gett upp ännu och tänker heller inte så göra! Min förhoppning är fortfarande att kunna komma ut åtminstone några timmar i veckan, om så bara för att få lite social stimulans!

Hursomhelst - tillbaks till försäkringskassan och deras brist på empati...
Förra veckan fick jag höra talas om en kvinna som hon liksom jag fått en whiplash-skada. I hennes fall rörde det sig om en bilolycka i samband med tjänsten och därför betraktades skadan som arbetsskada.
I sex år har hon fått livränta till följd av sin skada och liksom jag så skulle hon nu ansöka på nytt om detta (för det är ju den sortens samhälle vi lever i - man måste fylla i och skicka in blanketter i tid och otid, även om det gäller ärenden som inte förändras..) - men fick avslag. Och nu kommer det bästa; anledningen till att hon fick avslag berodde på att försäkringskassan plötsligt menade att hennes nacksmärtor berodde på för stora bröst och inte på whiplash-skadan...

Amen alltså, ärligt talat - vad säger man...?! Det är ju så sanslöst dumt att man inte finner orden...
Som om det inte är illa nog att en människa är sjuk eller skadad med allt vad det innebär, utan dessutom ska man behöva ifrågasättas och kränkas på detta vis av samhälle och myndigheter!?

Usch, jag blir liksom helt matt - att det inte finns gränser för hur försäkringskassor och andra myndigheter får behandla oss vanliga dödliga.
Vad ger dom rätten att döma och misstro och köra över redan utsatta människor?

Kram,
Anna.

Rätten härskar också när den tar fel (latinskt ordspråk)...

Smärta...

Det är i sådana här stunder - som ibland blir till dagar - som jag hatar Dig som mest.
Det är då jag önskar att Du fått gå i mina skor några dagar, och uppleva den smärta - både fysiskt och psykiskt - som jag känner!
Och trots att jag skäms över tanken, så är det även i dessa stunder som jag faktiskt önskar Dig olycka, på så sätt att DU istället fått de skador som jag fick...

Jag hatar all smärta och vad den gör med mig! Jag avskyr att vara beroende av starka mediciner för att kunna leva drägligt och att vara i behov av andra människors välvilja i så många situationer.
Och framför allt så hatar jag att inte ha kontrollen, att inte känna mig självständig och frustrationen över att inte kunna eller orka saker.

Just här och nu så har jag återigen så fruktansvärt ont i min rygg att tårarna bränner bakom ögonlocken. Och trots alla mediciner och vetekuddar och andra knep och trix, så hjälper ingenting mot smärtan...

Och just då, här och nu, förbannar jag Dig!
Fan ta Dig och Ditt gaskåta finger och för att Du inte respekterade mig mera!
Och tro mig när jag säger att jag önskar aldrig olycka över någon - men ibland, vid tillfällen som ikväll, så kan jag tycka att det känns grymt och jävligt orättvist att jag skulle behöva betala ett så högt pris för Din dumhet...!

"Ingen undgår sitt öde!" (Danskt ordspråk)


Dåliga minnen..

Igår skulle jag på datortomografi och röntga skallen - ingenting som jag tänkt på eller oroat mig inför.
Men när jag åkte in i "trumman" så väcktes plötsligt gamla och mycket obehagliga minnen till liv.

Minnen som delvis berott på att jag var medvetslös efter kraschen, och som delvis höljts i den svåra chockens dunkel efter uppvaknandet då jag insåg vidden av allting - och dels har dessa minnen helt enkelt förträngts av kroppens och hjärnans eget försvar, för att det är för plågsamt att minnas det enorma våld som min kropp utsattes för.

Och som tur är, så vilar fortfarande många minnen långt bak i huvudet.
Men där igår , på röntgen, kom genast känslan över mig av hur det kändes den där jävla dagen för snart åtta år sedan, när jag skickades in på all världens röntgenundersökningar...
Jag blev yr och illamående och kände samma skräck, smärta och dödsångest som då.

Tack och lov var gårdagens undersökning snabbt avklarad och förhoppningsvis kommer den inte att påvisa några större fynd - men obehagskänslan dröjer sig kvar än idag...
Och än en gång är jag så oerhört tacksam för att jag är här och nu - för att jag finns och lever. Och inte minst tacksam är jag gentemot den ängel som bevakade mig just den dagen...!

Carpe diem!

Kram,
Anna

"Det onda måste finnas för att det goda ska bli synligt..."

Blind, mamma och författardrömmar..

Jag har alltid älskat att skriva.
Ända sedan jag var liten, har jag skrivit - om stort och smått,  dikter och noveller...
Om jag är arg, ledsen, glad - ja, då skriver jag om det och uttrycker mina känlsor i ord, på papper.
Skrivandet har en helande och nästan terapeutisk inverkan på mig, samtidigt som det är ett av mina absolut största intressen. Och just därför har jag också hunnit arbeta en del på tidning och hade fortfarande ambitionen att bli journalist och / eller författare när olyckan inträffade...

När jag låg där på sjukhuset och insåg att det var ett under att jag över huvud taget levde men att jag förmodligen aldrig skulle få tillbaka synen, så reagerade jag med att tycka att livet lika gärna kunde varit slut - för utan synen, vad var jag då?! Ja, jag tyckte helt enkelt j-t synd om mig själv - åtminstone i några dagar..
För sedan träffade jag för första gången mina underbara läkare - både min ögonläkare och min neurologläkare.
Och dessa två människor fick mig att inse att det faktiskt var ett mirakel att jag LEVDE och så sakteliga började jag fundera över meningen med att jag faktiskt var kvar här...
För eftersom någon eller något inte ansåg att jag var klar här på jorden än, så kanske samme någon också ansåg att jag hade något att bidra med - ett syfte??!

Så därför lovade jag mig själv tre saker ganska snabbt där jag låg i sjuksängen - tre saker som alltid betytt väldigt mycket för mig och som blev mål att sträva efter och uppnå under tillfrisknandet. Och det absolut första jag lovade mig själv var att skriva igen!
Det andra var att åter sitta i hästsadeln och det tredje var att resa...
Att bilda familj var ju fortfarande en dröm, men inget jag alls vågade tro på i den situationen jag befann mig - för vem skulle vilja inte bara ha ett förhållande med mig, utan dessutom få för sig att skaffa barn tillsammans med mig - jag, en funktionshindrad..!?

Hursomhelst, jag insåg förstås att det skulle bli svårt att skriva som vanligt, med penna och papper, men var snabb på tangentbordet och tänkte att det kanske fanns något sätt att skriva på datorn och därefter få det uppläst för sig. Och precis så blev det! Tack vare ett särskilt dataprogram, så kan jag både skriva och läsa på min dator - helt suveränt! Men jag ska villigt erkänna att jag verkligen saknar känslan - känslan av en riktigt bra penna placerad i högerhanden, som liksom flyger fram över papperet och bläcket flyter ut och bildar ord, meningar...

Att resa var ju inte något jättehinder, bortsett från det faktum att jag inte klarade av det på egen hand - men det löste sig på det lilla viset, att jag träffade "mannen i mitt liv" fyra månader efter olyckan och vi började resa lite varstans tillsammans! :-)

Och ungefär två år och ett barn (!) efter olyckan, kunde så även mitt tredje mål uppfyllas - jag satte mig åter i sadeln!

Ja, på så många sätt har mitt liv blivit rikare efter olyckan! Men samtidigt finns det ju även saker som jag saknar.. Som till exempel en så enkel och självklar sak som att skriva med penna på papper eller att ensam åka iväg med barnen till badhuset. Dock anser jag själv att jag faktiskt klarat mig riktigt bra under omständigheterna och nu kvarstår "bara" min författardröm.. :-)
Någon som vet någon som vill anställa en blind och värkbruten småbarnsmamma som journalist..?! :-)

Kramar,
Anna

Slutligen ett citat som väldigt tydligt påminner mig om min olycka och hur den påverkat mig...:

"Det är inte svårt att dö mitt uppe i livet,
men det är svårt att dö utan att verkligen ha levat!"

Drömmen om att bli smärtfri..

"På vilket sätt har synförlusten förbättrat Din livskvalitet"?

...En svår, för att inte säga omöjlig, fråga att svara på.
Men dock - jag funderade både länge och väl och sade sen att jag absolut tror att hela olyckan faktiskt på flera sätt gjort mig till en bättre människa och jag har definitivt blivit bättre på att ta tillvara på livet och försöka leva här och nu.
Även om jag fick lära mig den hårda vägen, så har det kommit en hel del gott ur allting.
Jag har fått ett annat perspektiv på allt och försöker numera lägga tyngdpunkten på det som verkligen är viktigt och betydelsefullt för mig.

Efter denna utläggning säger frågeställaren;
"Visst är det märkligt att Du ens funderar på frågan, med tanke på att om någon frågat Dig före olyckan hur Du hade trott att en synförlust skulle påverkat Din livskvalitet positivt, så hade Du med all sannolikhet tyckt att det var en ovanligt korkad fråga och menat att något sådant skulle aldrig kunna förbättra livskvalitén"..?!

Orden kommer från doktor Åke Nyström.
Han är, som höres, från Sverige men bor och arbetar i USA. Och hans Triggerpunkts-kirurgi har de senaste åren förändrat livet till det bättre för många människor.
Och häromdagen var det min tur att träffa denne sympatiske och frispråkige läkare, för att undersöka huruvida en sådan operation skulle kunna hjälpa mig och minska mina smärtor.

Efter en stunds småprat och allmän frågestund samt två stycken mindre bekväma sprutor / blockeringar i min trasiga axel, så konstaterade han att jag sannolikt skulle kunna bli hjälpt av en operation.
Inte mycket att tveka på, efter att ha levt med alla dessa smärtor dygnet runt i snart åtta år!
Även om det finns en liten risk att man inte blir bättre eller till och med försämras av ingreppet, så är jag beredd att prova - minsta lilla förbättring skulle betyda så oerhört mycket för mig och min livskvalitet!

Den största nackdelen med det hela är att jag måste åka till USA och Omaha, Nebraska Medical Center, för att bli opererad. Och hela "kalaset" går dessutom på ca 50 000 kronor - men jag är absolut beredd att ge det en chans!
För som sagt, finns det någon som helst liten möjlighet att åtminstone reducera smärtorna (och därmed även dagens höga medicinintag), så är det värt mer än alla pengar i världen för mig!
Att leva med smärtor i den omfattning och utsträckning som jag och många andra gör, kan knäcka den starkaste och påverkar i allra högsta grad både individen och dess omgivning, livet och livskvalitén.

Så nu hoppas undertecknad på en liten utflykt till Omaha / Nebraska... :-)

Kram,
Anna

DU är den viktigaste personen i Ditt liv! :-)


Oförstå(e)nd(e)..

Jag följer med intresse och stor igenkänning "Cinderellas" blogg och känslor inför att mista synen...
Skillnaden oss emellan är att hennes syn långsamt försvagas till följd av en sjukdom, medan jag förlorade min på ett ögonblick - när proppen gick..
Men tankarna, rädslan och sorgen är densamma!
Likaså omgivningens brist på förståelse, tvivelaktiga bemötande och många gånger trångsynta kommentarer.

För egen del kan jag på ett sätt förstå vissa frågeställningar - men samtidigt så borde ju gemene man förstå att man knappast hittar på och / eller ljuger om att man är blind eller synskadad!?
Om dessa människor istället funderar på vad man som synskadad förlorar och vad det innebär för hela ens livsstil, -situation och livskvalitet, så kanske de inser att det knappast är något man skojar om.
För jag kan inte tänka mig att någon vill förlora sin självständighet, bil och körkort. Att tvingas ändra sitt liv och leverne helt, att inse hur begränsad man blir och att vara beroende av andra människor i många situationer.
Och som om inte allt detta är nog, så måste man även lära sig att till exempel acceptera (?) och använda en vit käpp och hoppas på att färdtjänst passar tiderna - samtidigt som man tyvärr även kommer att mötas av en del fördomsfulla kommentarer, känna andras blickar bränna i ryggen och många gånger också behöva förklara och till och med försvara sitt handikapp´s vara eller icke vara.
Nej, jag tror inte någon skulle vilja byta...

Dock vill jag poängtera att min familj och mina närmsta varit mycket förstående och stöttande och utan deras stöd, hjälp, kärlek och omsorg (samt en dos av min envishet!), hade jag aldrig befunnit mig där jag är idag och jag är verkligen tacksam för allt de gjort och gör för mig!

Ha en fortsatt härlig dag!

Kramar,
Anna

Vi kan inte förändra andra människor, men vi kan förändra oss själva och vår inställning till det som händer oss...

Alla människor ler på samma språk! :-)

Tidigare inlägg
RSS 2.0