Förfäran, oro och sorg...

Det som inte får hända, har hänt igen....:-(
Någon jag känner vars son också hade diagnos inom NPF-spektrat, har förlorat...
Förlorat på alla de sätt man som förälder kan!
Han kämpade från dag ett för sina barn och sonen inte minst, såg till att han fick all hjälp och stöd som behövdes.
Den lille pojken växte upp och hade alla förutsättningar för en lovande framtid
- men av någon anledning fanns det något inom denna vackra kille,
som ändå fick honom att tycka och tro att världen inte räckte till, att han inte tillhörde...
Blir så fruktansvärt ledsen och förtvivlad:-(...!
Han hade hela livet framför sig, allting såg ljust ut - men ändå.... Ändå såg inte han det ljuset, utan valde att ta slut på livet istället... Ingen människa oavsett ålder ska någonsin behöva se livet te sig så hopplöst, och ingen förälder ska någonsin behöva hitta sitt barn på ett sådant sätt...!
 
Mitt hjärta blöder, min själ värker - och min hjärna brinner av tankar.......
Hur många ska behöva offras innan skola och samhälle fattar...?!!!
Det kan vara min unge nästa gång.... Och den ständiga oron och ångesten inför framtiden är tärande!
 
All kärlek till ER, som nu så brutalt och tragiskt förlorade en son...<3! Inga ord i världen räcker till för att ens försöka trösta Er...<3
 
Men en sak är säker - vi MÅSTE gemensamt göra något för att förhindra att sådan tragedi ska förekomma,
och vi måste göra uppror mot samhället som inte på något sätt tar ansvar, stöttar eller hjälper!
Känner mig alldeles tom just nu - tom och så förfärligt ledsen, rädd och oroad....
 
Kärlek<3!
//Anna
 
 

Ryck undan mattan...

Okej, jaha, jodå så att... Kanon..!?
Efter 3,5 års krigande fick vi äntligen lite hjälp till sonen i våras...
Vi var såklart jätteglada att vi äntligen fick gehör för våra (och BUP:s!) önskemål...!
Och plötsligt fungerade sonen bra också igen, han tyckte till och med att det var kul i skolan plötsligt:-)!
Och vi jublade och tackade, även om "stödet" kom allt för långt senare...
 
Men hursomhelst - i slutet av vårterminen (detta år..!) fick vi äntligen gehör och allting flöt på bra - äntligen!
Så gissa om jag/vi som föräldrar då blir både irriterade, frustrerade och förbannade, när vi här och nu plötsligt får veta att sonens "högra hand" och livhanke, har försvunnit - någon har dragit undan mattan för min son, utan att ens bemöda sig om att upplysa oss föräldrar om det...?!!
 
Nej, nu jäklar blommar löken och denna mamman är på gång...!!!
Nu får det vara nog!
Skolan ursäktar sig med att "ett annat barn var i större behov av min son´s resurs"...?!
Okej - sen när blev det okej att ta resurser ifrån ett barn med behov och ge det till ett annat..?!
Utan att ens meddela föräldrarna som sagt..?!
 
Nej, nu jävlar är armarna uppkavlade och nävarna knutna
- jag vet vad skollagen säger och det är ju j-t sorgligt om inte sonens skola läst på!
För det ska som sagt finnas resurser, 
till varenda underbara unge där ute.
oavsett om de har diagnoser av något slag eller inte!
 
Kärlek!
//Anna
 

Total förvirring...

Tyvärr...
Äpplet faller inte långt från trädet sägs det, och så är det väl
- på gott och ont..!?
Mina barn är och har det som dom har det
- och själv har jag nyligen fått veta en del om mig själv som är ganska svårt att ta in...
Och mitt i allt detta kaos ska jag och barnen försöka få en vardag att fungera...?
Jodå, emellanåt går det jättebra
- men ibland går det inte alls...
Och den maktlöshet, sorg, frustration - ja, ALLT, man känner,
då barnen medvetet har sönder saker och ting, 
såväl invändigt som utvändigt...
När ens eget kött och blod får en att gråta av vanmakt,
när de inte är äldre
- var gick jag vilse...?!
Det enda jag någonsin velat, gjort och försökt att göra,
är att få mina barn att må bra,
allt jag gör är alltid för dom först och främst,
försöker göra allt för att dom ska få prova det dom vill och ordna skjuts och grejjor när det behövs
- resultatet är nu två otroligt viljestarka barn som gaddar ihop sig,
som testar sin morsa till bristgränsen gång på gång...
Och tyvärr,
ibland brister jag totalt...
Och känner mig totalt värdelös, kass
- var fasingen är manualen till att vara förälder..?!
Och dessutom den som gäller ensamstående föräldrar till barn med diagnoser inom NPF och som kanske dessutom själv kanske har någon diagnos..?
Åhh, vad jag saknar min älskade mor många gånger
- hon hade alltid så kloka råd att komma med!
Men jag gör ta mig fasen så gott jag kan - och jag älskar mina barn mer än något annat<3!
 
Kärlek!
//Anna
 

... Ingen mening...?!

Hörs "sjungande" från sonens rum;
"Varför lever jag, lever jag, lever jag
varför lever jag
- finns ingen mening..."
Nyss fyllda 10 år och all denna smärta och destruktiva känsla...
Det gör så oerhört ont i kropp och själ och än en gång känns maktlösheten total
- hur och vad gör jag för att omvända mitt barn till ett positivt dito,
med självförtroende och självkänsla och tron på sig själv och en positiv framtid..?!
 
Han är min prins, mitt allt och det finns ingenting jag inte är beredd att göra för honom (eller hans lillasyster heller för den delen!)
- men maktlösheten känns ganska stor ibland...
Åhh, vad jag önskar jag kunde ta bort allt ont ifrån honom och hans tankar<3!
 
Kärlek!
//Anna
 

Svallningar och hjärnsläpp...:-)

De sista dagarna har mina två telningar gått in i någon sorts total "vettvillings-period"...
Vilket till exempel visat sig genom allmänt gastande och överspeed, skrik och skrän och småkiv, hoppande och klättrande i alla möbler som går att uppbringa, till mera våldsamma tendenser i form av sparkar och slag med diverse tillhyggen och total respektlöshet gentemot såväl varandra som mig och resten av omvärlden och inte minst våra stackars katter... 
De har använt våra lokala tåg och bussar som lekplatser och bryr sig inte ett dugg om ifall de råkar bli av med mig i folkmassorna någonstans...
Detta har, som Ni nog kan förstå, lett till att undertecknad vid mer än ett tillfälle drabbats av såväl våldsamma svettningar som totalt hjärnsläpp...!
Med allt detta i beaktande, så visste jag inte längre om jag skulle skratta eller gråta när jag och barnen idag åkte tåget hem, och en man passerade oss flera gånger - och plötsligt känner jag en klapp på axeln och där står samme man med bister uppsyn, med en tidning i högsta hugg och säger; "Tänkte att Du nog kunde behöva läsa detta..."
Ehh, okej.. Artikeln handlade om kvinnor i klimakteriet och hur dom bäst ska hantera stress...:-(!
Ärligt talat - just där och då hade jag kunnat ge honom en feting, nu kan jag skratta åtminstone lite åt det:-)
- men det som gör mig ledsen är det faktum att så många i vår omgivning tror en massa när vi rör oss "ute", när de inte har en aning om vår bakgrund...!?
Och att då dessutom sticka till en människa en artikel som någon tycker är passande där och då..?
Jag förstår - men det gör ont..!
 
Kärlek!
//Anna
 
 

Orken tryter...

Idag är en sådan dag som man bara vill glömma - 
förtränga och inbilla sig att den aldrig fanns..
Idag har ingenting gått rättt, på något håll,
och smärtan är så total och tar nästan andan ur mig...
Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag frågar mig själv återigen vad jag kunde gjort annorlunda..?!
Ja, det finns mycket i och för sig som jag själv rakt av vet att jag kunde och förmodligen borde gjord annorlunda från dag ett,
men ändå...!?
Alla dessa konflikter, otroligt hårda ord, hugg och slag och en rasande röra av hysteri, hyperaktivitet och total sorg...
Idag brast mitt hjärta totalt och tvivlen på mig själv är många..!
 
Gudarna ska veta att det inte är en lätt plats vi befinner oss på, vi i bokstavsland..!
 
Kärlek!
//Anna
 

Vad hände nu...:-)?!

Allvarligt talat...
What the f-k happened här...?! :-)
Både jag och barnen var taggade och "Sverige-klädda" kvällen till ära
- men plötsligt slår det bara ner, som en blixt från klar himmel;
"Mamma, får jag gå och lägga mig nu...?"...???!!
Alltså, förstår Ni chocken:-)?!
Den minsta brukar lägga sig vid denna tiden, men den äldre hade jag sett framför mig hur jag måste böna, be, slåss och muta, för att över huvud taget få upp ur sängen imorgonbitti!?

Jaha - och här sitter jag nu, det råder total harmoni i hemmet
- och det känns jävligt konstigt...:-)!?
Missförstå mig inte, det är ju helt underbart
- men samtidigt så otroligt olikt någonting annat vi brukar uppleva här!
Och därför kan jag inte riktigt glädjas åt det, utan känner istället ett styng av dåligt samvete
- kanske jag borde gå och lyfta upp dom ur deras sängar och bära ut dom till mig här i soffan..?
Eller kanske inte ändå...:-) (Men som den adhd-personlighet man själv också är,
så är impulserna snabba och intensiva - dock inte alltid så genomtänkta, haha:-)!?)

Men oerhört oväntat och ovanligt är / var det
- och om jag känner mina telningar rätt, så gäller det att suga på karamellen så länge den varar,
för av erfarenhet vet jag ju tyvärr att det svänger snabbt igen:-)!

Kärlek!
//Anna


Okej... :-(

Vet inte ens var jag ska börja...
Och var är början - och finns det i så fall ett slut...?!
Är jag så svår och obegriplig..?
Jag har många fel och brister,
och ja,
jag har jättesvårt för att ändra i mitt schema...
Har jag planerat och bestämt något,
oavsett om det är för min egen del eller för barnens räkning,
eller för den skull för oss alla,
- så funkar ingenting om någon lägger sig i i elfte timmen och vill rucka på de planerna...
Tyvärr!
För då blir jag personligen stressad,
och sen ska jag dessutom lägga fram förändringarna på ett snyggt sätt till barnen,
och allting slutar alltid på mer eller mindre samma sätt
- vi flippar ut kollektivt en stund, och sen somnar vi i rena förskräckelsen..! :-)

Men vem fattar allt detta..?! Hur kan man någonsin förvänta sig att någon, som inte själv gått i dessa skor, ska förstå...?!
Sorry, känner mig ledsen ikväll - men inser också hur min framtid kommer att - och måste - se ut!

Kärlek!
//Anna



Ensam ÄR stark...<3! För så måste det vara....!

Skolverket nästa...

Okej... Här har jag suttit och verkligen tvingat mig själv att INTE skriva om vissa saker, eftersom skolan är på jakt...
Men nu får det ta mig fasen vara nog!
Förra veckan tvingades jag till en sittning med en av klassföreståndarna plus rektorn, p g a att jag (vilket jag erkänt och bett om ursäkt för!) inte fyllt i ledighetsansökan för A i två (2!?) dagar precis innnan påsklovet...
Blev uppringd och informerad typ 20 minuter innan avfärd att "läraren minsann var tvungen att anmäla mig" till rektorn... Och jag svarade återigen att då fick det ju tyvärr bli så, för det var ju ganska svårt att ändra på vår lilla tripp..!?
Blev kallad till möte med rektorn och kände mig som värsta lilla skolflickan igen... Nu pratar vi eftersittning!!!  Dom gick på i ullstrumporna om allt ont som kan hända oss föräldrar om inte våra barn med skolplikt är just där...

Idag har jag fått kännedom om att min son mobbas i skolan, bl a på grund av sina glasögon och så finns det några som vet om hans diagnos (för skolan har ju hela tiden varit emot att vi ska vara öppna med det..!?) och han kallas numera även för damp-unge...!?

Tro mig - you´ve messed with the wrong guy (kvinna i det här fallet, haha!)!!! Nu blir det skolverket nästa!
Och om inte det räcker, så fortsätter jag bara - som den terrier jag är..! :-)

Kärlek!
//Anna

Slutligen blev bönerna hörda... :-)!

Halleluja!!!!!
Ja, det är nästintill en spirituell upplevelse...!
Efter att i fyra år haft upprepade samtal och mer eller mindre livliga diskussioner tillsammans med BUP och skolpersonal, i fruktlösa försök att få skolan att förstå sonens diagnos, begränsningar och behov,
så kom gårdagens Aha-upplevelse (från EN människa på skolan) som en skänk från ovan
- ett mirakel! :-)
Äntligen har någon skådat ljuset och insett att kraven och förväntningarna på sonen måste sänkas,
om han ska kunna mäkta med skolarbetet och samtidigt bevara en liten gnutta självkänsla...!
Både jag och sonen är förstås mycket glada och tacksamma för detta för oss enorma framsteg
- men däremot så hoppas jag av hela mitt hjärta, att det inte ska behöva gå ytterligare fyra år innan nästa försök till att stötta och underlätta kommer!

Kärlek!
//Anna


Denna eviga berg- och dalbana...

Ja, som sagt
alla vi / ni som lever någonstans i diagnosland, vet också vilken oerhörd känslomässig berg- och dalbana det är!
Hur man förbereder, curlar och håller på för att undvika fullständiga kraschlandningar
- ett hårt arbete och förberedande, som tyvärr ändå allt för ofta strandar,
av anledningar man aldrig ens hade kunnat gissa sig till...!
Och så klart är det jättesvårt som förälder att alltid gå på helspänn och försöka läsa av varje litet tecken, varje liten ögonblinkning, för att försöka förutse vad som ska ske härnäst
- och när man då går på pumpen gång efter annan, börjar frustrationen och maktlöshetens fula nuna visa sig...
Inte för att man på något sätt vill ge upp, varken kampen eller såklart sina barn, men för att man känner sig otillräcklig som inte bättre kan hjälpa sina älskade..!
Nu har jag hunnit leva med ett barn i diagnosland i fem år, och jag har lärt mig massor
- men ändå har jag inte lärt mig ett dugg..!
Och med en egen diagnos i vänten och ännu ett barn med trolig bokstavsdiagnos,
så suger jag fortfarande åt mig av all information och inspiration som jag får från alla andra föräldrar och närstående i liknande situationer
- för jag tror inte att vi någonsin blir "fullärda" inom detta område?!

Kärlek!
//Anna

Att finnas är inte samma sak som att leva...<3!


Ledsen, frustrerad - och irriterad...!

Först och främst vill jag tacka för de fina kommentarerna i mitt förra inlägg här, det värmer!
Men tyvärr kan jag meddela att jag ännu inte lyckats få någon psykologtid åt sonen - tidigast slutet på januari kan Bup ordna en... Och skolkuratorn ville inte göra ett försök eftersom vi redan är inne i rullorna på just Bup..!
Åhh, så frustrerande!!?
Och inte blir frustrationen mindre av att under de sista två skoldagarna denna veckan ha hunnit motta fem eller sex samtal från skolan, till följd av sonens uppförande... Och samtidigt som jag blir oerhört ledsen och orolig för sonens skull, så blir jag ärligt talat ganska irriterad på personalen i skolan också!
För nu helt plötsligt så är han jättebesvärlig för dom och vad som än sker, så är det han som får skulden
- då talar vi om samma personal som jag under snart 4 år har försökt få att förstå att han faktiskt har ADHD och bör få hjälp av en personlig assistent, något som dom aldrig tagit på allvar... Förrän nu vill säga!?
Dessutom fick jag besked om att en personal hade "..tagit så hårt i armen på A så att han säkert får ett blåmärke", när han blivit hysterisk och velat springa därifrån... Och som lök på laxen upplyste samma människa oss om att ifall det händer minsta lilla sak till så måste hon anmäla det till rektorn..!!!?

Alltså, jaha...? Det känns som att någon har missat någonting ganska väsentligt här under resans gång...??!
Eller är det jag som curlar för mycket..?! Nej, det tror och hoppas jag inte.
Som sagt, jag försvarar absolut inte sonens agerande den senaste tiden, men en liten gnutta förståelse och empati bör väl ändå finnas med?!
Och, som om jag inte var konfunderad och irriterad nog redan, så berättade min älskade A igår att alla i klassen nu vet om att han har ADHD - och därför kallar dom honom för CP-skadad...
Sanna mina ord - undertecknad kommer att kontakta skolan direkt på måndag morgon och kräva ett möte!!!
Och jag tror banne mig jag ska åka ut och ställa mig och prata till alla barnen i klassen också...

Som jag skrev på FB häromdagen;
Livet är sannerligen ingen dans på rosor för närvarande
- snarare som ett evigt maratonlopp, barfota, på krossat glas...!

Kärlek!
//Anna

En helg i den välkända berg- och dalbanan...

Tjaa - så kan man nog kort sammanfatta det..!
I fredags hämtade jag mina älskade "småttingar" :-)
- men hade innan dess hunnit bli uppringd av sonens klassföreståndare, som informerade mig om att sonen inte alls varit sig lik under veckan, varit aggressiv, tuff och bråkig... Inte alls likt honom, eftersom det liksom varit min ljusglimt hittills att han inte börjat bråka i skolan. Förklaring till detta..?! Njae... Av honom får man ingen och själv kan jag bara spekulera... Kan det vara hans reaktion på att hans älskade mormor inte finns kvar hos oss längre? När jag berättade för honom i slutet på sommaren om hennes cancer för att försöka förbereda honom, så svarade han med att under en vecka eller två vara väldigt arg på och gentemot sin mormor... Eller så kanske det är så att starkare viljor på skolan insett hur lätt det är att övertala honom till att göra skitjobb..? Och så kan det ju även handla om det "enkla" faktum att han faktiskt blir äldre, det händer saker i både kropp och hjärna - kombinerat med det faktum att han faktiskt bor i två helt olika hem med allt vad det innebär..? Men vem är jag att gissa, jag är ju bara hans mamma och varken läkare eller psykolog..!
Hursomhelst, jag hämtade två lyckliga men trötta barn och gick hem - sonen var uppspelt eftersom han skulle på disco på kvällen och dottern var allmänt trött och gnällig, som hon alltid är efter de långa dagarna hos pappa. Så jag hade fullt upp att försöka hålla dotterns allt utom ljuvliga humör i någorlunda schack, innan det var dags att skicka iväg sonen. Dessvärre ringde "discovakterna" upp mig efter bara en timme och jag hörde min sons förtvivlade gråt i bakgrunden, då hade han ramlat och slagit sitt knä... Och jag som inte själv kan/får köra bil och hade ordnat samåkning med en av klasskamraterna, fick jag jaga tag i min kära syster (vad skulle jag gjort utan henne?!) och be henne hämta hem honom åt mig.. Suck! Och som ni säkert kan räkna ut, så blev ju kvällen i och med detta inte som något av mina barn tänkt sig och de somnade inte förrän närmre tio på kvällen... :-(
Dock är ju dottern alltid första natten hos mig inställd på "pappa´s tider" och vaknade halvsex på morgonen... Allt utom utsövd! Vilket förstås fick till följd att lördagen inleddes på samma tråkiga, bråkiga, hyperaktiva sätt som fredagen avslutats.
Därefter förflöt några timmar ganska smärtfritt, eftersom jag passade mina älskade "extra-pågar". :-)
Men - i samma stund som de hämtades vid 16-tiden och jag och mina telningar skulle gå och handla lite lördagsgodis, så briserade bomben... Och då pratar vi atombomb...! Och inför skräckslagna ögon (och öron!) fick A det värsta utbrottet jag hittills upplevt - han skrek hysteriskt, nästan djuriskt, slängde sig vilt omkring på golven, för att sedan börja kasta saker... Han siktade och slängde bl a tre cykelhjälmar efter mig, sprang ut och fortsatte sin bärsärkagång; han sparkade sönder grillen, fick tag i en sopkvast och slog så hårt och många gånger att delar av stammen flisades och kvasten gick sönder och därefter avslutade han med att försöka träffa mig även med resterna av kvastskaftet... :-(
Slutligen, efter vad som kändes som en evighet (inte minst för tålamodets skull!), övergick raserianfallet istället till förtvivlad gråt som tog mig mer än en timme att dämpa...
Usch, älskade lilla hjärta - man undrar ju vad som händer inombords och vad som rör sig i tankarna..?!
Och trots att man själv försöker bevara lugnet och ha tålamod, så är man trots allt till syvende och sist bara en människa och har någonstans en smärtgräns.
Att dessutom lillasyster testar gränser värre än någonsin och visar allt fler tydliga tecken på att även hon befinna sig någonstans i diagnosland, gör ju inte precis saken lättare..!
Framför allt inte när man själv dessutom precis avslutat den egna utredningen och nu bara inväntar resultatet av denna... :-)
Haha, vilken familj! My god... :-) Kan ju inte annat än bli helt fel och galet emellanåt!?

Kärlek!
//Anna

Insändare ang bemötandet av min son på ortopeden...



Som de flesta av Er nog känner till, så bröt ju min käre A sin arm i påskas med operation som följd.
Och efter alla turer inom sjukvården ända sedan han såg världens ljus första gången, i kombination säkert med hans diagnos och känslighet, så är han hemskt rädd för allt som har med sjukhus och läkare att göra.
Och just därför blev jag extra upprörd, för att inte säga förbannad, när vi förra veckan skulle ta bort gips och stift på honom och den läkare och sköterska som utförde det uppenbarligen INTE hade varken läst hans journal eller hört vad jag sade när vi kom dit samma morgon... Vilket resulterade i följande insändare av undertecknad i vår lokala tidning här (Helsingborgs Dagblad). Notera även svaret ifrån klinikchefen...;

Skäms ortopeden!
För två månader sedan bröt min son ena armen såpass illa att det krävdes operation. Det hör till saken att min son spenderat mycket tid på sjukhus ända sedan födseln och har dessutom en bokstavsdiagnos som gör att han är extra känslig och rädd för allt som har med sjukvård att göra.

Så med anledning av detta, i kombination med hur skräckslagen och ledsen han var när han fem dagar efter operationen blev omgipsad, pratade jag redan då med såväl läkare som sköterskor om möjligheterna att ge honom något lugnande när det väl blev dags att ta av gips och de två stift som använts för att fixera hans fraktur, och jag blev lovad att de skulle se till att hjälpa honom med detta. Döm därför om min förvåning, bestörtning och milt uttryckt irritation när det häromdagen äntligen var dags att ta bort allting och läkare och sköterska totalt nonchalerade sonens rädsla och istället hade den dåliga smaken att bli irriterade på honom när han grät!? Och när jag insåg att de uppenbarligen utan pardon tänkte dra ut stiften på min skräckslagne och förtvivlade pojke, utan varken bedövning eller lugnande, så steg tårarna även i mina ögon - av medlidande för min son, men också av vanmakt och ilska!

Hur kan man behandla ett barn, som så tydligt redan innan är panikslaget, på detta sätt?! När det dessutom finns noterat i hans journaler att lugnande kommer att behövas i samband med avgipsning och stiftdragning (ja, jag har journalkopiorna)...? Någon form av förklaring och ursäkt vore på sin plats!

Anna

Svar direkt: Jag måste först och främst beklaga det som din son och du upplevde i samband med gips- och stiftborttagandet på vår mottagning. Av någon för mig oklar anledning har man frångått gällande rutin i detta fall vilket är ytterst beklagansvärt.
Jag kan dock inte i detalj kommentera ett enskilt ärende på grund av de rådande sekretessreglerna och dessutom är insändarsidan på HD inget lämpligt forum att diskutera ett ärende som detta. Jag uppmanar dig istället att kontakta mig direkt så att vi kan träffas för att diskutera igenom det som skett.
Niclas Ramberg
Verksamhetschef
VO ortopedi
Helsingborgs lasarett

Hmm...
Tja-  vad säger man?! Varför har man "frångått gällande rutin" i just vårt fall..? Och vad innebär gällande rutin?!
För att inte tala om ryggradslösheten i kommentaren om att insändarsidan inte är ett lämpligt forum
- nej, såklart han inte tycker det, det är ju dålig reklam för mottagningen! Och just därför jag skrev, typ.. :-)
Däremot menade jag såklart inte att svartmåla hela mottagningen, utan ifrågasätter starkt just vårt bemötande! Med tanke på A:s rädsla och känslighet och det faktum att jag påtalat det flera gånger tidigare och det fanns noterat i hans journal...!
För en sak är säker - efter det som inträffade i detta fall, så kommer nästa besök med sonen inom sjukvården att bli en riktig mardröm... Och det har jag personalens nonchalans och brist på hänsyn att tacka för..!

Kärlek!
//Anna

 


Hipp hipp = lycka... :-)

"Mamma, varför har vi varit på familjeavdelningen?"
Jag svarade lite halvluddigt; - Tja, för att Du och jag och T ska få lite hjälp att få det  bättre och mera glädje i vardagen...
Varpå min underbare, klipske kille rappt replikerade;
"Men mamma, jag är ju lycklig i min vardag! Och så tittar jag på Hipp hipp ibland... :-)!"
Vad mer behöver man säga...? :-)
Älskade, underbara barn!

Kärlek!
//Anna


Ännu en morgon...

Jaha
- ännu en måndag,
ännu en morgon...
A flaggade redan i söndags för att han hade ont (?),
vilket i sin tur i hans värld per automatik innebär att han inte kan gå till skolan...
Och därför var det inte särskilt överraskande att han i samma stund som klockan ringde igårmorse,
själv påminde om en mistlur då han mycket demonstrativt och högljutt tjöt ut sin "smärta"...
Dock vågade jag inte nonchalera honom helt, eftersom han stundtals haft en del problem från urinvägarna.
Dilemmat var bara, att lillasyster T under helgen haft jätteont i en tand (tandköttet) och därför behövde en akuttid hos tandläkaren som finns i en grannstad, medans A måste till sin läkare som finns i en annan stad - typ tre mil från den andra...
Och för Er som brukar läsa här och / eller känner mig, så vet Ni vid detta laget att jag inte själv kan och får köra bil längre, och då innebär ju beskrivna scenario "vissa" bekymmer för mig milt uttryckt...
Men tack vare vår älskade lilla mor och mormor, som aldrig tvekar att ställa upp, så löste allting sig. :-)
Först på schemat var T, som var så duktig och modig hos tandläkaren och det tog oss bara en kvart att fixa till de två tänder som vållat henne besvär. Därefter åkte vi de nästan tre milen till nästa stad och vårdbesök, där jag och A dumpades på barnakuten medan mormor och T tog hand om varandra. Ja, det där med "akut" kan ju tyvärr diskuteras, men nu är det därifrån utredningen runt njurar och urinvägar sköts och därför fick vi ju vackert sätta oss och vänta på vår tur...
Men men - det förde ju det goda med sig, att A förhoppningsvis inte vill göra om det på ett tag om det inte är helt nödvändigt...! För efter tre timmars väntan, med påföljande hunger och rastlöshet samt diverse mer eller mindre trevliga undersökningar och provtagningar, så var sonen inte särskilt tuff längre - och inte särskilt sjuk heller, på gott och ont..! :-)
Nåja, det gick åtminstone hela dagen till detta - och på kvällen visade A inga som helst tecken på att vara sjuk på något sätt, då han som vanligt efter att medicinen gått ur kroppen fick en rejäl skjuts av hyperenergi och glatt ömsom slog ner och ömsom brottade ner sin syster ute på studsmattan, samtidigt som han förväntade sig att få lov att åka på fotbollsträning trots att han varit för "sjuk" för att gå i skolan... Och när skjutsen jag ändå försökt ordna åt honom tyvärr uteblev, så kan Ni säkert räkna ut hans rektion..?
Men nu är ordningen förhoppningsvis återställd, tills vidare åtminstone.. :-) Och jag gläder mig oerhört över A:s glädje och entusiasm för fotbollen - det känns oerhört positivt, för oss alla!

Kärlek!
//Anna


Sierska...?


Tyvärr är det ju så,
att i den (diagnos-)värld vi lever i,
så måste man alltid vara beredd på och införstådd med att läget blixtsnabbt kan förändras
och saker hända - på gott och ont...
Och trots att man gör sitt yttersta för att förutspå,
förebygga och förekomma eventuella utbrott,
så är det långt ifrån alltid man lyckas.
Sen finns det ju dessutom de tillfällen då man tycker sig ha gjort allting rätt,
och ändå smäller det plötsligt
- som en blixt från en klar himmel, har sonen lyckats hitta på något - vad som helst - för att få en anledning att bryta samman och skrika och kalla en för allt möjligt hemskt och onämnbart...
Och som mamma står jag där i chock och förvirring
- dessa situationer kan vi liksom inte skydda eller försvara oss mot.
Dessutom är det tyvärr också så, åtminstone för min son, att vissa dagar och / eller stunder,
så har han liksom bestämt sig för att få ett frispel,
och då spelar det ingen roll hur mycket jag försökt förebygga, för då hittar han helt enkelt på en orsak till att flippa ur...
Ja - inte är det lätt alla gånger, varken för våra älskade barn
eller för oss föräldrar :-)
- men den oändliga, gränslösa kärleken gör ju att man alltid orkar fortsätta kämpa,
no matter what!

Kärlek!
//Anna


Fotboll... :-)

Åh, så härligt!!! :-)
Min älskade lille A var igårkväll på sitt livs första fotbollsträning
- och kom hem salig av lycka och visade stolt upp hur man gör när man passar, dribblar, tar ner bollar... :-)
Gissa om jag gläds med min son?! :-)
Det har varit många tillfällen genom åren, då man tänkt att han borde börjat med någon form av aktivitet,
men så har han inte varit öppen för det själv och dessutom har just bollsporter varit svårt för honom
- dels rent motoriskt och dels på grund av det sociala sampelet inom dessa sporter.
Men så frågade jag honom häromveckan ifall det inte fanns någonting han skulle tycka var roligt att börja med,
och då kom svaret blixtsnabbt; "Ja, jag vill börja spela fotboll mamma!"
Nu är det tyvärr så, att den fotbollsklubben som han då vill börja i och som alla kompisar och klasskamrater spelar i, ligger i den by där de även går i skolan. Detta innebär att jag måste försöka ordna med skjuts till honom de dagar det är träning, eftersom jag ju själv inte kan och får köra bil. Men som tur är så finns det förstående människor här i byhålan där vi bor, och därför kommer det att kunna ordna sig med samåkning. :-)

Men, som sagt, jag är SÅ glad för sonens skull och han längtar redan till nästa träningspass! Det känns så himla härligt och positivt och jag är så stolt över honom! :-)
Dessutom så har A det senaste året visat stora färdigheter som målvakt, då vi tränat och spelat med honom hemma, vilket jag även framfört till tränarna. Kanhända att han passar alldeles utmärkt just i målet av samma skäl som Maria Andersson beskrev i sin föreläsning för två veckor sedan - målet är "hans" och innanför de vita linjerna är "hans" plats, där han får göra typ vad som helst för att få tag i bollen!? :-)
Att sen en av tränarna hade mage att uttrycka sig oerhört klumpigt vid vårt samtal häromdagen, då jag nämnde A:s diagnos och han replikerade med att hans fru "jobbar med "sånna", lämnar jag därhän för tillfället.. Det finns trots allt två tränare till i laget, så förhoppningsvis ska det bli bra ändå! :-)

Och om ett par timmar stundar det utvecklingssamtal på skolan - ska också bli oerhört intressant...!
Återkommer om detta, men just nu suger jag bara på denna karamellen å min sons vägnar! :-)
Vill man någonting tillräckligt mycket, så kan man också...!

Kärlek!
//Anna


Kalas... Ingenting för oss!



Idag är det en förtvivlad mamma´s ord Ni får ta del av...
Maktlösheten och frustrationen är stor och tårarna nära.
Varför...?! Varför blir det allt för ofta så galet fel, när det drar ihop sig till någon sorts kalas...?
Jag älskar mina barn mer än livet självt,
men gudarna ska veta att de tänjer på alla gränser och sätter tålamod och kärlek på hårda prov!
Jag vet ju att det brukar kunna bli stimmigt om och när vi själva ska ha gäster av någon anledning,
likaväl som de gånger vi är bortbjudna
- och just därför har jag sedan flera år tillbaka gjort många människor besvikna,
eftersom jag känt mig tvungen att avstå diverse tillställningar och heller inte själv velat ha några större jippon hemma, eftersom jag allt för väl vet vad det gör med såväl barnen som mig själv...
De blir hyperaktiva och bär sig allmänt illa åt, tjoar och tjimmar, skriker och gråter, slåss och bråkar
- jag blir jättestressad och jagar runt som en skållad råtta efter barnen, för att i desperata försök få dom att lugna ner sig... Och de andra gästerna blir naturligtvis irriterade och störda och tycker att det är förfärligt ouppfostrade barn jag har...
Och tyvärr var det just så här gårdagskvällen gestaltade sig!
Trots att jag själv vet hur det kan bli ibland och trots att gästerna på det kalas vi var på känner oss väl och vet A:s problematik, så kan jag inte beskriva de timmarna på annat sätt än katastrofala..!
Mina telningar var komplett bindgalna, rusade runt, ylade och skrek och betedde sig milt uttryckt som monster!
Vad jag än sade och gjorde, så lyssnade dom absolut inte. Och att inbilla sig att jag skulle kunna sitta i lugn och ro och äta smörgåstårta eller därefter dricka kaffe och äta tårta, var ju bara att glömma...
Istället for och flög jag som ett torrt skinn, för att försöka förutspå och undvika nästa utspel eller utbrott
- utan någon framgång naturligtvis. Och i takt med att barnens tempo blev allt mer hysteriskt och min stressnivå låg skyhögt över det normala, så blev även kommentarerna, suckarna och blickarna från de övriga gästerna allt mer kännbara...
Och bland det sista jag hörde, när jag äntligen samlat ihop två barn och deras kläder som de slängt av sig och efter stor möda fått på sig igen för att vi skulle kunna gå hem,
var att "..sådana ungar ska i alla fall aldrig jag ha"..
Och minst lika frustrerande är det faktum,
att det "stim" de var inne i på kvällen, sitter liksom i även dagen efter... :-(

Nej, tro mig, jag njuter inte av vår så många gånger kaotiska och konfliktfyllda vardag!
Men jag kämpar ständigt för att få en bättre och mera harmonisk miljö för mig och barnen
- och jag älskar mina troll bortom alla gränser, oavsett diagnoser! Men ja - även jag går in i väggen emellanåt, orken tryter och orden räcker inte till längre.
Jag känner mig både maktlös och värdelös som mamma, och tvivlen är många
- men på något sätt, så orkar man alltid resa sig och kämpa vidare ändå,
och orsaken är naturligtvis lika enkel som självklar:
den gränslösa kärleken till barnen!

Kärlek!
//Anna


Flickor med ADHD...



Tänk, så mycket det kan betyda... :-)
Även om Ni bara möter och är delaktig i en människas liv i en vecka,
ett par timmar eller så bara för ett kort ögonblick,
så kan Ni helt förändra den människans liv! :-)

En sådan känsla har jag själv fått uppleva ibland,
och förra veckan var det
Maria Andersson som stod för det
intrycket :-)
- och för Er som inte lyssnat på hennes föreläsningar tidigare, kan jag inte nog berömma henne och rekommendera Er att gå och lyssna om hon dyker upp någonstans i Er närhet!

Vilken inspirerande och energisk kvinna! Orden fullständigt forsade ur munnen på henne,
när hon på ett väldigt intimt, rörande och berörande sätt berättade om sitt liv och sina erfarenheter.
Och vid flera tillfällen föll tårarna på mig, då jag hörde hennes historia
- dels av empati och delvis av stor igenkänning...
För det fanns så mycket i det hon beskrev, som jag kan känna igen både mig själv och sonen i.
Och när jag åkte hem efter föreläsningen, fann jag mig själv bubbla över lika ivrigt till min syster,
som Maria gjorde under själva föreläsningen! :-)
Hon gav så oerhört mycket av sig själv, samtidigt som hon kom med många konkreta råd,
och jag smälter fortfarande allting som hon sade.
Men det allra viktigaste budskapet som hon själv ville framföra,
var att våra skolor måste individanpassas, det måste skapas möjligheter där för våra barn och ungdomar,
och kommunikationen mellan skola och föräldrar måste fungera!

Med andra ord - hon underströk just det som vi är så många föräldrar i NPF-världen just nu som kämpar för
- med näbbar och klor,
blod, svett och tårar..!
Och vår kamp kommer att fortsätta så länge det behövs
- för vi ger aldrig upp om våra barn!
De måste få veta att vi aldrig kommer svika dom, oavsett hur mycket de testar såväl oss som omgivningen!



Kärlek!
//Anna.


Tidigare inlägg
RSS 2.0