Nu kör jag... :-)!
Ja, nu jäklar tar jag bladet från munnen (igen)
- nu är det fasingen bra,
nu orkar jag inte knipa igen längre...
Och definitivt inte på grund av att det finns en liten klick ynkliga stackare där ute som uppenbarligen inte har några egna liv, utan helt ägnar sig åt att läsa, analysera, vända och vrida på det jag skriver och få det till någonting helt annat..!?
Hursomhelst
- min fråga för dagen är betydligt tyngre än så...
Vem vet vad som är rätt och fel? Vem säger att det är vi föräldrar som har "rätten till" våra barn, och inte tvärtom...?! Vem kan i ärlighetens namn, till syvende och sist, säga vad som är bäst och det mest rätta för just ett eller annat barn..?! Det finns ju så otroligt många aspekter att ta hänsyn till...
Men den enda rätta och absolut viktigaste borde ju vara det som är mest rätt för barnet/barnen just i det skedet av livet..? Eller...?! Jag är den förste att hålla med om att alla barn har rätt till båda sina föräldrar - och vice versa! Men nog måste vi föräldrar vara lite lyhörda för våra barns önskemål och behov också...?
Ska verkligen statens luddiga "gemensam vårdnad framför allt" styra allt? Och är det verkligen rätt och rimligt att den ena föräldern vägrar se till barnens bästa och istället sätter sitt eget ego och stolthet först och därför till och med går så långt att han/hon slår i barnen att det inte spelar någon roll vad dom säger, tycker, tänker eller hur dom mår, för dom kommer vara tvungna att bo så här för all framtid...?! :-(
Förlåt - det här blev nog väldigt förvirrat, men jag känner mig så fruktansvärt ledsen och frustrerad just nu...
Varför måste barnen alltid betala priset?! Varför kan vi föräldrar - och omgivning - inte lyssna mer på barnens behov just där och då, och även vara införstådda med att det kan ändras igen efter till exempel ett halvår likväl som efter två år..? Och klargöra för de små liven - oavsett ålder - att både mamma och pappa älskar dom lika mycket no matter what och kommer för alltid att finnas där för dom, oavsett vem dom just då bor hos..?
Jag kan inte tänka mig att någon av alla oss föräldrar någonsin skaffade barn och trodde att man en dag skulle separera och därmed dela vårdnaden av barnen på något sätt, det är ju inte så man önskar sig framtiden för varken sig själv eller sina barn! Men om och när det väl händer, så måste väl ändå det viktigaste vara BARNEN och deras bästa - inte föräldrarnas stolthet eller "äganderätt"..?
Suckar uppgivet...:-( Skulle kunna skriva så mycket mera just nu, men blir alldeles för ledsen och uppriven!
Kärlek!
//Anna
Ojdå, vännen... Jag har inga råd att ge dig, men visst önskar man att vi vuxna kunde vara just vuxna, och finnas för barnen oavsett vad som händer. Antar att du har dåliga erfarenheter...
Hoppas det löser sig till det bästa snart <3
Kramar om!
Nina
Oj, det verkar komplicerat! Utan att vara insatt i detaljer så tycker jag ju alltid man ska värna om barnens bästa, det borde sättas i första rummet.
Hoppas det ordnar sig snabbt och bra! Kramar till dig vännen ♥
//Bellan
hej igen kära Anna! länge sen sist - ser att du kämpar tappert på och visst är det sant att våra barn far illa emellanåt och många vuxna har ett beteende som inte alls är moget, utan ego och känlsa för hur andra upplever och känner i den aktuella situationen. Följ ditt hjärta och gör det som är rätt för dig och för dina barn. Tänker på dig då jag också varit i samma situation... skickar bamsekramar och med hopp om att du kan hitta tillbaka med en större styrka! <3 /iesson
Hänger inte helt med men självklart hoppas och borde vuxna vara vuxna och barn vara barn. Kramar Tina
TACK alla Ni fina, för att Ni hittat hit igen trots min långa tystnad.. :-)!
Ni kommer framöver att förstå vad det berott på,
men just nu är inte det det viktigaste - utan precis det som Ni alla påpekar, att de vuxna måste bete sig som vuxna och sätta sina egna egon åt sidan och istället sätta barnens bästa främst, no matter what!
Kramar till Er alla!
//Anna
