annalandinnilsson

Att finnas är inte det samma som att leva...

Carpe diem!
//Anna.

Då jag för närvarande har svårt att finna de rätta orden,
eftersom huvudet snurrar av tankar och frågor,
delar jag istället med mig av en bild från kvällen...
Samtidigt vill jag önska Er alla ett fantastiskt 2011
- ett nytt år,
som säkert medför många nya utmaningar,
men även nya möjligheter!

Kärlek!
//Anna.

Jag är säkert inte den enda som beskådade och försökte föreviga detta fenomen imorse... :-)





Carpe diem!
//Anna

En ny dag gryr...
Nya utmaningar och äventyr...
Varje dag är unik...
Ingen upplevelse den andra lik...
Ta vara på stunden, såväl dålig som bra...
Ur allt ont slutligen något gott komma ska...

Kärlek!
//Anna

Märkligt vilka vägar vi ibland styrs in på
- men är de slumpmässiga,
eller finns det någon djupare mening
med de öden och prövningar vi genomgår...?

Personligen tror jag att det för det mesta finns en mening med det som sker,
även de gånger det är riktigt smärtsamt
- men det som inte dödar, härdar ju sägs det..!?

Hursomhelst -
vad som styrde gårdagens händelser går bara att spekulera i;
var det "bara" ödets ironi,
eller en hälsning från min Far...?

Efter några plågsamma dygn efter min operation, blev jag igår återigen tvungen att uppsöka akuten.
Och efter många långa timmar och diverse smärtsamma undersökningar, som jag aldrig mer vill uppleva och inte ens önskar min värsta fiende, upplyste läkaren mig slutligen om att han tänker lägga in mig för observation över natten eftersom de misstänkte en infektion i mitt nyopererade knä...
Och det sista jag hörde talas om var att jag skulle läggas in på infektionsavdelningen eller såklart ortopeden...

Så döm om mina blandade känslor, när jag en timme senare fick veta att jag istället skulle bli inlagd på den avdelning som min älskade far tillbringat så mycket (inklusive sin sista) tid på..?!
Men det  blev om möjligt ännu konstigare när jag rullades in på avdelningen en stund senare och min far's absoluta favoritsköterska stod och tog emot mig och berättade att det var hon som skulle ha hand om mig...
Snacka om blandade känslor!?

Jag analyserar fortfarande själv det som hände och den värdefulla pratstund som jag fick med den sköterska jag numera kan säga är både min och min far's
- och jag är övertygad om att min älskade far hade ett finger med i gårdagens skeenden... :-)

Nu ska jag fokusera på min hälsa..! Några dagar åtminstone :-)...

Carpe diem!
//Anna.

Idag är det inte bara himlen som gråter... :-(
För ett år sedan vid denna tiden satt jag vid min älskade Far´s sida,
och såg hur hans livslåga sakta falnade...
En låga som brunnit så starkt, men som nu flämtade allt mera i takt med
att andningen blev allt ytligare..

Timmarna innan vi åter kallades upp till sjukhuset, hade jag hört min far´s röst för sista gången.
Vi hade alla tillbringat dagen hos honom, när jag satte mig vid hans sida och tog hans hand och han sade;
"Nu är jag helt slut - nu orkar jag inte mer..." Varpå jag svarade; "Jag förstår far, det är okej - sov Du nu..."
Innerst inne förstod jag vad det betydde och vad innebörden i våra ord sade,
men förträngde det ändå - tills dess att jag återsåg honom på natten, och insåg att han på ett plan redan hade lämnat oss.

Men jag är övertygad om att Du kände alla Dina tösers närvaro in i det sista Far. Och trots att vi visste att döden var oundviklig, blev ändå Ditt sista andetag en chockartad upplevelse. Samtidigt som jag ville släppa taget om Dig och låta Dig få ro, så insåg jag ju samtidigt att det innebar att vi aldrig mer skulle få se Dig eller få höra Din röst eller Din kryckas klickande ljud...

Men nu har alltså ett helt år redan gått och jag förstår inte hur..?
Tack för allt älskade Far! För att Du var en stor och mycket viktig del i mitt liv under så många år,
för allt Du gav, för alla goda skratt och för de outplånliga avtryck Du lämnat genom mig och mina barn.
Saknaden är fortfarande lika stor och det går inte en dag utan att jag tänker på Dig!
Men Du är ständigt med mig, i tanke och minne,
i hjärta och sinne.. :-)

Kärlek!
//Anna

Dröm om morgondagen,
minns gårdagen,
lev idag
- that´s the way it should be!

Jag vill bara än en gång ta tillfället i akt att tacka alla Er underbara människor här i bloggvärlden!
T a c k - för att Ni förstår, stöttar, peppar, delar... Ja, allt - utan att döma mig..!
Alla är välkomna med åsikter, tankar, kritik - whatever...
Men - är det något som gnager, så say it in my face! Jag kan ta det, inga problem! :-)

Återigen - jag gör bara mitt bästa,
för att göra mitt och mina barns liv drägligt och glädjefullt.
Sorry, ifall det sticker i någons ögon
- men jag är bara människa och mamma,
och jag har bara ETT liv till låns....

Kärlek!
//Anna

Livet är väl inte alltid en dans på rosor... :-)
Men det är väl det som är meningen med livet antar jag
- att vi ska snubbla, ramla och resa oss igen...
Förhoppningsvis lite klokare av erfarenheten och starkare av prövningen och upplevelsen.

Livet tar oss med på de mest märkliga resor,
och det är bara vi själva som bestämmer hur vi väljer att hantera det! :-)

Kärlek!
//Anna

... att vi är de enda varelserna i universum..?!

Oavsett vad jag tror, så väcker denna bild en del frågor... :-)
Är det ett naturfenomen? Meteorer? Besökare från yttre rymden... :-)? Flygplan?
Det är säkert många kritiker som tror att det är just flygplan, men jag är mycket skeptisk
- om så vore, är de väldigt nära varandra och om det hade varit någon typ av uppvisning,
så är ljudet från dessa enorma motorer rejält. Och denna kväll var alldeles tyst och stilla...

Bilden blev i alla fall ganska läcker och lite spännande!

Kärlek!
//Anna

"... Jag trivs bäst i öppna landskap,
nära havet vill jag bo.." (U Lundell)
Jag kunde inte ha sagt det bättre själv! :-)




Konstigt, hur orden ibland kommer till en mitt i natten...;

Mitt liv är mitt
och min möjlighet att ta
- att tjäna ett syfte,
att vara den jag ska.

Vad det är, det vet jag knappt,
men livet rusar förbi, oändligt snabbt...
Under tiden vi undrar vart vi ska och vem vi är,
pågår livet - nu och här!

Medan vi försöker finna meningen med livet
och vad vi ska bli,
försvinner dyrbara ögonblick
- det är livet som rinner förbi!

Nu kanske någon tycker att det blev negativ klang i mina ord,
men jag menar det helt motsatta.. :-)

Carpe diem - och all kärlek..! :-)
//Anna

En stund av fullständig stillhet
- ännu ett ögonblick för alltid förevigat genom kameralinsen... :-)



It´s only words, and words are all I have... :-)

Kärlek!
//Anna

Ja, många gånger är man som spindeln i nätet (inte minst som mamma..),
som håller i alla trådar kors och tvärs,
hit och dit...
Men ibland händer det också
att man trasslar ihop trådarna
och snärjer in sig...
Och då är det extra värdefullt med en omgivning som förstår, stöttar och älskar en!

Kärlek!
//Anna

Visst är det märkligt, hur vissa minnen är så starka
att man kan känna doften som förknippas med dem,
en sång som spelades i radion vid det tillfället,
eller synintryck och den känsla man bar på just då...
Minnen på gott och ont, som påminner om såväl eufori som tragedi.

Minnesbilder som kan vara svåra att bära med sig, men som ändå liksom måste finnas där
och plockas fram och bearbetas emellanåt.
Minnen som är alldeles underbara och fyllda av kärlek och glädje,
som man är rädd ska blekna och försvinna
- och minnen som är sorgliga eller traumatiska,
men som även de har stor betydelse för den man är
och hur man är och hur livet formas.

Ja, varje dag vi lever och andas skänker också nya minnen och oförglömliga ögonblick,
som påverkar oss mer eller mindre och följer oss genom hela livet.

Kärlek!
//Anna

Okej - jag tror nog att de flesta av Er som brukar titta in här även har förstått att jag utöver mitt skrivande
även brinner (åh, vad dåligt - sorry.. :-)! ) för mitt fotograferande.
Och idag när jag och kärleken var på väg längs E6:an råkade vi passera denna bil som stod i brand,
och texten på bildörren upptäckte jag nu när jag lagt in bilderna och förstorat upp dom i datorn...
Först ut var BP och nu är det alltså OK/Q8:s tur... Ingen vidare bra reklam, eller vad tycker Ni?! :-)



... Och förresten, tro mig - jag hade inte lagt ut bilden eller skojat
om det ifall någon människa kommit till skada!

Kärlek! Och glöm inte att fånga dagen och nuet -
varje taget foto är redan passerad tid.. :-)
//Anna

Sol ute, sol inne,
gör gott i både kropp och sinne... :-)

Har för närvarande en ovanligt intensiv och kaotisk vardag,
och varje litet ögonblick av lugn och sällsynt harmoni tas tillvara
och likaså gläds man extra mycket åt de små men vackra sakerna i livet..!

Carpe diem!
//Anna

Ge mig styrka att resa mig när jag faller...
Ge mig ork att fortsätta när stormen river...
Ge mig mod att kämpa och följa mitt hjärta...
Ge mig tron på mig själv och på att mitt hjärta talar sanning...
Ge mig hopp om en ljus och lycklig framtid...
Ge mig kärlek och jag ger kärlek
- för Kärleken övervinner allt!

//Anna

Lustigt hur man föreställer sig saker på förhand...
Man tror att man vet vad som ska ske och hur en viss situation ska te sig...
Allt för ofta blir man emellertid besviken (men dock ej överraskad!)
- inte minst när man rör sig i diagnosland, där allting kan ändra sig i en hastighet
som får blixten att rodna... :-)

Å andra sidan så är det ju både illa och väl att vi inte har alla svar på förhand
- det skulle ju ta kål på all spänning... (på gott och ont!) :-)

Carpe diem!

// Anna.

 

... Hmm - tjaa, mina barn är definitivt inte förutsägbara..! :-)

I´m back! :-)
Äntligen...
För tro mig, det finns massor att berätta om vår Barcelona-tripp..!
En resa som av många skäl blev oförglömlig och annorlunda,
och jag har fått nog med underlag till att skriva en hel bok! :-)
Och som sagt, så avslutades hela äventyret med att vi fick stanna kvar ett dygn extra på grund av askmoln...

Men just nu snurrar det i skallen
- dels av alla intryck och erfarenheter från resan,
och dessutom har jag idag varit på min första sittning (äntligen!) på föräldrakursen för föräldrar och anhöriga till barn och ungdomar med ADHD...
Inte konstigt att det brinner i skallen på mig! :-)

Så believe me - jag har en hel del kvar att berätta och beskriva!

Kärlek!
//Anna

Jaha - så är den här igen..!
Den där dagen som kallas för födelsedag...

Numera får jag dock ingen ångest över detta,
eller några direkta ålderskomplex heller för den delen...
För efter olyckan för drygt nio år sedan
så spelar det faktiskt ingen roll vad jag fyller,
utan att jag fyller - att jag lever.
Och därför firar jag livet :-) !

Carpe diem!

//Anna

Jag kan inte fatta,
att fem månader hunnit gå...
Sorgen, smärtan och saknaden
är lika stor nu som då!

Älskade lille Far,
jag hoppas Du vet hur otroligt saknad Du är av oss alla!
Ingenting kommer någonsin att bli sig riktigt likt igen,
när inte Du är bland oss...

Du fattas oss!
..Och inte en dag går förbi utan att jag tänker på Dig,
minns någonting vi gjort eller hör någon sång vi båda gillade,
- och inte en enda dag har gått utan att jag gråter över min / vår stora förlust..!

Jag älskar Dig Far
- Du har på så många sätt gjort mig till den jag är!
Och mina barn älskar och saknar sin älskade morfar,
som rycktes ifrån dom alldeles för tidigt...

Kärlek!
// Anna.