Apropå mansgriseri... :-)
Lite skämt och lite allvar, att tas med en nypa salt...! :-)
Igår skulle vi ut och äta på restaurang - gubben, jag och samtliga tre huliganer - det vill säga barnen!
Och scenariot blev enligt följande;
Med en halvtimme kvar till avfärd for jag runt som ett torrt skinn och försökte få på mig själv och två ytterst motvilliga och allt utom samarbetande ungar kläder, samtidigt som jag mellan varven även försökte påkalla 12-åringens uppmärksamhet, för att även han skulle behaga komma in och göra sig klar - alltmedan mannen i huset satt i lugn och ro i källaren och gjorde gud vet vad, synnerligen oberörd av spektaklet en våning upp... :-)
Med påföljd att när vi äntligen var redo att åka allesammans, så var jag helt slut och genomsvettig och ingen vettig människa skulle kunnat tro att jag nyss duschat. Mannen däremot, var oförskämt fräsch - undrar varför?! :-)
Själv restaurangbesöket avlöpte väl och alla njöt av god mat och dryck - medan jag jagade förvildade, hyperaktiva barn bland förbannade golfare och allting kulminerade med att både jag och barn landade i en bunker (ja, vi var på en golfrestaurang..)... :-)
Åter i hemmets "lugna" vrå, gick jag och lade en helt slut-i-rutan-T och när jag kom ut från hennes sovrum i tron att jag skulle kunna sätta mig i soffan och varva ner en stund, så såg mansgrisen personifierad till att även det sket sig i det blå skåpet - för då hade han (?!) lovat A att mamma skulle lägga honom också...
Så denna dag slutade med att mamma gick och lade sig samtidigt som sin 6-åring, lätt irriterad när självinsikten slog mig rakt i nyllet och jag kallt konstaterade att jag själv i allra högsta grad varit med och skapat detta "monster"... :-)
Kramisar,
Anna
Genom att påminna oss själva om att vi har mycket att vara tacksamma över, lär vi oss att förstå att allt det goda vi har i livet inte är självklart!
Igår skulle vi ut och äta på restaurang - gubben, jag och samtliga tre huliganer - det vill säga barnen!
Och scenariot blev enligt följande;
Med en halvtimme kvar till avfärd for jag runt som ett torrt skinn och försökte få på mig själv och två ytterst motvilliga och allt utom samarbetande ungar kläder, samtidigt som jag mellan varven även försökte påkalla 12-åringens uppmärksamhet, för att även han skulle behaga komma in och göra sig klar - alltmedan mannen i huset satt i lugn och ro i källaren och gjorde gud vet vad, synnerligen oberörd av spektaklet en våning upp... :-)
Med påföljd att när vi äntligen var redo att åka allesammans, så var jag helt slut och genomsvettig och ingen vettig människa skulle kunnat tro att jag nyss duschat. Mannen däremot, var oförskämt fräsch - undrar varför?! :-)
Själv restaurangbesöket avlöpte väl och alla njöt av god mat och dryck - medan jag jagade förvildade, hyperaktiva barn bland förbannade golfare och allting kulminerade med att både jag och barn landade i en bunker (ja, vi var på en golfrestaurang..)... :-)
Åter i hemmets "lugna" vrå, gick jag och lade en helt slut-i-rutan-T och när jag kom ut från hennes sovrum i tron att jag skulle kunna sätta mig i soffan och varva ner en stund, så såg mansgrisen personifierad till att även det sket sig i det blå skåpet - för då hade han (?!) lovat A att mamma skulle lägga honom också...
Så denna dag slutade med att mamma gick och lade sig samtidigt som sin 6-åring, lätt irriterad när självinsikten slog mig rakt i nyllet och jag kallt konstaterade att jag själv i allra högsta grad varit med och skapat detta "monster"... :-)
Kramisar,
Anna
Genom att påminna oss själva om att vi har mycket att vara tacksamma över, lär vi oss att förstå att allt det goda vi har i livet inte är självklart!
Drömprins eller groda..?!
Hur kan det komma sig att man (=jag!) känner sig som ensamstående 4-barnsmamma..?! :-)
När förvandlades drömpriinsen plötsligt till värsta "paddan" och mansgrisen??!
Och varför är det så självklart att jag ska ta hand om alla barn dygnet rung, samtidigt som jag naturligtvis (för det är ju "min uppgift" och förbannade plikt..?!) städar, tvättar, skurar, handlar för X antal tusen i veckan samt släpar hem skiten, går på föräldramöten, bvc-besök, tandläkarbesök och diverse mer eller mindre akuta läkarbesök samtidigt som jag har det mycket otacksamma arbetet att hitta på middag sju dagar i veckan, som ändå aldrig faller alla på läppen?! :-)
Och när mannen kommer från sitt arbete vid 4-tiden på eftermiddagen och en annan är i full färd med att fixa den där eländiga middagen, med två styck übertrötta ungar ömsom skrikande, ömsom gråtande och framför allt hängande i knävecken på mig, och jag för ett ögonblick inbillar mig att han kanske ska kliva in och hjälpa mig styra upp lite, så blir jag lika lurad och står där med skägget i brevlådan varje gång...!
För då ska minsann den stackars utarbetade karlen koppla av med lite spel alternativt pyssla med något av sina otaliga, påbörjade (men sällan avslutade!) projekt, och då får ju naturligtvis inte något barn vara med och störa!
Samma visa är det oftast om helgerna också, för "..det är ju enda gången jag har möjlighet att göra något roligt och för egen del.." som han själv så käckt uttrycker det...
Same old same...
Nog finns det väl någon mer än jag som upplever detta, eller..?! :-)
Det där med just egentid är ju en för de flesta av oss kvinnor och småbarnsmammor en sällsynt lyx, eller hur?
Och för min del består de av korta stunder när T sover middag alternativt när barnen somnat på kvällen (problemet är bara att då är jag själv oftast så slut att även jag stupar i säng..) och förstås min nyinförda "lyxmåndag", då jag går och rider (dock är det ju så välplanerat av mig att det inte börjar förrän efter att barnen har lagt sig och jag därmed riskerar att somna i sadeln - men man gör ju allt för att inte gubben ska få för mycket besvär..). :-)
Hahaha... Ja, visst är småbarnsträsket ljuvligt!? :-)
.... Och ja, det tycker jag faktiskt att det är (oftast i alla fall!), även om det inte lät så just nu!
Men jag älskar mina barn mest av allt och har ända sedan de föddes varit noga med att verkligen försöka ta tillvara på varje litet ögonblick - good or bad.. :-)
Men naturligtvis är ju allting alltid inte rosenrött och harmoniskt och ibland hade det varit trevligt att känna att vi faktiskt är två stycken vuxna här i hushållet - vi bor ju trots allt under samma tak, även om det ibland inte känns så..! :-)
Ha en härlig lördag - kärlek!
Kram,
Anna
Livet blir mycket roligare om vi tänker att vi är härliga och att alla andra också är det!
När förvandlades drömpriinsen plötsligt till värsta "paddan" och mansgrisen??!
Och varför är det så självklart att jag ska ta hand om alla barn dygnet rung, samtidigt som jag naturligtvis (för det är ju "min uppgift" och förbannade plikt..?!) städar, tvättar, skurar, handlar för X antal tusen i veckan samt släpar hem skiten, går på föräldramöten, bvc-besök, tandläkarbesök och diverse mer eller mindre akuta läkarbesök samtidigt som jag har det mycket otacksamma arbetet att hitta på middag sju dagar i veckan, som ändå aldrig faller alla på läppen?! :-)
Och när mannen kommer från sitt arbete vid 4-tiden på eftermiddagen och en annan är i full färd med att fixa den där eländiga middagen, med två styck übertrötta ungar ömsom skrikande, ömsom gråtande och framför allt hängande i knävecken på mig, och jag för ett ögonblick inbillar mig att han kanske ska kliva in och hjälpa mig styra upp lite, så blir jag lika lurad och står där med skägget i brevlådan varje gång...!
För då ska minsann den stackars utarbetade karlen koppla av med lite spel alternativt pyssla med något av sina otaliga, påbörjade (men sällan avslutade!) projekt, och då får ju naturligtvis inte något barn vara med och störa!
Samma visa är det oftast om helgerna också, för "..det är ju enda gången jag har möjlighet att göra något roligt och för egen del.." som han själv så käckt uttrycker det...
Same old same...
Nog finns det väl någon mer än jag som upplever detta, eller..?! :-)
Det där med just egentid är ju en för de flesta av oss kvinnor och småbarnsmammor en sällsynt lyx, eller hur?
Och för min del består de av korta stunder när T sover middag alternativt när barnen somnat på kvällen (problemet är bara att då är jag själv oftast så slut att även jag stupar i säng..) och förstås min nyinförda "lyxmåndag", då jag går och rider (dock är det ju så välplanerat av mig att det inte börjar förrän efter att barnen har lagt sig och jag därmed riskerar att somna i sadeln - men man gör ju allt för att inte gubben ska få för mycket besvär..). :-)
Hahaha... Ja, visst är småbarnsträsket ljuvligt!? :-)
.... Och ja, det tycker jag faktiskt att det är (oftast i alla fall!), även om det inte lät så just nu!
Men jag älskar mina barn mest av allt och har ända sedan de föddes varit noga med att verkligen försöka ta tillvara på varje litet ögonblick - good or bad.. :-)
Men naturligtvis är ju allting alltid inte rosenrött och harmoniskt och ibland hade det varit trevligt att känna att vi faktiskt är två stycken vuxna här i hushållet - vi bor ju trots allt under samma tak, även om det ibland inte känns så..! :-)
Ha en härlig lördag - kärlek!
Kram,
Anna
Livet blir mycket roligare om vi tänker att vi är härliga och att alla andra också är det!
Ridning! :-)
Jajamensan - nu är det gjort!
Nu har minsann denna svensken suttit i sadeln igen - i en hel timme...! :-)
...Och kan väl därmed förvänta mig träningsvärk på de mest märkliga och oväntade ställen här framöver... Men det är det värt! :-)
Och roligt var det - även om det nu slumpade sig så att det naturligtvis stod hoppning på schemat igår... Kanske inte det mest ultimata för ett blindstyre som jag! Men men - våghalsig som i de ljuva (?) tonåren gav jag mig glatt iväg på min fuxfärgade springare. Och det gick faktiskt riktigt bra!
Det finns inte mycket som slår doften av och närheten till en häst, samarbetet och den ömsesidiga respekten man får av detta fantastiska muskelknippe till djur är enormt betydelsefullt och givande!
Och jag är verkligen glad för att jag återupptagit denna stora passion! :-) Nu är det dags att ta tag i min andra...
Ha en underbar dag!
Kram,
Anna
Det finns inga felaktiga val, bara omvägar till lycka och harmoni!
Nu har minsann denna svensken suttit i sadeln igen - i en hel timme...! :-)
...Och kan väl därmed förvänta mig träningsvärk på de mest märkliga och oväntade ställen här framöver... Men det är det värt! :-)
Och roligt var det - även om det nu slumpade sig så att det naturligtvis stod hoppning på schemat igår... Kanske inte det mest ultimata för ett blindstyre som jag! Men men - våghalsig som i de ljuva (?) tonåren gav jag mig glatt iväg på min fuxfärgade springare. Och det gick faktiskt riktigt bra!
Det finns inte mycket som slår doften av och närheten till en häst, samarbetet och den ömsesidiga respekten man får av detta fantastiska muskelknippe till djur är enormt betydelsefullt och givande!
Och jag är verkligen glad för att jag återupptagit denna stora passion! :-) Nu är det dags att ta tag i min andra...
Ha en underbar dag!
Kram,
Anna
Det finns inga felaktiga val, bara omvägar till lycka och harmoni!
Helgen...
Suck... :-)
Vilken galen, fantastisk, kaotisk men härlig helg!
Höstkänslorna försvann som en måsskit i dimma, i samma stund som jag slog upp ögonen på lördagsmorgonen (vilket i vanlig ordning var oförskämt tidigt!), och typ hela dagen tillbringades utomhus fylld av såväl nytta som nöje.
T badade glatt i den plaskdamm som var den sorgliga resten av poolen - mycket imponerande med tanke på att vattnet höll en temperatur på 13 grader...
Här följer förresten några fraser ur T:s "ordlexikon" (?) - vore intressant att höra vad Ni tror det betyder...`!
"...Vo e tilt...? ....Vo e tapp...??"
".. Gaga gacka.... Buu gaga...."
Solklart, eller hur?! :-)
Och om gårdagen gick i dur, så har det väl varit lite mera moll idag... För vissa åtminstone...!
H jobbade natt (vilket var helt självpåtaget och inte ens något jag visste förrän häromdagen) till klockan 6 imorse...
Med andra ord så glick han typ och lade sig när jag och mina hyperaktiva och manodepressiva ungar gick upp... Tjaa... Ni kan säkert gissa scenariot..?!
Vi bor liksom i en (förvisso) 1,5-plansvilla, men alla sovrum utom ett är förlagt till ovanvåningen, där även vardagsrum, kök och typ allting annat är, och jag kan ju säga som så här att ljudisoleringen var inte det första man tänkte på när man byggde hus på 60-talet...
Fast det är klart, byggherrarna (bland andra min älskade lille morfar!) hade ju inte en susning om att huset 40 år senare skulle bebos av mig och min tokiga familj och inte minst mina bindgalna ungar, med röster och ljudnivå som kan få en mistlur att rodna och verka mesig... :-)
Ja, det är ju naturligtvis lika förutsägbart som självklart, att H inte kunde sova varken bra eller länge... Och lika självklart var det ju att när han väl kröp fram från sin sten, så var han ju inte direkt munter... :-) Hahaha... :-) Skulle han ju ha tänkt på tidigare, eller hur!? :-)
Ha en underbar kväll/dag/natt - whatever! :-)
Kram,
Anna
Vilken galen, fantastisk, kaotisk men härlig helg!
Höstkänslorna försvann som en måsskit i dimma, i samma stund som jag slog upp ögonen på lördagsmorgonen (vilket i vanlig ordning var oförskämt tidigt!), och typ hela dagen tillbringades utomhus fylld av såväl nytta som nöje.
T badade glatt i den plaskdamm som var den sorgliga resten av poolen - mycket imponerande med tanke på att vattnet höll en temperatur på 13 grader...
Här följer förresten några fraser ur T:s "ordlexikon" (?) - vore intressant att höra vad Ni tror det betyder...`!
"...Vo e tilt...? ....Vo e tapp...??"
".. Gaga gacka.... Buu gaga...."
Solklart, eller hur?! :-)
Och om gårdagen gick i dur, så har det väl varit lite mera moll idag... För vissa åtminstone...!
H jobbade natt (vilket var helt självpåtaget och inte ens något jag visste förrän häromdagen) till klockan 6 imorse...
Med andra ord så glick han typ och lade sig när jag och mina hyperaktiva och manodepressiva ungar gick upp... Tjaa... Ni kan säkert gissa scenariot..?!
Vi bor liksom i en (förvisso) 1,5-plansvilla, men alla sovrum utom ett är förlagt till ovanvåningen, där även vardagsrum, kök och typ allting annat är, och jag kan ju säga som så här att ljudisoleringen var inte det första man tänkte på när man byggde hus på 60-talet...
Fast det är klart, byggherrarna (bland andra min älskade lille morfar!) hade ju inte en susning om att huset 40 år senare skulle bebos av mig och min tokiga familj och inte minst mina bindgalna ungar, med röster och ljudnivå som kan få en mistlur att rodna och verka mesig... :-)
Ja, det är ju naturligtvis lika förutsägbart som självklart, att H inte kunde sova varken bra eller länge... Och lika självklart var det ju att när han väl kröp fram från sin sten, så var han ju inte direkt munter... :-) Hahaha... :-) Skulle han ju ha tänkt på tidigare, eller hur!? :-)
Ha en underbar kväll/dag/natt - whatever! :-)
Kram,
Anna
Torsdagsstress..
Stress...
Alltid denna stress - varför?!
Det är ju alltid något som sätter käppar i hjulen för ett redan väldigt tajt tidsschema!
Antingen saknas någons sko, eller så är nycklarna mystiskt försvunna, eller så har T haft den dåliga smaken att göra "tvåan" - för att nämna några exempel... :-)
Så än en gång, istället för att koppla av och njuta av "friheten" att ta tåget till Helsingborg och hjärnskrynklaren (och eventuellt lite "obligatorisk" shopping), blev det till att springa till dagis och mer eller mindre slänga in dottern, för att därefter fortsätta löpningen ner till tågstationen. Resultatet?
Med en halv minuts marginal hann jag med det eländiga tåget, men den positiva energin var som bortblåst!
Dätt satt jag genomsvettig och luktade garanterat allt utom vanilj och var dessutom måttligt irriterad, med värsta hjärtklappningen, på väg till ett "möte" som jag för länge sedan tappat sugen för...
Faktum är att jag hört talas om en stresskonsult - känns som att det kanske är läge att kontakta henne :-)!?
.... Eller nej förresten, det har jag inte tid till....
"Det är inte hur Du har det, utan hur Du tar det"!
Kram,
Anna
PS. Jodå - jag hann shoppa också innan det var dags för hemfärd... Riktiga fynd fick jag tag i dessutom! :-)
Men vet Ni - själva shoppingen som sådan är inte det viktigaste (även om det förstås alltid är kul!). Men att däremot kunna ta sig fram på egen hand, utan vare sig barn eller färdtjänst, och bara strosa runt för mig själv - vilken lyx :-)!
Att för en stund få känna mig självständig igen... Åh, vad det är mycket värt! Och jag uppskattar och njuter verkligen till fullo de få gånger jag får denna möjlighet att känna mig som en helt vanlig, "frisk" människa - DET är livskvalitet!!! :-) DS.
Alltid denna stress - varför?!
Det är ju alltid något som sätter käppar i hjulen för ett redan väldigt tajt tidsschema!
Antingen saknas någons sko, eller så är nycklarna mystiskt försvunna, eller så har T haft den dåliga smaken att göra "tvåan" - för att nämna några exempel... :-)
Så än en gång, istället för att koppla av och njuta av "friheten" att ta tåget till Helsingborg och hjärnskrynklaren (och eventuellt lite "obligatorisk" shopping), blev det till att springa till dagis och mer eller mindre slänga in dottern, för att därefter fortsätta löpningen ner till tågstationen. Resultatet?
Med en halv minuts marginal hann jag med det eländiga tåget, men den positiva energin var som bortblåst!
Dätt satt jag genomsvettig och luktade garanterat allt utom vanilj och var dessutom måttligt irriterad, med värsta hjärtklappningen, på väg till ett "möte" som jag för länge sedan tappat sugen för...
Faktum är att jag hört talas om en stresskonsult - känns som att det kanske är läge att kontakta henne :-)!?
.... Eller nej förresten, det har jag inte tid till....
"Det är inte hur Du har det, utan hur Du tar det"!
Kram,
Anna
PS. Jodå - jag hann shoppa också innan det var dags för hemfärd... Riktiga fynd fick jag tag i dessutom! :-)
Men vet Ni - själva shoppingen som sådan är inte det viktigaste (även om det förstås alltid är kul!). Men att däremot kunna ta sig fram på egen hand, utan vare sig barn eller färdtjänst, och bara strosa runt för mig själv - vilken lyx :-)!
Att för en stund få känna mig självständig igen... Åh, vad det är mycket värt! Och jag uppskattar och njuter verkligen till fullo de få gånger jag får denna möjlighet att känna mig som en helt vanlig, "frisk" människa - DET är livskvalitet!!! :-) DS.
..."Kvällspasset"...
Irrar runt som typ en nackad höna....
Plöjer genom drivor av regnvåta skor och kläder, fastnar i nertrampad lera vid ett par tillfällen och med risk för mitt liv kommer jag dessutom farligt nära det "berg" av diverse skräp (som samlats ihop från alla rum efter helgens födelsedagsfirande x 3) som så snyggt (hm - nåja..) står staplat vid dörren och liksom bara väntar på att någon ska förbarma sig och slänga ut skiten (konstigt förresten - när blev jag ensamstående med fyra barn!?)...
Allt till tonerna av en tjurig A och en supergnällig T, samtidigt som jag försöker duka undan efter middagen och förbereda inför läggdags åt barnen - och jovars, en liten svängom med dammsugaren hinns också med!
Och nu - två timmar och en gräslig ryggvärk senare - så sover äntligen min lilla "prinsessa"... (Fast det var nog inte riktigt det ordet jag beskrev henne med för typ en halvtimme sen!) Suck! Alla intryck från de första dagarna på dagis har tydligen varit tuffa och smälta för henne och hon har verkligen satt mig på prov de sista kvällarna! Som tur är har storerbror varit desto duktigare och somnat snällt - härligt att de någon gång ibland kan skiftas om, istället för att sätta sig på tvären gemensamt! :-)
Men NU är det jag som ska krypa ner i soffan (hahaha... trodde ni på det?! Sängen, såklart!) och slötitta på TV en stund.
Imorgon är en annan dag!
...Undrar vad den har för spännande att bjuda på...!? :-) Med min tokiga men högt älskade familj, kan vad som helst hända!
Sov gott!
Kram,
Anna
Plöjer genom drivor av regnvåta skor och kläder, fastnar i nertrampad lera vid ett par tillfällen och med risk för mitt liv kommer jag dessutom farligt nära det "berg" av diverse skräp (som samlats ihop från alla rum efter helgens födelsedagsfirande x 3) som så snyggt (hm - nåja..) står staplat vid dörren och liksom bara väntar på att någon ska förbarma sig och slänga ut skiten (konstigt förresten - när blev jag ensamstående med fyra barn!?)...
Allt till tonerna av en tjurig A och en supergnällig T, samtidigt som jag försöker duka undan efter middagen och förbereda inför läggdags åt barnen - och jovars, en liten svängom med dammsugaren hinns också med!
Och nu - två timmar och en gräslig ryggvärk senare - så sover äntligen min lilla "prinsessa"... (Fast det var nog inte riktigt det ordet jag beskrev henne med för typ en halvtimme sen!) Suck! Alla intryck från de första dagarna på dagis har tydligen varit tuffa och smälta för henne och hon har verkligen satt mig på prov de sista kvällarna! Som tur är har storerbror varit desto duktigare och somnat snällt - härligt att de någon gång ibland kan skiftas om, istället för att sätta sig på tvären gemensamt! :-)
Men NU är det jag som ska krypa ner i soffan (hahaha... trodde ni på det?! Sängen, såklart!) och slötitta på TV en stund.
Imorgon är en annan dag!
...Undrar vad den har för spännande att bjuda på...!? :-) Med min tokiga men högt älskade familj, kan vad som helst hända!
Sov gott!
Kram,
Anna
...och eftermiddagsstrul...
Jaha.......?! :-)
Här kommer man springande med andan i halsen och ännu ett dåligt samvete hängande över sig för att ha lämnat den sovande 2-åringen ensam (trygg i sin spjälsäng förvisso, men ändå..) ner till busshållplatsen, i tron att man ska hämta en glad A eftersom han ska ha en kompis med sig hem. Men vad händer då, då..?!
Jo, en lycklig kompis hoppar av bussen tillsammans med en storgråtande A... Varför?? Jo, A ville ju leka hemma hos kompisen såklart (vilket inte var möjligt eftersom föräldrarna jobbar)!!!
"Lätt" frustrerad försöker jag släta över och trösta men blir genast sågad vid fotknölarna av min oerhört charmige (=otrevlige), pigga (=aströtta) och glada (=ursinniga) 6-åring...
Hmm... Ja, resten har Ni väl redan räknat ut, eller?! :-)
Kort sagt kan man väl beskriva det som att eftermiddagen blev lika munter och "moget" genomförd, såväl av barn som vuxen, som imorse... :-)
Hujedamej, så många tankar som kan korsa ens stackars förvirrade hjärna på typ bara en bråkdels sekund!
..."Jag står inte ut längre! .... Detta skulle minsann pappa upplevt fjorton gånger om dagen i några dagar så skulle vi sett vad han tyckte (hånleende vid blotta tanken!)!? ... Det måste vara något som är riktigt fel här!? .... A kommer ju aldrig någonsin att få några vänner (vilket inte vore så konstigt i så fall med en sådan ambivalent morsa! Stackars unge...)..." Och så vidare, och så vidare... :-)
Men - plötsligt genomgick sonen ännu en av sina Dr Jekyll- och Mr Hyde-förvandlingar och blev gó och glad och nu har de små liven lekt hur fint som helst i två timmar!
.... Och förresten - innan någon får för sig att ringa och anmäla mig någonstans, så vill jag bara meddela att T sov sött även om jag varit utanför dörren i sisådär en sex minuter och trettiosju sekunder! :-)
Och jajamensan - jag har faktiskt en "babyvakt" (bäst-i-test..!), så det finns ingen anledning till att hyperventilera eller få nervösa sammanbrott! :-)
I övrigt kan jag ju konstatera att ännu en "ledig förmiddag" resulterat i stress och frustration, efter att först ha sett ut som dränkta katter allesammans när vi hela högen gick ner till bussen imorse. Därefter hann jag och T hem och torktumla kläderna en sväng innan det var dags att trotsa regnet igen och gå till dagis.
Sen hann jag skriva ett par rader, innan jag åkte med äldsta syster yster till grannbyn och handlade lite mat samt hämtade posten och sen var det åter dags att gå till dagis för att hämta hem den lilla huliganen.
Och sedan, som jag ju varit inne på redan, efter att ha fått henne i sömn så bar det av efter nästa barn vid skolbussen...
Åh, vad det är skönt med lite lugn och ro och egentid när barnen är på dagis och skola.... :-)
Fortsättning lär följa... :-)
Här kommer man springande med andan i halsen och ännu ett dåligt samvete hängande över sig för att ha lämnat den sovande 2-åringen ensam (trygg i sin spjälsäng förvisso, men ändå..) ner till busshållplatsen, i tron att man ska hämta en glad A eftersom han ska ha en kompis med sig hem. Men vad händer då, då..?!
Jo, en lycklig kompis hoppar av bussen tillsammans med en storgråtande A... Varför?? Jo, A ville ju leka hemma hos kompisen såklart (vilket inte var möjligt eftersom föräldrarna jobbar)!!!
"Lätt" frustrerad försöker jag släta över och trösta men blir genast sågad vid fotknölarna av min oerhört charmige (=otrevlige), pigga (=aströtta) och glada (=ursinniga) 6-åring...
Hmm... Ja, resten har Ni väl redan räknat ut, eller?! :-)
Kort sagt kan man väl beskriva det som att eftermiddagen blev lika munter och "moget" genomförd, såväl av barn som vuxen, som imorse... :-)
Hujedamej, så många tankar som kan korsa ens stackars förvirrade hjärna på typ bara en bråkdels sekund!
..."Jag står inte ut längre! .... Detta skulle minsann pappa upplevt fjorton gånger om dagen i några dagar så skulle vi sett vad han tyckte (hånleende vid blotta tanken!)!? ... Det måste vara något som är riktigt fel här!? .... A kommer ju aldrig någonsin att få några vänner (vilket inte vore så konstigt i så fall med en sådan ambivalent morsa! Stackars unge...)..." Och så vidare, och så vidare... :-)
Men - plötsligt genomgick sonen ännu en av sina Dr Jekyll- och Mr Hyde-förvandlingar och blev gó och glad och nu har de små liven lekt hur fint som helst i två timmar!
.... Och förresten - innan någon får för sig att ringa och anmäla mig någonstans, så vill jag bara meddela att T sov sött även om jag varit utanför dörren i sisådär en sex minuter och trettiosju sekunder! :-)
Och jajamensan - jag har faktiskt en "babyvakt" (bäst-i-test..!), så det finns ingen anledning till att hyperventilera eller få nervösa sammanbrott! :-)
I övrigt kan jag ju konstatera att ännu en "ledig förmiddag" resulterat i stress och frustration, efter att först ha sett ut som dränkta katter allesammans när vi hela högen gick ner till bussen imorse. Därefter hann jag och T hem och torktumla kläderna en sväng innan det var dags att trotsa regnet igen och gå till dagis.
Sen hann jag skriva ett par rader, innan jag åkte med äldsta syster yster till grannbyn och handlade lite mat samt hämtade posten och sen var det åter dags att gå till dagis för att hämta hem den lilla huliganen.
Och sedan, som jag ju varit inne på redan, efter att ha fått henne i sömn så bar det av efter nästa barn vid skolbussen...
Åh, vad det är skönt med lite lugn och ro och egentid när barnen är på dagis och skola.... :-)
Fortsättning lär följa... :-)
Tillbaka i vardagen - med en smäll...
Jaha, nu är vi åter på svensk mark, efter en härlig och mycket varm vecka i Side (börjar uppdateringen av hela resan imorgon!).
Med övertrötta (läs "-jävliga") ungar och förkylningar lite till mans efter febrilt ac-användande, kändes det sådär vid hemresan kan jag väl säga.
Och när det dessutom kryddas med att jag fullständigt massakerade ena stortån timmarna innan hemresan, i min jakt efter de nya och dyra (och äkta!) Dior-brillorna (som inte återfanns NÅGONSTANS), samt som grädde på moset när vi väl klev in i egna hemmet med två resväskor fullproppade med smutstvätt, fick jag veta att min tvättmaskin pajjat ihop och det första vi nu fick göra var att kila iväg och tjacka en ny... Som om inte den senaste veckan var tillräckligt dyr som den var... Underbart!
.... Men - så fick jag igår ett annat besked....
Ett besked av den sorten, att allt som jag (vi) gått och gnällt om (typ pengar och materiella ting) plötsligt blir så futtigt och man skäms över sina klagomål...
En av de tjejer som slitit hårt med den hjälporganisation, genom vilken jag fick tag i min islandshäst, finns inte längre med oss...
Genom en fruktansvärt tragisk olycka, omkom hon i helgen och får därmed inte uppleva till exempel sin 30-årsdag som skulle ha infallit denna veckan...
Ibland är livet så fruktansvärt hårt och orättvist och det drabbar en när man minst anar det.
Därför vill jag än en gång påminna om att, så långt det är möjligt, vårda, uppskatta och leva i nuet!
Många kramar,
Anna
Tack Åsa, för det Du hann tillföra mig och mitt liv och för de djur Du har hjälpt! Jag kan bara föreställa mig hur Dina närmsta har det för tillfället... SÅ orättvist!
Med övertrötta (läs "-jävliga") ungar och förkylningar lite till mans efter febrilt ac-användande, kändes det sådär vid hemresan kan jag väl säga.
Och när det dessutom kryddas med att jag fullständigt massakerade ena stortån timmarna innan hemresan, i min jakt efter de nya och dyra (och äkta!) Dior-brillorna (som inte återfanns NÅGONSTANS), samt som grädde på moset när vi väl klev in i egna hemmet med två resväskor fullproppade med smutstvätt, fick jag veta att min tvättmaskin pajjat ihop och det första vi nu fick göra var att kila iväg och tjacka en ny... Som om inte den senaste veckan var tillräckligt dyr som den var... Underbart!
.... Men - så fick jag igår ett annat besked....
Ett besked av den sorten, att allt som jag (vi) gått och gnällt om (typ pengar och materiella ting) plötsligt blir så futtigt och man skäms över sina klagomål...
En av de tjejer som slitit hårt med den hjälporganisation, genom vilken jag fick tag i min islandshäst, finns inte längre med oss...
Genom en fruktansvärt tragisk olycka, omkom hon i helgen och får därmed inte uppleva till exempel sin 30-årsdag som skulle ha infallit denna veckan...
Ibland är livet så fruktansvärt hårt och orättvist och det drabbar en när man minst anar det.
Därför vill jag än en gång påminna om att, så långt det är möjligt, vårda, uppskatta och leva i nuet!
Många kramar,
Anna
Tack Åsa, för det Du hann tillföra mig och mitt liv och för de djur Du har hjälpt! Jag kan bara föreställa mig hur Dina närmsta har det för tillfället... SÅ orättvist!
Morgonpigga?!
Hahaha.... :-)
Ja, det är inte svårt att föreställa sig hur "semesterveckan" kommer att te sig...
Men ingen kommer att kunna påstå någonting annat än att vi utnyttjar tiden maximalt!
Ännu en gång har lilla T sett till att hela familjen fångar dagen genom att gå upp klockan 5... Underbart!
Är ju dock inte helt övertygad om att våra grannar på hotellet kommer att vara lika entusiastiska över vår (barnens!) metod för att se till att få ut mesta möjliga av en semester... (Kan man förresten bli vräkt från ett Sunwing Resort på grund av att barnen är "morgonpigga"..?!)
T är ju dessutom en mästare (med tanke på den lilla späda kroppen dessutom!) på höga toner - ja, ni vet typ som en sådan visselpipa man använder till hundar... Ett ljud som kan uppfattas som ganska enerverande vid fem halvsex på morgonen...
Och A är som bekant en riktig hejare på att hoppa, springa, skrika och stojja i största allmänhet...
Föreställ er paniken (hos oss föräldrar och alla andra boende på hotellet...) om vi får ett rum på typ 5:e våningen och han (dom!) sätter igång sitt "dansande" i arla morgonstund...
Nåja - vi får väl helt enkelt spela lyckligt ovetande och allmänt oskyldiga, när vi sen hänger på låset till frukostbuffén (naturligtvis utsvultna, efter att ha hunnit vara uppe x antal timmar och typ vara på G att vila middag..!) och fälla några beska kommentarer om vilka stökiga och oförskämt pigga ungar vissa av gästerna verkar ha... :-)
Ha en underbar dag!
Kram,
Anna
Ja, det är inte svårt att föreställa sig hur "semesterveckan" kommer att te sig...
Men ingen kommer att kunna påstå någonting annat än att vi utnyttjar tiden maximalt!
Ännu en gång har lilla T sett till att hela familjen fångar dagen genom att gå upp klockan 5... Underbart!
Är ju dock inte helt övertygad om att våra grannar på hotellet kommer att vara lika entusiastiska över vår (barnens!) metod för att se till att få ut mesta möjliga av en semester... (Kan man förresten bli vräkt från ett Sunwing Resort på grund av att barnen är "morgonpigga"..?!)
T är ju dessutom en mästare (med tanke på den lilla späda kroppen dessutom!) på höga toner - ja, ni vet typ som en sådan visselpipa man använder till hundar... Ett ljud som kan uppfattas som ganska enerverande vid fem halvsex på morgonen...
Och A är som bekant en riktig hejare på att hoppa, springa, skrika och stojja i största allmänhet...
Föreställ er paniken (hos oss föräldrar och alla andra boende på hotellet...) om vi får ett rum på typ 5:e våningen och han (dom!) sätter igång sitt "dansande" i arla morgonstund...
Nåja - vi får väl helt enkelt spela lyckligt ovetande och allmänt oskyldiga, när vi sen hänger på låset till frukostbuffén (naturligtvis utsvultna, efter att ha hunnit vara uppe x antal timmar och typ vara på G att vila middag..!) och fälla några beska kommentarer om vilka stökiga och oförskämt pigga ungar vissa av gästerna verkar ha... :-)
Ha en underbar dag!
Kram,
Anna
NU är jag redo! :-)
Efter att ha spenderat sju år i egna hemmet, börjar det alltmer kännas som ett fängelse.
Jag längtar efter att få träffa människor och ha lite socialt umgänge - utöver de små glinen och deras pappa eller läkare av allehanda slag. Få känna att jag är av värde, till nytta och glädje - "göra en insats". :-)
Jag vill känna utmaningar av andra slag än till exempel det dagliga gisslet om vad vi ska ha till middag eller de lika vanliga grälen med barnen om vikten av att äta den där middagen...
Eller att dividera med gubben om vem som är tröttast, vem som arbetar hårdast, vem som tar mest ansvar för hus, barn, inköp - you name it!
Och så har vi ju det här med stimulans, positiva upplevelser och lite spänning i tillvaron...
Det mest spännande som händer i mitt liv är typ när jag inte vet vilket humör barnen (och gubben!) ska vara på när de vaknar. Eller när jag inte vet när A ska få nästa känsloutbrott. Eller när det är utvecklingssamtal med 1-åringen på dagis... Eller...
Och de positiva upplevelserna domineras av de sällsynta och mycket lätträknade ögonblicken då det råder harmoni i huset, alternativt de dagar jag vaknar och slås av tanken att "Wow - idag händer det minsann någonting! Jag ska ju och storhandla mat / till tandläkaren / t kiropraktorn / till terapeuten / läkaren.... Nu pratar vi spänning på hög nivå och ett underhållningsvärde som är svårslaget... :-)
Stimulans?! Hmm.. Ja, naturligtvis är det oerhört stimulerande att se barnen växa och utvecklas och veta att man varit med och skapat dessa små mirakel!
Men ändå har jag nu kommit till en punkt, där det inte är tillräckligt längre - jag måste göra något för mig själv och för egen del. Och äntligen är jag redo! :-)
Nu har jag samlat på mig tillräckligt mycket kraft och mod, för att ta de första stegen mot att förverkliga min dröm!
Jag vet vad jag vill och jag vet på ett ungefär hur jag ska gå tillväga. Det kommer med all säkerhet att ta tid och kosta både blod, svett och tårar - men det kommer att vara värt det!
För första gången på mycket länge känner jag glädje och förväntan, i vetskapen om att det faktiskt finns ett syfte med att jag finns här - att jag har en funktion att fylla, utöver mammarollen! Och det känns verkligen som balsam för själen och självkänslan! :-)
En mycket klok kvinna sade såhär till mig nyligen; "När blir man egentligen en författare? Är det först när man fått en bok utgiven..? Eller är det inte faktiskt så, att man är författare redan den dagen då man börjar skriva de allra första raderna till det som man en dag hoppas ska kunna bli en bok eller något liknande?!"
Med små men målmedvetna steg, har min resa tagit sin början...! :-)
Kram,
Anna.
Passion är energi - när Du gör det Du brinner för är Din kraft som störst!
PS. Älskade "Pilla lilla" - VÄLKOMNA hem!!! :-) Är ni utvilade nu...?! :-) DS.
Jag längtar efter att få träffa människor och ha lite socialt umgänge - utöver de små glinen och deras pappa eller läkare av allehanda slag. Få känna att jag är av värde, till nytta och glädje - "göra en insats". :-)
Jag vill känna utmaningar av andra slag än till exempel det dagliga gisslet om vad vi ska ha till middag eller de lika vanliga grälen med barnen om vikten av att äta den där middagen...
Eller att dividera med gubben om vem som är tröttast, vem som arbetar hårdast, vem som tar mest ansvar för hus, barn, inköp - you name it!
Och så har vi ju det här med stimulans, positiva upplevelser och lite spänning i tillvaron...
Det mest spännande som händer i mitt liv är typ när jag inte vet vilket humör barnen (och gubben!) ska vara på när de vaknar. Eller när jag inte vet när A ska få nästa känsloutbrott. Eller när det är utvecklingssamtal med 1-åringen på dagis... Eller...
Och de positiva upplevelserna domineras av de sällsynta och mycket lätträknade ögonblicken då det råder harmoni i huset, alternativt de dagar jag vaknar och slås av tanken att "Wow - idag händer det minsann någonting! Jag ska ju och storhandla mat / till tandläkaren / t kiropraktorn / till terapeuten / läkaren.... Nu pratar vi spänning på hög nivå och ett underhållningsvärde som är svårslaget... :-)
Stimulans?! Hmm.. Ja, naturligtvis är det oerhört stimulerande att se barnen växa och utvecklas och veta att man varit med och skapat dessa små mirakel!
Men ändå har jag nu kommit till en punkt, där det inte är tillräckligt längre - jag måste göra något för mig själv och för egen del. Och äntligen är jag redo! :-)
Nu har jag samlat på mig tillräckligt mycket kraft och mod, för att ta de första stegen mot att förverkliga min dröm!
Jag vet vad jag vill och jag vet på ett ungefär hur jag ska gå tillväga. Det kommer med all säkerhet att ta tid och kosta både blod, svett och tårar - men det kommer att vara värt det!
För första gången på mycket länge känner jag glädje och förväntan, i vetskapen om att det faktiskt finns ett syfte med att jag finns här - att jag har en funktion att fylla, utöver mammarollen! Och det känns verkligen som balsam för själen och självkänslan! :-)
En mycket klok kvinna sade såhär till mig nyligen; "När blir man egentligen en författare? Är det först när man fått en bok utgiven..? Eller är det inte faktiskt så, att man är författare redan den dagen då man börjar skriva de allra första raderna till det som man en dag hoppas ska kunna bli en bok eller något liknande?!"
Med små men målmedvetna steg, har min resa tagit sin början...! :-)
Kram,
Anna.
Passion är energi - när Du gör det Du brinner för är Din kraft som störst!
PS. Älskade "Pilla lilla" - VÄLKOMNA hem!!! :-) Är ni utvilade nu...?! :-) DS.
Semester - eller stresskälla?!
Rigorösa förberedelser, storartat planerande och ingenting lämnat åt slumpen...
För NU är det snart dags för den efterlängtade och välbehövliga semestern med stort "S"!
Och naturligtvis kommer alla barnen under just den veckan, att sköta sig exemplariskt och vara riktiga "A-barn"...
Inget bråkande, skrikande, gråtande, stim och stoj eller hopp och spring - bara ett gäng oförskämt väluppfostrade raringar, som lägger bordsservetten snyggt tillrätta i sina knän innan de börjar äta med silverbesticken (istället för som brukligt är, med de smutsiga fingrarna..), utan att vare sig smaska eller rapa.
Inte heller kommer de att vara rastlösa eller visa bristande tålamod i still med "Är vi inte framme snart" eller "Hur långt är det kvar"?
Och de kommer att vara så glada och tacksamma hela tiden och gladeligens äta det som serveras utan några som helst sura eller kräsna miner och vi kommer att vara så stolta över att vara föräldrar till dessa välartade barn!
Och senare på kvällen, när vi sitter i lugn och ro allesammans på restaurangen och avnjuter en 5-rättersmiddag, så kommer alla runtomkring att titta storögt och avundsjukt på oss och säga; "Titta, vilka fina och väluppfostrade barn dom har! Och så fräscha och snygga föräldrarna ser ut - hur har dom burit sig åt?! Våra barn som aldrig är nöjda utan jämnt tigger om något och skriker och skränar, och vi själva som lider av kronisk sömnbrist och åldras med tio år i stöten till följd av detta...."
........................... Vaddå??! Tror ni inte på mig?!
Jodå, vartenda ord är sant - bara det att de föräldrarna som tittar avundsjukt och åldras i förtid är vi och de stökiga ungarna är våra... :-)
Men vad f-n!? Det ska bli både kul och mysigt i alla fall (är dock inte säker på att våra medresenärer kommer att dela vår uppfattning)..!!!
Så håll i hatten gott folk - här kommer Cirkus Landin - Nilsson!
Det är fritt inträde och underhållning av varierande slag - men en hel del gapskratt vågar jag också garantera!! :-)
Kram,
Anna
Det är härligt att ge, såväl en sak som ett leende!
För NU är det snart dags för den efterlängtade och välbehövliga semestern med stort "S"!
Och naturligtvis kommer alla barnen under just den veckan, att sköta sig exemplariskt och vara riktiga "A-barn"...
Inget bråkande, skrikande, gråtande, stim och stoj eller hopp och spring - bara ett gäng oförskämt väluppfostrade raringar, som lägger bordsservetten snyggt tillrätta i sina knän innan de börjar äta med silverbesticken (istället för som brukligt är, med de smutsiga fingrarna..), utan att vare sig smaska eller rapa.
Inte heller kommer de att vara rastlösa eller visa bristande tålamod i still med "Är vi inte framme snart" eller "Hur långt är det kvar"?
Och de kommer att vara så glada och tacksamma hela tiden och gladeligens äta det som serveras utan några som helst sura eller kräsna miner och vi kommer att vara så stolta över att vara föräldrar till dessa välartade barn!
Och senare på kvällen, när vi sitter i lugn och ro allesammans på restaurangen och avnjuter en 5-rättersmiddag, så kommer alla runtomkring att titta storögt och avundsjukt på oss och säga; "Titta, vilka fina och väluppfostrade barn dom har! Och så fräscha och snygga föräldrarna ser ut - hur har dom burit sig åt?! Våra barn som aldrig är nöjda utan jämnt tigger om något och skriker och skränar, och vi själva som lider av kronisk sömnbrist och åldras med tio år i stöten till följd av detta...."
........................... Vaddå??! Tror ni inte på mig?!
Jodå, vartenda ord är sant - bara det att de föräldrarna som tittar avundsjukt och åldras i förtid är vi och de stökiga ungarna är våra... :-)
Men vad f-n!? Det ska bli både kul och mysigt i alla fall (är dock inte säker på att våra medresenärer kommer att dela vår uppfattning)..!!!
Så håll i hatten gott folk - här kommer Cirkus Landin - Nilsson!
Det är fritt inträde och underhållning av varierande slag - men en hel del gapskratt vågar jag också garantera!! :-)
Kram,
Anna
Det är härligt att ge, såväl en sak som ett leende!
31 maj..
Det är lördag...
Klockan är halvsex...
Och ALLA är vakna. Ja, det vill säga alla - utom gubben, katten och resten av byn...
Kvartisex sitter en hålögd morsa, med sedvanlig huvudvärk och svidande ögon efter den tredje natten med rejäl sömnbrist eftersom båda barnen haft den dåliga smaken att bli sjuka - mitt i värsta sommaren! - och håller kaffekoppen i ett krampaktigt grepp som om hela livet vilar på dess existens, och lyssnar på sina supervakna, oförskämt pigga och högljutt pladdrande ungar, som då och då tjuter till av förtjusning - de är redan i full färd med att måla med vattenfärger...
På papper, bord, sig själva - och jaha, där åkte ännu ett glas missfärgat vatten i golvet!
Tio-i-sex har jag dessutom hunnit bli hjälte, iförd den föga smickrande lilla "nattdressen" bestående av linne och shorts (men jag behövde ju knappast oroa mig - ingen normal människa i grannskapet är uppe denna tid en lördagmorgon!), då jag inför mina storögda barn med säkra steg kliver ut och räddar den lilla gråsparvsungen som nyss dånade in i köksfönstret. Den lilla kraken sitter alldeles stilla på plattorna nedanför fönstret och jag kan inte låta bli att undra om den är mest chockad över sitt störtdyk eller den skräckinjagande uppenbarelse jag är denna arla lördagsmorgon...
Hursomhelst - jag tog det lilla livet och bar in i lite skyddande buskage, där den förhoppningsvis kan återhämta sig, skyddad ifrån katternas lustfyllda käftar och det är inte utan att jag känner mig lite nöjd som den djurvän jag är, när jag ser på barnen hur snäll och duktig de tyckte att mamma nyss var!
Klockan halvsju står vattenfärgerna övergivna kvar på köksbordet tillsammans med de konstverk som hann tillverkas (mestadels med hjälp av fingrarna förstås!).
Jag har hunnit hälla i mig imponerande mycket kaffe (dock utan någon vidare effekt), barnen har hunnit bråka i flera omgångar, Mora Träsk skränar ännu en gång från tv:n och huvudvärken förvärras betydligt, T är redan så trött att hon vill gå och sova igen och jag kan inte låta bli att stilla undra...;
Den där semestern som väntar om precis tre veckor - hur vilosam och fröjdefull kommer den egentligen att bli?!
Men det är klart - ska jag gå upp med ungarna klockan fem om morgnarna även då, så lär ju både jag och barnen att vara redo att sova för natten typ vid sju om kvällarna, och då blir ju åtminstone vi utvilade - eller...??!
Suck... Ja, det där med att "fånga dagen" har definitivt fått en ny och nästan löjlig innebörd.. :-) !
Kram,
Anna.
Klockan är halvsex...
Och ALLA är vakna. Ja, det vill säga alla - utom gubben, katten och resten av byn...
Kvartisex sitter en hålögd morsa, med sedvanlig huvudvärk och svidande ögon efter den tredje natten med rejäl sömnbrist eftersom båda barnen haft den dåliga smaken att bli sjuka - mitt i värsta sommaren! - och håller kaffekoppen i ett krampaktigt grepp som om hela livet vilar på dess existens, och lyssnar på sina supervakna, oförskämt pigga och högljutt pladdrande ungar, som då och då tjuter till av förtjusning - de är redan i full färd med att måla med vattenfärger...
På papper, bord, sig själva - och jaha, där åkte ännu ett glas missfärgat vatten i golvet!
Tio-i-sex har jag dessutom hunnit bli hjälte, iförd den föga smickrande lilla "nattdressen" bestående av linne och shorts (men jag behövde ju knappast oroa mig - ingen normal människa i grannskapet är uppe denna tid en lördagmorgon!), då jag inför mina storögda barn med säkra steg kliver ut och räddar den lilla gråsparvsungen som nyss dånade in i köksfönstret. Den lilla kraken sitter alldeles stilla på plattorna nedanför fönstret och jag kan inte låta bli att undra om den är mest chockad över sitt störtdyk eller den skräckinjagande uppenbarelse jag är denna arla lördagsmorgon...
Hursomhelst - jag tog det lilla livet och bar in i lite skyddande buskage, där den förhoppningsvis kan återhämta sig, skyddad ifrån katternas lustfyllda käftar och det är inte utan att jag känner mig lite nöjd som den djurvän jag är, när jag ser på barnen hur snäll och duktig de tyckte att mamma nyss var!
Klockan halvsju står vattenfärgerna övergivna kvar på köksbordet tillsammans med de konstverk som hann tillverkas (mestadels med hjälp av fingrarna förstås!).
Jag har hunnit hälla i mig imponerande mycket kaffe (dock utan någon vidare effekt), barnen har hunnit bråka i flera omgångar, Mora Träsk skränar ännu en gång från tv:n och huvudvärken förvärras betydligt, T är redan så trött att hon vill gå och sova igen och jag kan inte låta bli att stilla undra...;
Den där semestern som väntar om precis tre veckor - hur vilosam och fröjdefull kommer den egentligen att bli?!
Men det är klart - ska jag gå upp med ungarna klockan fem om morgnarna även då, så lär ju både jag och barnen att vara redo att sova för natten typ vid sju om kvällarna, och då blir ju åtminstone vi utvilade - eller...??!
Suck... Ja, det där med att "fånga dagen" har definitivt fått en ny och nästan löjlig innebörd.. :-) !
Kram,
Anna.
Mors dag...
Jaha - nu är den här...
Första halvårets första kris i hemmen (ja, för det är ju rätt vanligt att vi även krisar i samband med semestern och även under julhelgen - och så har vi ju mors resp fars dag!).. Jag syftar naturligtvis på "Mors dag".
Vem i hela fridens namn kom på att det skulle finnas något som heter "Mors (och "Fars") dag"?!
Och hur tänkte vederbörande att man rent praktiskt ska genomföra denna dag?? Genom att klona sig flera gånger om, eller?! :-)
Missförstå mig inte - jag tycker absolut att alla "moror" och "faror" förtjänar att hedras och firas, för det "arbete" de utför.
Men finns det verkligen någon som aldrig får problem när dessa dagar infinner sig?!
Jag menar, säg att man själv har man och barn - då förtjänar man ju också själv att bli firad, eller?
Och sen har vi ju det största dilemmat kvar - vems mamma ska uppvaktas...?
För förhoppningsvis har ju båda parterna var sin mamma, och vem av dom ska man då besöka först?!
Alternativet är såklart att till exempel jag åkter till min morsa och gubben till sin.
MEN - hur gör man då med barnen?!
Okej, om man har tur (?!) har man flera barn och då kan man ju dela upp barnen också - men å andra sidan, så kan man ju vara säker på att det högst sannolikt blir gnäll på någon av "päronen"... För båda mödrarna vill säkert hellre träffa det eller de barn som inte är med hos henne. :-)
Men det problemet är ju ändå ingenting, om man jämför och leker med tanken att man bara har ett barn... Hujedamej! :-)
Då är det bäddat för trubbel, både mellan oss som föräldrar såväl som med de "gamla" mammorna...
Nej, handen på hjärtat - är det inte lite överreklamerat med Mors och Fars dag?!
Alltså, själva tanken köper jag absolut - jag tycker definitivt att alla mammor och pappor förtjänar uppskattning och hyllningar. Men varför begränsa det till en enda dag per år? Borde vi inte lite till mans kunna tänka på att i både ord och handling visa våra föräldrar vår kärlek, respekt och tillgivenhet lite då och då under hela året?
Men men - det är ju svårt att lära gamla hundar sitta... :-)
Dock tänker jag säga åt mina barn, att de inte behöver "fira" mig just denna dag - det finns ju 364 dagar till på ett år, då man har möjlighet att visa sin uppskattning, på ett eller annat sätt!
Kram - från en mor till alla andra! :-)
Första halvårets första kris i hemmen (ja, för det är ju rätt vanligt att vi även krisar i samband med semestern och även under julhelgen - och så har vi ju mors resp fars dag!).. Jag syftar naturligtvis på "Mors dag".
Vem i hela fridens namn kom på att det skulle finnas något som heter "Mors (och "Fars") dag"?!
Och hur tänkte vederbörande att man rent praktiskt ska genomföra denna dag?? Genom att klona sig flera gånger om, eller?! :-)
Missförstå mig inte - jag tycker absolut att alla "moror" och "faror" förtjänar att hedras och firas, för det "arbete" de utför.
Men finns det verkligen någon som aldrig får problem när dessa dagar infinner sig?!
Jag menar, säg att man själv har man och barn - då förtjänar man ju också själv att bli firad, eller?
Och sen har vi ju det största dilemmat kvar - vems mamma ska uppvaktas...?
För förhoppningsvis har ju båda parterna var sin mamma, och vem av dom ska man då besöka först?!
Alternativet är såklart att till exempel jag åkter till min morsa och gubben till sin.
MEN - hur gör man då med barnen?!
Okej, om man har tur (?!) har man flera barn och då kan man ju dela upp barnen också - men å andra sidan, så kan man ju vara säker på att det högst sannolikt blir gnäll på någon av "päronen"... För båda mödrarna vill säkert hellre träffa det eller de barn som inte är med hos henne. :-)
Men det problemet är ju ändå ingenting, om man jämför och leker med tanken att man bara har ett barn... Hujedamej! :-)
Då är det bäddat för trubbel, både mellan oss som föräldrar såväl som med de "gamla" mammorna...
Nej, handen på hjärtat - är det inte lite överreklamerat med Mors och Fars dag?!
Alltså, själva tanken köper jag absolut - jag tycker definitivt att alla mammor och pappor förtjänar uppskattning och hyllningar. Men varför begränsa det till en enda dag per år? Borde vi inte lite till mans kunna tänka på att i både ord och handling visa våra föräldrar vår kärlek, respekt och tillgivenhet lite då och då under hela året?
Men men - det är ju svårt att lära gamla hundar sitta... :-)
Dock tänker jag säga åt mina barn, att de inte behöver "fira" mig just denna dag - det finns ju 364 dagar till på ett år, då man har möjlighet att visa sin uppskattning, på ett eller annat sätt!
Kram - från en mor till alla andra! :-)
Fånga dagen... :-)
Med en hejdundrande huvudvärk och svidande ögon, vaknar jag av att T kallar efter "mamma"...
Inser till min fasa att klockan bara är halvfem - eller snarare typ "04.21"... Underbart! :-)
Men ok - hon är väl hungrig bara och somnar om igen sen... You wish!
Tjugo minuter och en flaska välling senare, låter hon som en mistlur inifrån sin säng och för att undvika att väcka A tvingas jag gå upp med henne. Och jag kan ju meddela att det är inte mycket aktivitet utanför fönsterna vid halvfemsnåret på morgonen!
Men solen har hunnit klättra upp och fåglarna är vakna - och så jag och T...
Och medan T är oförskämt pigg och glad och glatt pladdrar sitt eget obegripliga snack, så är jag åt det mera apatiska hållet och sitter och stirrar ut i tomma luften och undrar vad f.. det är som pågår!?
Två timmar senare sitter jag med en sovfärdig dotter i knäet och smeker den fjuniga lilla hjässan med mina läppar.
Personligen känns det som att ögonen ska hoppa ur skallen på mig - det är väl den effekten två "baljor" kaffe kan tänkas ha på en?!
Dessutom känns det som att öronen ska skrumpna ihop och trilla av - det är tydligen den effekten "Mora Träsk" har på en, efter att ha hört samma låtar och klämkäcka röster typ ettusensjuhundranittiotre gånger...
'Märkligt egentligen - jag som tyckte det var en strålande idé med den skivan ftill mina sång- och dansgalna ungar för en månad sen och glatt sjöng med i allt, får nu närmast psykbryt och ännu mera huvudvärk av detsamma...
Nåja, nu är det nog snart "skiftbyte". T får nog försöka vila en sväng och A kommer upp istället - och då vill ju HAN lyssna på "Mora Träsk" från början igen... :-)
Men men - solen skiner och ingen kan säga annat än att vi (det vill säga jag och barnen!) fångar dagen och utnyttjar dygnets timmar maximalt!
För faktum är att när klockan var halvåtta imorse, så hade jag hunnit städa hela huset, köra två maskiner tvätt, fixat i ordning mig och barnen samt skrivit ett bidrag till en tävling - vilket i sin tur innebär att nu kan jag med gott samvete sätta mig i solstolen därute och njuta av vädret! :-)
Ha en underbar dag!
Kramar,
Anna
Carpe Diem :-) !
Inser till min fasa att klockan bara är halvfem - eller snarare typ "04.21"... Underbart! :-)
Men ok - hon är väl hungrig bara och somnar om igen sen... You wish!
Tjugo minuter och en flaska välling senare, låter hon som en mistlur inifrån sin säng och för att undvika att väcka A tvingas jag gå upp med henne. Och jag kan ju meddela att det är inte mycket aktivitet utanför fönsterna vid halvfemsnåret på morgonen!
Men solen har hunnit klättra upp och fåglarna är vakna - och så jag och T...
Och medan T är oförskämt pigg och glad och glatt pladdrar sitt eget obegripliga snack, så är jag åt det mera apatiska hållet och sitter och stirrar ut i tomma luften och undrar vad f.. det är som pågår!?
Två timmar senare sitter jag med en sovfärdig dotter i knäet och smeker den fjuniga lilla hjässan med mina läppar.
Personligen känns det som att ögonen ska hoppa ur skallen på mig - det är väl den effekten två "baljor" kaffe kan tänkas ha på en?!
Dessutom känns det som att öronen ska skrumpna ihop och trilla av - det är tydligen den effekten "Mora Träsk" har på en, efter att ha hört samma låtar och klämkäcka röster typ ettusensjuhundranittiotre gånger...
'Märkligt egentligen - jag som tyckte det var en strålande idé med den skivan ftill mina sång- och dansgalna ungar för en månad sen och glatt sjöng med i allt, får nu närmast psykbryt och ännu mera huvudvärk av detsamma...
Nåja, nu är det nog snart "skiftbyte". T får nog försöka vila en sväng och A kommer upp istället - och då vill ju HAN lyssna på "Mora Träsk" från början igen... :-)
Men men - solen skiner och ingen kan säga annat än att vi (det vill säga jag och barnen!) fångar dagen och utnyttjar dygnets timmar maximalt!
För faktum är att när klockan var halvåtta imorse, så hade jag hunnit städa hela huset, köra två maskiner tvätt, fixat i ordning mig och barnen samt skrivit ett bidrag till en tävling - vilket i sin tur innebär att nu kan jag med gott samvete sätta mig i solstolen därute och njuta av vädret! :-)
Ha en underbar dag!
Kramar,
Anna
Carpe Diem :-) !
Måndag - igen...
Tjaa - jag är lite som katten Gustav faktiskt; "I hate Mondays"!
Och ska jag vara helt ärlig, så kunde veckan inletts bättre än vad den gjorde... :-)
Efter att ha grälat med ortopeden om en läkartid som vi inte kunde och fick utnyttja på grund av den pågående strejken, och dessutom som grädde på moset fått veta att "bara så du vet det så skickas det hem ett krav till dig för uteblivet besök"..!? Men halleda!? Plötsligt känner jag att jag inte stöttar denna strejk lika helhjärtat längre... Och det värsta av allt är ju att min stackars lilla snedfotade dotter, får fortsätta gå och ha ont och inte ha några skor på sig tills vi kan skaka fram en ny läkartid - någonstans, någon dag.... Snart, snälla..!!? SUCK!
Jahaja - och efter att ha blivit så arg så jag nästan grät till följd av dessa beskeden, så var det dags att hoppa in i lilla färdtjänstbilen... För idag skulle jag till tandläkaren - igen! Det tog en kvart, gör j-t ont i hela huvudet ännu - och kostade mig lika mycket (kom jag till min stora förtvivlan och irritation på i taxin på vägen hem!) som en tredjedel av vår resa för fem till Turkiet... Hallå!? Den informationen hade jag gärna kunnat undvara... Det är ju inte klokt så dyrt - för EN enda liten eländig tand... :-) Jösses!
Nej, den största behållningen denna dagen var ännu en gång vädret - underbart! Det är verkligen som balsam för både kropp och själ med sol och värme :-) !
Men det som gladde och värmde mig allra mest idag, var när jag hörde ifrån en mycket kär vän - SÅ otroligt roligt att höra från någon som betytt mycket för en genom åren och som man av en eller annan anledning kommit ifrån under en period! :-) TACK för att Du hörde av Dig, det förgyllde min annars ganska "dassiga" dag :-)!
Nu ska jag inte plåga Er med negativa vibbar längre, utan ta tag i min novell (jajamensan Pilla - jag är på G!) istället!
På återhörande!
Kram,
Anna
Den som är positiv kan inte försätta berg, men har lättare än andra att bestiga dom!
Passion är energi - när man gör det man brinner för är kraften som störst!
Och ska jag vara helt ärlig, så kunde veckan inletts bättre än vad den gjorde... :-)
Efter att ha grälat med ortopeden om en läkartid som vi inte kunde och fick utnyttja på grund av den pågående strejken, och dessutom som grädde på moset fått veta att "bara så du vet det så skickas det hem ett krav till dig för uteblivet besök"..!? Men halleda!? Plötsligt känner jag att jag inte stöttar denna strejk lika helhjärtat längre... Och det värsta av allt är ju att min stackars lilla snedfotade dotter, får fortsätta gå och ha ont och inte ha några skor på sig tills vi kan skaka fram en ny läkartid - någonstans, någon dag.... Snart, snälla..!!? SUCK!
Jahaja - och efter att ha blivit så arg så jag nästan grät till följd av dessa beskeden, så var det dags att hoppa in i lilla färdtjänstbilen... För idag skulle jag till tandläkaren - igen! Det tog en kvart, gör j-t ont i hela huvudet ännu - och kostade mig lika mycket (kom jag till min stora förtvivlan och irritation på i taxin på vägen hem!) som en tredjedel av vår resa för fem till Turkiet... Hallå!? Den informationen hade jag gärna kunnat undvara... Det är ju inte klokt så dyrt - för EN enda liten eländig tand... :-) Jösses!
Nej, den största behållningen denna dagen var ännu en gång vädret - underbart! Det är verkligen som balsam för både kropp och själ med sol och värme :-) !
Men det som gladde och värmde mig allra mest idag, var när jag hörde ifrån en mycket kär vän - SÅ otroligt roligt att höra från någon som betytt mycket för en genom åren och som man av en eller annan anledning kommit ifrån under en period! :-) TACK för att Du hörde av Dig, det förgyllde min annars ganska "dassiga" dag :-)!
Nu ska jag inte plåga Er med negativa vibbar längre, utan ta tag i min novell (jajamensan Pilla - jag är på G!) istället!
På återhörande!
Kram,
Anna
Den som är positiv kan inte försätta berg, men har lättare än andra att bestiga dom!
Passion är energi - när man gör det man brinner för är kraften som störst!
Men det var i alla fall trevligt den 1:a maj...
Dagen efter min käcka och omtalade födelsedag(den 1:a maj alltså), var det bestämt att jag, mina älskade systrar Gittan och Annika och vår kära lilla mor skulle gå ut och äta.
Jag hade bokat bord till oss på Teaterkatten (filéfrossa) klockan 19, men vi systrar träffades hemma hos mig och mina "huliganer" klockan 17 - för något gott att dricka skulle vi ju också ha! :-) Så för säkerhets skull blandade jag till lite "flytande godis" till oss att ha som färdkost på tåget - jag menar, det tar ju faktiskt arton minuter till staden och vi ville ju inte riskera vätskebrist! :-)
OJ - vad vi systrar kan ha kul ihop!
Redan på tåget var vi alla i vårt esse, vilket satte ribban för resten av kvällen!
Vi skrattade så vi grät och jag fick ont i både smilgropar (ja, ni vet - dom som jag inte ens har!) och mage av allt asgarvande - så härligt och befriande att få skratta på det viset (hmm..ja, ni ser foton nedan..!) !!!
Och kvällen blev inte sämre av all god mat och dryck som sen serverades, men framför allt förgylldes allting av den mycket söta och charmiga killen som serverade oss :-) ! Dessutom var han så gullig att han sade åt mig att jag såg "mycket yngre ut" än mina 37 år... Snacka om att samla (ännu mera!) poäng! Han låg ju bra till redan, men läget försämrades ju inte av sådant smicker! :-)
Den "stackars" lille rare kraken... Vi (läs snarare "jag"...) hade plötsligt drabbats av någon typ av "gubbsjukans motsats" och fnittrade och flamsade glatt - men så fick han ju gott om dricks också :-) !
Ja, den kvällen var verkligen en mycket välbehövlig vitamininjektion! Tack töser för en härlig kväll - även om jag gärna hade gått en sväng till Harry´s också.. :-)
Slutligen måste jag ju bara nämna mina små terrorister också - som ni till exempel kan se på bilderna så har Thess nu fått sin första cykel... :-) Hahaha - den är så "för mycket" och så överdriven, och så absolut nödvändig(??!)till en liten prinsessa! :-)
Och Anthony.... Tjaa - han är fortfarande speedad och stundtals odräglig. Men han är även så full av liv, humor och kärlek :-) !
För säkerhets skull vill jag bara tillägga, att jag älskar mina små trollungar till vanvett!
Visst lockar de fram det allra sämsta inom mig många gånger - men jag älskar dom villkorslöst :-) !
Kram,
Anna
Om det stämmer att ett gott skratt förlänger livet, så lär jag och mina systrar samt mor bli j-t gamla... :-) !
Jag hade bokat bord till oss på Teaterkatten (filéfrossa) klockan 19, men vi systrar träffades hemma hos mig och mina "huliganer" klockan 17 - för något gott att dricka skulle vi ju också ha! :-) Så för säkerhets skull blandade jag till lite "flytande godis" till oss att ha som färdkost på tåget - jag menar, det tar ju faktiskt arton minuter till staden och vi ville ju inte riskera vätskebrist! :-)
OJ - vad vi systrar kan ha kul ihop!
Redan på tåget var vi alla i vårt esse, vilket satte ribban för resten av kvällen!
Vi skrattade så vi grät och jag fick ont i både smilgropar (ja, ni vet - dom som jag inte ens har!) och mage av allt asgarvande - så härligt och befriande att få skratta på det viset (hmm..ja, ni ser foton nedan..!) !!!
Och kvällen blev inte sämre av all god mat och dryck som sen serverades, men framför allt förgylldes allting av den mycket söta och charmiga killen som serverade oss :-) ! Dessutom var han så gullig att han sade åt mig att jag såg "mycket yngre ut" än mina 37 år... Snacka om att samla (ännu mera!) poäng! Han låg ju bra till redan, men läget försämrades ju inte av sådant smicker! :-)
Den "stackars" lille rare kraken... Vi (läs snarare "jag"...) hade plötsligt drabbats av någon typ av "gubbsjukans motsats" och fnittrade och flamsade glatt - men så fick han ju gott om dricks också :-) !
Ja, den kvällen var verkligen en mycket välbehövlig vitamininjektion! Tack töser för en härlig kväll - även om jag gärna hade gått en sväng till Harry´s också.. :-)
Slutligen måste jag ju bara nämna mina små terrorister också - som ni till exempel kan se på bilderna så har Thess nu fått sin första cykel... :-) Hahaha - den är så "för mycket" och så överdriven, och så absolut nödvändig(??!)till en liten prinsessa! :-)
Och Anthony.... Tjaa - han är fortfarande speedad och stundtals odräglig. Men han är även så full av liv, humor och kärlek :-) !
För säkerhets skull vill jag bara tillägga, att jag älskar mina små trollungar till vanvett!
Visst lockar de fram det allra sämsta inom mig många gånger - men jag älskar dom villkorslöst :-) !
Kram,
Anna
Om det stämmer att ett gott skratt förlänger livet, så lär jag och mina systrar samt mor bli j-t gamla... :-) !
Dröm eller mardröm?!
Långa, heta nätter, sova fram till lunch, duscha, lägga "mejken" och glida i den lilla märkesdressen á lá chanél, för att därefter gå ut till den väntande limon och köras till det hetaste matstället i staden, dit typ eliten går.
Mmmmm - jag badar i champagne, rosor, lyx och glamour....
(Skrrraaaap - hörde ni också ljudet av stiftet som drogs över den gamla vinylplattan??!!!)
........ Så vaknade jag med ett ryck ur den lilla drömmen!
Det enda som jag badar i är småbarnsträsket, bland bajsblöjor, matrester (typ överallt!) och högljudda, tårfyllda gräl med sonen - och resten av familjen också för den delen...
Champagnen består i bästa fall av något billigt mousserande vin till helgen...
Det närmsta glamour jag kommer är tv-serien med samma namn (den serien är nog uppe i typ tretusenniohundraåttioelfte avsnittet?!).
Lyxen i mitt liv är när jag får åka och göra matinköpen (och det vet ju alla hur upphetsande det är!?) utan barn, gå på toaletten ensam och framför allt när jag får göra ett efterlängtat besök hos frissan :-) .
De enda rosor jag får är alla de förbannade maskrosorna, som helt verkar ha tagit över min gräsmatta...
Och märkeskläder? Tjaaa... Dom brukar ha en hel del rea på typ Ellos och H&M på nätet.
Nåja, lite skämt och lite allvar. Något lite "finare" unnar jag både mig själv och barnen ibland, men oftast föredrar jag ändå kvantitet framför kvalitet - det är ju så mycket roligare att kunna variera klädseln lite!
Det enda av min lilla dagdröm som faktiskt stämmer, är de långa och heta nätterna...
Långa eftersom; 1. Jag har ständiga sömnproblem, 2. Jag har sömnproblem på grund av smärtorna och 3. Jag får inte sova om jag väl kan, eftersom något av barnen med stor sannolikhet kallar vid något tillfälle, av en eller annan anledning.
Heta eftersom jag har värsta svallningarna till följd av mediciner men säkert numera också av åldersskäl. :-)
Så det är klart att jag ibland önskar att mitt liv var lite mera "glamourigt" och att man var den självklara gästen på kändisfesterna, men...
Faktum är att jag faktiskt är helt nöjd med mitt liv som det är - även om jag kan vara gnällig emellanåt.. :-)
Och det är självklart att jag, handen på hjärtat, inte alltid jublar och hoppar jämfota när sonen får ett utbrott eller när dottern absolut tycker att det är dags att gå upp typ halvfem på morgonen...
Men det är ett betydligt mycket bättre och roligare liv än det jag trodde jag skulle få efter olyckan för sju år sedan.
För jag har ju ett liv - and I like it!!! :-)
Kram,
Anna
Försök att se något komiskt i misstagen och motgångarna, det underlättar faktiskt :-) !
Mmmmm - jag badar i champagne, rosor, lyx och glamour....
(Skrrraaaap - hörde ni också ljudet av stiftet som drogs över den gamla vinylplattan??!!!)
........ Så vaknade jag med ett ryck ur den lilla drömmen!
Det enda som jag badar i är småbarnsträsket, bland bajsblöjor, matrester (typ överallt!) och högljudda, tårfyllda gräl med sonen - och resten av familjen också för den delen...
Champagnen består i bästa fall av något billigt mousserande vin till helgen...
Det närmsta glamour jag kommer är tv-serien med samma namn (den serien är nog uppe i typ tretusenniohundraåttioelfte avsnittet?!).
Lyxen i mitt liv är när jag får åka och göra matinköpen (och det vet ju alla hur upphetsande det är!?) utan barn, gå på toaletten ensam och framför allt när jag får göra ett efterlängtat besök hos frissan :-) .
De enda rosor jag får är alla de förbannade maskrosorna, som helt verkar ha tagit över min gräsmatta...
Och märkeskläder? Tjaaa... Dom brukar ha en hel del rea på typ Ellos och H&M på nätet.
Nåja, lite skämt och lite allvar. Något lite "finare" unnar jag både mig själv och barnen ibland, men oftast föredrar jag ändå kvantitet framför kvalitet - det är ju så mycket roligare att kunna variera klädseln lite!
Det enda av min lilla dagdröm som faktiskt stämmer, är de långa och heta nätterna...
Långa eftersom; 1. Jag har ständiga sömnproblem, 2. Jag har sömnproblem på grund av smärtorna och 3. Jag får inte sova om jag väl kan, eftersom något av barnen med stor sannolikhet kallar vid något tillfälle, av en eller annan anledning.
Heta eftersom jag har värsta svallningarna till följd av mediciner men säkert numera också av åldersskäl. :-)
Så det är klart att jag ibland önskar att mitt liv var lite mera "glamourigt" och att man var den självklara gästen på kändisfesterna, men...
Faktum är att jag faktiskt är helt nöjd med mitt liv som det är - även om jag kan vara gnällig emellanåt.. :-)
Och det är självklart att jag, handen på hjärtat, inte alltid jublar och hoppar jämfota när sonen får ett utbrott eller när dottern absolut tycker att det är dags att gå upp typ halvfem på morgonen...
Men det är ett betydligt mycket bättre och roligare liv än det jag trodde jag skulle få efter olyckan för sju år sedan.
För jag har ju ett liv - and I like it!!! :-)
Kram,
Anna
Försök att se något komiskt i misstagen och motgångarna, det underlättar faktiskt :-) !
En vanlig dag - i en ovanlig familj :-)
"Mmm-aaa-mmmm-AAAAA!!!!!"
Jaha - he´re we go again... Jippi! Hur länge fick vi sova idag då? Kollar klockan medan jag på vingliga ben går mot dotterns rum, för att hon förhoppningsvis inte ska hinna väcka storebror. Wow! Klockan är minsann halvsju - rena sovmorgonen med andra ord. Allt senare än sex är lyx i detta huset! :-)
Suck - ja, vi är sannerligen ingen "vanlig" familj :-)! Fast å andra sidan, så blir det ju heller aldrig långtråkigt eller enformigt här i huset! För här vet man minsann aldrig vad som ska hända härnäst... Är det inte sonen som får ett utbrott utan förvarning och anledning, så kan man mycket väl hitta dottern uppe i en fönsterkarm - eller i torktumlaren.. :-)
Denna morgonen var inget undantag, utan händelserik som alltid. Tänk att man kan hinna spela upp hela sitt känsloregister på typ en timme! Och det gäller både mig och barnen...
Jag vaknade (återigen) med migrän och efter att ha tagit upp Thess ur sängen och laddat kaffet, intog jag mina (alltför starka) mediciner i soffan framför barnprogrammen. Jag satt och mös med båda barnen en stund - ja, det vill säga tills det började krypa allt för mycket i deras små kroppar! Då var de plötsligt överallt och ingenstans, medan jag satt och hällde in typ en hel kanna kaffe och väntade på att medicinerna skulle verka...
Anthony började tjata om att få spela pappa´s spel - NU! Och Thess jagade honom och ville busa, vilket han på inga villkor var intresserad av och det första grälet var ett faktum...
Anthony har en unik förmåga att verkligen kunna SKRIKA när minsta lilla sak går honom emot, med påföljd att Thess också börjar skrika. Då kan den unge herren mycket väl börja knuffas eller slå, med påföljd att den lilla damen hänger på även där och slåss och.......bits - det nya vapnet... Jösses!!!
Ärligt talat, så är jag faktiskt på sätt och vis lättad över att Anthony fått diagnosen ADHD - hur horribelt det än må låta...
För faktum är att det (åtminstone delvis) förklarar alla galenskaper i vår familj och vårt hem.
Alla bråk, alla gråtattackaer och hysteriska utbrott, allt tjatande, skällande och skrikande... Det finns en förklaring till det.
Däremot så ändrar ingen diagnos i världen det faktum att jag fortfarande känner mig som en värdelös morsa, som inte gör någonting rätt - att jag ändå har "misslyckats" med Anthony, att vi varit orättvisa mot honom...
Å andra sidan är det väldigt skönt att kunna slänga i huvudet på folk som insinuerar att vi som föräldrar gjort ett dåligt jobb med Anthony, att vi inte har ordentlig pli och / eller uppfostrar ordentligt, att det faktiskt är en sjukdom! Att varken Anthony eller vi föräldrar kan rå för det och vi hade heller inte kunnat undvika det.
Men som sagt - allt det där vet jag ju intellektuellt, men fortsätter ändå att vara hård mot mig själv...
Jaha - he´re we go again... Jippi! Hur länge fick vi sova idag då? Kollar klockan medan jag på vingliga ben går mot dotterns rum, för att hon förhoppningsvis inte ska hinna väcka storebror. Wow! Klockan är minsann halvsju - rena sovmorgonen med andra ord. Allt senare än sex är lyx i detta huset! :-)
Suck - ja, vi är sannerligen ingen "vanlig" familj :-)! Fast å andra sidan, så blir det ju heller aldrig långtråkigt eller enformigt här i huset! För här vet man minsann aldrig vad som ska hända härnäst... Är det inte sonen som får ett utbrott utan förvarning och anledning, så kan man mycket väl hitta dottern uppe i en fönsterkarm - eller i torktumlaren.. :-)
Denna morgonen var inget undantag, utan händelserik som alltid. Tänk att man kan hinna spela upp hela sitt känsloregister på typ en timme! Och det gäller både mig och barnen...
Jag vaknade (återigen) med migrän och efter att ha tagit upp Thess ur sängen och laddat kaffet, intog jag mina (alltför starka) mediciner i soffan framför barnprogrammen. Jag satt och mös med båda barnen en stund - ja, det vill säga tills det började krypa allt för mycket i deras små kroppar! Då var de plötsligt överallt och ingenstans, medan jag satt och hällde in typ en hel kanna kaffe och väntade på att medicinerna skulle verka...
Anthony började tjata om att få spela pappa´s spel - NU! Och Thess jagade honom och ville busa, vilket han på inga villkor var intresserad av och det första grälet var ett faktum...
Anthony har en unik förmåga att verkligen kunna SKRIKA när minsta lilla sak går honom emot, med påföljd att Thess också börjar skrika. Då kan den unge herren mycket väl börja knuffas eller slå, med påföljd att den lilla damen hänger på även där och slåss och.......bits - det nya vapnet... Jösses!!!
Ärligt talat, så är jag faktiskt på sätt och vis lättad över att Anthony fått diagnosen ADHD - hur horribelt det än må låta...
För faktum är att det (åtminstone delvis) förklarar alla galenskaper i vår familj och vårt hem.
Alla bråk, alla gråtattackaer och hysteriska utbrott, allt tjatande, skällande och skrikande... Det finns en förklaring till det.
Däremot så ändrar ingen diagnos i världen det faktum att jag fortfarande känner mig som en värdelös morsa, som inte gör någonting rätt - att jag ändå har "misslyckats" med Anthony, att vi varit orättvisa mot honom...
Å andra sidan är det väldigt skönt att kunna slänga i huvudet på folk som insinuerar att vi som föräldrar gjort ett dåligt jobb med Anthony, att vi inte har ordentlig pli och / eller uppfostrar ordentligt, att det faktiskt är en sjukdom! Att varken Anthony eller vi föräldrar kan rå för det och vi hade heller inte kunnat undvika det.
Men som sagt - allt det där vet jag ju intellektuellt, men fortsätter ändå att vara hård mot mig själv...
Jag ställer mycket höga krav på mig själv och har alltid gjort. Och även om sviterna efter olyckan begränsar mig ganska rejält på flera sätt, så har jag inte minskat kraven på mig själv - snarare tvärtom. Nu är jag ju mamma också! Och jag förväntar och kräver av mig själv att vara en MINST lika bra mamma, sambo, vän, människa som någon annan (frisk) människa. De gånger jag känner att jag inte levt upp till mina egna förväntningar, blir jag oerhört frustrerad, besviken och arg på mig själv och känner mig värdelös - som att jag inte duger till någonting.
Som tur är så känns det ju dock inte så alltid och jag vet att jag visst fixar ganska mycket - och inte minst så har jag varit med och skapat två fantastiska små ungar, som jag älskar mer än livet! Jag vet också - i mitt hjärta - att jag faktiskt är en ganska bra mamma, hyfsad sambo, en god vän och jag kan ibland till och med själv tycka att det jag skriver blir riktigt skapligt :-).
Slutligen ett citat från min älskade lille påg. Förra veckan var vi på ett informationsmöte angående medicinering vid ADHD och under tiden vi föräldrar lyssnade på läkaren, så fick de berörda barnen och ungdomarna prata med ett par sköterskor. Anthony var överlägset yngst av dom alla, men satt och lyssnade när sköterskorna talade med dom om sjukdomen och hur den kan te sig. Då plötsligt avbryter han och säger;
"Jag brukar ha myror i hela kroppen. Och ibland kryper dom in i rumpan också.."! :-)
Helt underbart! Mycket kan man säga om min son, men han är inte dum! Lilla gubben... :-)
Jag säger som hans morfar sade på telefon i förrgår - jag tror på Dig, Anthony!
Kramar,
Anna
Det finns inga allvetande och felfria föräldrar - men man gör så gott man kan och det brukar räcka ganska långt :-)!
En vanlig dag kan vara alldeles fantastisk och härlig! Och även de dagar som inte är fullt så underbara, så gäller detsamma - de kommer de aldrig tillbaka...
Våren - förändringarnas tid?
Hmm - det verkar onekligen som att vädret är lika "manodepressivt" som jag tenderar att vara för tillfället... :-)
Men men, jag klagar naturligtvis inte! Idag är det ju sol och vår igen, härligt!
Och med våren och värmen kommer det ju även en del "måsten"... Som idag till exempel, så MÅSTE jag ut i trädgården och rensa undan gammalt skräp. Likaså MÅSTE jag plantera mina nyinköpta blommor, innan de står och vissnar i sin lilla hörna vid garaget... Och så skulle jag ju vilja ta ut och tvätta av utemöblerna - och storstäda uterummet - och fixa ungarnas gungställning - och dito sandlåda - och....... :-) Ja, Ni förstår säkert vad jag menar!
Men det är ju framför allt underbart att känna att våren äntligen är på väg! För det är definitivt något som händer med en när solens strålar börjar värma, liksom tina upp en både fysiskt och emotionellt - som om man legat i dvala hela hösten och vintern och nu börjar vakna till liv igen. Och med alla vårkänslorna följer också en lust och längtan efter förändringar - i större eller mindre utsträckning. Man längtar efter att förändra sig själv, ibland både ut- och insida. Man önskar att man kan förändra barnen, gubben, världen... :-) Men men - får väl "nöja mig" med att förändra mig själv, det är ju typ det enda jag kan ändra på, och det har jag faktiskt tagit tag i dessutom :-)!
Jaha - onsdag idag (=lill-lördag!)... Denna veckan är så fulltecknad av besök på olika vårdinstanser, så jag känner mig kräkfärdig!
I måndags var det katten som skulle till veterinären, igår (tisdag) var jag hos tandläkaren på förmiddagen och sedan var det ju informationsmöte i Lund igår eftermiddag. Idag har jag hunnit vara med "tösabiten" hos läkaren på bvc och fått remiss till ortopeden - hennes stackars små fötter är sneda och hon snubblar över sig själv (märkligt som det kan bli förresten.. Båda barnen har mina ögon och mitt hår och efter sin pappa har de ärvt sneda fötter, stackarna... :-)!).
Imorgon är det återigen dags för mig att besöka "hjärnskrynklaren" och på fredag förmiddag ska jag in och träffa barnpsykologen på BUP samt ha telefontid med ortopedläkaren angående Thess... Hej o hå, luden tå - sen är denna veckan slut!
Fast det finns ju en mycket positiv del kvar när jag tänker efter - denna helgen är den första på jag vet inte hur länge, som vi faktiskt inte har någonting alls inplanerat eller bestämt och det känns faktiskt jätteskönt :-)! Kanske kan bli en tur till Järavallen eller något, umgås lite allihopa - om nu vädret fortsätter visa sig från sin ljus sida!
Nej, nu ska jag ut och stoppa nävarna i jorden. Ha en underbar dag!
Kram,
Anna
Man behöver tro på att en förändring är möjlig, för att förändring ska kunna ske.
Men men, jag klagar naturligtvis inte! Idag är det ju sol och vår igen, härligt!
Och med våren och värmen kommer det ju även en del "måsten"... Som idag till exempel, så MÅSTE jag ut i trädgården och rensa undan gammalt skräp. Likaså MÅSTE jag plantera mina nyinköpta blommor, innan de står och vissnar i sin lilla hörna vid garaget... Och så skulle jag ju vilja ta ut och tvätta av utemöblerna - och storstäda uterummet - och fixa ungarnas gungställning - och dito sandlåda - och....... :-) Ja, Ni förstår säkert vad jag menar!
Men det är ju framför allt underbart att känna att våren äntligen är på väg! För det är definitivt något som händer med en när solens strålar börjar värma, liksom tina upp en både fysiskt och emotionellt - som om man legat i dvala hela hösten och vintern och nu börjar vakna till liv igen. Och med alla vårkänslorna följer också en lust och längtan efter förändringar - i större eller mindre utsträckning. Man längtar efter att förändra sig själv, ibland både ut- och insida. Man önskar att man kan förändra barnen, gubben, världen... :-) Men men - får väl "nöja mig" med att förändra mig själv, det är ju typ det enda jag kan ändra på, och det har jag faktiskt tagit tag i dessutom :-)!
Jaha - onsdag idag (=lill-lördag!)... Denna veckan är så fulltecknad av besök på olika vårdinstanser, så jag känner mig kräkfärdig!
I måndags var det katten som skulle till veterinären, igår (tisdag) var jag hos tandläkaren på förmiddagen och sedan var det ju informationsmöte i Lund igår eftermiddag. Idag har jag hunnit vara med "tösabiten" hos läkaren på bvc och fått remiss till ortopeden - hennes stackars små fötter är sneda och hon snubblar över sig själv (märkligt som det kan bli förresten.. Båda barnen har mina ögon och mitt hår och efter sin pappa har de ärvt sneda fötter, stackarna... :-)!).
Imorgon är det återigen dags för mig att besöka "hjärnskrynklaren" och på fredag förmiddag ska jag in och träffa barnpsykologen på BUP samt ha telefontid med ortopedläkaren angående Thess... Hej o hå, luden tå - sen är denna veckan slut!
Fast det finns ju en mycket positiv del kvar när jag tänker efter - denna helgen är den första på jag vet inte hur länge, som vi faktiskt inte har någonting alls inplanerat eller bestämt och det känns faktiskt jätteskönt :-)! Kanske kan bli en tur till Järavallen eller något, umgås lite allihopa - om nu vädret fortsätter visa sig från sin ljus sida!
Nej, nu ska jag ut och stoppa nävarna i jorden. Ha en underbar dag!
Kram,
Anna
Man behöver tro på att en förändring är möjlig, för att förändring ska kunna ske.
Familjen Adams?! :-)
Livet är inte att rida ut stormen,
- utan att lära sig dansa i regnet!
Vilket suveränt motto! Det är ju precis så jag lever mitt liv! Eller vänta nu... Det är så jag VILL leva mitt liv och så jag försöker leva mitt liv - men senaste tiden har det gått allt trögare tyvärr... Det har väl snarare varit så att jag sitter mitt i stormens öga och inte hittar ut - och den där regndansen känns mycket avlägsen! :-)
Jaha - hur gick det på informationsmötet idag då? Ja, "take a wild guess"!?
Varför skulle jag och min tokiga familj (kan ibland se oroväckande många likheter mellan min familj och Familjen Adams..) lyckas med en på papperet så enkel sak som att gå på ett möte?!
Vi var ute i jättegod tid och visste ganska exakt var adressen låg (i Lund, med alla sina enkelriktade gator, tossiga studenter som yrar kors och tvärs och cyklister som tror att ALLA bilar ALLTID stannar och ger förtur..!). Jodå, så långt allt frid och fröjd. Väl framme gick vi för säkerhets skull in och frågade i receptionen om vi hade kommit rätt, för vi kände oss lite osäkra - men jodå, svarade hönan där, vi var rätt och skulle bara upp en trappa till...
Så vi gick en trappa upp och satte oss i ett väntrum, jag, Håkan och barnen - men där fanns inga andra. Dock var där två stycken inne på kontoret vid sidan om väntrummet - dom såg oss men hade inte tid att fråga oss om vi ville ha hjälp. Nej, dom hade ju mycket viktigare saker för sig, som att dricka kaffe och diskutera semesterplaner och för jösse namn - gå hem! Klockan var ju faktiskt nästan fyra på eftermiddagen! Så till slut gick vi in och avbröt dom i deras världsproblem-lösande och frågade om vi verkligen hade kommit rätt? NEJ - självklart inte! Vi skulle ut ur det huset och in i en annan trappa och... Hallå!? Kunde vi inte fått veta det tidigare? Nu var vi till råga på allt elände sena också! Suck... Så vi sprang - lätt irriterade :-) - iväg igen, med barn och skötväska och hela konkarongen, till rätt lokal. Då kommer nästa pinsamma situation... Plötsligt stod där en jättegullig och trevlig kvinna och berättade att "dom stora skulle vara där uppe och dom små hos henne och hennes kollega - dock fanns det en viss åldersgräns".. Fritt översatt betydde det att jag, Håkan och Thess (som då alltså var för liten!) skulle fortsätta tre trappor upp emedan Anthony skulle vara kvar i en lokal på bottenvåningen, tillsammans med de andra barnen och ungdomarna vars föräldrar skulle på samma möte som vi.
Åkidåki - vi kilade upp.... Och kom fram till ett ÖVERFULLT konferensrum! Det visade sig att det skulle vara sju barns föräldrar där, men istället var där föräldrar till tolv barn, varav vissa barn representerades av fyra (4!) stycken vuxna (ja, ni vet - dina och mina barn, typ..). Förvisso var det ju en lättnad att se att det faktiskt finns så många i vår situation, men min stresströskel blev ju inte direkt lägre när jag såg ytan vi hade att "röra" oss på, när jag samtidigt skulle försöka hålla dottern i schack och någorlunda tyst... :-) Hujedamej..!
Resultatet? Jodå, jag hann nog lyssna sammanlagt fem minuter (och de var inte sammanhängande!) på läkarens tal om ADHD och medicinering - sen fick jag ta dottern och avlägsna oss från lokalen... Då hade hon hunnit hitta pennorna man skriver på tavlan med, snott granntantens nycklar, dragit ur kontakten till overhead-apparaten samt rusat ut i trappan (som ju alltså låg tre våningar upp!) ett flertal gånger. Helt fantastiskt! Och allt detta på grund av att den lilla människan som skickade kallelsen till oss påstod att "HELA familjen" skulle komma - jo, jag tackar...
Tack gode Gud, för den trevliga människan som under tiden hade haft hand om Anthony! Hon lyckades ta bort det värsta av min stress och frustration över att ha blivit "lurad" på mötet - med både läkaren och föräldrarna. Istället tog hon sig tid att prata med mig, det visade sig att hon arbetat i många år med barn och ungdomar som fått ADHD-diagnos och det kändes verkligen bra att höra på det hon sade. Dessutom såg hon genast till att skriva upp mig till nästa informationsmöte som ska hållas, så att jag kan komma dit då istället - SJÄLV! :-) Och dessutom berättade hon att vi kommer att kallas till fler möten / träffar med övriga föräldrar, så jag behövde egentligen inte känna att jag missade något idag - och det är ju skönt att veta!
Så som tur är så är det, om än inte en helt nöjd och positiv Anna, åtminstone en mindre stressad och gråtmild Anna som nu går och lägger sig, mot hur hon kände sig vid fyrasnåret i eftermiddags..:-)!
Kram & godnatt!
//Anna
....Livet är inte att rida ut stormen, utan att lära sig dansa i regnet...
- utan att lära sig dansa i regnet!
Vilket suveränt motto! Det är ju precis så jag lever mitt liv! Eller vänta nu... Det är så jag VILL leva mitt liv och så jag försöker leva mitt liv - men senaste tiden har det gått allt trögare tyvärr... Det har väl snarare varit så att jag sitter mitt i stormens öga och inte hittar ut - och den där regndansen känns mycket avlägsen! :-)
Jaha - hur gick det på informationsmötet idag då? Ja, "take a wild guess"!?
Varför skulle jag och min tokiga familj (kan ibland se oroväckande många likheter mellan min familj och Familjen Adams..) lyckas med en på papperet så enkel sak som att gå på ett möte?!
Vi var ute i jättegod tid och visste ganska exakt var adressen låg (i Lund, med alla sina enkelriktade gator, tossiga studenter som yrar kors och tvärs och cyklister som tror att ALLA bilar ALLTID stannar och ger förtur..!). Jodå, så långt allt frid och fröjd. Väl framme gick vi för säkerhets skull in och frågade i receptionen om vi hade kommit rätt, för vi kände oss lite osäkra - men jodå, svarade hönan där, vi var rätt och skulle bara upp en trappa till...
Så vi gick en trappa upp och satte oss i ett väntrum, jag, Håkan och barnen - men där fanns inga andra. Dock var där två stycken inne på kontoret vid sidan om väntrummet - dom såg oss men hade inte tid att fråga oss om vi ville ha hjälp. Nej, dom hade ju mycket viktigare saker för sig, som att dricka kaffe och diskutera semesterplaner och för jösse namn - gå hem! Klockan var ju faktiskt nästan fyra på eftermiddagen! Så till slut gick vi in och avbröt dom i deras världsproblem-lösande och frågade om vi verkligen hade kommit rätt? NEJ - självklart inte! Vi skulle ut ur det huset och in i en annan trappa och... Hallå!? Kunde vi inte fått veta det tidigare? Nu var vi till råga på allt elände sena också! Suck... Så vi sprang - lätt irriterade :-) - iväg igen, med barn och skötväska och hela konkarongen, till rätt lokal. Då kommer nästa pinsamma situation... Plötsligt stod där en jättegullig och trevlig kvinna och berättade att "dom stora skulle vara där uppe och dom små hos henne och hennes kollega - dock fanns det en viss åldersgräns".. Fritt översatt betydde det att jag, Håkan och Thess (som då alltså var för liten!) skulle fortsätta tre trappor upp emedan Anthony skulle vara kvar i en lokal på bottenvåningen, tillsammans med de andra barnen och ungdomarna vars föräldrar skulle på samma möte som vi.
Åkidåki - vi kilade upp.... Och kom fram till ett ÖVERFULLT konferensrum! Det visade sig att det skulle vara sju barns föräldrar där, men istället var där föräldrar till tolv barn, varav vissa barn representerades av fyra (4!) stycken vuxna (ja, ni vet - dina och mina barn, typ..). Förvisso var det ju en lättnad att se att det faktiskt finns så många i vår situation, men min stresströskel blev ju inte direkt lägre när jag såg ytan vi hade att "röra" oss på, när jag samtidigt skulle försöka hålla dottern i schack och någorlunda tyst... :-) Hujedamej..!
Resultatet? Jodå, jag hann nog lyssna sammanlagt fem minuter (och de var inte sammanhängande!) på läkarens tal om ADHD och medicinering - sen fick jag ta dottern och avlägsna oss från lokalen... Då hade hon hunnit hitta pennorna man skriver på tavlan med, snott granntantens nycklar, dragit ur kontakten till overhead-apparaten samt rusat ut i trappan (som ju alltså låg tre våningar upp!) ett flertal gånger. Helt fantastiskt! Och allt detta på grund av att den lilla människan som skickade kallelsen till oss påstod att "HELA familjen" skulle komma - jo, jag tackar...
Tack gode Gud, för den trevliga människan som under tiden hade haft hand om Anthony! Hon lyckades ta bort det värsta av min stress och frustration över att ha blivit "lurad" på mötet - med både läkaren och föräldrarna. Istället tog hon sig tid att prata med mig, det visade sig att hon arbetat i många år med barn och ungdomar som fått ADHD-diagnos och det kändes verkligen bra att höra på det hon sade. Dessutom såg hon genast till att skriva upp mig till nästa informationsmöte som ska hållas, så att jag kan komma dit då istället - SJÄLV! :-) Och dessutom berättade hon att vi kommer att kallas till fler möten / träffar med övriga föräldrar, så jag behövde egentligen inte känna att jag missade något idag - och det är ju skönt att veta!
Så som tur är så är det, om än inte en helt nöjd och positiv Anna, åtminstone en mindre stressad och gråtmild Anna som nu går och lägger sig, mot hur hon kände sig vid fyrasnåret i eftermiddags..:-)!
Kram & godnatt!
//Anna
....Livet är inte att rida ut stormen, utan att lära sig dansa i regnet...
