Åter från de småländska skogarna...
Sådärja...
Nu har vi avverkat High Chaparral också! Och första dagen får jag väl erkänna, att jag inte kände mig särskilt kaxig alls, efter den brutala bristen på sömn under natten...
Och färden dit gick ju......sådär...! :-) Hahaha... Har man en chaufför med ett lokalsinne som en vilsen gädda, så kan vad som helst hända! :-) Men men, efter inte allt för långa omväga så var vi slutligen framme.
A sken ikapp med solen och ÄLSKADE verkligen stället! Det var värt varenda krona och varje minut av sömnbrist, att få se honom så glad och lycklig! Det behövde vi alla - vara tillsammans bara jag, H och A!
Och på frågan om vilket han föredrog - en vecka i Turkiet eller en dag på High Chaparral, så kom svaret lika snabbt som självklart; "High Chaparral"! :-) Lille gubben...
Ja, många spännande saker hann vi se och uppleva i det strålande solskenet dessa två dagar. Vi blev rånade under vår tågfärd, såg indianderna dansa, Lucky Luke jagade bröderna Dalton, det fanns tivoli och karuseller och bad... Ja, listan kan göras LÅNG!
Vi besökte bland annat Old Mexico, där det naturligtvis serverades obligatorisk tequila och "Sol" till de vuxna och naturligtvis mexikanska rätter för de som var hungriga.
Men som sagt - den absolut största och mest värdefulla behållningen av denna lilla trippen, var att se A:s oförställda glädje och ständiga leende, underbart!! :-) Och visst..... Jag måste ju erkänna, att jag personligen blev löjligt glad när jag vann högsta vinsten på 21-lotteriet - en elgitarr! Hur fräckt var inte det?! :-)
Och lite brutal shopping hanns förstås också med... :-)
Hemresan då?! Jotack, den gick bra - även om chauffören plötsligt var i ett väldigt klämkäckt känsloläge och höll på att driva både mig och A till vansinne med sina dåliga skämt, sitt mediokra "sjungande" och fruktansvärdt enerverande läten... Jösses, vad vissa kan gå långt för att försäkra sig om att medpassagerarna säkert inte ska somna... :-)
Ha en underbar dag! NU ska jag börja uppdatera vår Turkiet-resa...
Kram,
Anna
Nu har vi avverkat High Chaparral också! Och första dagen får jag väl erkänna, att jag inte kände mig särskilt kaxig alls, efter den brutala bristen på sömn under natten...
Och färden dit gick ju......sådär...! :-) Hahaha... Har man en chaufför med ett lokalsinne som en vilsen gädda, så kan vad som helst hända! :-) Men men, efter inte allt för långa omväga så var vi slutligen framme.
A sken ikapp med solen och ÄLSKADE verkligen stället! Det var värt varenda krona och varje minut av sömnbrist, att få se honom så glad och lycklig! Det behövde vi alla - vara tillsammans bara jag, H och A!
Och på frågan om vilket han föredrog - en vecka i Turkiet eller en dag på High Chaparral, så kom svaret lika snabbt som självklart; "High Chaparral"! :-) Lille gubben...
Ja, många spännande saker hann vi se och uppleva i det strålande solskenet dessa två dagar. Vi blev rånade under vår tågfärd, såg indianderna dansa, Lucky Luke jagade bröderna Dalton, det fanns tivoli och karuseller och bad... Ja, listan kan göras LÅNG!
Vi besökte bland annat Old Mexico, där det naturligtvis serverades obligatorisk tequila och "Sol" till de vuxna och naturligtvis mexikanska rätter för de som var hungriga.
Men som sagt - den absolut största och mest värdefulla behållningen av denna lilla trippen, var att se A:s oförställda glädje och ständiga leende, underbart!! :-) Och visst..... Jag måste ju erkänna, att jag personligen blev löjligt glad när jag vann högsta vinsten på 21-lotteriet - en elgitarr! Hur fräckt var inte det?! :-)
Och lite brutal shopping hanns förstås också med... :-)
Hemresan då?! Jotack, den gick bra - även om chauffören plötsligt var i ett väldigt klämkäckt känsloläge och höll på att driva både mig och A till vansinne med sina dåliga skämt, sitt mediokra "sjungande" och fruktansvärdt enerverande läten... Jösses, vad vissa kan gå långt för att försäkra sig om att medpassagerarna säkert inte ska somna... :-)
Ha en underbar dag! NU ska jag börja uppdatera vår Turkiet-resa...
Kram,
Anna
High Chaparall...
Goddagens!
Efter en mardrömslik natt, då T plötsligt vägrade sova och jag tvingades vara uppe med henne mellan kvartitolv inatt och halvfyra imorse, är det alltså dags att åka till High Chaparall om typ en timme... Jippi! Vilken tajming! Suck...
Efter att ha lyssnat på T:s pladder och tiggande om att höra "Lolloll" och "Bäbä" hela natten och såhär på morgonkvisten inte ha något annat val än att sätta på den nya favvo-plattan till höggljutt "sjungande" (läs "illvrålande") och dansande ungar, så känner jag mig allt utom taggad till att åka iväg och leka cowboy och indianer.. :-)
Men men - det är bara att gilla läget och skärpa till sig. Varken A eller T har någon större förståelse för mamma´s huvudvärk och klagan över sömnbrist!
Ja, visst är det härligt med semester...?! :-)
Ha en underbar dag!
Kram,
Anna
PS. Fortsätter uppdateringen från Turkietresan när jag kommit hem från Småland imorgon..! DS.
Efter en mardrömslik natt, då T plötsligt vägrade sova och jag tvingades vara uppe med henne mellan kvartitolv inatt och halvfyra imorse, är det alltså dags att åka till High Chaparall om typ en timme... Jippi! Vilken tajming! Suck...
Efter att ha lyssnat på T:s pladder och tiggande om att höra "Lolloll" och "Bäbä" hela natten och såhär på morgonkvisten inte ha något annat val än att sätta på den nya favvo-plattan till höggljutt "sjungande" (läs "illvrålande") och dansande ungar, så känner jag mig allt utom taggad till att åka iväg och leka cowboy och indianer.. :-)
Men men - det är bara att gilla läget och skärpa till sig. Varken A eller T har någon större förståelse för mamma´s huvudvärk och klagan över sömnbrist!
Ja, visst är det härligt med semester...?! :-)
Ha en underbar dag!
Kram,
Anna
PS. Fortsätter uppdateringen från Turkietresan när jag kommit hem från Småland imorgon..! DS.
Midsommardag = avresedag... (dag 1)
Så var det äntligen dags!
"Något" trött (vi hade ju naturligtvis firat lite midsommar dagen före!) tvingades jag i vanlig ordning upp vid halvsex...
Allting flöt på (så mycket det nu flyter i detta hemmet - hihi..) "som vanligt", jag och min förvirrade och resefebrige gubbe checkade av att allt (och lite till!) var nerpackat.
Och så - när klockan var typ kvartöveråtta (vi behövde inte åka hemifrån förrän tidigast halvtio), satt plötsligt båda pojkarna som (om än något övertända!) ljus i bilen och väntade på att åka... :-) Hej o hå!
Jaha - inte mycket att välja på liksom... Allting var ju klart ändå, så det var lika bra att bege sig till tågstationen och utfodra barnen med diverse mutor medan vi väntade.
Men innan vi hann lämna Tågarp bakom oss, så kunde jag konstatera att den första skadan redan var ett faktum...
Stackars T hade plötsligt en jättestor, varfylld blåsa som täckte hela hennes lilla pekfinger.. Stackars liten! Och var och hur och när kom den ifrån??! Suck.. Nåja, det var ju bara att "sterilisera" en nål och börja operera... Och med det undanstökat och stort plåster på typ hela handen, så bar det iväg! NU ska vi på SEMESTER.... :-)
Väl inne på Kastrup hade vi gott om tid på oss att gå och strosa och fika innan det var dags för incheckning. Och vad händer då??! Jo, naturligtvis slänger sig T handlöst in i en bordshörna och fixar till ett litet jack precis under ögat..!
Okej, ribban lagd med andra ord...
Väl ombord på planet några timmar senare, blev H lite "småkinkig" när jag började överräcka de förbeställda varorna till honom... När vi var uppe i typ påse nummer sju (7) började han tycka att det var riktigt pinsamt... :-) (Att dom bara hade packat typ en sak i varje påse var det ju ingen mer än vi som visste!)
Men om H tyckte det kändes pinigt, så var det inget mot vad jag och barnen tyckte om hans uppförande på busstransfern några timmar senare...
Så - slutligen - var vi äntligen framme!
Efter en lång dag, med mycket resande av allehanda slag, så var vi framme på hotellet vid 22-tiden på kvällen.
Vi borde ha varit framme typ 1,5 timme tidigare, men eftersom någon i vårt resesällskap inte fått sina väskor så fick vi alla sitta på bussen och vackert vänta medan diverse papper fylldes i.. Typiskt!
Men men - hursomhelst... När vi väl checkat in och kommit upp på rummet, så stupade vi allesammans i säng mer eller mindre med en gång.
Och jag och H kunde stolta och nästan tårögt konstatera att samtliga barn skött sig alldeles utomordentligt bra och varit superduktiga hela dagen - härligt! Och fulla av hopp och förväntan kröp vi till kojs och tänkte att det här blir nog en riktig toppenvecka... :-)
Fortsättning följer.....
"Något" trött (vi hade ju naturligtvis firat lite midsommar dagen före!) tvingades jag i vanlig ordning upp vid halvsex...
Allting flöt på (så mycket det nu flyter i detta hemmet - hihi..) "som vanligt", jag och min förvirrade och resefebrige gubbe checkade av att allt (och lite till!) var nerpackat.
Och så - när klockan var typ kvartöveråtta (vi behövde inte åka hemifrån förrän tidigast halvtio), satt plötsligt båda pojkarna som (om än något övertända!) ljus i bilen och väntade på att åka... :-) Hej o hå!
Jaha - inte mycket att välja på liksom... Allting var ju klart ändå, så det var lika bra att bege sig till tågstationen och utfodra barnen med diverse mutor medan vi väntade.
Men innan vi hann lämna Tågarp bakom oss, så kunde jag konstatera att den första skadan redan var ett faktum...
Stackars T hade plötsligt en jättestor, varfylld blåsa som täckte hela hennes lilla pekfinger.. Stackars liten! Och var och hur och när kom den ifrån??! Suck.. Nåja, det var ju bara att "sterilisera" en nål och börja operera... Och med det undanstökat och stort plåster på typ hela handen, så bar det iväg! NU ska vi på SEMESTER.... :-)
Väl inne på Kastrup hade vi gott om tid på oss att gå och strosa och fika innan det var dags för incheckning. Och vad händer då??! Jo, naturligtvis slänger sig T handlöst in i en bordshörna och fixar till ett litet jack precis under ögat..!
Okej, ribban lagd med andra ord...
Väl ombord på planet några timmar senare, blev H lite "småkinkig" när jag började överräcka de förbeställda varorna till honom... När vi var uppe i typ påse nummer sju (7) började han tycka att det var riktigt pinsamt... :-) (Att dom bara hade packat typ en sak i varje påse var det ju ingen mer än vi som visste!)
Men om H tyckte det kändes pinigt, så var det inget mot vad jag och barnen tyckte om hans uppförande på busstransfern några timmar senare...
Så - slutligen - var vi äntligen framme!
Efter en lång dag, med mycket resande av allehanda slag, så var vi framme på hotellet vid 22-tiden på kvällen.
Vi borde ha varit framme typ 1,5 timme tidigare, men eftersom någon i vårt resesällskap inte fått sina väskor så fick vi alla sitta på bussen och vackert vänta medan diverse papper fylldes i.. Typiskt!
Men men - hursomhelst... När vi väl checkat in och kommit upp på rummet, så stupade vi allesammans i säng mer eller mindre med en gång.
Och jag och H kunde stolta och nästan tårögt konstatera att samtliga barn skött sig alldeles utomordentligt bra och varit superduktiga hela dagen - härligt! Och fulla av hopp och förväntan kröp vi till kojs och tänkte att det här blir nog en riktig toppenvecka... :-)
Fortsättning följer.....
5 dagar kvar...
Aaaahhh... Ja, nu närmar det sig...
Semestern och Side / Turkiet närmar sig med stormsteg - och denna lilla "paus" är mer efterlängtad, välbehövlig och välkommen än någonsin tidigare! :-)
Efter att A varit utan medicin i nästan en hel vecka, känns det som om huset ställts på ända igen - men det är förstås inte bara hans förtjänst! Lillasyster T är ett riktigt litet energiknippe hon också och drar sig inte för att kivas och ge igen, både med storebror och föräldrar!
Så vår helg har väl varit ungefär som vi trodde att den skulle bli - helt hysterisk, helt enkelt..! Men vi har hunnit ha det både roligt och mysigt också mellan varven.
Och nu stundar alltså nästa utmaning - se till att få ihop allting inför resan, kontrollera både en och flera gånger så ingenting är glömt, tvätta, packa, handla.... Men det ska nog ordna sig! Listorna är färdigskrivna, det mesta inhandlat, de flesta kläder tvättade och klara - och tax-freevarorna beställda :-) !
Åh, vad vi längtar nu... :-)
Kram,
Anna
"Det lönar sig att vara snäll - ögonblickligen" (Min sons ord när han häromdagen fick belöning efter att ha varit snäll och skötsam :-) ! )
Semestern och Side / Turkiet närmar sig med stormsteg - och denna lilla "paus" är mer efterlängtad, välbehövlig och välkommen än någonsin tidigare! :-)
Efter att A varit utan medicin i nästan en hel vecka, känns det som om huset ställts på ända igen - men det är förstås inte bara hans förtjänst! Lillasyster T är ett riktigt litet energiknippe hon också och drar sig inte för att kivas och ge igen, både med storebror och föräldrar!
Så vår helg har väl varit ungefär som vi trodde att den skulle bli - helt hysterisk, helt enkelt..! Men vi har hunnit ha det både roligt och mysigt också mellan varven.
Och nu stundar alltså nästa utmaning - se till att få ihop allting inför resan, kontrollera både en och flera gånger så ingenting är glömt, tvätta, packa, handla.... Men det ska nog ordna sig! Listorna är färdigskrivna, det mesta inhandlat, de flesta kläder tvättade och klara - och tax-freevarorna beställda :-) !
Åh, vad vi längtar nu... :-)
Kram,
Anna
"Det lönar sig att vara snäll - ögonblickligen" (Min sons ord när han häromdagen fick belöning efter att ha varit snäll och skötsam :-) ! )
Nedräkning..
Jajamensan - nedräkningen har börjat...!
Idag är det bara 10 dagar kvar tills vi åker! Mmmm - så härligt... :-)
Oavsett hur barnen kommer att bete sig (och för all del även vi vuxna..!), så ska det bli SÅ skönt med lite miljöombyte och inte minst att få slippa alla "måsten" och "jag ska bara", som vi kvinnor i synnerhet lider av. :-)
Tax-free-katalogen är nu så välläst att den nästan ramlar sönder och listan över det som ska och önskas köpa är
lång... :-)
Och apropå listor, så har jag ju naturligtvis även börjat krafsa ner allt som måste kommas ihåg inför vår lilla tripp. Det blir ju en del, kan jag säga! Inte minst när det finns småbarn med i sällskapet - till exempel blöjor, välling, nappflaska och förstås diverse solskydd, plåster, alvedon... Tjaa - you name it!
Sen har jag ju även varit tvungen att försöka komma fram till Turkiska Ambassaden i Stockholm, för att ta reda på om vi får och hur vi i så fall gör för att få ta med oss mina och A:s mediciner... Dom är nämligen narkotika-två-klassade (känns ju bra) och jag är inte särskilt intresserad av att åka fast i turkiska tullen på grund av våra mediciner och försöka förklara mig!
Sen är det vaccinationer som ska fixas, diverse läkarintyg som måste ordnas, hus- och kattvakt, transport till och från flygplatsen... Hmm - ja, när allt ovanstående väl är fixat plus alla kläder tvättade och packade, så lär man verkligen behöva den där semestern! Det värsta är ju bara, att man lär vara i ännu större behov av semester när man väl är hemma igen... :-)
Jaja, sådant är livet i småbarnsträsket - men det är ganska mysigt också!
Inte minst, så värmer det så gott i modershjärtat när man ser de små liven stråla av glädje och förväntan och de fullständigt lyser av livslust! :-)
DET är det värt att plocka ner månen för...! :-)
Ha en underbar dag!
Kram,
Anna
Idag är det bara 10 dagar kvar tills vi åker! Mmmm - så härligt... :-)
Oavsett hur barnen kommer att bete sig (och för all del även vi vuxna..!), så ska det bli SÅ skönt med lite miljöombyte och inte minst att få slippa alla "måsten" och "jag ska bara", som vi kvinnor i synnerhet lider av. :-)
Tax-free-katalogen är nu så välläst att den nästan ramlar sönder och listan över det som ska och önskas köpa är
lång... :-)
Och apropå listor, så har jag ju naturligtvis även börjat krafsa ner allt som måste kommas ihåg inför vår lilla tripp. Det blir ju en del, kan jag säga! Inte minst när det finns småbarn med i sällskapet - till exempel blöjor, välling, nappflaska och förstås diverse solskydd, plåster, alvedon... Tjaa - you name it!
Sen har jag ju även varit tvungen att försöka komma fram till Turkiska Ambassaden i Stockholm, för att ta reda på om vi får och hur vi i så fall gör för att få ta med oss mina och A:s mediciner... Dom är nämligen narkotika-två-klassade (känns ju bra) och jag är inte särskilt intresserad av att åka fast i turkiska tullen på grund av våra mediciner och försöka förklara mig!
Sen är det vaccinationer som ska fixas, diverse läkarintyg som måste ordnas, hus- och kattvakt, transport till och från flygplatsen... Hmm - ja, när allt ovanstående väl är fixat plus alla kläder tvättade och packade, så lär man verkligen behöva den där semestern! Det värsta är ju bara, att man lär vara i ännu större behov av semester när man väl är hemma igen... :-)
Jaja, sådant är livet i småbarnsträsket - men det är ganska mysigt också!
Inte minst, så värmer det så gott i modershjärtat när man ser de små liven stråla av glädje och förväntan och de fullständigt lyser av livslust! :-)
DET är det värt att plocka ner månen för...! :-)
Ha en underbar dag!
Kram,
Anna
Sommar...
Sommar, sol och utelek
Värme, bad och strålars smek.
Träd i blomning och blommor i knopp,
väldoft och vackra färger - ja, humöret är på topp!
Luften vibrerar av förväntan och välbehag,
känslor som svallar, när natt blir till dag.
Äntligen sommar - så underbart!
Men njut medan det varar,
för hösten kommer väl så snart.. :-)
Fånga dagen, solen och värmen - och NJUT! :-)
Värme, bad och strålars smek.
Träd i blomning och blommor i knopp,
väldoft och vackra färger - ja, humöret är på topp!
Luften vibrerar av förväntan och välbehag,
känslor som svallar, när natt blir till dag.
Äntligen sommar - så underbart!
Men njut medan det varar,
för hösten kommer väl så snart.. :-)
Fånga dagen, solen och värmen - och NJUT! :-)
Orken är slut...
Min "adhd-son" har under den senaste veckan överskridit alla gränser med råge.
Han uppför sig stundtals så illa, att man för det första inte tror det är möjligt för en 5 1/2-åring att säga och göra sådana saker - och för det andra är det så outhärdligt och så förfärligt illa och långt gånget, att jag stundtals (gud förbjude!) känner att "...jag tycker inte om dig"...
Herregud - att man ens kan tänka tanken!? Men jag är så slutkörd av allt skrikande och bråkande, och det är ju naturligtvis sonens beteende jag ogillar. Men ändå...
Och eftersom lillasyster dras med i det mesta av hans uppträdanden och aktiviteter och till och med börjat slåss (för så gör ju storebror), så underlättar det inte precis...
Just idag är jag så trött och slut på allting att jag bara vill gråta...
Hur länge orkar man leva så här? Kriga med sitt eget kött och blod, dag ut och dag in - barnagråt och -skrik blandas med min gråt, mitt gnäll, skäll, hot och böner...
Jag önskar verkligen ingen annan det liv och den miljö som jag och min familj befinner oss i!
Det är så oerhört tufft och det sliter på oss alla, det är ingen som kan må bra av eller känna glädje någon längre stund i denna miljön.
Usch ja... Min ork är för tillfället som bortblåst - men det dåliga samvetet är min ständiga följeslagare.
Imorgon är en annan dag...
Vem vet? Kanske det är just imorgon som glädjen och harmonin i tillvaron återinfinner sig! :-)
Kram,
Anna
Han uppför sig stundtals så illa, att man för det första inte tror det är möjligt för en 5 1/2-åring att säga och göra sådana saker - och för det andra är det så outhärdligt och så förfärligt illa och långt gånget, att jag stundtals (gud förbjude!) känner att "...jag tycker inte om dig"...
Herregud - att man ens kan tänka tanken!? Men jag är så slutkörd av allt skrikande och bråkande, och det är ju naturligtvis sonens beteende jag ogillar. Men ändå...
Och eftersom lillasyster dras med i det mesta av hans uppträdanden och aktiviteter och till och med börjat slåss (för så gör ju storebror), så underlättar det inte precis...
Just idag är jag så trött och slut på allting att jag bara vill gråta...
Hur länge orkar man leva så här? Kriga med sitt eget kött och blod, dag ut och dag in - barnagråt och -skrik blandas med min gråt, mitt gnäll, skäll, hot och böner...
Jag önskar verkligen ingen annan det liv och den miljö som jag och min familj befinner oss i!
Det är så oerhört tufft och det sliter på oss alla, det är ingen som kan må bra av eller känna glädje någon längre stund i denna miljön.
Usch ja... Min ork är för tillfället som bortblåst - men det dåliga samvetet är min ständiga följeslagare.
Imorgon är en annan dag...
Vem vet? Kanske det är just imorgon som glädjen och harmonin i tillvaron återinfinner sig! :-)
Kram,
Anna
En dag som alla andra...
Jag kan härmed meddela att jag känner mig precis lika ung(?) idag, som jag kände mig igår - födelsedag eller ej! :-)
Klockan halvsex imorse kom mina älskade små ungar insjungande till mig, bärande på blommor, paket och deras pappa kom sist i "tåget" med levande ljus och en kopp kaffe - jättemysigt :-) !
Men men - två minuter senare var allting som vanligt igen! Barn som for och flög hejvilt i sängen och ljudnivån steg genast till typ den nivå som uppstår när ett jetplan startar sina motorer :-).
Och en timme senare hade både jag och barnen hunnit både skrika, gråta och svära... Jippi..!
Nåja, en födelsedag är ju en dag som alla andra - även om jag hade haft förhoppningar om att inte behöv bråka med sonen direkt på morgonen idag i alla fall! Men efter att ha klämt sin lillasyster i en dörr (så att hon naturligtvis gallskrek av smärta), så skrek denna svensken på honom (med påföljd att han såklart skrek..) och det hela slutade som det brukar - med att Anthony rusade in på sitt rum och smällde igen dörren så att väggarna skakade, samtidigt som han skrek och vrålade om hur dum jag var och hur illa han tyckte om mig, medan han kastade saker vilt omkring sig...
... för att typ en kvart senare komma utsmygande och komma raka vägen till mig och Thess, varpå han pussade och kramade oss båda samtidigt som han sa; "Förlåt Thess - och förlåt mamma"! Suck - det lilla livet! :-)
Så efter en morgon som var precis lika kaotiskt och rörig som vanligt, lämnade jag barnen på dagis och åkte raka vägen till "Hudvårdsstudion" för att få ansiktsbehandling... Mmmm - så lyxigt och välbehövligt avkopplande efter en sådan start på dagen (har jag förresten nämnt att mina små telningar ansett att vi bokstavligt talat skullat fånga dagen denna veckan?! I måndagsmorse klockan 4 väckte Anthony mig och ville prata om Teskedsgumman bland annat... Och både igår och idag har Thess vaknat klockan 5 och börjat kvittra ikapp med fåglarna utanför...). Och dessutom blev jag ju lite snygg också - passade förstås på att "fixa" och färga ögonbryn och -fransar också. Och gues what?! Min kära "hudterapeut" berömde mig för att jag såg så fräsch ut och sade att jag hade en jättefin hy (att hon sen sade så för att få mig att komma dit ännu oftare och lägga ännu mera pengar, det låtsas jag inte om...!) - apropå ålderskrämpor och fysiska attribut som förändrats... :-)
Resten av dagen är lite oklar än så länge, men vi ska väl iväg på någon form av "utflykt" (Håkan slutat tidigare idag) och sen blir det något gott att äta ikväll (Håkan´s ansvar - och initiativ!).
Imorgon ska vi åka på tivoli med barnen och på kvällen ska jag ut och äta med mina systar och min mor - ska bli jättemysigt alltihop! :-)
Kram,
Anna
Kom ihåg - vi är här och nu!
Klockan halvsex imorse kom mina älskade små ungar insjungande till mig, bärande på blommor, paket och deras pappa kom sist i "tåget" med levande ljus och en kopp kaffe - jättemysigt :-) !
Men men - två minuter senare var allting som vanligt igen! Barn som for och flög hejvilt i sängen och ljudnivån steg genast till typ den nivå som uppstår när ett jetplan startar sina motorer :-).
Och en timme senare hade både jag och barnen hunnit både skrika, gråta och svära... Jippi..!
Nåja, en födelsedag är ju en dag som alla andra - även om jag hade haft förhoppningar om att inte behöv bråka med sonen direkt på morgonen idag i alla fall! Men efter att ha klämt sin lillasyster i en dörr (så att hon naturligtvis gallskrek av smärta), så skrek denna svensken på honom (med påföljd att han såklart skrek..) och det hela slutade som det brukar - med att Anthony rusade in på sitt rum och smällde igen dörren så att väggarna skakade, samtidigt som han skrek och vrålade om hur dum jag var och hur illa han tyckte om mig, medan han kastade saker vilt omkring sig...
... för att typ en kvart senare komma utsmygande och komma raka vägen till mig och Thess, varpå han pussade och kramade oss båda samtidigt som han sa; "Förlåt Thess - och förlåt mamma"! Suck - det lilla livet! :-)
Så efter en morgon som var precis lika kaotiskt och rörig som vanligt, lämnade jag barnen på dagis och åkte raka vägen till "Hudvårdsstudion" för att få ansiktsbehandling... Mmmm - så lyxigt och välbehövligt avkopplande efter en sådan start på dagen (har jag förresten nämnt att mina små telningar ansett att vi bokstavligt talat skullat fånga dagen denna veckan?! I måndagsmorse klockan 4 väckte Anthony mig och ville prata om Teskedsgumman bland annat... Och både igår och idag har Thess vaknat klockan 5 och börjat kvittra ikapp med fåglarna utanför...). Och dessutom blev jag ju lite snygg också - passade förstås på att "fixa" och färga ögonbryn och -fransar också. Och gues what?! Min kära "hudterapeut" berömde mig för att jag såg så fräsch ut och sade att jag hade en jättefin hy (att hon sen sade så för att få mig att komma dit ännu oftare och lägga ännu mera pengar, det låtsas jag inte om...!) - apropå ålderskrämpor och fysiska attribut som förändrats... :-)
Resten av dagen är lite oklar än så länge, men vi ska väl iväg på någon form av "utflykt" (Håkan slutat tidigare idag) och sen blir det något gott att äta ikväll (Håkan´s ansvar - och initiativ!).
Imorgon ska vi åka på tivoli med barnen och på kvällen ska jag ut och äta med mina systar och min mor - ska bli jättemysigt alltihop! :-)
Kram,
Anna
Kom ihåg - vi är här och nu!
Födelsedag - inte nu igen väl?!
Jaha....... Nu stundar den där dagen igen - den som tvingar mig att inse att ännu ett år av mitt liv har gått. :-)
Födelsedag (som min bästa vän så vänligt påminde mig om i en av sina kommentarer - tack "Pilla", det är snart Din tur!)... Sanningen är lika självklar som plågsam - jag är inte tjugo längre! :-)
Men, so what?! Jag har hunnit med en hel del och även om vissa val varit mera tveksamma, så är jag glad och stolt över mina erfarenheter och jag har lärt mig mycket under resan!
Och det är ju faktiskt inte så att jag är lastgammal heller! Jag har fortfarande drömmar att uppfylla och mål att uppnå - och det tänker jag göra också, det är ett löfte jag gett mig själv :-) .
Även om jag inte är 20 på papperet längre, så innebär ju inte det att jag inte är ung i sinnet! Visst - jag har lite fler "smilgropar" (eller vad det nu kan vara för något - har ju egentligen aldrig haft några smilgropar.. ) än förr.. :-)
Frissan säger att mitt hår börjat skifta färg på sina ställen - vaddå, håller jag på att bli brunett, eller?! (Jag är och har alltid varit blond...)
Och så har vi ju det här med kroppen.... Jag har väl förvisso inte ökat i vikt genom åren precis, men däremot har de där kilona förflyttat sig runt kroppen på något märkligt sätt..! Tror att det kanske finns någon som känner igen sig och förstår vad jag menar?! Ni vet, till exempel de en gång ganska yppiga och fasta tuttarna, har numera halkat ner i typ midjehöjd och påminner numera mest om ett par skinnpåsar...
Och "midjan" har dessutom fått någon typ av babyhull - ja, över huvud taget så kan man väl krasst konstatera att man helt enkelt inte är lika "fast i hullet" längre :-) !
Inte så konstigt kanske, med tanke på att jag numera är smidig som en frys och den enda träningen man numera utför är typ den man får när man dansar runt med dammsugaren eller jagar efter barnen (inte att förakta i och för sig - mina barn är extremt aktiva!)...
Ja, visst har man ändrats en del rent fysiskt - men insidan är densamma som vid tjugo. Och ärligt talat, vid den "aktningsvärda" åldern av 37 år (dock inte förrän imorgon, märk väl..!), så är det kanske dags att börja tycka om sig själv och acceptera sig själv för den man är...? Hahaha - lär man sig någonsin det :-) och finns det i så fall någon som har något bra tips, så hör för all del av er! :-)
Eftersom jag inte ska fira "min dag" precis, så har jag för säkerhets skull själv köpt en present till mig - vet ju av erfarenhet hur glömsk mannen är... :-) Så jag köpte mig en jättefin (läs "dyr"!) tavla.
Och som om inte det vore nog, så har jag dessutom lyxat till det rejält denna veckan (som för en gångs skull inte är fulltecknad av läkarbesök. Bara lillstintan som ska till ortopeden på fredag - om strejken är över vill säga!).. :-)
Igår, måndag, var jag hos frissan och för att säkert få sitta och slappa och njuta så länge som möjligt så bokade jag tid för slingor och inpackning utöver klippning :-).
Och imorgon, onsdag - "D-day"... - ska jag på en mycket välbehövlig och efterlängtad ansiktsbehandling (tur man hunnit få lite färg i fejset, som döljer de värsta blemmorna och annat "lull-lull" som bosatt sig i nian under höst- och vintermånaderna...) Mmmmmmm - äntligen lite lyx! :-)
Men missförstå mig inte - jag kan ju inte lägga så mycket på mig själv utan att få dåligt samvete såklart :-) !
Så barnen ska få nya cyklar och eventuellt även en studsmatta under veckan och dessutom ska vi åka på tivoli med dom. Och mannen - tja, han får ju åka med mig till Turkiet i juni, så han skulle bara våga klaga :-) !
Nu ska jag ut i det UNDERBARA vädret och mysa en stund, vi hörs igen imorgon - få se om jag känner mig mycket äldre då.. :-) !
Kram,
Anna
PS. Stort tack till Er som är inne och läser och iblan även kommenterar hos mig, det är jätteroligt! Och särskilt tack till Dig Marre - blev jätteglad över Dina rader och komplimang :-)! Tusen tack, det värmde! DS.
DU är viktigast i Ditt liv.
Om Du vill ge Dina barn en bra start i livet, måste Du börja med att ta hand om och tycka om Dig själv.
Födelsedag (som min bästa vän så vänligt påminde mig om i en av sina kommentarer - tack "Pilla", det är snart Din tur!)... Sanningen är lika självklar som plågsam - jag är inte tjugo längre! :-)
Men, so what?! Jag har hunnit med en hel del och även om vissa val varit mera tveksamma, så är jag glad och stolt över mina erfarenheter och jag har lärt mig mycket under resan!
Och det är ju faktiskt inte så att jag är lastgammal heller! Jag har fortfarande drömmar att uppfylla och mål att uppnå - och det tänker jag göra också, det är ett löfte jag gett mig själv :-) .
Även om jag inte är 20 på papperet längre, så innebär ju inte det att jag inte är ung i sinnet! Visst - jag har lite fler "smilgropar" (eller vad det nu kan vara för något - har ju egentligen aldrig haft några smilgropar.. ) än förr.. :-)
Frissan säger att mitt hår börjat skifta färg på sina ställen - vaddå, håller jag på att bli brunett, eller?! (Jag är och har alltid varit blond...)
Och så har vi ju det här med kroppen.... Jag har väl förvisso inte ökat i vikt genom åren precis, men däremot har de där kilona förflyttat sig runt kroppen på något märkligt sätt..! Tror att det kanske finns någon som känner igen sig och förstår vad jag menar?! Ni vet, till exempel de en gång ganska yppiga och fasta tuttarna, har numera halkat ner i typ midjehöjd och påminner numera mest om ett par skinnpåsar...
Och "midjan" har dessutom fått någon typ av babyhull - ja, över huvud taget så kan man väl krasst konstatera att man helt enkelt inte är lika "fast i hullet" längre :-) !
Inte så konstigt kanske, med tanke på att jag numera är smidig som en frys och den enda träningen man numera utför är typ den man får när man dansar runt med dammsugaren eller jagar efter barnen (inte att förakta i och för sig - mina barn är extremt aktiva!)...
Ja, visst har man ändrats en del rent fysiskt - men insidan är densamma som vid tjugo. Och ärligt talat, vid den "aktningsvärda" åldern av 37 år (dock inte förrän imorgon, märk väl..!), så är det kanske dags att börja tycka om sig själv och acceptera sig själv för den man är...? Hahaha - lär man sig någonsin det :-) och finns det i så fall någon som har något bra tips, så hör för all del av er! :-)
Eftersom jag inte ska fira "min dag" precis, så har jag för säkerhets skull själv köpt en present till mig - vet ju av erfarenhet hur glömsk mannen är... :-) Så jag köpte mig en jättefin (läs "dyr"!) tavla.
Och som om inte det vore nog, så har jag dessutom lyxat till det rejält denna veckan (som för en gångs skull inte är fulltecknad av läkarbesök. Bara lillstintan som ska till ortopeden på fredag - om strejken är över vill säga!).. :-)
Igår, måndag, var jag hos frissan och för att säkert få sitta och slappa och njuta så länge som möjligt så bokade jag tid för slingor och inpackning utöver klippning :-).
Och imorgon, onsdag - "D-day"... - ska jag på en mycket välbehövlig och efterlängtad ansiktsbehandling (tur man hunnit få lite färg i fejset, som döljer de värsta blemmorna och annat "lull-lull" som bosatt sig i nian under höst- och vintermånaderna...) Mmmmmmm - äntligen lite lyx! :-)
Men missförstå mig inte - jag kan ju inte lägga så mycket på mig själv utan att få dåligt samvete såklart :-) !
Så barnen ska få nya cyklar och eventuellt även en studsmatta under veckan och dessutom ska vi åka på tivoli med dom. Och mannen - tja, han får ju åka med mig till Turkiet i juni, så han skulle bara våga klaga :-) !
Nu ska jag ut i det UNDERBARA vädret och mysa en stund, vi hörs igen imorgon - få se om jag känner mig mycket äldre då.. :-) !
Kram,
Anna
PS. Stort tack till Er som är inne och läser och iblan även kommenterar hos mig, det är jätteroligt! Och särskilt tack till Dig Marre - blev jätteglad över Dina rader och komplimang :-)! Tusen tack, det värmde! DS.
DU är viktigast i Ditt liv.
Om Du vill ge Dina barn en bra start i livet, måste Du börja med att ta hand om och tycka om Dig själv.
Ett leende kan försätta berg.. :-)
Tänk, så lite som behövs egentligen..
Det är inte så mycket som krävs för att göra en halvtrist dag helt underbar! :-)
Ett helt vanligt, enkelt leende från till exempel kassörskan i affären eller en oväntad komplimang från någon - känd eller okänd - kan räcka långt.
Men - ett leende som skulle kunna få vilket isberg som helst att smälta, är det jag får från min älskade lilla Thess när jag hämtar henne på dagis :-) !
Det näpna lilla ansiktet spricker upp i ett enda stort leende och så springer hon (ja, så gott det nu går på dom små fötterna..!) mig till mötes med de små händerna utsträckta - vilken oerhörd lycka och mammastolthet det skänker!
Och lyckan är lika stor när storebror Anthony kommer hem, överlycklig efter att ha lekt med en kompis (vilket tyvärr inte händer så ofta - av förklarliga skäl kanske, men ändå inte..!?) och kommer rusande och skrikande "mamma" hela vägen in till mig och kastar sig med ett stort smile i min famn - helt oemotståndligt!
När jag då ser dessa två mirakel bli så glada och lyckliga över att se mig, så känner jag att "..Wow - någonting måste jag ju ha gjort rätt i min barnuppfostran trots allt?!" Och mitt hjärta svämmar över av kärlek, ömhet och stolthet till mina barn :-) !
Ja, leenden har verkligen förmågan att smitta av sig. Oavsett om de kommer från barn eller vuxen, från någon närstående eller en total främling.
Men faktum är, att om jag ger ett leende, en komplimang eller beröm till någon idag, så känns det inte bara bra för mig utan framför allt kan det helt ändra den andra människans dag - till det bättre!
Själv försöker jag att vara glad och positiv och till exempel alltid hälsa på de människor jag möter (även de jag inte känner - då möts jag ofta av överraskade men uppskattande svar).
Inte minst uppskattar äldre människor alltid om man tar sig tid att prata med dom en stund. Jag har till exempel haft många trevliga samtal med äldre och sjuka personer i samband med mina färdtjänstresor dessa åren - och jag lovar att det ger mig minst lika mycket som det skänker dom! Den äldre generationen har så mycket intressant att berätta om, som jag gärna för vidare till mina barn och barnbarn en dag!
Ett helt underbart exempel på hur mycket ett leende kan betyda fick jag när jag häromdagen stötte på en av de gamla tanterna i byn och hon sade; "Det är så roligt att träffa Dig Anna, du är alltid så pigg och glad"!
Så kom ihåg att ett enda litet leende, som varken kostar något eller är särskilt ansträngande, kan förgylla en hel dag - både för en själv och omvärlden :-) !
Kram,
Anna
Om man lär sig att hitta glädje i det lilla blir livet så mycket roligare...
Slutligen några ord på vägen............;
Pernilla - tack för att Du finns! Och tack för Dina uppskattande och värmande kommentarer här på bloggen, det betyder jättemycket för mig!
Anki - tusen tack även till Dig, för Dina kommentarer och komplimanger här! Visst har även vi en hel del gemensamt. Och det är ju faktiskt så, att motgångar ofta gör en starkare!
TACK - till alla Er andra som också kommenterar här, det är mycket värdefullt för mig, inte minst eftersom mitt skrivande betyder så mycket för mig! Och till Dig Marie - hoppas allt är bra med Dig och Din familj, hör gärna av Dig igen!
Det är inte så mycket som krävs för att göra en halvtrist dag helt underbar! :-)
Ett helt vanligt, enkelt leende från till exempel kassörskan i affären eller en oväntad komplimang från någon - känd eller okänd - kan räcka långt.
Men - ett leende som skulle kunna få vilket isberg som helst att smälta, är det jag får från min älskade lilla Thess när jag hämtar henne på dagis :-) !
Det näpna lilla ansiktet spricker upp i ett enda stort leende och så springer hon (ja, så gott det nu går på dom små fötterna..!) mig till mötes med de små händerna utsträckta - vilken oerhörd lycka och mammastolthet det skänker!
Och lyckan är lika stor när storebror Anthony kommer hem, överlycklig efter att ha lekt med en kompis (vilket tyvärr inte händer så ofta - av förklarliga skäl kanske, men ändå inte..!?) och kommer rusande och skrikande "mamma" hela vägen in till mig och kastar sig med ett stort smile i min famn - helt oemotståndligt!
När jag då ser dessa två mirakel bli så glada och lyckliga över att se mig, så känner jag att "..Wow - någonting måste jag ju ha gjort rätt i min barnuppfostran trots allt?!" Och mitt hjärta svämmar över av kärlek, ömhet och stolthet till mina barn :-) !
Ja, leenden har verkligen förmågan att smitta av sig. Oavsett om de kommer från barn eller vuxen, från någon närstående eller en total främling.
Men faktum är, att om jag ger ett leende, en komplimang eller beröm till någon idag, så känns det inte bara bra för mig utan framför allt kan det helt ändra den andra människans dag - till det bättre!
Själv försöker jag att vara glad och positiv och till exempel alltid hälsa på de människor jag möter (även de jag inte känner - då möts jag ofta av överraskade men uppskattande svar).
Inte minst uppskattar äldre människor alltid om man tar sig tid att prata med dom en stund. Jag har till exempel haft många trevliga samtal med äldre och sjuka personer i samband med mina färdtjänstresor dessa åren - och jag lovar att det ger mig minst lika mycket som det skänker dom! Den äldre generationen har så mycket intressant att berätta om, som jag gärna för vidare till mina barn och barnbarn en dag!
Ett helt underbart exempel på hur mycket ett leende kan betyda fick jag när jag häromdagen stötte på en av de gamla tanterna i byn och hon sade; "Det är så roligt att träffa Dig Anna, du är alltid så pigg och glad"!
Så kom ihåg att ett enda litet leende, som varken kostar något eller är särskilt ansträngande, kan förgylla en hel dag - både för en själv och omvärlden :-) !
Kram,
Anna
Om man lär sig att hitta glädje i det lilla blir livet så mycket roligare...
Slutligen några ord på vägen............;
Pernilla - tack för att Du finns! Och tack för Dina uppskattande och värmande kommentarer här på bloggen, det betyder jättemycket för mig!
Anki - tusen tack även till Dig, för Dina kommentarer och komplimanger här! Visst har även vi en hel del gemensamt. Och det är ju faktiskt så, att motgångar ofta gör en starkare!
TACK - till alla Er andra som också kommenterar här, det är mycket värdefullt för mig, inte minst eftersom mitt skrivande betyder så mycket för mig! Och till Dig Marie - hoppas allt är bra med Dig och Din familj, hör gärna av Dig igen!
Varför?!
Varför är livet ibland så orättvist och svårt?
Varför ska vissa människoor prövas så hårt, medan andra verkar åka "gräddfil"?
Varför....?
Och varför känns det som att det alltid är de goda och snällaste människorna som drabbas hårdast av livet?
Varför ska dessa människor sättas på prov om och om igen?!
Eller är det så att de snälla, goda och rättfärdiga av någon outgrundlig anledning klarar motgångar bättre och därför utsätts för desto flera..?!
Hmm... Ja, man kan verkligen undra över livet, dess mening och många gånger krokiga väg.
Själv har jag alltid försökt intala mig och mer eller mindre tro på att allting sker av en mening, att man kan lära sig någonting av allting och att vårt öde är förutbestämt.
Personligen har livet prövat mig ganska rejält, men det valde jag (dock inte genast, förstås! Allting har sin tid..) att vända till något positivt och lärorikt och se som ett bevis för att livet har mer att ge mig - och att det finns ett syfte med att jag faktiskt överlevde, att jag så att säga inte var klar här på jorden.
Men.......... När min närmsta och bästa vän, som dessutom är världens snällaste, finaste och mest godhjärtade människa, ideligen utsätts för den ena katastrofen efter den andra, då börjar jag verkligen tvivla på det mesta!
För VARFÖR ska hon och hennes familj behöva utstå så många och svåra påfrestningar?!
Dom hinner inte ens klättra sig upp ur rännstenen innan dom halkar ner igen.
Varför?? Varför kan dom inte äntligen få lov att vara lyckliga och friska och faktiskt få NJUTA av livet istället, som omväxling..? :-)
Nu är det som tur är så, att dessa underbara människor också besitter en avundsvärd styrka och en kärlek som saknar motsvarighet, så på något mirakulöst sätt tar de sig alltid upp igen!
Men jag ber verkligen, av hela mitt hjärta, för att de - när de ridit ut den storm som dom just nu befinner sig i - ska få lite (långvarig!) lugn, ro och glädje!
Pernilla - tack för att Du finns och för att Du är min vän och hjälte! Jag älskar Dig vännen - Du vet var jag finns :-).
Puss o kram,
Anna
Det onda måste finnas för att det goda ska bli synligt...
Aprilväder...
Det är ju inte klokt vad lite sol, värme och VÅR kan göra med en! :-)
Alla dystra, ledsna, negativa och / eller irriterade tankar liksom bara försvinner! Typ...:-)
För med vårens allra första, varma solstrålar smekande mot ansiktet, så kan man ju bara tänka goda tankar!
..... Men det var ju igår det! Idag är det "dom tre d:na" igen - dimma, dis och duggregn..... Hur trist är det på en skala?? Inte särskilt uppiggande eller välgörande för humöret heller! :-) Men men - för en dag hann man ändå känna att det trots allt finns hopp :-)! Att våren och värmen faktiskt finns därute, runt hörnet någonstans!
Idag har jag "roat mig" med att vara hos tandläkaren, ska få gjort en ny krona... Hej o hå! Notan kommer att sluta någonstans runt fyratusen spänn... Härligt! Inte nog med att man ska våndas i allmänhet inför ett tandläkarbesök, det är dessutom både obehagligt, smärtsamt OCH kostsamt!
Nåväl, när jag var klar där (för denna gången vill säga!) så var det färdtjänst hem, hann skriva en ny färdtjänstansökan samt fylla i Anthony´s förskoleanmälan, och sen var det dags att hämta Thess på dagis... Min älskade lilla prinsessa! :-) SÅ trött... Stackars liten, det är tufft att lära sig vara på dagis! Hon somnade som en stock när vi kom hem och har nu hunnit sova i två timmar.
Och nu är det snart dags att göra sig redo för nästa "utflykt". Klockan 16 ska nämligen hela familjen vara i Lund på ett informationsmöte angående medicinering vid ADHD... Ser framför allt fram emot att träffa andra föräldrar i vår situation! De senaste dagarna har varit helt vansinniga härhemma och jag längtar verkligen efter stöd, råd och förståelse!
Nej, nu är det hög tid för lite mer koffein-intag känner jag - och sen full fart igen!
På "återhörande"! :-)
Kram,
Anna
Tro på Din egen förmåga - andra gör det redan!
Alla dystra, ledsna, negativa och / eller irriterade tankar liksom bara försvinner! Typ...:-)
För med vårens allra första, varma solstrålar smekande mot ansiktet, så kan man ju bara tänka goda tankar!
..... Men det var ju igår det! Idag är det "dom tre d:na" igen - dimma, dis och duggregn..... Hur trist är det på en skala?? Inte särskilt uppiggande eller välgörande för humöret heller! :-) Men men - för en dag hann man ändå känna att det trots allt finns hopp :-)! Att våren och värmen faktiskt finns därute, runt hörnet någonstans!
Idag har jag "roat mig" med att vara hos tandläkaren, ska få gjort en ny krona... Hej o hå! Notan kommer att sluta någonstans runt fyratusen spänn... Härligt! Inte nog med att man ska våndas i allmänhet inför ett tandläkarbesök, det är dessutom både obehagligt, smärtsamt OCH kostsamt!
Nåväl, när jag var klar där (för denna gången vill säga!) så var det färdtjänst hem, hann skriva en ny färdtjänstansökan samt fylla i Anthony´s förskoleanmälan, och sen var det dags att hämta Thess på dagis... Min älskade lilla prinsessa! :-) SÅ trött... Stackars liten, det är tufft att lära sig vara på dagis! Hon somnade som en stock när vi kom hem och har nu hunnit sova i två timmar.
Och nu är det snart dags att göra sig redo för nästa "utflykt". Klockan 16 ska nämligen hela familjen vara i Lund på ett informationsmöte angående medicinering vid ADHD... Ser framför allt fram emot att träffa andra föräldrar i vår situation! De senaste dagarna har varit helt vansinniga härhemma och jag längtar verkligen efter stöd, råd och förståelse!
Nej, nu är det hög tid för lite mer koffein-intag känner jag - och sen full fart igen!
På "återhörande"! :-)
Kram,
Anna
Tro på Din egen förmåga - andra gör det redan!
Inskolning o mamma-dilemma...
Kan Ni tänka Er?! Min älskade, sockersöta lilla prinsessa (och jag är naturligtvis inte ett dugg partisk..:-)!) har påbörjat inskolning på dagis..!
Och det är naturligtvis inte utan att det svider lite (läs mycket!) i modershjärtat! :-) Hon är ju så liten...
Förvisso nästan hela 20 månader "gammal", men endast 78 cm "lång" och 9 kg "tung"... Utan konkurrens både yngst och minst i ordets bokstavliga betydelse! :-) Aaaa - lilla gumman.... Men - nu har hon varit där fyra dagar! Igår lämnade jag minsann henne "ensam" där i nästan två timmar. Hon blev ledsen när mamma sade hejdå och gick, men det hade gått över snabbt och sen hade hon haft jättekul! Och det är säkerligen till stor hjälp och tröst att storebror också finns på samma ställe, dom två står varandra så otroligt nära! Suck... :-)
Ja, jag är säker på att detta kommer att bli jättebra - för oss alla! Men det är klart att det känns både lite sorgligt och framför allt konstigt... Halleda, vad ska jag nu göra av "all" min tid?! :-) Jag som i drygt fem år nu "bara" gått hemma och ägnat mig på heltid åt barn och hem, får nu plötsligt möjlighet att ägna mig åt "mig själv" och det jag skulle tycka vara roligt eller intressant under femton timmar i veckan - vilken efterlängtad, välkommen men samtidigt oväntad lyx!
Och ska sanningen fram, så lär jag ha jättesvårt att förvalta tiden som jag borde... Sannolikheten att jag istället för att unna mig själv lite kul, kommer att gå härhemma och fortsätta tvätta, städa, laga mat och sakna ungar, är mycket stor..! :-) Men men, jag kommer nog över det. För NU ska JAG ta tag i mitt liv på allvar och skaffa mig nya mål! Nu jäklar ska jag göra allt det där som jag tänkt på och drömt om men inte kunnat eller haft tid till av olika skäl. Vete tusan om jag inte ska börja träna lite också..?! Tjaa - kanske ingen dum idé alls!?
Hmmmm.... Plötsligt känns det inte uppnåeligt längre! :-) Låter snarare som att jag önskar mig ett nytt liv, ett nytt hem, en ny gubbe - ja, hela baletten liksom! Å andra sidan vore kanske inte sistnämnda heller så dumt..?! :-)
Nej, skämt åsido - men jag menar faktiskt det mesta - jag ska verkligen ta tag i minda drömmar och framtidsplaner! Det är NU det gäller :-)! Carpe diem...........
Slutligen - ett par bilder på mina guldklimpar :-)! Första dagen på dagis för Thess, glad och lycklig som alltid! Och på väg dit, hand i hand med sin käre storebror Anthony. Visst är dom väl fina?!
Och det är naturligtvis inte utan att det svider lite (läs mycket!) i modershjärtat! :-) Hon är ju så liten...
Förvisso nästan hela 20 månader "gammal", men endast 78 cm "lång" och 9 kg "tung"... Utan konkurrens både yngst och minst i ordets bokstavliga betydelse! :-) Aaaa - lilla gumman.... Men - nu har hon varit där fyra dagar! Igår lämnade jag minsann henne "ensam" där i nästan två timmar. Hon blev ledsen när mamma sade hejdå och gick, men det hade gått över snabbt och sen hade hon haft jättekul! Och det är säkerligen till stor hjälp och tröst att storebror också finns på samma ställe, dom två står varandra så otroligt nära! Suck... :-)
Ja, jag är säker på att detta kommer att bli jättebra - för oss alla! Men det är klart att det känns både lite sorgligt och framför allt konstigt... Halleda, vad ska jag nu göra av "all" min tid?! :-) Jag som i drygt fem år nu "bara" gått hemma och ägnat mig på heltid åt barn och hem, får nu plötsligt möjlighet att ägna mig åt "mig själv" och det jag skulle tycka vara roligt eller intressant under femton timmar i veckan - vilken efterlängtad, välkommen men samtidigt oväntad lyx!
Och ska sanningen fram, så lär jag ha jättesvårt att förvalta tiden som jag borde... Sannolikheten att jag istället för att unna mig själv lite kul, kommer att gå härhemma och fortsätta tvätta, städa, laga mat och sakna ungar, är mycket stor..! :-) Men men, jag kommer nog över det. För NU ska JAG ta tag i mitt liv på allvar och skaffa mig nya mål! Nu jäklar ska jag göra allt det där som jag tänkt på och drömt om men inte kunnat eller haft tid till av olika skäl. Vete tusan om jag inte ska börja träna lite också..?! Tjaa - kanske ingen dum idé alls!?
Hmmmm.... Plötsligt känns det inte uppnåeligt längre! :-) Låter snarare som att jag önskar mig ett nytt liv, ett nytt hem, en ny gubbe - ja, hela baletten liksom! Å andra sidan vore kanske inte sistnämnda heller så dumt..?! :-)
Nej, skämt åsido - men jag menar faktiskt det mesta - jag ska verkligen ta tag i minda drömmar och framtidsplaner! Det är NU det gäller :-)! Carpe diem...........
Slutligen - ett par bilder på mina guldklimpar :-)! Första dagen på dagis för Thess, glad och lycklig som alltid! Och på väg dit, hand i hand med sin käre storebror Anthony. Visst är dom väl fina?!
Dagen efter...........(d v s 30/3)
Jag (vi!) överlevde!!!! :-) Tro det eller ej, men jag lyckades minsann klara av FÖDELSEDAGEN med stort "F" - tidernas förmodligen mest överreklamerade tillställning, om sanningen ska fram.. :-)
Men faktum är att - även om både jag och sambon tyckte att det var den längsta dagen i mannaminne - vi lyckades genomföra dagen på ett (för vår galna lilla familj :-)!) riktigt snyggt sätt och utan några större missöden eller kontroverser. Med andra ord - det blev en riktigt hyfsad, ja till och med trevlig, dag ändå! Dock förändrar det inte det faktum att vi idag känner oss väldigt lättade.... :-)
Så vad blev nu resultatet av all "planering" och rigorösa förberedelser?? Håll i Er......! Vi gick gemensamt upp (d v s min familj samt svägerska m sambo) och sjöng för födelsedagsgrisen och delade ut presenter. Sen packade vi in alla i bilarna (..igen, vad min familj beträffar. Och jag kan ju säga som så, att INGET av våra tre barn var särskilt roat alls! Minstingen var jättetrött och gnällig, 5-åringen ville bara hem och äta godis och 11-åringen tyckte att utflyktsmålet "sög"...) för att åka till...................................Tropikariet i Helsingborg....! Ja, Ni kan ju höra jublet!? :-) INGET av barnen brydde sig kan jag meddela! 1-åringen förstår inte ens att det faktiskt är "djur" när man ser halvdöda, förstelnade krokodiler, ormar och spindlar i sina "lådor" och 5-åringen har varit där ganska nyligen och dåg därför ingen tjusning i det och 11-åringen..... Ja, han är ju 11 på väg mot 12 :-) och tyckte mest att allt var öken!
Så medan jag och sambo jagade runt efter halvgalna ungar (som gjorde allt utom det som stod på skyltarna lite överallt, nämligen "var tysta och rör ej rutorna"..) och hysteriskt försökte lugna de hyperaktiva pojkarna samt trösta en TRÖTT och hungrig dotter, fick svägerskan med "bihang" samt svärmor strosa runt i lugn och ro. Med andra ord, hela den där idén om att "umgås ALLA och framför allt tillsammans med barnen".... Hmmm - jaa, vissa lever helt enkelt i en utopi! :-)
Hursomhelst - efter att ha varit på Tropikariet åkte så alla var och en hem till sitt, för att piffa till sig inför kvällens måltid (inför vilken jag som tur är, tack vare min underbara lilla mor, hade lyckats ordna barnvakt!). Så efter några timmars vila och vars ett par (som det kändes åtminstone!) välbehövliga drinkar, åkte jag, sambon och äldsta pojken in till Helsingborg och mötte de andra igen för att gå och äta på Oasen. Och det var mycket god mat, dryck och riktigt trevligt! Inte minst, så var föremålet för festligheterna jättenöjd, och det var ju trots allt det viktigaste! :-)
Dock kan man ju med facit i hand lugnt konstatera att det var "Much a´do about nothing". Eller är det bara jag som tycker att resultatet av ett helt års planering blev lite tamt..? :-)
Du klarar mer än Du tror! Och med en sund och positiv inställning så klarar man ganska mycket faktiskt! :-)
Men faktum är att - även om både jag och sambon tyckte att det var den längsta dagen i mannaminne - vi lyckades genomföra dagen på ett (för vår galna lilla familj :-)!) riktigt snyggt sätt och utan några större missöden eller kontroverser. Med andra ord - det blev en riktigt hyfsad, ja till och med trevlig, dag ändå! Dock förändrar det inte det faktum att vi idag känner oss väldigt lättade.... :-)
Så vad blev nu resultatet av all "planering" och rigorösa förberedelser?? Håll i Er......! Vi gick gemensamt upp (d v s min familj samt svägerska m sambo) och sjöng för födelsedagsgrisen och delade ut presenter. Sen packade vi in alla i bilarna (..igen, vad min familj beträffar. Och jag kan ju säga som så, att INGET av våra tre barn var särskilt roat alls! Minstingen var jättetrött och gnällig, 5-åringen ville bara hem och äta godis och 11-åringen tyckte att utflyktsmålet "sög"...) för att åka till...................................Tropikariet i Helsingborg....! Ja, Ni kan ju höra jublet!? :-) INGET av barnen brydde sig kan jag meddela! 1-åringen förstår inte ens att det faktiskt är "djur" när man ser halvdöda, förstelnade krokodiler, ormar och spindlar i sina "lådor" och 5-åringen har varit där ganska nyligen och dåg därför ingen tjusning i det och 11-åringen..... Ja, han är ju 11 på väg mot 12 :-) och tyckte mest att allt var öken!
Så medan jag och sambo jagade runt efter halvgalna ungar (som gjorde allt utom det som stod på skyltarna lite överallt, nämligen "var tysta och rör ej rutorna"..) och hysteriskt försökte lugna de hyperaktiva pojkarna samt trösta en TRÖTT och hungrig dotter, fick svägerskan med "bihang" samt svärmor strosa runt i lugn och ro. Med andra ord, hela den där idén om att "umgås ALLA och framför allt tillsammans med barnen".... Hmmm - jaa, vissa lever helt enkelt i en utopi! :-)
Hursomhelst - efter att ha varit på Tropikariet åkte så alla var och en hem till sitt, för att piffa till sig inför kvällens måltid (inför vilken jag som tur är, tack vare min underbara lilla mor, hade lyckats ordna barnvakt!). Så efter några timmars vila och vars ett par (som det kändes åtminstone!) välbehövliga drinkar, åkte jag, sambon och äldsta pojken in till Helsingborg och mötte de andra igen för att gå och äta på Oasen. Och det var mycket god mat, dryck och riktigt trevligt! Inte minst, så var föremålet för festligheterna jättenöjd, och det var ju trots allt det viktigaste! :-)
Dock kan man ju med facit i hand lugnt konstatera att det var "Much a´do about nothing". Eller är det bara jag som tycker att resultatet av ett helt års planering blev lite tamt..? :-)
Du klarar mer än Du tror! Och med en sund och positiv inställning så klarar man ganska mycket faktiskt! :-)
Fest- eller begravningsstämning..?! :-)
Dessa rader skrev jag i ren frustration i lördagsmorse. Tyvärr har det ju inte gått att komma in på bloggen de senaste dygnen, därför publicerar jag mina texter nu i alla fall! Angående följande rader, så kan jag bara meddela att min sambo har läst texten och han skrattade gott åt det.. :-)
Fest- eller begravningsstämning, ja..?! Hmmm.... Känns snarare som att vara på väg till min egen avrättning. Varför?
Jo, för IDAG sker det! Idag är det "dagen D", den STORA dagen, dagen som alla väntat (läs "bävat") på - dagen då hela världen stannar upp; min svärmor fyller 60...........
Jösses amalia, vilken cirkus och vilken pärs detta är och har varit! Den "stora" planeringen (som naturligtvis den barnlösa och karriärhungriga svägerskan stått för) startade för typ ett år sedan - och resultatet..?! Tjaaa - ganska mediokert tycker jag.. Och allt utom välplanerat och genomtänkt, med tanke på att vi faktiskt har tre barn (1,5 och 11 år varav en av dom med adhd)... Ja, hujedamig! Om det bara kunde bli morgondagen NU istället, så att allting vore överstökat!
Personligen har jag dessutom haft det tvivelaktiga nöjet att vara uppe med barnen sen klockan 5 imorse (detta efter att ha kommit i säng vid midnatt, varit uppe med minstingen halvtvå inatt och därefter legat och lyssnat på sambon´s pratande och skällande som inte upphörde förrän jag svor åt honom, med risk för att väcka barnen.. Och när jag äntligen fått tyst på honom, så hade det snillet glömt stänga alarmet på sin mobil.. Med påföljd att klockan 5 imorse trodde både jag och barnen att det typ brann i huset! Allt emedan gubben lugnt sov vidare förstås...) och haft gott om tid på mig att tänka på och "se fram emot" (= fasat!) dagens prövning. Och vi vet fortfarande inte vart vi ska idag!? Eller jo, förresten - det enda som är säkert är att vi ska ut och äta ikväll. Problemet är bara att den pyttelilla detaljen hade ju festkommittén glömt att informera oss småbarnsföräldrar om... Likaså det faktum att DÅ är minsann inte barnen välkomna och att vi då skulle råka behöva fixa barnvakt - igen - är ju ingenting som någon tänker på. Och föreställ Er "jublet" om inte svärdottern kan vara med på middagen.... Mitt redan skamfilade rykte skulle definitivt göra en störtdykning, utan någon som helst möjlighet till återupprättelse, och min frånvaro oförlåtlig! För någon förståelse för att vi kanske inte kan ordna barnvakt med typ två dagars förvarning är inte att förvänta sig. Ack nej - kan tydligt föreställa mig vilket kackel det skulle medföra, jösses..! :-) "Tänk, vilken förfärlig kvinna sonen och brodern delar tak med! Att hon bara har MAGE att utebli från "drottningens" 60-årsmåltid"!
Jaaa - hej och hå! Kan tänka mig att det är många som avundas mig min prekära situation?! :-)
Nej, nu ska jag gå och käka lite valium och dricka en kanna kaffe - eller kanske jag ska gå "på flaskan" med en gång istället..?! Jag menar, det både bedövar och gör "resan" lite roligare :-)!? Det är kanske inte det alternativ som det övriga sällskapet skulle föredra, men det tål att tänkas på..! :-)
Men nu kära vänner, så börjar det dra ihop sig - sista måltiden är beställd och bikten.. Tja, den har jag ju nyss avklarat... :-)
...... Bit ihop - eller bryt ihop.....! :-)
Tro det eller ej...
Men NU minsann är det jag som slår på stora trumman! NU är det jag som sticker ut hakan och vågar steget - NU är det hög tid för mig att dela med mig av mina små "anteckningar" här på nätet! Och jag hoppas innerligt att det finns människor som kan tycka att mina små funderingar är både underhållande och ibland givande och kanske någon till och med tar sig tid att kommentera det jag skrivit någon gång emellanåt!?
För saken är den, att jag älskar verkligen att skriva - det gör mig hel (hur fånigt och klyschigt det än kan låta)! Och inte minst så har mitt skrivande varit min räddning i livets med- och motgångar genom åren. Som till exempel just nu, när vi genomgår en mycket tuff adhd-utredning med vår 5-åring och lever i en ständig krigszon, där vi alla ligger i luven på varandra och den lilla 1-åriga dottern tror att allt som storebror gör är rätt och riktigt och eftersom han är hennes stora hjälte och förebild så gör hon ALLT som han gör... Börjar Ni ana vilken hastighet vi lever vårt liv i då?:-)
Om det finns någon "därute" som själv har erfarenhet av adhd eller damp, kanske har ett barn själv med någon sådan diagnos, så snälla hör av Er! Jag kan väl ändå inte vara den första mamman till ett adhd-barn, som känner att det blir mig övermäktigt emellanåt??!
Det ska bli jätteroligt att skriva här och jag hoppas att Ni tåler både det ena och det andra - jag är alltid ärlig, på gott och ont kanske :-), och försöker oftast se något komiskt i mina upplevelser och skriva något mer eller mindre roligt om det, för att lättare kunna hantera det.
Carpe Diem - vi hörs snart igen!
Kram,
Anna
För saken är den, att jag älskar verkligen att skriva - det gör mig hel (hur fånigt och klyschigt det än kan låta)! Och inte minst så har mitt skrivande varit min räddning i livets med- och motgångar genom åren. Som till exempel just nu, när vi genomgår en mycket tuff adhd-utredning med vår 5-åring och lever i en ständig krigszon, där vi alla ligger i luven på varandra och den lilla 1-åriga dottern tror att allt som storebror gör är rätt och riktigt och eftersom han är hennes stora hjälte och förebild så gör hon ALLT som han gör... Börjar Ni ana vilken hastighet vi lever vårt liv i då?:-)
Om det finns någon "därute" som själv har erfarenhet av adhd eller damp, kanske har ett barn själv med någon sådan diagnos, så snälla hör av Er! Jag kan väl ändå inte vara den första mamman till ett adhd-barn, som känner att det blir mig övermäktigt emellanåt??!
Det ska bli jätteroligt att skriva här och jag hoppas att Ni tåler både det ena och det andra - jag är alltid ärlig, på gott och ont kanske :-), och försöker oftast se något komiskt i mina upplevelser och skriva något mer eller mindre roligt om det, för att lättare kunna hantera det.
Carpe Diem - vi hörs snart igen!
Kram,
Anna
Välkommen till min nya blogg!
Här är det - hör och häpna! - tänkt att jag äntligen ska skapa min egen blogg!
Efter att en LÅNG tid ha gått och tänkt att jag skulle, men inte blivit färdig - och fått tummen loss typ..! :-)
Trots ivrigt påhejande från mina närmsta, som vet hur mycket mitt skrivande betyder för mig och ofta tyckt att jag bör dela med mig.. Men det är ju samtidigt lite läskigt!? För tänk om Ni som läser detta inte gillar det jag "gör"? Och naturligtvis kan ju inte alla tycka att jag skriver fantastiskt, det förstår jag ju - men ändå... När det betyder så oerhört mycket för en själv och när man delar med sig så mycket av sitt innersta och lämnar ut sig, så känns det lite nervöst..
Men men - nu hoppar jag!
...Och kom ihåg att det onda måste finnas för att det goda ska bli synligt! :-)
Kram,
Anna
Efter att en LÅNG tid ha gått och tänkt att jag skulle, men inte blivit färdig - och fått tummen loss typ..! :-)
Trots ivrigt påhejande från mina närmsta, som vet hur mycket mitt skrivande betyder för mig och ofta tyckt att jag bör dela med mig.. Men det är ju samtidigt lite läskigt!? För tänk om Ni som läser detta inte gillar det jag "gör"? Och naturligtvis kan ju inte alla tycka att jag skriver fantastiskt, det förstår jag ju - men ändå... När det betyder så oerhört mycket för en själv och när man delar med sig så mycket av sitt innersta och lämnar ut sig, så känns det lite nervöst..
Men men - nu hoppar jag!
...Och kom ihåg att det onda måste finnas för att det goda ska bli synligt! :-)
Kram,
Anna
