Ingenting blir som man tänkt sig.. :-)
Ja, du milde...
ALDRIG mer ska jag tro, hoppas, planera för eller inbilla mig att jag ska få "en mysig dag med barnen och en god middag med gubben".. :-)
"N-N-N-A-A-A-A-A-J-J-J!!!"
(Och "pang!" - där gick startskottet i tävlingen "Världens värsta ungar genom tiderna".
Självklara vinnare: mina små telningar och lika solklar förlorare; jag... :-) )
Protesten kom från min obstinata och löjligt envisa 1 1/2-åring när jag ville hjälpa henne hålla glaset med mjölk i - med påföljd att mjölken naturligtvis hamnade överallt utom där den skulle (precis som filen gjort typ en timme tidigare...)...
Samtidigt satt mina gamla päron och försökte föra ett samtal med mig - det var "bara" det att sonen också gastade efter uppmärksamhet och for omkring som ett torrt skinn och i vanlig ordning drog upp en tornado, som vi alla obönhörligt drogs in i...
Just när min mor åter försökte berätta något (som hon hunnit försöka med typ fem gånger innan) och föra ett civiliserat samtal, så började barnen bråka - igen!
När Anthony var väl hårdhänt mot lillasyster, klev jag in för att "styra upp" det hela - med påföljd att han fick ett fullständigt frispel och vrålade; "FAN - mamma är fan - mamma är..." Och så vidare...
Helt underbart!
Hade jag vetat halvsex på morgonen när de små "änglarna" kom in och sjöng för mig, att de var "djävulen i fårakläder", hade jag vägrat gå upp ur sängen alls idag!
Om jag anat att jag klockan nio på kvällen - på min födelsedag! - fortfarande hade gallskrikande ungar hängande i knävecken och att jag fortfarande inte fått inta mer än en tugga av förrätten som min käre sambo haft fullt besvär med att fixa tillsammans med den (tror jag!) jättegoda "huvudrätten", så hade jag.... Så hade jag....
Jaa - vad hade jag gjort?!
De där två oigenkänneliga monstren som så obarmhärtigt visade sig, är ju mina (skit-)ungar och jag älskar dom mer än det finns ord för - trots allt! :-)
Men man kan ju kortfattat säga att min lugna, mysiga, "gullegull-födelsedag" INTE blev som jag tänkt mig över huvud taget!
Istället blev det en sådan dag som man bara vill glömma och stryka ur almanackan...
Men men - det tillhör ju numera det förgångna och idag är en ny dag, som förhoppningsvis innebär nya förutsättningar för oss alla! :-)
Gårdagen är historia, idag ÄR - här och nu! Och morgondagen - ja, den tar vi när den kommer!
Kram,
Anna
ALDRIG mer ska jag tro, hoppas, planera för eller inbilla mig att jag ska få "en mysig dag med barnen och en god middag med gubben".. :-)
"N-N-N-A-A-A-A-A-J-J-J!!!"
(Och "pang!" - där gick startskottet i tävlingen "Världens värsta ungar genom tiderna".
Självklara vinnare: mina små telningar och lika solklar förlorare; jag... :-) )
Protesten kom från min obstinata och löjligt envisa 1 1/2-åring när jag ville hjälpa henne hålla glaset med mjölk i - med påföljd att mjölken naturligtvis hamnade överallt utom där den skulle (precis som filen gjort typ en timme tidigare...)...
Samtidigt satt mina gamla päron och försökte föra ett samtal med mig - det var "bara" det att sonen också gastade efter uppmärksamhet och for omkring som ett torrt skinn och i vanlig ordning drog upp en tornado, som vi alla obönhörligt drogs in i...
Just när min mor åter försökte berätta något (som hon hunnit försöka med typ fem gånger innan) och föra ett civiliserat samtal, så började barnen bråka - igen!
När Anthony var väl hårdhänt mot lillasyster, klev jag in för att "styra upp" det hela - med påföljd att han fick ett fullständigt frispel och vrålade; "FAN - mamma är fan - mamma är..." Och så vidare...
Helt underbart!
Hade jag vetat halvsex på morgonen när de små "änglarna" kom in och sjöng för mig, att de var "djävulen i fårakläder", hade jag vägrat gå upp ur sängen alls idag!
Om jag anat att jag klockan nio på kvällen - på min födelsedag! - fortfarande hade gallskrikande ungar hängande i knävecken och att jag fortfarande inte fått inta mer än en tugga av förrätten som min käre sambo haft fullt besvär med att fixa tillsammans med den (tror jag!) jättegoda "huvudrätten", så hade jag.... Så hade jag....
Jaa - vad hade jag gjort?!
De där två oigenkänneliga monstren som så obarmhärtigt visade sig, är ju mina (skit-)ungar och jag älskar dom mer än det finns ord för - trots allt! :-)
Men man kan ju kortfattat säga att min lugna, mysiga, "gullegull-födelsedag" INTE blev som jag tänkt mig över huvud taget!
Istället blev det en sådan dag som man bara vill glömma och stryka ur almanackan...
Men men - det tillhör ju numera det förgångna och idag är en ny dag, som förhoppningsvis innebär nya förutsättningar för oss alla! :-)
Gårdagen är historia, idag ÄR - här och nu! Och morgondagen - ja, den tar vi när den kommer!
Kram,
Anna
