Ledsen, frustrerad - och irriterad...!
Först och främst vill jag tacka för de fina kommentarerna i mitt förra inlägg här, det värmer!
Men tyvärr kan jag meddela att jag ännu inte lyckats få någon psykologtid åt sonen - tidigast slutet på januari kan Bup ordna en... Och skolkuratorn ville inte göra ett försök eftersom vi redan är inne i rullorna på just Bup..!
Åhh, så frustrerande!!?
Och inte blir frustrationen mindre av att under de sista två skoldagarna denna veckan ha hunnit motta fem eller sex samtal från skolan, till följd av sonens uppförande... Och samtidigt som jag blir oerhört ledsen och orolig för sonens skull, så blir jag ärligt talat ganska irriterad på personalen i skolan också!
För nu helt plötsligt så är han jättebesvärlig för dom och vad som än sker, så är det han som får skulden
- då talar vi om samma personal som jag under snart 4 år har försökt få att förstå att han faktiskt har ADHD och bör få hjälp av en personlig assistent, något som dom aldrig tagit på allvar... Förrän nu vill säga!?
Dessutom fick jag besked om att en personal hade "..tagit så hårt i armen på A så att han säkert får ett blåmärke", när han blivit hysterisk och velat springa därifrån... Och som lök på laxen upplyste samma människa oss om att ifall det händer minsta lilla sak till så måste hon anmäla det till rektorn..!!!?
Alltså, jaha...? Det känns som att någon har missat någonting ganska väsentligt här under resans gång...??!
Eller är det jag som curlar för mycket..?! Nej, det tror och hoppas jag inte.
Som sagt, jag försvarar absolut inte sonens agerande den senaste tiden, men en liten gnutta förståelse och empati bör väl ändå finnas med?!
Och, som om jag inte var konfunderad och irriterad nog redan, så berättade min älskade A igår att alla i klassen nu vet om att han har ADHD - och därför kallar dom honom för CP-skadad...
Sanna mina ord - undertecknad kommer att kontakta skolan direkt på måndag morgon och kräva ett möte!!!
Och jag tror banne mig jag ska åka ut och ställa mig och prata till alla barnen i klassen också...
Som jag skrev på FB häromdagen;
Livet är sannerligen ingen dans på rosor för närvarande
- snarare som ett evigt maratonlopp, barfota, på krossat glas...!
Kärlek!
//Anna
Sorg - och skam... :-(
Just nu, i skrivande stund, känner jag mig så oerhört ledsen och uppgiven...
Varför kan inte världen sluta snurra ett tag nu,
låta oss få andas och hämta lite ny styrka och energi,
för att därefter åter möta livet och verkligheten..?!
Efter allt som hänt den senaste tiden, så hade man ju nu önskat att få lite lugn och ro och kanske till och med försöka hitta lite julstämning någonstans..
Men min älskade son har de sista veckorna visat oerhört stora beteendeförändringar, vilket dessvärre inte gått någon människa förbi... Plötsligt blir vi kontaktade av skolan var och varannan dag för saker som A gjort eller sagt..
Och hemma ska vi inte tala om vad som kan ske när han sätter den sidan till - och det skrämmer mig så förfärligt mycket!
Jag förstår att sonens agerande och beteende åtminstone till stor del beror på hans sorg efter sin älskade mormor
- men det är fruktansvärt plågsamt, pinsamt och upprörande... Och värst av allt, är att han plötsligt börjat ljuga och kan se oss vuxna i ögonen och blåneka till något som vi faktiskt har bevis på att han sagt eller gjort..!?
Och hade problemen bara stoppat där hade jag varit glad kan jag säga... Men tyvärr har även andra och betydligt mer skamfyllda incidenter inträffat den senaste tiden och jag känner sådan vanmakt! Hur ska jag kunne hjälpa min älskade pojke förbi detta?!
Jag har varit i kontakt med BUP flera gånger, men de kan inte ordna tid till någon psykolog förrän i slutet på januari... :-( Så nu ska denna kvinnan sätta sig och leta upp någon annan som kanske skulle kunna hjälpa oss - för detta måste vi ju få hjälp med snarast!!!
Usch ja... Livet är sannerligen ingen dans på rosor för närvarande!
Kärlek!
//Anna
