Sorglig lördag...
Jag älskar mina djur!
Det finns ingenting jag inte gör, för att mina djur ska må och ha det bra.
Därför gör det också fruktansvärt ont, för att inte säga jävligt ont, när någonting händer
som gör att man tvingas ta det där beslutet som alla djurägare fasar inför...
För hur mycket ett djur än lider, så är det ändå ohyggligt svårt att stå där med sitt älskade djur,
och besluta huruvida det ska leva eller dö...!
Och just det beslutet tvingades jag idag göra för min älskade, fine, kloka och förståndiga skogskatt
- och åkte hem med en tom kattbur...
Jag vet att det var det bästa för honom, men det gör ändå så jävla ont! För att inte tala om hur tomt det är här hemma nu...
Min långhårige, underbare kattvän kommer inte att ligga hos mig i sängen mera. Han kommer inte att gå runt och småprata med mig om dagarna eller tillgivet hoppa upp i mitt knä när jag sitter vid tv:n eller datorn, och jag saknar honom något alldeles obeskrivligt mycket redan!
Men samtidigt är jag så tacksam för den tiden vi fått tillsammans och för all den tillgivenhet, värme och ovillkorliga kärlek som han skänkt mig. Du kommer för alltid att finnas i mitt hjärta "Putte" - du var en helt unik katt!
Detta innebär att jag inom loppet av två dagar, förlorat både min älskade katt OCH min efterlängtade häst...
Vissa dagar är jävligare än andra och idag är sannerligen en sådan dag! Jag brukar inte tycka synd om mig själv, men det är svårt att låta bli just nu.. Och med bara ett par dagar kvar till julafton, känner denna mamman inte särskilt mycket för julfirande!
Men men - jag får väl helt enkelt låta tårarna flöda fritt idag, sen är det dags att bita ihop och fixa julkalaset varken man vill eller ej! :-)
Till Putte: Sov gott min älskade vän - matte älskar Dig!
Till Spakur: Oavsett vad som händer, så har jag räddat Dig till livet och Du kommer alltid att vara MIN till både kropp och själ! Matte älskar Dig...!
//Anna
"Döden gör slut på ett liv men inte ett förhållande..."
Det finns ingenting jag inte gör, för att mina djur ska må och ha det bra.
Därför gör det också fruktansvärt ont, för att inte säga jävligt ont, när någonting händer
som gör att man tvingas ta det där beslutet som alla djurägare fasar inför...
För hur mycket ett djur än lider, så är det ändå ohyggligt svårt att stå där med sitt älskade djur,
och besluta huruvida det ska leva eller dö...!
Och just det beslutet tvingades jag idag göra för min älskade, fine, kloka och förståndiga skogskatt
- och åkte hem med en tom kattbur...
Jag vet att det var det bästa för honom, men det gör ändå så jävla ont! För att inte tala om hur tomt det är här hemma nu...
Min långhårige, underbare kattvän kommer inte att ligga hos mig i sängen mera. Han kommer inte att gå runt och småprata med mig om dagarna eller tillgivet hoppa upp i mitt knä när jag sitter vid tv:n eller datorn, och jag saknar honom något alldeles obeskrivligt mycket redan!
Men samtidigt är jag så tacksam för den tiden vi fått tillsammans och för all den tillgivenhet, värme och ovillkorliga kärlek som han skänkt mig. Du kommer för alltid att finnas i mitt hjärta "Putte" - du var en helt unik katt!
Detta innebär att jag inom loppet av två dagar, förlorat både min älskade katt OCH min efterlängtade häst...
Vissa dagar är jävligare än andra och idag är sannerligen en sådan dag! Jag brukar inte tycka synd om mig själv, men det är svårt att låta bli just nu.. Och med bara ett par dagar kvar till julafton, känner denna mamman inte särskilt mycket för julfirande!
Men men - jag får väl helt enkelt låta tårarna flöda fritt idag, sen är det dags att bita ihop och fixa julkalaset varken man vill eller ej! :-)
Till Putte: Sov gott min älskade vän - matte älskar Dig!
Till Spakur: Oavsett vad som händer, så har jag räddat Dig till livet och Du kommer alltid att vara MIN till både kropp och själ! Matte älskar Dig...!
//Anna
"Döden gör slut på ett liv men inte ett förhållande..."
Spakur
"Du har räddat honom till livet och för det kommer Du att få en stjärna i himlen!
Han kommer för alltid att vara Din häst Anna, var han än befinner sig."
Den som lärt känna människans ondska blir djurvän...
Han kommer för alltid att vara Din häst Anna, var han än befinner sig."
Den som lärt känna människans ondska blir djurvän...
Den som väntar...
Ska drömmen äntligen bli verklighet?!
Är det äntligen dags för min fine "islandskille" att komma hem till Sverige..?!
Väntan har varit lång - ett helt år nu faktiskt - men nu verkar det äntligen som att det blir av! :-)
Och visst är han väl oemotståndligt söt, min fine springare..?? :-)
"Om vi står med det ena benet i gårdagen och det andra i morgondagen,
så pissar vi på idag... Med andra ord är det viktigt att vi är här och nu!" (Mia Törnblom)
Är det äntligen dags för min fine "islandskille" att komma hem till Sverige..?!
Väntan har varit lång - ett helt år nu faktiskt - men nu verkar det äntligen som att det blir av! :-)
Och visst är han väl oemotståndligt söt, min fine springare..?? :-)
"Om vi står med det ena benet i gårdagen och det andra i morgondagen,
så pissar vi på idag... Med andra ord är det viktigt att vi är här och nu!" (Mia Törnblom)
Min räddningsaktion - nu en allmän sådan!
TACK - för att det finns så många underbara, medlidsamma, sympatiska och medkännande människor!
TACK - för att det finns dom som bryr sig om och som vill hjälpa de svaga i samhället - oavsett om det rör sig om djur, barn, gamla - ja, vem och vad som helst :-)!
Jag räknar mig själv till den skaran och reagerar starkt på orättvisor och misskötsel av såväl djur som människor! Och inte minst så fick min olycka mig att tänka till ännu en gång och se livet i ett nytt och större perspektiv - jag fick helt enkelt en andra chans till livet (vilket jag är oerhört tacksam för!) och därför vill jag så gärna ge fler individer samma möjlighet.
Därför var det med blandade känslor jag ifjol av en händelse hittade "Ösk-hjälpens" hemsida och läste om deras arbete för de så kallade "blodfölen" på Island. Eftersom jag under en lång tid tänkt mig att skaffa en ny häst och därför höll på att kolla upp hästannonser, så blev det plötsligt glasklart vad jag MÅSTE göra! Att rädda ett litet islandsföl ifrån slakt och ge det möjligheten till ett nytt, långt och lyckligt liv med både kärlek och sällskap här i Sverige var en självklarhet! Jag kände så oerhört starkt för detta och kände verkligen att det på något sätt var "mitt kall" att ta hand om ett litet föl, vars historia på flera sätt påminde mig om min egen. Därför, med hjälp ifrån den underbara människan som startade Ösk-hjälpen (Anna), blev det bestämt att lille "Spakur" (som betyder lugn) skulle komma till mig och min familj i november, tillsammans med 23 stycken andra föl som också räddats från slakt. Och det som kändes allra bäst med allting, var att nu blev mitt hästköp inte "bara ett vanligt" hästköp, utan samtidigt som jag kunde glädja mig själv och min familj så gjorde jag en god gärning och räddade dessutom
ett liv :-)!
Men................ Samma dag som de andra fölen var på väg till Sverige, blev jag uppringd av uppfödaren på Island som till min stora förtvivlan berättade att Spakur gått ner sig i ett dike några dagar tidigare och var väldigt illa däran och hans diagnos var länge osäker. Nu, ett halvår senare, står min lille kille fortfarande kvar på Island, men är äntligen friskförklarad! Dock måste han äta upp sig mera innan han kan orka med flygresan från Island, eftersom han magrat av rejält.
Om Ni visste vad man kan fästa sig vid en liten varelse bara genom att se dom på bilder! Spakur är verkligen "vår" och vi har nu längtat och väntat på honom LÄNGE! Så när jag nu äntligen fick positiva besked var glädjen stor - men kortvarig... För helt plötsligt så tycker uppfödaren att jag ska stå för alla veterinärkostnader samt uppstallning på Island, ända fram till sommaren då han förväntas vara stark nog att komma hit...
Det är svårt att förklara riktigt hur jag kände - för å ena sidan kan jag förstå henne, men samtidigt är det ju så att om det inte varit för hennes (deras) försumlighet så hade Spakur aldrig blivit skadad och sjuk, utan kommit till Sverige som planerat redan i november. Men naturligtvis är jag inte på något sätt redo att ge upp honom! Självklart ska Spakur komma HEM :-)!
Så gissa om jag blev rörd när Anna från Ösk-hjälpen idag ringde upp mig och berättade att de startat en insamling på sin hemsida för att hjälpa till med Spakur´s kostnader och hemfärd :-)!!!
Jag kan inte i ord beskriva hur glad, rörd och otroligt tacksam jag är för allting de gör för att hjälpa mig / oss (och fölen förstås!)! Och jag kan varmt rekommendera Er att gå in på Ösk-hjälpens hemsida för att läsa om deras arbete - det är beundransvärt och värt all uppskattning i världen!
Nedan ser Ni också några bilder på min söte lille Spakur - håll tummarna för att han snart kan komma hem till oss!
Kramar,
Anna.
Livet är den största gåvan. Det är bara synd att så många aldrig hinner packa upp det riktigt!
TACK - för att det finns dom som bryr sig om och som vill hjälpa de svaga i samhället - oavsett om det rör sig om djur, barn, gamla - ja, vem och vad som helst :-)!
Jag räknar mig själv till den skaran och reagerar starkt på orättvisor och misskötsel av såväl djur som människor! Och inte minst så fick min olycka mig att tänka till ännu en gång och se livet i ett nytt och större perspektiv - jag fick helt enkelt en andra chans till livet (vilket jag är oerhört tacksam för!) och därför vill jag så gärna ge fler individer samma möjlighet.
Därför var det med blandade känslor jag ifjol av en händelse hittade "Ösk-hjälpens" hemsida och läste om deras arbete för de så kallade "blodfölen" på Island. Eftersom jag under en lång tid tänkt mig att skaffa en ny häst och därför höll på att kolla upp hästannonser, så blev det plötsligt glasklart vad jag MÅSTE göra! Att rädda ett litet islandsföl ifrån slakt och ge det möjligheten till ett nytt, långt och lyckligt liv med både kärlek och sällskap här i Sverige var en självklarhet! Jag kände så oerhört starkt för detta och kände verkligen att det på något sätt var "mitt kall" att ta hand om ett litet föl, vars historia på flera sätt påminde mig om min egen. Därför, med hjälp ifrån den underbara människan som startade Ösk-hjälpen (Anna), blev det bestämt att lille "Spakur" (som betyder lugn) skulle komma till mig och min familj i november, tillsammans med 23 stycken andra föl som också räddats från slakt. Och det som kändes allra bäst med allting, var att nu blev mitt hästköp inte "bara ett vanligt" hästköp, utan samtidigt som jag kunde glädja mig själv och min familj så gjorde jag en god gärning och räddade dessutom
ett liv :-)!
Men................ Samma dag som de andra fölen var på väg till Sverige, blev jag uppringd av uppfödaren på Island som till min stora förtvivlan berättade att Spakur gått ner sig i ett dike några dagar tidigare och var väldigt illa däran och hans diagnos var länge osäker. Nu, ett halvår senare, står min lille kille fortfarande kvar på Island, men är äntligen friskförklarad! Dock måste han äta upp sig mera innan han kan orka med flygresan från Island, eftersom han magrat av rejält.
Om Ni visste vad man kan fästa sig vid en liten varelse bara genom att se dom på bilder! Spakur är verkligen "vår" och vi har nu längtat och väntat på honom LÄNGE! Så när jag nu äntligen fick positiva besked var glädjen stor - men kortvarig... För helt plötsligt så tycker uppfödaren att jag ska stå för alla veterinärkostnader samt uppstallning på Island, ända fram till sommaren då han förväntas vara stark nog att komma hit...
Det är svårt att förklara riktigt hur jag kände - för å ena sidan kan jag förstå henne, men samtidigt är det ju så att om det inte varit för hennes (deras) försumlighet så hade Spakur aldrig blivit skadad och sjuk, utan kommit till Sverige som planerat redan i november. Men naturligtvis är jag inte på något sätt redo att ge upp honom! Självklart ska Spakur komma HEM :-)!
Så gissa om jag blev rörd när Anna från Ösk-hjälpen idag ringde upp mig och berättade att de startat en insamling på sin hemsida för att hjälpa till med Spakur´s kostnader och hemfärd :-)!!!
Jag kan inte i ord beskriva hur glad, rörd och otroligt tacksam jag är för allting de gör för att hjälpa mig / oss (och fölen förstås!)! Och jag kan varmt rekommendera Er att gå in på Ösk-hjälpens hemsida för att läsa om deras arbete - det är beundransvärt och värt all uppskattning i världen!
Nedan ser Ni också några bilder på min söte lille Spakur - håll tummarna för att han snart kan komma hem till oss!
Kramar,
Anna.
Livet är den största gåvan. Det är bara synd att så många aldrig hinner packa upp det riktigt!
