annalandinnilsson

Någon´s sol går ner,
och vissa saker blir aldrig sig riktigt lika mer...
Men även om vägen är både lång och svår,
avtar smärtan till slut och blott de goda, vackra minnena består...!

Kärlek!
//Anna

Eftersom jag delade med mig av vad jag sade till Far vid hans kista för mindre än två år sedan,

så tänkte jag här dela med mig av det jag läste upp för min älskade lilla Mor igår...
Det blev en oerhört fin begravning även denna gång, som denna gång handlade såklart allra mest om Mor,
men enligt hennes egna önskemål så handlade den väldigt mycket om Far och deras kärlek också.
Mina älskade barn var också med,
och om Ni visste hur stolt och imponerad jag var över dom!
Älskade lille A satt gravallvarlig med stora, fundersamma ögon hos sin ena kusin genom hela akten och lilla T satt blickstilla hos Kärleken hela tiden
- och jag lyckades hålla mig ganska samlad under talet till Mor vid kistan,
ända tills min fine, känslige lille A - som dessutom hade så speciella och starka band till sin mormor - brast ut i förtvivlad gråt precis framför mig...
Men vi lyckades alla fullfölja dagen och jag är säker på att Mor var jättenöjd och att Far stod på andra sidan och väntade på henne - så tolkar åtminstone jag det starka solljus som plötsligt i slutet av akten trängde sig in genom fönsterna och gjorde så att kistan liksom badade i ljus... :-)
Hursomhelst, för Er som vill, så följer nu de rader jag läste för Mor vid begravningen igår...

Käraste, mest älskade Mor…!

Jag kan inte förstå att jag återigen står här för att ta farväl av en mycket högt älskad förälder - Dig, min kära lilla Mor.
Det är ju alldeles för kort tid sedan vi stod här tillsammans med Dig och tog farväl av Far… Och det gör så otroligt ont!

Du var så mycket mer än en Mor
- Du var min bästa vän och stora förebild! Det fanns ingenting som Du inte kunde göra, Du var alltid glad och hade alltid tid över till vem som än önskade det.

Hos Dig fick vi alla värme, omsorg och kärlek närhelst vi behövde
- Du gav och gav, men verkade ändå alltid ha lika mycket kvar att dela med Dig av,
men aldrig någonsin begärde Du någonting I gengäld. Du satte alltid allt och alla framför Dig själv och Ditt eget bästa,
utan att någonsin klaga - vilket Du faktiskt hade varit I Din fulla rätt att göra mer än en gång!
Men det var sådan Du var som person - fullständigt oegoistisk, godheten personifierad och så oerhört omtyckt och älskad av alla som någonsin hade förmånen att få träffa Dig.

Det finns inte ord som räcker till för att beskriva vilken fantastisk och underbar människa Du var Mor!
Du var en helt underbar maka, mor, mormor, svärmor, gammelmormor, syster och medmänniska! Och att en så liten människa som Du kunde ha ett så ofantligt stort hjärta är såväl anmärkningsvärt som imponerande!

Du mötte Far när Ni ännu inte var mer än barn och han var Ditt livs kärlek
- vad gjorde Du inte för såväl honom som oss genom åren!
Och även om det kom och gick motgångar, så fortsatte Du alltid tappert att streta på utan att klaga, vilket Du också försökte lära oss töser; .."att ingen blir lycklig av att Du visar om Du mår dåligt".
Och det är ju sant Mor! Men sanningen är också, att jag aldrig någonsin kommer att bli som Du, hur gärna jag än vill
- det är en omöjlighet att ens komma I närheten av Din kaliber!

Jag var minstingen av Dina töser
- och än idag, som vuxen och med egna barn,
var jag fortfarande "lilla Anna",
"den lilla", som Du och Far alltid brydde Er lite extra för. :-)

Åh älskade Mor
- det finns så mycket jag vill säga och så otroligt mycket som jag (vi) kommer att sakna;
Din ständiga och ovillkorliga kärlek såklart, men också alla förtroliga samtal och kloka råd - Du hade alltid svaren på alla våra frågor.
Alla Dina telefonsamtal, alla efterlängtade besök och små lappar som Du skrev till oss,
Din fantastiska matlagningskonst och alla goda bakverk
- men framför allt kommer vi att sakna Din aldrig sinande kärlek, Din outtömliga värme och omtanke
och Ditt enorma hjärta!

Hur jag än vänder och vrider på detta,
så finns det blott två saker som är goda I det som skett
- Du behöver inte plågas längre,
och äntligen får Du vara tillsammans med Far igen,
Din store, goe man som Du själv brukade säga. :-)

Det är så svårt att avsluta dessa rader till Dig,
jag vill ju så gärna tro att jag fick prata med Dig igen…!
Tack för allt som Du gett och gjort för oss alla genom åren Mor!
Du finns för alltid kvar hos oss, I hjärta och tanke
och aldrig ska vi sluta älska Dig!
Hälsa till Far ifrån oss, jag är övertygad om att Ni vakar över oss alla!

Din dotter Anna 2011-10-24

... Och återigen, av hela mitt hjärta,

T A C K till alla Er underbara släktingar och vänner från när och fjärran,

för allt stöd och all omtanke till oss alla!

Kärlek!

//Anna

Idag gick någonting sönder inom mig, på riktigt
- trots att jag visste intellektuellt, så försköt jag det...
Men idag blev det slutgiltigt och verkligt allting
- och någonting inom mig gick totalt i spillror,
och det kommer aldrig att kunna lagas.
Jag vet att jag kommer att må bättre och att jag / vi alla kommer att fixa detta,
men de facto är att någonting inom mig nu har gått sönder och det finns inget superlim i världen som kan ändra på det, dessvärre...!
Så från och med nu, kommer ingenting någonsin att bli sig riktigt likt igen,
och nu blir det till att sopa ihop alla skärvor av det som ska föreställa mig själv,
försöka pussla ihop alla bitarna åtminstone någorlunda igen,
och påbörja det nya livet - det utan mina älskade föräldrar och klippor.
Det kommer att bli svårt, det kommer att ta tid
- jag kommer fortfarande att gråta floder stundtals och forsätta ha svårt att acceptera det fullt ut under lång tid...
Det kommer att göra ont, det kommer inte att bli lätt,
men värst av allt just nu är den totala tomheten som infann sig nästan direkt efter att begravningen var avslutad... :-(
Samtidigt så vet jag någonstans inom mig att vi kommer att fixa även detta
- men som sagt, ingenting blir någonsin som förut igen,
och det är det som gör så ont...!

Kärlek!
//Anna

Jag beklagar verkligen att mina rader här för närvarande är allt utom upplyftande...
Men skrivandet är för tillfället min enda ventil för att försöka hantera och orka bära smärtan.
Och ont gör det, så förfärligt ont, både fysiskt och psykiskt och flera gånger om dagen känns det bokstavligt talat som att jag ska gå sönder fullständigt... Smärtan är så total!
Jag kan inte förstå att min älskade lilla Mor aldrig mer kommer att ringa mig,
att hon aldrig mer kommer hit för att träffa sina "små godingar" som hon ofta kallade barnen.
Aldrig mer kommer Anthony få sova över hos sin älskade mormor och mysa tillsammans som bara dom kunde,
aldrig mer kommer Thess att kunna rusa in i mormor´s famn, linda sina små armar om henne och berätta hur mycket hon älskar henne
- och aldrig någonsin mer kommer jag själv att få krama min lilla Mor och själv få berätta hur mycket jag älskar henne och hur mycket jag uppskattar allt som hon gjort för oss alla, hela livet...!
Och jag kan absolut inte föreställa mig att jag om bara några dagar ska ta ett sista farväl av Mor,
stå vid hennes kista och försöka uttrycka min stora kärlek, tacksamhet, saknad och sorg...
Just nu känns det som att smärtan aldrig kommer att lindras... !?

Åh, älskade lilla Mor - vad ska jag göra utan Dig?!
Du var min stora förebild, min klippa,
och jag saknar Dig så förfärligt mycket!
Aldrig ska jag sluta älska Dig!

//Anna

Ja, tro det eller ej
- men just nu kan inte ens jag finna orden längre...
Jag befinner mig mitt i en mardröm som jag varje dag, varje timme, varje andetag,
hoppas att jag ska vakna ifrån...
Men - så är det ju inte...
Och det gör så j-a ont!!!
Den ständigt pågående kampen mellan ljus och mörker gör sig återigen påmind...

Kärlek till Er alla fina!
//Anna



Aldrigheten är det värsta.... :-(

..... Men ett hjärta kan gå i tusen bitar...! :-(

Usch ja, så är det verkligen...
Och även om man tror att man är "förberedd", så tror jag aldrig att man är det....
Man är nog aldrig i ordets mening beredd på att ta ett slutgiltigt farväl av någon man älskar...
Det gör SÅ ont, så förfärligt ont
- vetskapen om att aldrig någonsin mera få se min älskade mor (eller far heller för den delen!),
att aldrig mera få höra hennes röst,
aldrig mer se henne komma glatt leende i sin lilla bil till mig och sina älskade yngsta barnbarn,
att aldrig mer slå hennes telefonnummer eller få hennes alltid så kloka råd,
aldrig mera få krama om denna underbara, omtänksamma, kärleksfulla lilla människa och berätta hur mycket jag älskar henne... :-(

Åh, lilla älskade mor
- ingenting blir någonsin sig likt igen!
Du var vår sammanhållande länk, på alla sätt
- Du visste alltid vad man borde och skulle göra och säga,
Du hade alltid koll på allting och det fanns ingenting som Du inte kunde göra!
Far var one-of-a-kind,
men Du kära mor... Du var helt unik! <3 Vore jag en femtedel av vad Du var skulle jag vara stolt!
Hela Ditt liv satte Du alla andra och deras välbefinnande främst,
Du värnade om allt och alla och gjorde ett mycket stort intryck på alla Du mötte
- oavsett om det var någon som känt Dig hela livet, under en period på arbetet eller någon som Du av en händelse mötte på Ica fem minuter.
Din värme, Ditt otroligt stora hjärta ( hur fanns det plats till ett så stort hjärta i en så liten kropp..?! ),
Din omtanke och omsorg för alla och inte minst Din gränslösa, ovillkorliga och eviga kärlek till oss alla,
har gjort ett så otroligt stort intryck på alla som Du mött och inte minst på alla oss som hade förmånen att stå Dig närmst!

Aldrig ska jag sluta älska Dig...! Jag är så otroligt glad och tacksam för att just DU varit min mor
- tack för ALLT som Du gett och gjort för oss alla!
Du var mitt allt mor! Vad ska jag göra nu..?! Vad är jag utan Dig?!
Det är aldrigheten som är värst... :-(

Vi älskar Dig mor!
"Flyg fågel flyg, med små vingar som Du har,
flyg fågel flyg, tag en hälsning med till Far..."

Kärlek!
//Anna

Jag kan inte fatta att jag befinner mig i denna sitsen igen... :-(
Det har inte ens gått två år sedan jag / vi tvingades ta farväl av Far,
och nu närmar sig dagen då tiden är inne för Mor med stormsteg...

Häromkvällen fick jag för första gången i mitt liv hjälpa min egen, älskade lilla mor att byta om och komma i säng, stoppa om henne som hon gjort med mig och mina systrar så många gånger...
Usch, nu är det tungt... Varför måste det bli så här?!

Jag älskar Dig härifrån och till stjärnorna lilla Mor - Du är one-of-a-kind! <3

//Anna

Åh, denna ständiga, känslomässiga berg- och dalbana
- vissa kallar den tydligen för livet?
Och det är det ju såklart - men ibland vill man liksom bara hoppa av den,
slippa alla häftiga svängar, tunga uppförsbackar och tuffa inbromsningar...
Man kunde väl åtminstone få lite mera utförsbackar, i lagom hastighet och med vind i ryggen?!

Allt som skett sedan förra tisdagen snurrar runt i skallen,
håller mig sömnlös om nätterna och som en zombie om dagarna...
Så mycket som egentligen måste skötas och fixas, men det går liksom inte
- jag är liksom inte "här", utan hela tiden hos min älskade mor...
Det är SÅ tungt att se henne så här sjuk
- och hastigheten av hennes insjuknande gör ju inte det lättare att förstå och greppa...
Varför måste det bli så här?! Så orättvist...
Älskade lilla mor, som alltid varit så aktiv och flått runt överallt,
och alltid, alltid, satt alla andra främst...
Att maktlös stå vid sidan om och se henne ätas upp av sjukdomen är så fruktansvärt plågsamt,
för att inte prata om hur ont hon faktiskt har och hur hon lider av allting
- och nu kan hon inte ens prata längre...

Åh, vad jag önskar att jag kunde stanna karusellen nu,
hoppa av och säga "Nej, vänta nu - det här går alldeles för snabbt, vi behöver lite mer tid.."
Men det går ju inte! Istället fortsätter de overkliga och smärtsamma besöken på Hospice,
hela tiden med en enda tanke i bakhuvudet;
Hur länge kommer den lilla kroppen att orka stå emot...?

Jag älskar Dig SÅ kära mor - det finns bara en av Dig..!

Kärlek!
//Anna.

Ja, just nu och här, så är det tyvärr "ganska" jobbigt...:-(
Försöker förtvivlat ta in alla eländiga besked vi igår fick om vår älskade mor,
samtidigt som det ju finns en vardag att försöka ta hand om...

Vi var alla inställda på dystra besked igår
- men ändå, när man sitter där och får det rakt i ansiktet,
tillsammans med sin älskade mor var´s hopp någonstans ännu fanns,
DÅ mina vänner, blir det extra svårt... :-(

Om den satans sjukdomen fört med sig någonting bra
och då framför allt beskeden igår,
så är det enda i så fall det faktum att min älskade lilla mor nu är inlagd
och får den medicinska hjälp som hon så länge behövt men tappet hållit ifrån sig
- och med handen på hjärtat så tror jag inte hon kommer därifrån....
Nästa steg i så fall är Hospice, men där är ju väntetider...
Och mor klargjorde igår efter läkaarens "dom", att hon vill att detta ska gå så fort som möjligt... :-(
Och som jag sade till mina älskade systrar idag - för hennes skull så önskar ju verkligen jag också det!
Men - samtidigt, så vill jag ju ha min mor här så länge som möjligt,
precis som mina små vill ha kvar mormor så länge det bara är möjligt.

Men nu vet vi alla vad som väntar, och det gör ont - jävligt ont!
Och det är så hemskt att stå ocoh "bara se på" när en man älskar så mycket
mår så fruktansvärt dåligt och bara försvinner framför ögonen på en...

Just nu och här, i min ensamhet, känner jag mig oerhört ledsen, förvirrad och yttepytteliten på jorden...
Men någonstans hittar jag såklart styrkan igen - för mor´s skull och för barnens!
Men gudarna ska veta att nu är det jobbigt,
och om det nu verkligen finns någon där uppe så behöver han ju inte slänga mer skit på min familj på länge sen!

Kärlek!
//Anna

Livet är inte dagarna som går,
utan dagarna Du minns...!

Jag söker febrilt efter orken och energin..
Ork att ta tag i dagen, i barnen, i mig själv och inte minst i mor´s situation..
Energin att hänga med i tempot som är här hemma,
att hålla oss alla flytande
- såväl fysiskt, psykiskt som ekonomiskt,
men inte minst emotionellt...
Allting har liksom blivit för mycket just nu,
och det finns stunder när jag känner att allt är och blir mig övermäktigt...
Men
- man måste ju fortsätta,
det kommer alltid en ny dag
och jag har fler att tänka på än bara mig själv!
Men tyvärr gó vänner
- för tillfället är det tufft på allt för många fronter,
och därför stundtals svårt att hålla skenet uppe..
Men som sagt
- imorgon är en annan dag! :-)
Fast just denna "imorgon" lär inte bli någon bra dag är jag rädd,
imorgon ska jag nämligen med min älskade mor till onkologläkaren och få "domen"... :-(
Det lär bli en svår dag för oss alla!
Tack alla för stöd och hälsningar! <3

Kärlek!
//Anna

"Om allt gick som vi ville
skulle vi inte längre ha något att tala om.
När vi står inför obehagliga situationer som vi inte
kan ta oss förbi kan vi bara slappna av.
Universum fortsätter att arbeta för oss i hemlighet." (Paulo Coelho)

Märkligt hur vi människor fungerar...?!
Jag har tagit mig igenom många tuffa dagar och stunder sista tiden,
och mot alla odds har jag haft förståndet kvar och även en gnutta ork att ta itu med nästa dag med.
Men idag tog allting bara slut...
Min livlina sista tiden, hur konstigt det än låter, har varit min egen pågående utredning hos NPF-teamet,
men igår var sista "sittningen" innan jag får veta vad dom kommit fram till.
Och med min älskade mor´s allt mer försämrade hälsa,
i kombination med ekonomiska svårigheter och ett hus som behöver säljas,
samtidigt som jag försöker styra upp mina två hyperbarn (och mig själv!),
kanske slutligen var det som fick kroppen att säga ifrån...?
Hursomhelst - just nu är tröttheten så total och jag tycker inte alls om det...
Idag var jag och mina systrar med vår älskade mor hos vår lika älskade far i minneslunden
- de skulle haft 49-årig bröllopsdag idag. :-)
Och med mor´s sjukdom som allt för snabbt bryter ner henne nu,
så kom det en del kommentarer som är mycket plågsamma men dessvärre sanna...
Imorgon kommer barnen hem - hoppas verkligen jag kan tanka lite ork och energi via dom!

Kärlek!
//Anna