annalandinnilsson

Känner mig så vilsen...
Har liksom tappat bort mig själv någonstans längs vägen...
Vem är jag?!
Ser bilder av mig själv, där jag skrattar och är glad,
ser frisk ut och väger några kilo mer än nu
- känner inte igen mig alls... Är det verkligen samma människa?!
Jag vill inte vara så här, må så här
- jag vill skratta och vara lycklig,
sprida glädje och vara aktiv,
vara en bra mamma, en god vän och syster och en attraktiv partner.
Men hur..?!
Just nu känns det som om jag aldrig hittar hem igen,
tillbaks till det som en gång var jag...
Men jag hoppas av hela mitt hjärta att jag har fel!

Kärlek!
//Anna

"Det var ett misstag som satte igång världen, sa mästaren.
Var aldrig rädd att göra fel." (Paulo Coelho)

Finner liksom inte riktigt orden...



Kärlek!
//Anna

Ni är bara BÄST <3,
Ni underbara, fina, varma, omtänksamma och kärleksfulla människor,
som brukar läsa hos mig!
Tack för allt fint Ni säger och skriver och hälsar, Ni anar inte hur mycket det betyder för mig!
Men tro mig - jag menade absolut inte att ge någon annan dåligt samvete...
Det är jag själv som har det - eftersom mitt skrivande och numera även fotograferande skänker mig så stor glädje i livet, så är jag besviken på mig själv som inte orkar ens det just nu...!?
Men det är väl som det är antar jag...
Min mor kämpar i motvind kan jag meddela - och själv är både jag och barn mitt uppe i diverse utredningar,
så det går ju åt lite energi ibland.. :-)
All kärlek till Er fina! <3

//Anna

Jag tar risken,
och hoppas innerligt att inga illvilliga försöker använda mina egna och innersta tankar emot mig...?
För just nu händer det allt för mycket i mitt (vårt!) liv,
och jag behöver mer än någonsin mitt skrivande
och det ventilationshål som det innebär...
Och eftersom jag på grund av allt kaos omkring mig varken har tid, kunskap eller ork,
för att försöka skapa mig en ny blogg,
så väljer jag att "öppna" här igen,
och korsar fingrar och tår för att allt ska gå bra... :-)

Kärlek!
//Anna

Ja, jag antar att det är fler än jag som under veckan fått höra att jorden skulle gå under igårkväll...?
Och kanske har den gjort det, för vissa av oss
- rämnat, ställts helt på ända..?
Men rent fysiskt och existentiellt så finns ju uppenbarligen världen och jorden kvar.. Trots allt!
Och det är väl just det jag tar med mig idag
- att moder jord kämpar på, trots allt som görs och gjorts mot henne,
lite grann som jag kanske - och många, många fina människor med mig!

Kärlek!
//Anna

Ville bara skriva några rader till alla Er, som jag vet brukar läsa här...
Tro mig, jag har jättedåligt samvete för att jag inte uppdaterat bättre - varken här eller på Facebook...
Och jag önskar verkligen att jag kunde berätta allting för Er, här och nu - men...
Det finns allt för mycket som sker omkring mig / oss för tillfället, och jag har mycket svårt att själv hänga med och fatta och acceptera allting...
Det finns SÅ mycket som är positivt,
men tyvärr allt för mycket negativt som också tränger sig på...
Jag är fortsatt megastolt över mig själv som lagt av med alla mediciner,
men kämpar fortfarande stundtals mot abstinensens demoner... Men dom besegrar jag!
Men sen finns det så mycket annat som satts igång... Saker som jag har mycket svårare att hantera och som är allt utom positiva och som håller mig vaken om nätterna...
Men tills vidare vill jag helt enkelt bara att Ni ska veta,
att jag lever och har hälsan! :-)

Kärlek!
//Anna

Sorry babes...
Men idag är jag inte positiv - alls...
Jo, förresten - solen sken och det var riktigt "vårväder" idag, och det är absolut positivt!
Och visst - jag har en förfärlig massa saker att vara glad och tacksam för,
och tro mig, det är jag också!
Men varför...
När man redan slåss med så många andra spöken
- varför i h-e kan då inte åtminstone ekonomin låta bli att slå en i huvudet...?
Och då pratar vi inte små bokstäver, utan en restskatt som skulle få många att blekna
- och genast ser jag hur min förestående födelsedag, som faktiskt inte alls är viktig!,
men vad värre är - jag som mer än något annat vill åka någonstans med mina älskade barn i sommar...
Jag hade hoppats, trott och tänkt att både jag och barnen skulle åka utomlands någonstans i år
- men nu blev jag brutalt påmind om vilken utopi det var!
Fasingen vad jag hatar när till och med pengar ska blanda sig i vår redan kaotiska vardag!

Kärlek!
//Anna

Jag hade förberett något helt annat för bloggen...
Men så händer något
- och allting omkullkastas...
Det andra finns kvar
- det som oroar mig är nu och här...
Jag inser förstås att detta inte säger Er någonting
- men själv känner jag mig just i detta nu väldigt söndrig...

Men - Ni vet också att jag brukar resa mig,
som fågeln Fenix..!

Kärlek!
//Anna

Denna ständiga berg- och dalbana,
känslomässig pendling mellan eufori och hysteri,
mellan ljus och mörker,
mellan hat och kärlek,
mellan skratt och gråt...

Kärlek!
//Anna

Jaha...
Efter ytterligare en tuff vecka, så kan denna kvinnan inte göra så mycket mer än det hon blivit beordrad.
Det vill säga att sitta / ligga med benet högt, inta smärtstillande, ta mina blodförtunnande sprutor
- och be till högre makter att inga fler komplikationer nu ska tillstöta! :-)
För från och med imorgon har jag inte tid att ta hänsyn till bara mig själv längre - då kommer T och A hem..! :-)
Dock lär det bli svårt att följa med dom till pulkabacken med kryckor... :-)




"Hatets kraft kommer inte att hjälpa Dig någon vart.
Men förlåtelsens kraft visar sig i kärleken,
och den kan förändra Ditt liv till det bättre..." (P. Coelho)

Kärlek!
//Anna

De senaste dagarna har jag ärligt talat inte känt igen mig själv...
Jag hatar att verka gnällig och det sista jag står ut med är att inte kunna klara mig själv så gott det nu går...
Och dessutom är jag vid detta laget såpass van vid smärta i ganska hög grad, och brukar inte klaga så mycket över det...

Men - i torsdagsmorse opererades mitt knä, efter min oerhört misslyckade fotbollsmatch i glada vänners lag i somrad då jag bl a sabbade korsbandet..
Såklart var jag inställd på att det skulle göra ont - det gör det alltid efter en operation.
Och jag visste att jag skulle behöva gå därifrån med kryckor, men inte heller det skrämde mig...

Men - inte fan räknade jag med att samma kväll tappa andan av smärtor, jag som ändå har en relativt hög smärttröskel..
Men tyvärr var det just så det blev - när jag kommit hem på kvällen svullnade plötsligt hela benet upp till oanade dimensioner och smärtan blev så total och så intensiv, att jag till och med började gråta av smärtorna till sist
- och det har nog inte hänt mer än typ två, tre gånger sedan olyckan för snart tio år sedan...

Och tyvärr är det ungefär där jag ännu befinner mig - smärtor som jag inte skulle önska min värsta fiende,
och tvingad att vara stilla eftersom det inte går att röra benet...
Jag har fått blodförtunnande medicin i sprutor, för att minska risken för proppar,
och ber nu för att svullnaden ska ge sig och därmed minska smärtorna i de områden som inte är opererade,
för det här är banne mig inte jag...

Så jag är ledsen vänner, för att jag inte varit särskilt aktiv varken på blogg eller annat sista dygnen,
men det här är anledningen...
Och jag brukar inte vika mig som Ni vet, och det har jag inte tänkt denna gången heller!
Men - just nu är det jag som är j-t liten, svag och ledsen...
Och jag hatar det!
Tack och lov för mina nära och kära, som ställer upp och hjälper och servar mig
- jag älskar Er! :-)

Men - förhoppningsvis är imorgon en annan dag,
och om inte annat så lär jag ju tända det där sabla ljuset i tunneln själv! :-)

Kärlek!
//Anna

Jag hade farhågor och kalla kårar längs ryggraden på väg dit,
men inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig det skräckscenariot
och hur förfärligt det faktiskt skulle bli...

Mot bättre vetande, tog undertecknad sina sista slantar och begav sig iväg mot många andras drömmål,
köparnas Mekka,
men min värsta mardröm - Ullared...
Att jag, av helt egen och fri vilja, gav mig in i denna fullständigt galna, kommersiella värld,
där hysteriska människor hänger i handtagen på sina enorma kundvagnar (och de flesta har ju dessutom minst två vagnar de knör sig fram med, samtidigt som de försöker styra barnvagnar och dylikt..!) och hugger tår och fotknölar av allt och alla som råkar komma i deras väg, samtidigt som de likt hungriga vargar slänger sig över till exempel "Kjells solglasögon" och "Morgans lunchlåda"...

Hur f-n tänkte jag egentligen?!
Vad i hela fridens namn gjorde jag där..?! Jag får ju för jössenamn panik om det är fem personer före mig i kön hemma på ICA, och skulle gladeligen lägga ner julen för att slippa all trängsel och hysteri - och ändå befann jag mig där..? :-)
Fast man kanske kunde se det ur en terapeutisk synvinkel? Typ om jag överlevde det besöket utan några större sammanbrott och för många panikångestattacker, så kanske jag skulle växa som människa och bli stolt över mig själv..? Yea, right... :-)
Med facit i hand kan jag bara konstatera att jag INTE är lämpad alls för denna sortens utsvävningar!
Man skulle kunna uttrycka det som min älskade son ironiskt nog säger ibland; jag får (läs "fick"!) DAMP..! :-)

Efter kilometerslånga köer in i varuhuset och drygt två timmars väntan på att få lov att komma in i den riktiga trängseln och köphysterin, samt drygt en timmes väntan på att få betala de få varor jag i mitt chockartade tillstånd hade lyckats samla på mig, kunde jag efter att äntligen ha blivit "utsläppt" konstatera följande;
This was it, the bottom is nådd, måttet är mer än rågat...
Aldrig, no more och never again sätter jag min fot här! :-)

Då undrar kanske någon om det inte fanns något positivt alls med denna utflykt?
Jojomensan - jag hade fantastiskt trevligt ressällskap, strålande solsken som värmde under alla timmars köande
och det faktum att jag faktiskt överlevde och kom hem med förståndet (hm, nåja...) i behåll! :-)


... Och med vyer som dessa på hemresan, återvände kraften ganska snabbt..! :-)

Kärlek!
//Anna

Eftersom undertecknad klantigt nog sabbade sitt knä när hon spelade fotboll i helgen, så ägnas dagarna
för tillfället åt att förtvivlat försöka hänga med i barnens hyperaktiva tempo och allehanda utbrott 
med hjälp av kryckor... Det går sådär kan jag väl säga!
Men - är huvudet dumt så får ju kroppen som bekant lida... :-)

Kärlek!
//Anna.

"Talang är en universell gåva.
Men man måste vara mycket modig för att använda den.
Var inte rädd för att vara bäst." (Paulo Coelho)
Mmm - kloka ord och väl värda att ha i bakhuvudet! :-)