annalandinnilsson

Som sagt, vem kan säga vad som är normalt eller inte egentligen?
Alla har vi olika förutsättningar och utifrån dom är jag säker på att vi alla gör så gott vi kan,
och det brukar nog räcka ganska långt! :-)

Men idag ska denna högst (o)normala mamma (?!) i alla fall gå med högt buret huvud till
elevrådskonferens för sonen på skolan... Och jag kan garantera att jag är taggad!
Som det verkar kommer jag dessutom att få med mig kuratorn ifrån BUP till mötet, vilket förstås vore alldeles utomordentligt bra.
Men oavsett så har denna tigrinnan vässat klorna och kommer inte att gå ifrån detta samkväm,
utan att ha fått ordentliga svar på hur man tänker hjälpa A i fortsättningen och fått mer eller mindre skriftligt på
vilket stöd han kommer att få!

Kärlek!
//Anna

Än en gång känns mammasamvetet jättetungt...

Tänk, om det är så,
att mina barn "bara" behöver en helt vanlig, normal mamma...?!
En sådan mamma som jobbar - som lämnar barnen till dagis och fritids och beger sig till jobb,
för att sedan hämta dom efteråt. Förvisso kanske trött, men nöjd med att prestera något och glad över att ha nya saker att berätta om för barnen varje dag!

Tänk, om barnen hade en normal mamma, som inte hade ont överallt och inte var sjukpensionär (jag hatar fortfarande det ordet innerligt...!) - och tänk, att jag önskar ingenting högre själv, än att kunna skita fullständigt i alla läkarbesök av olika slag, att ha något annat att fylla kalendern med än diverse vårdbesök för mig och barnen, jag längtar efter
ett l i v ! :-)

Jag vill ha det, jag tänker kämpa - men det värsta är att försäkringskassan har tagit sitt beslut... Så jag får väl helt enkelt än en gång hitta egna vägar... :-) Jag har gjort det förr, och jag kan göra det igen.
För min egen skull, men minst lika mycket för barnens skull - de ska inte behöva lida för att deras mamma var med om en förbannad olycka! De förtjänar att ha en mamma som känner att hon är till glädje och nytta på fler områden än som just "bara" mamma! En mamma som kanske till och med är nöjd med sig själv och stolt över det hon presterar!

För tro mig - det gynnar absolut inte självkänslan att gå hemma och inte känna att man är behövd någonstans,
att inte få känna sig nyttig!
Och ingen ska ju heller inbilla sig att självförtroendet blir särskilt stort eller växer - tvärtom...

Så därför, för min egen skull och för mina barns skull, så ska jag nu till varje pris se till att bli
en helt vanlig, normal mamma..!? :-)

Carpe diem!
//Anna

Som om jag inte var taggad nog inför föräldramötet på A:s skola häromdagen,
så fann jag ett ett käckt litet brev bland posten bara en timme innan...
Det vill säga, en kallelse till s k elevrådskonferens "angående A:s situation i skolan"...?!
Alltså, den typ av "konferens" som med andra ord bara hålls när något barn är särskilt besvärligt eller stökigt...
Och än en gång har ingen av oss föräldrar informerats eller förvarnats, trots alla mina samtal med skolpersonal där jag även uppmanat och påmint dom om att jag vill ha all information rörande A, på gott och ont.

Hursomhelst, så anlände vi till f-mötet och intog våra platser i det klassrum som våra 32 (!?) barn dagligen samsas i...
Och jag tror nog att de flesta känner till hur dessa möten brukar se ut.. :-) Och nog kan det komma en hel del korkade frågor och kommentarer också vid dessa tillfällen..!
När klassens ämnen och läxor diskuterades, så var det flera föräldrar som ansåg att våra barn får för mycket läxor vilket jag absolut håller med om med tanke på att de faktiskt  bara går i tvåan. En pappa ifrågasatte särskilt matteläxan, som barnen har varje vecka från måndag till tisdag - "för hans son spelar minsann fotboll och nu startar inomhussäsongen och då hinner de verkligen inte göra matteläxan också..."!? Men herregud, har Ni hört något dummare?! Jag menar, de flesta barnen har säkerligen aktiviteter, men alla spelar inte fotboll... Det finns säkert någon som går på kör på tisdagar, en annan simmar på onsdagar och andra kanske går på scouterna på torsdagar - till exempel..! Suck - man blir ju helt matt!
Strax efter denna klipska kommentar, så uttalar en av mammorna sig angående läxorna och menade att de ju inte är så svåra och långa, varpå jag kvickt replikerade att barnen ju faktiskt är individer och alla har olika förutsättningar...
Det kryper i kroppen på mig av alla dessa trångsynta människor och kommentarer! Visst, var och en är ju sig själv närmast, men när inte ens skolpersonalen förstår eller ens försöker, då tröttnar jag fullständigt.. :-(

Kallelsen då? Jodå, jag högg en av lärarna direkt efter mötets slut och undrade vad som föranlett detta, men likt en politiker så gick hon som katten kring het gröt och gav inget ordentligt svar... :-(
Så det blir till att gå till mötet om en vecka utan någon större aning om vad som väntar - gissa om denna svensken ska ringa BUP och försöka få med sig någon därifrån till mötet! För nu får det banne mig vara nog - min son förtjänar förståelse och stöd och den hjälp han har rätt till, precis som alla andra barn!

Kärlek!
//Anna

Ja, många gånger är man som spindeln i nätet (inte minst som mamma..),
som håller i alla trådar kors och tvärs,
hit och dit...
Men ibland händer det också
att man trasslar ihop trådarna
och snärjer in sig...
Och då är det extra värdefullt med en omgivning som förstår, stöttar och älskar en!

Kärlek!
//Anna

... "Ditt feta pucko.... Du är dum i huvudet... Jävla kärring...!"
Ännu en underbar dag har tagit sin start i vårt "harmoniska" hem, och A hinner inte ens öppna ögonen innan ribban för dagen är lagd...
Han vrålar helt utan anledning, med en ljudstyrka som kan väcka döda. Han plöjer fram genom huset lika smidigt som en grävmaskin, samtidigt som han säger godmorgon på ovan nämnda, härliga sätt...

Ärligt talat, hur kan man bevara lugnet och inte tappa huvudet helt, när man möts av dessa scener gång på gång..? Samtidigt som man blir både chockad, arg och ledsen över att alla dessa hårda ord och våldsamma scener kommer från en så liten människa, som man älskar så mycket?!

Att A har det jobbigt på de flesta fronter gör mig så ont, och jag gör så gott jag kan för att stötta och hjälpa honom och få omgivningen att bättre förstå...
Inte minst så stångas jag återigen med skolan, som han redan innan har stora problem med.
En skola som trots en massa fagra löften inte hjälpt honom ett dugg dessa dryga två år han gått där, vilket fått till följd att A inte vill gå till skolan och i stort sett varje dag försöker han få bli hemma,
genom att skylla på allt och inte minst klagar han dagligen på magont - vilket ju tyvärr nog inte är någon lögn, eftersom han har det så motigt som han har det...

Och det blev ju knappast bättre av att han förra veckan blivit hårt sparkad i skrevet... :-(
Men värst av allt, är att ingen från skolan kontaktade någon av oss föräldrar... :-( 
Trots allvaret i våldet han utsatts för, och trots att personalen uppenbarligen ansåg det så grovt att de stängde in A:s grupp i 50 minuter och pratade med alla barnen om hur farligt det är att slåss och sparkas, så meddelades alltså inte vi...?!
Vad fasen är det som pågår då undrar jag?! Är det skolans policy att liksom hålla allt inom lyckta dörrar, att tysta ner sådant som händer för att typ hålla skenet uppe? Och tror de verkligen i så fall att barnen inte går hem och berättar för sina föräldrar, om och när något obehagligt skett?!
Tack och lov för de barn som gick hem och berättade för sina föräldrar, så att det slutligen även kom fram till oss som det framför allt berör!
Men rektorns och lärarnas lama förklaringar och istället för att ta på sig ansvar för händelsen istället vända det mot min son - "varför säger han ingenting, varför klagar han inte mera och högre - har han fortfarande ont då..?", gör mig om möjligt ännu mera förbannad! För tror de verkligen att en liten osäker pojke, med en självkänsla som är någonstans långt ner i underjorden, vill skvallra och riskera att råka ännu mera illa ut? Det var ju dessutom ett väldigt känsligt ställe han skadades på, vilket för honom säkerligen kändes väldigt pinsamt..
Nej, usch och fy - sista ordet är i n t e sagt i detta ärende, tro mig!

Hm, ja det blev ett långt och kanske rörigt inlägg idag,
men å andra sidan så sammanfattar det ju vardagen i diagnosland ganska bra..!
Eller som jag skrev hos en annan mamma här i bloggvärlden häromdagen;
Precis som Du skriver - de som tror att det "inte är så farligt" och att "vi" diagnosmammor överdriver, de borde absolut testat åtminstone en dag i våra liv... Och inte många - om någon!? - hade pallat!
För vi som dagligen lever och brottas med det, hittar någonstans ändå en styrka..
En styrka som gör att just när vi tror att vi inte orkar mer, när vi inte kan ta flera svordomar och hemska "smeknamn" eller slag och allmän vandalisering, så har barnet /barnen ifråga en bra dag eller åtminstone timme, som gör att vi orkar fortsätta kämpa!
För JA - det är klart att de är det finaste och käraste vi har, no matter what!

Kärlek till alla andra föräldrar, i vår gemensamma dagliga kamp
- med och för våra barn! :-)

Kärlek!
//Anna

Ja, så har det då hunnit vara skolstart
och därmed gick startskottet för att kollektivt skapa struktur och rutiner igen.
Det är dags att ta sig själv i kragen,
få loss den berömda tummen
och sätta tänderna i nya projekt och utmaningar
- i livet! :-)

Kärlek!
//Anna

Tack älskade Ängel,
vem Du än är
- för att Du ständigt beskyddar mig
och de jag har kär!

Ja, än en gång har en av de älskade familjemedlemmarna varit ute för en olycka,
och än en gång satt det uppenbarligen en ängel på axeln, tack och lov... :-)
Känner mig otroligt tacksam och ödmjuk!

Carpe diem!
//Anna