Man ska aldrig ropa hej...
... förrän man är över bäcken, som bekant...!
Och denna dag är inget undantag tyvärr..!
Hade på känn när jag skrev föregående inlägg att allt var för bra för att vara sant,
och tyvärr infriades dessa farhågor...
Dock inte på grund av att något av barnen sagt eller gjort något,
dom har varit riktiga gullungar ikväll<3!
Däremot fick jag nyss helt annan och mycket oroande information,
och därmed rasade harmonin brutalt långt ner i källaren...
Men men
- jag reser mig igen...:-)!
Kärlek!
//Anna
Vad hände nu...:-)?!
Allvarligt talat...
What the f-k happened här...?! :-)
Både jag och barnen var taggade och "Sverige-klädda" kvällen till ära
- men plötsligt slår det bara ner, som en blixt från klar himmel;
"Mamma, får jag gå och lägga mig nu...?"...???!!
Alltså, förstår Ni chocken:-)?!
Den minsta brukar lägga sig vid denna tiden, men den äldre hade jag sett framför mig hur jag måste böna, be, slåss och muta, för att över huvud taget få upp ur sängen imorgonbitti!?
Jaha - och här sitter jag nu, det råder total harmoni i hemmet
- och det känns jävligt konstigt...:-)!?
Missförstå mig inte, det är ju helt underbart
- men samtidigt så otroligt olikt någonting annat vi brukar uppleva här!
Och därför kan jag inte riktigt glädjas åt det, utan känner istället ett styng av dåligt samvete
- kanske jag borde gå och lyfta upp dom ur deras sängar och bära ut dom till mig här i soffan..?
Eller kanske inte ändå...:-) (Men som den adhd-personlighet man själv också är,
så är impulserna snabba och intensiva - dock inte alltid så genomtänkta, haha:-)!?)
Men oerhört oväntat och ovanligt är / var det
- och om jag känner mina telningar rätt, så gäller det att suga på karamellen så länge den varar,
för av erfarenhet vet jag ju tyvärr att det svänger snabbt igen:-)!
Kärlek!
//Anna
Helt apropå...:-)
Apropå vad som skrevs och diskuterades på min fb häromdagen,
så vill jag bara kort anknyta till detta...
Har just sett en dokumentär på tv4 Fakta, där bl a två unga killar hade råkat ut för svåra mc-olyckor,
och jag kan väl säga att det väckte en del minnen...
Dom, liksom jag, överlevde mot alla odds
- men det gick ingen spårlöst förbi...
Skräck, dödsångest, vetskapen om att man stirrat döden i vitögat...!
Och jag vet att jag själv hade ett val den där jävla dagen, den 18 februari 2001,
jag behövde inte hoppat upp på "bönpallen"
- men det gjorde jag, eftersom jag var naiv nog att tro att han som körde hojjen lyssnade på och tog hänsyn till vad jag sade och önskade...
Nu var ju inte så fallet och kraschen var mer än brutal - men jag överlevde!
Dock ledde det till att mitt liv för alltid förändrades på flera sätt,
och det som faktiskt varit svårast att försöka förlika sig med är att ha mist min självständighet
- för den självständigheten man har när man har körkort och egen bil, går inte att jämföra med något annat!
Smärtorna av skadorna jag ådrog mig kommer jag alltid att leva med och dom är hela tiden närvarande
- men att däremot inte längre kunna njuta av lyxen att själv kunna köra var jag vill, när jag vill och hur jag vill...
det suger bigtime!:-(
Med det sagt vill jag bara tillägga till de som av någon anledning trott att jag hade bil och körkort för typ 6-7 år sedan - det är rena önsketänkandet för mig! :-) För jag har varken fått eller kunnat köra bil sen den dagen för snart 11,5 år sedan...!
Kärlek!
//Anna
