Man är alltid förälder...
Nu kör jag... :-)!
Ja, nu jäklar tar jag bladet från munnen (igen)
- nu är det fasingen bra,
nu orkar jag inte knipa igen längre...
Och definitivt inte på grund av att det finns en liten klick ynkliga stackare där ute som uppenbarligen inte har några egna liv, utan helt ägnar sig åt att läsa, analysera, vända och vrida på det jag skriver och få det till någonting helt annat..!?
Hursomhelst
- min fråga för dagen är betydligt tyngre än så...
Vem vet vad som är rätt och fel? Vem säger att det är vi föräldrar som har "rätten till" våra barn, och inte tvärtom...?! Vem kan i ärlighetens namn, till syvende och sist, säga vad som är bäst och det mest rätta för just ett eller annat barn..?! Det finns ju så otroligt många aspekter att ta hänsyn till...
Men den enda rätta och absolut viktigaste borde ju vara det som är mest rätt för barnet/barnen just i det skedet av livet..? Eller...?! Jag är den förste att hålla med om att alla barn har rätt till båda sina föräldrar - och vice versa! Men nog måste vi föräldrar vara lite lyhörda för våra barns önskemål och behov också...?
Ska verkligen statens luddiga "gemensam vårdnad framför allt" styra allt? Och är det verkligen rätt och rimligt att den ena föräldern vägrar se till barnens bästa och istället sätter sitt eget ego och stolthet först och därför till och med går så långt att han/hon slår i barnen att det inte spelar någon roll vad dom säger, tycker, tänker eller hur dom mår, för dom kommer vara tvungna att bo så här för all framtid...?! :-(
Förlåt - det här blev nog väldigt förvirrat, men jag känner mig så fruktansvärt ledsen och frustrerad just nu...
Varför måste barnen alltid betala priset?! Varför kan vi föräldrar - och omgivning - inte lyssna mer på barnens behov just där och då, och även vara införstådda med att det kan ändras igen efter till exempel ett halvår likväl som efter två år..? Och klargöra för de små liven - oavsett ålder - att både mamma och pappa älskar dom lika mycket no matter what och kommer för alltid att finnas där för dom, oavsett vem dom just då bor hos..?
Jag kan inte tänka mig att någon av alla oss föräldrar någonsin skaffade barn och trodde att man en dag skulle separera och därmed dela vårdnaden av barnen på något sätt, det är ju inte så man önskar sig framtiden för varken sig själv eller sina barn! Men om och när det väl händer, så måste väl ändå det viktigaste vara BARNEN och deras bästa - inte föräldrarnas stolthet eller "äganderätt"..?
Suckar uppgivet...:-( Skulle kunna skriva så mycket mera just nu, men blir alldeles för ledsen och uppriven!
Kärlek!
//Anna
Kaos kors o tvärs..
Ännu ett antal dagar och nätter med kaotiskt förtecken... :-)
Dagarna går förvånansvärt bra ändå numera - ja, det vill säga tills det är dags för sonens läxor...
För det är ungefär lika lätt att tvinga honom att göra läxan som att tvinga i honom mat... Tips, någon..?! :-)
Och nätterna, som även i vanliga fall brukar bli ganska sömnlösa, har de senaste nätterna varit extrema
- ena natten blåste det orkanvindar och jag låg sömnlös och väntade typ bara på att något fönster skulle blåsa in, eller ett träd ge vika och lägga sig över huset...
Natten därpå kunde jag först inte sova på grund av dåliga nyheter jag fick på kvällen och när jag väl lyckats somna en stund, så väcktes jag strax efter 4 på morgonen av ljud som gjorde att mitt hjärta frös till is - det smällde och knäppte på ett sätt som gjorde mig övertygad om att någon försökte ta sig in genom något av mina fönster... (Det har återigen varit ett antal inbrott i området ska tilläggas!) Men när jag väl vågat mig ur sängen och lokaliserade ljuden ifrån A:s sovrumsfönster och modigt slet upp persiennen :-), så visar det sig att en gammal mejeribyggnad här i byhålan stod i ljusan låga! Jaha - det blev ju inte mer sömn den natten förstås!
Och så, när det äntligen började bli dags att krypa till kojs igår för att få välbehövlig sömn, så fick min älskade lille son ett fullständigt sammanbrott och bara skrek och grät... (kan dock inte skriva av vilka skäl här, det skulle nog skada ännu mera..) Detta med påföljd att den lilla stackaren inte lugnat sig och kommit i ro förrän vid 22-tiden, och då hade min huvudvärk eskalerat till migrän och således blev det inte mycket till sömn denna natten heller... :-(
Suck - men men, som tur är så är vi av segt virke i min lilla familj! :-)
Men det värker i mitt hjärta att se och höra barnen stundtals må så dåligt och vara så bekymrade...
Det är sannerligen inte lätt att vara liten och skilsmässobarn alltid - och att dessutom då vara extra känslig till följd av någon form av NPF... Åh, mina älskade små - vill bara sluta dom i famnen och lova dom att ingenting någonsin ska hända eller skada dom!
Kärlek!
//Anna
Även på himlen har det varit kaos sista dagarna..;
Man behöver någon som drar upp en...
- för ibland är det ta mig fan inte lätt att vara mamma / pappa...!
Och gudarna vet att jag älskar mina barn mer än något annat
- men just nu känns det som att orken och energin och mamma-självförtroendet är typ slut,
och det är alldeles för många konflikter...
Och mamman känner sig nästintill värdelös och nere...
Då är det ju för väl att det finns - än en gång! - folk omkring mig,
som bryr sig, älskar och stöttar
- och inte minst, ger råd och kommentarer.. :-)
Och visst är det så, att man som förälder alltid tycker man kunde gjort annorlunda!?
... "Man tappar självförtroendet, men försök tro på Dig själv och Din förmåga
- Du har den, det vet både Du och jag!
.. Man behöver någon som drar upp en när man tror man ska sjunka.."
Och det gjorde Du idag! :-)
"DU" - som skrev dessa ord till mig ikväll,
när jag som allra mest behövde dom..:
Jag älskar Dig och är SÅ tacksam över att Du finns!
Kärlek!
//Anna
Modershjärta..
så kommer nästa smäll och sänker en igen...
Vissa skulle kalla det lagen om alltings jävlighet
- men jag antar att det är livet!
För livet har ju en benägenhet att stundtals sätta oss på prov
- och vissa gånger är det tuffare tester än andra.
Jag och barnen har nu hunnit bo i vårt nya "slott" i 1,5 månad, och det har varit en känslomässig berg- och dalbana
- en resa som med all säkerhet inte är slut på länge än.
Och framför allt så har min älskade lille prins det stundtals jättejobbigt och tycker att allting är allmänt fel och konstigt - och det är det ju också!
Men hur i hela fridens namn vet man som förälder att man gör rätt och fattar riktiga beslut?!
Själva separationen var väl genomtänkt, något som vi pratat om både länge och väl och dessutom var den ett "måste" för att minska konflikterna för oss alla
- men hur hjälper och underlättar man bäst för barnen??!
Som min mycket kloka syster sade igår, så måste vi vuxna åsidosätta våra egna känslor och fokusera på vad som är bäst för barnen - men hur vet man det?
Allt jag vet just nu, är att Anthony har det jättetufft och verkar vara i stort behov av pappa
- och hur mycket det än smärtar mig och modershjärtat, så måste jag se förbi mina egna känslor, hålla tillbaks tårarna till ett annat tillfälle och stötta Anthony så mycket det går.
Och om det innebär att han, åtminstone (och förhoppningsvis) för en tid, behöver spendera mer tid hos och med sin pappa, så skulle jag aldrig kunna neka honom det.
Men att förneka att det gör vansinnigt ont kan jag ju inte
- däremot ska inte barnen behöva varken se, höra eller förstå det!
Jag älskar mina två mirakel mer än någonting annat och vill bara beskydda dom från allt ont.
Men i detta fallet är det ju vi föräldrar som skapat "det onda" och då är det vår skyldighet att härifrån göra det bästa möjliga för barnen
- och om det krävs, även åsidosätta våra egna känslor och stolthet.
Kramar,
Anna.
.."Det modershjärta har ej sin like,
i trofast kärlek det ser jag nog,
vem fattar höjden, vem mäter djupet,
utav den kärlek som för oss då."
(ur "Modersvingen" med Carola)
Släppa taget..?!
- och det känns både tomt, sorgligt och befriande på samma gång.
Jag grät när de små liven klättrat in i bilen och sagt sina "hejdå" och "jag älskar dig mamma",
men log tappert och dolde tårarna bakom mina solglasögon.
Herregud - det är ju inte så att de ska vara ifrån mig i en evighet och det är heller inte så att de befinner sig särskilt långt borta!
Men det är så svårt att släppa taget om dom, ens för en liten stund... Att inte ha kontroll.
Vad gör dom? Hur gör dom? Varför gör dom si eller så..? Och vet deras pappa verkligen alla rutiner och vad som tröstar dom bäst och mest effektivt om de blir ledsna..?
Samtidigt som tankarna snurrar, löjligt eller ej :-), så är jag fullt medveten om att jag inte har någon anledning till oro.
Lika väl som barnen älskar, saknar och ser upp till sin pappa, så vet jag ju att han också älskar dom gränslöst
och jag vet att barnen inte kunde haft en bättre pappa.
Men det kommer naturligtvis att ta tid för oss alla att vänja oss vid allt.
Och för egen del får jag helt enkelt försöka acceptera att jag är tvungen att släppa taget emellanåt,
hur svårt det än är
- man är ju liksom alltid mamma,
i hjärta och sinne,
oavsett var barnen (eller för den delen man själv) befinner sig,
och man tar aldrig ledigt från sin mammaroll.
Kärlek!
// Anna
"Who ran to help me
when I fell,
or kissed the place to make it well?
.. My mother." (Ann Taylor)
Bebisminnen...
Och idag dök den upp bland alla småprylar och papper som jag ännu inte packat upp efter flytten
- och den väckte minnen... För visst är det något alldeles underbart, säreget och speciellt när våra små telningar är alldeles "nya" och fjuniga, allmänt hjälplösa - och så luktar dom ju så gott också! :-)
Och dessa små rader beskriver verkligen det på ett så bra sätt att jag var tvungen att dela med mig och låta fler föräldrar bli påminda.. :-)
Kärlek!
//Anna
"Ett nyfött barn"
Det är som ett mirakel
när ett barn har blivit fött
- ut kom en liten mänska
som ingen förut mött!
Ett spädbarn är så vackert
och dess doft helt underbar.
Och det är nåt visst med blicken
som är sällsamt vis och klar.
Från den stund man tar emot det
blir inget mer detsamma.
För ett barn förändrar livet
för sin pappa och sin mamma.
Ett sånt hav av ömsint kärlek
som plötsligt väller fram
för detta lilla under
som ännu vägs i gram.
Här vägde inte mina små fågelungar särskilt många gram, kan jag säga..! :-)
Alltid någons barn...
Och missförstå mig nu inte - jag älskar mina gamla "päron"!
Men ärligt talat så är det ganska frustrerande (för att inte säga irriterande!), när jag vid 37 (TRETTIOSJU!? Usch då...!) års ålder stundtals snarare behandlas som sju (7) år av "de gamla"... :-)
Av någon anledning verkar det som att föräldrarna sedan de blev pensionärer, inte har något annat eller bättre att tänka och bry sig på än..................mig, min familj och vårt liv och leverne (av någon outgrundlig anledning klarar sig alltid mina kära systrar sig från deras "omtanke"?!)
Numera ligger mina föräldrar sömnlösa för att typ "är det säkert att ert tak inte läcker", eller "har ni verkligen bytt däck på bilen, framdäcken såg slitna ut", eller "Anna, har du nu skrivit ner allt du behöver handla på en lista - skrev du upp toapapper??!"... Och det är ett mycket snällt urval, tro mig... :-)
För att inte tala om att de nu helt plötsligt bestämt sig för att min egen unge inte ska få åka med på semester....!? SÅ trött jag blir! Förstår hur de tänker och allt det där, men ändå... Vad fasen, vår resa är beställd och betald sen ett halvår tillbaka och hela tanken var ju att vi skulle åka HELA familjen, med tanke på hur vår vardag ser ut. Och jag vet och förstår och har full respekt för dom som nu inte håller med mig kanske, men för mig är det så här "enkelt"; ska hela familjen åka utomlands, så innebär det att HELA familjen åker, oavsett åldrar och intressen. Och det finns ju dessutom en anledning till att vi bokat ett boende som har allting och verkligen kan täcka upp för alla åldrarna...
Ja, jösses - det är alltså sådana saker som mina gamla päron ligger och bryr sig på om nätterna, istället för att sova! :-)
Men visst - sen å andra sidan, så är det ju också mycket märkligt att man (läs "jag") i vuxen ålder ändå söker och gärna vill ha föräldrarnas bekräftelse och godkännande!? :-)
Hahaha... Ja, det är verkligen märkligt det där - "can´t live with them, nor without them"! :-)
Men handen på hjärtat - är jag verkligen den första som tänker att; "Så ska åtminstone aldrig jag bli när jag blir "gammal"..."?! :-)
ALLA gör vi så gott vi kan och tyvärr är det nog ganska många gånger (definitivt för egen räkning åtminstone!) som vi tvivlar på hur "bra" föräldrar vi är och huruvida vi verkligen borde ha fått barn över huvud taget (för det tänker jag typ dagligen numera)...
För egen del är det tyvärr ganska ofta som jag känner att, .."halleda - stackars mina älskade små ungar - de hade kunnat få och framför allt förtjänat en mycket bättre morsa än jag!".
Men som sagt - alla gör vi vårt bästa och faktum är att vi får ett riktigt hyfsat resultat! :-)
Eller som jag försöker påminna mig om de dagar som är som svårast och när jag verkligen tvivlar på mig själv och mitt moderskap och typ hela mig själv som person;.... "Någonting måste jag ju ändå ha gjort rätt, med tanke på att mina små telningar är lyckliga små varelser, som dessutom är både kärleksfulla och vet hur man visar både kärlek och tacksamhet - men det högsta betyget utan tvekan är när man känner de små spensliga armarna runt halsen och hör dom säga att dom älskar en och sen får en stor, blöt saliv- och gud-vet-vad-puss mitt på munnen"! :-)
Puss o kram,
Anna
Barnen är mitt allt - och jag vet och förstår och uppskattar verkligen, att jag och mina systrar är lika betydelsefulla för våra föräldrar!
Föräldraskap = livslång oro (o glädje förstås!)
Ja, det säger jag bara - NU förstår jag mor!
NU förstår jag mina egna föräldrars oro och omsorg och stundtals i mina ögon överbeskyddande inställning!
Herregud - vad är det egentligen för värld våra barn kommer till?! :-) Och varför utsätter vi oss frivilligt för denna livslånga oro, som garanterat både kan ge magsår och högt blodtryck...typ..?!
Jösses... I samma stund som man fick ett litet kryss på graviditetstestet, så började oron... :-)
Först gick man runt i nio månader och oroade sig för om barnet mådde bra därinne och om det var friskt och korsade både fingrar och tår för att allt skulle gå bra.
Och i samma stund som dom små liven såg dagens ljus, så påbörjades nästa typ av oro - andas hon/han, äter barnet tillräckligt, är det för varmt eller för kallt.. Och hur i hela fridens namn ska man kunna skydda den lilla kraken mot alla äckliga, farliga bacillusker som finns överallt?! (Jag tror och hoppas att det finns någon som vet vad jag menar och nickar, åtminstone lite, igenkännande..?!) :-)
Tjaa - och sen fortsätter det ju på det viset, hela livet..!
För varje ålder dyker nya utmaningar upp och nya faror lurar, som man ju naturligtvis gör så gott man kan för att barnen inte ska råka ut för.
Allt ifrån mobbning under skolåren, till risken för gängpåtryckningar av olika slag, våld, droger och brott.
För att inte tala om alla de våldsbrott som våra barn, både flickor och pojkar, riskerar att utsättas för.
Och dessutom finns det alltid en risk för svåra sjukdomar eller olyckor, som vi som föräldrar går och fasar för och oroar oss för - från den dag barnen föds och resten av livet! :-)
Usch ja, vilken värld vi lever i... För "Gud Nåde" den som försöker kröka ett hårstrå på ett av mina barn!!!
Grrr.... Genast känner man sig lika primitiv som en lejoninna, som till varje pris skyddar sina ungar och utan tvekan offrar sitt eget liv om det behövs! :-)
Och faktum är, att så "enkelt" är det ju även för oss egentligen; för vad som än händer och sker, så är barnen vårt kött och blod och som förälder är man beredd att offra allt och lite till, om det bara kan garantera barnens trygghet, hälsa och välmående!
...Vilket även innebär att de får "dras" med oss hönsiga päron och höra oss fråga, tjata, gnälla och beskydda, risa och rosa, varken de vill eller ej! Men de får å andra sidan också vår villkorslösa kärlek och allt stöd vi rimligen kan ge dom, genom hela livet.
Så med detta sagt min älskade lilla mor (och även far förstås!), så vill jag bara be om ursäkt för de gånger jag som tonåring snäste av Dig och tyckte Du var jobbig och lade Dig i - NU både vet och förstår jag bättre...
Det handlar helt enkelt om den gränslösa kärleken och omsorgen mellan en mor och hennes barn... :-)
TACK!
Kram,
Anna
Hur vuxen Du än är, så förblir Du alltid någons barn! :-)
Att vara MAMMA...
Tänk, att ett litet ord kan betyda så mycket och väcka så många känslor inom en!
Och tänk så konstigt egentligen - först går man (läs "jag"!) och längtar i flera år efter att få bli kallad just "mamma"... Men när de små liven väl kommit till världen och hunnit bli något eller några år, så är man stundtals så less på detta lilla ord att man bara vill kräkas - eller kanske snarare skrika; "..säger du mamma en gång till, så...."!!
Märkligt! Att ett sådant kärleksfullt ord med så oerhört stor innebörd, plötsligt kan låta som en svordom...!? :-)
Men - å andra sidan så är det ju bara ännu ett exempel på det jag tidigare varit inne på, nämligen det faktum att våra små telningar har den unika förmågan att locka fram både det bästa och det sämsta hos oss föräldrar!
Den 1 1/2 - åriga dottern pussas ömt mitt på munnen eller kommer rusande (vrålande just "mamma" förstås!) och slänger sig runt benen på mig och både pussas och kramas den ena stunden, för att i nästa ge mig en snyting eller möjligen bita mig i hälsenan... :-)
Och ungefär lika förtjusande är den 5 1/2 - årige sonen, när han i ena ögonblicket kommer och spontankramas och säger " Mamma, jag älskar dig - till månen och stjärnorna och tillbaks"..
För att i nästa ögonblick slåss eller säga typ "jag hatar dig" eller " skitskalle"....
Suck...
Ja, visst är mammalivet härligt!? :-)
(Nåja, vad är en bal på slottet? )....."....Det kan ju vara tråkigt.......................och dö´trist........ och.........alldeles.......................alldeles underbart!" :-)
Kram till er alla - men lite extra till alla mammor :-) !!
//Anna
