annalandinnilsson

TACK
- till alla Er underbara, härliga, fina, omtänksamma och kärleksfulla människor!!! :-)
Om Ni visste hur mycket Era hälsningar och hejja-rop betyder,
för att inte tala om allt stöd...!
Jag kan bara be om ursäkt för att jag inte varit här mera för Er alla,
men sista två veckorna har varit helt galna...
För egen, personlig, del absolut,
men även för mina barns och inte minst min älskade A:s skull...
För Er som inte sett, hört och läst någon annanstans,
så bröt min älskade lille påg sin arm skärtorsdagskväll
- dessvärre så illa så att vi blev inlagda och han opererades dagen efter.
Men med tanke på mitt förra inlägg,
så är jag fortsatt mycket stolt över mig själv :-)
- jag har nu varit utan alla starka mediciner i snart tre veckor,
och det går...! :-) Riktigt bra faktiskt!
Men
- nu plågar jag mig istället med hur "avstängd" jag varit känslomässigt under alla dessa år,
med tanke på mina barn...?!
Men men
- one step in a time, och jag är på god väg och kan bara göra det bästa härifrån.
Förhoppningsvis kan jag någon gång framöver förlåta mig själv (och läkarna :-) ) och gottgöra för
att jag under så lång tid lät mig avtrubbas...

Kärlek!
//Anna

Gudarna ska veta att livet oftast är långt ifrån perfekt
- men allt som oftast ganska härligt och fantastiskt ändå!
Men visst finns det även dagar då man ser allt i svart,
då samvetet är tungt och självkänslan låg,
och man känner sig usel och värdelös
- som människa i allmänhet,
men som kvinna och mamma i synnerhet...
Men vem har sagt att livet måste vara perfekt för att vara underbart...?

Kärlek!
//Anna.

Jag har sagt det förr,
men jag säger det igen;
det här är min blogg!
Den är min
och mitt andningshål på många sätt,
och dessutom har den fört mig samman med så många härliga,
varma, underbara människor! :-)
Den innehåller mina ord,
mina tankar och känslor
- rätt eller fel, sant eller falskt, subjektivt eller ej,
men det är ju just det som gör den till min personliga blogg... :-)

Kärlek!
//Anna

... Dimma, dis och duggregn...
Usch! Och det värsta är att det känns lika grådaskigt och trist inom mig,
som det är när man tittar ut genom fönstret...
Åh, vad jag längtar efter sol och värme,
glädje och skratt :-)
- och även efter att hitta tron på mig själv igen...
Tron på att jag är okej som jag är,
att jag faktiskt duger,
allting till trots..?

Ja - tyvärr är det en sådan dag idag...
Men imorgon är en annan dag,
och om inte annat så lär jag väl tända det där jävla ljuset i tunneln själv om det behövs! :-)

Kärlek!
//Anna

Ibland kommer de...
De där magiska ögonblicken
och de dagar som man inte upplever ofta alls,
men just därför, när dom väl dyker upp,
så blir man alldeles salig av glädje!

Det är en fantastisk känsla,
att plötsligt få känna sig som en vinnare på alla plan,
och man vill bara frysa stunden och önskar att det aldrig tar slut. :-)

Plötsligt inte bara vill, utan vågar man,
och får dessutom kredit för det
- hur härligt är inte det?! :-)

Okej, jag inser att jag talar i gåtor...
Men det jag just nu först och främst vill förmedla är,
att man ska följa sitt hjärta och sin instinkt!
Även om vägen stundtals är krokig och svår,
så kommer det en dag när man belönas för sin idoghet
- för all hjärta och själ man lagt ner,
för all iver och envishet...

TRO...
Tro på Dig själv,
och det lyser igenom och alla andra börjar också tro..! :-)

Kärlek!
//Anna

Tro det eller ej,
men jag - j a g ! - har vunnit 1:a pris i en fototävling! :-)
Ni som följer mig här på bloggen, vet att jag brinner för både mitt skrivande och för mitt fotograferande,
och gissa om jag blev överlycklig när jag igår insåg att jag faktiskt utsetts till vinnare..?! :-)
Jag är SÅ glad, tacksam och ödmjuk för detta,
och känner mig mera taggad än någonsin att fortsätta kämpa för framtida möjligheter inom "mina" områden!

Tack alla Ni som tror på och peppar mig! :-)

Kärlek!
//Anna

Följande bild tävlade jag också med - själv tycker jag den är jättehäftig,
men antar att juryn ansåg att bilden på min älskade T som läser deras broschyr (upp och ned!)
är bättre som reklam..? :-)

Än en gång känns mammasamvetet jättetungt...

Tänk, om det är så,
att mina barn "bara" behöver en helt vanlig, normal mamma...?!
En sådan mamma som jobbar - som lämnar barnen till dagis och fritids och beger sig till jobb,
för att sedan hämta dom efteråt. Förvisso kanske trött, men nöjd med att prestera något och glad över att ha nya saker att berätta om för barnen varje dag!

Tänk, om barnen hade en normal mamma, som inte hade ont överallt och inte var sjukpensionär (jag hatar fortfarande det ordet innerligt...!) - och tänk, att jag önskar ingenting högre själv, än att kunna skita fullständigt i alla läkarbesök av olika slag, att ha något annat att fylla kalendern med än diverse vårdbesök för mig och barnen, jag längtar efter
ett l i v ! :-)

Jag vill ha det, jag tänker kämpa - men det värsta är att försäkringskassan har tagit sitt beslut... Så jag får väl helt enkelt än en gång hitta egna vägar... :-) Jag har gjort det förr, och jag kan göra det igen.
För min egen skull, men minst lika mycket för barnens skull - de ska inte behöva lida för att deras mamma var med om en förbannad olycka! De förtjänar att ha en mamma som känner att hon är till glädje och nytta på fler områden än som just "bara" mamma! En mamma som kanske till och med är nöjd med sig själv och stolt över det hon presterar!

För tro mig - det gynnar absolut inte självkänslan att gå hemma och inte känna att man är behövd någonstans,
att inte få känna sig nyttig!
Och ingen ska ju heller inbilla sig att självförtroendet blir särskilt stort eller växer - tvärtom...

Så därför, för min egen skull och för mina barns skull, så ska jag nu till varje pris se till att bli
en helt vanlig, normal mamma..!? :-)

Carpe diem!
//Anna

Ja, så har det då hunnit vara skolstart
och därmed gick startskottet för att kollektivt skapa struktur och rutiner igen.
Det är dags att ta sig själv i kragen,
få loss den berömda tummen
och sätta tänderna i nya projekt och utmaningar
- i livet! :-)

Kärlek!
//Anna

En oväntad men mycket välkommen energikick i början på veckan
håller fortfarande i sig och skänker enbart positiva vibbar.. :-)
Vad härligt allting är och blir,
när man får känna sig så glad och tillfreds
- synd bara att inte adrenalin och känsla kan bestå för alltid...?
Men men - that´s the way life goes!
Och jag njuter fullt ut av
här och nu!

Kärlek!
//Anna

Tror att både jag och barnen längtar lika mycket efter att skola och annat ska starta,
så vi alla faller in i någorlunda rutiner igen... :-)
Och mamma själv har en hel del tankar och saker på gång, för att försöka skapa lite mera mening i livet 
och känna sig lite nyttig och behövd - värdefull!
- på andra plan än "bara" som just mamma...

Kärlek!
//Anna

Tja - nog måste väl ändå våren vara på väg..? :-)












Utöver mina älskade och närmsta,
så är det genom mitt skrivande och fotograferande
jag söker tröst och styrka
och finner livsglädje och inte minst livskvalitet!

Kärlek!
//Anna.

"...I have a dream,
a song to sing,
to help me cope
with everything..."

Drömma måste vi få lov, annars förlorar vi oss själva.

Kärlek!
//Anna

Hmm..? :-) Men faktum är att jag själv är mycket nöjd med och stolt över denna bild :-).
Det är en sådan kick - för både humör och självkänsla! - när jag skrivit något
jag kan känna mig stolt över, något som berör,
eller som här, när jag lyckats fånga ett eller annat ögonblick på bild 
som jag dessutom själv är nöjd med.. :-)
Det är en härlig känsla
och ibland måste man väl få lov att ge sig själv en klapp på axeln,
eller..? :-)



Problemen söker upp dig,
möjligheterna måste du själv leta upp.. :-)

Kärlek!
//Anna

Mor och son... :-)





"Här finns hela hemligheten
- om du är uppmärksam på nuet
kommer du att kunna förändra det till det bättre". (Paulo Coelho)

Kärlek!
//Anna

NU - ska jag leva min dröm! :-)
Carpe Diem...

Kärlek!
//Anna

"Vad som intresserar mig i livet är nyfikenheten och utmaningarna,
den goda striden, med dess segrar och nederlag.
Jag har många ärr, men jag bär också med mig ögonblick
som aldrig skulle ha ägt rum
om jag inte hade vågat gå utanför mina gränser." (Paulo Coelho)

Alla ler på samma språk... :-)



Ja, det är omöjligt att göra något annat än att le,
när man omges av så många fantastiska, kärleksfulla
och uppmuntrande människor!
T a c k !
Mitt skrivande är oerhört viktigt för mig personligen
- men jag har alltid också en förhoppning om att beröra...
Och när det händer, och när jag dessutom får berättat för mig
att det jag skrivit är både bra, givande och fängslande,
ja, DÅ känns det helt fantastiskt och jag känner mig mycket 
tillfreds, men samtidigt ödmjuk, över det jag uppnått. :-)

Kärlek!
//Anna

... och må gott igen! :-)
Lite brainstorming och allmän mundiarré, och allt känns så mycket bättre.
Jag känner mig liksom nyförlöst, pånyttfödd,
och lättare till både kropp och sinne.
Äntligen känner jag styrkan, energin och kreativiteten återvända
- jag har helt enkelt tänt det där j-a ljuset i tunneln på egen hand! :-)
Och det känns fantastiskt skönt att tyngden på axlarna nästintill försvunnit,
dimman som legat över mig som ett tungt täcke har lättat
och jag kan se allting så mycket klarare. :-)

Kärlek!
//Anna

Följande rader kan antagligen tyckas både tråkiga, osammanhängande, rentav egoistiska och helt enkelt som ett enda ordbajseri
- men det är saker jag måste få ur mitt system, för att återfå kraft och kreativitet.
Med andra ord - nedanstående skriver jag helt för min egen skull, för me, myself and I, därför att jag helt enkelt behöver det. Och ingen behöver ju läsa längre än så här, om man inte själv känner för det! :-)

Sista tiden har jag haft det tufft med värre huvudvärk än vanligt, som dessutom inte lindrats trots mina tunga smärtstillande mediciner. Detta har i sin tur lett till tankar och ångest om huruvida det befintliga bråcket på halskärlet börjat växa eller om det kanske är nya proppar på gång...
Och detta samtidigt som funderingarna runt den mentala statusen och inte minst historiken, fått mig att ta det gigantiska steget och sett till att bli remitterad även inom detta område...
Ovanpå allt detta läggs även den ständiga sömnbristen, vilket lett till att det nu mixtrats med mina mediciner för att förhoppningsvis förbättra sömnkvalitén.
Och slutligen, som den berömda droppen som får bägaren att rinna över eller som grädden på moset eller helt enkelt som ytterligare ett exempel på lagen om alltings jävlighet,
så har samtliga mina försök att komma in på de utbildningar jag vill in på gått i stöpet (dock verkar det att bli av till våren som tur är! Problemet är ju bara att när man - läs "jag"! - äntligen kommit fram till vad "man" vill, så vill man också att det skulle ha skett igår...!). Och mina försök att sälja mig som gratis arbetskraft har varit helt resultatlösa... Klart som f-n man blir "lite" frustrerad och känner att ens värde inte är särskilt högt..!

Och så har vi ju barnen...
Mina älskade, underbara, livssprudlande energiknippen till barn!
Dessa ständiga källor till kärlek, glädje, oro och bekymmer... :-)
Anthony med sin ADHD-problematik och Thess med en trots utan gräns och ett humör utan tak...
En syskonkärlek som kan röra den mest kallhamrade till tårar...
... men som tyvärr mera ofta visar sig genom bråk, tjuvnyp, hårda ord och slag.

Anthony - min älskade son...
Han är på så många sätt en oerhört klipsk och förståndig ung man! Hjärtat svämmar över av stolt moderskärlek i takt med alla framsteg han gör, hinder han klarar och inte minst till följd av hans alltid så kloka ord!
Min lille prins.. :-) Hans första sju år här i livet har inte varit helt enkla - vi har åkt in och ut på sjukhus flertalet gånger, han har opererats flera gånger, han fick sin adhd-diagnos blott 5,5 år "gammal" med medicinering som följd - och dessutom har han nu, tillsammans med lillasyster, tvingats uppleva att föräldrarna separerat.
Han har det jättetufft i skolan, de är 34 barn i klassen (!), han har fortfarande inte fått någon egen resurs, och dessutom har nu vissa barn börjat reta honom - säga att han leker för barnsliga lekar, kallat honom bög och damp-unge...!? Jag blir helt vansinnig!!! :-( Vad liknar det, när barn i åldrarna mellan 6 - 12 år använder denna typ av ord och tillrop?!
Så utöver den allmänna oro som alla föräldrar känner för sina barn, oroar jag mig inte bara för Anthony´s fysiska hälsa med bland annat matbrist, låg vikt och många infektioner, eller hans mentala status med allt vad ADHD:n medför och innebär för honom i form av både låg självkänsla, självmordstankar, sängvätning, biverkningar av mediciner, svårigheter med såväl skolarbete som motoriska färdigheter och socialt samspel och framöver väntar vidare utredning för att utröna huruvida Anthony har någon form av "blanddiagnos".
Dessutom finns frustrationen och oron över skolans bristande förståelse inför Anthony och hans funktionshinder och det faktum att han inte får det stöd han både behöver och har rätt till,
samtidigt som nu "skolkamraterna" uppenbarligen börjat utsätta honom för diverse tester.
Och så - senast att sälla sig till bekymmersskalan, är en studie från Australien som visar att det finns ett tydligt samband mellan barn och ungdomarmed NPF som medicineras med Ritalin eller Strattera och det växande antalet självmord inom denna grupp... Ingen rolig läsning alls och för tillfället är jag ändå tacksam för att Anthony återigen står på Concerta - samtidigt som jag ju vet att även den har många biverkningar och att min son alltid kommer att vara sårbar...

Sen har vi ju även Thess... :-)
Mitt 3-åriga, trotsiga, älskade yrväder!
Hon har ett (föga!) imponerande temperament och kan reta gallfeber på såväl mig som storebror...
Dessutom är hon inne i en mycket trist period vad gäller sovandet och kan mycket väl ha den dåliga smaken att väcka mig typ fyra gånger på en natt...
Och hennes sätt och beteende har gjort att jag redan vid flera tillfällen undrat huruvida även hon någon gång framöver kommer att få någon form av bokstavsdiagnos..?
Samtidigt så är jag ju medveten om att hon dels tar efter allt som storebror och hjälten Anthony säger och gör, och dessutom är det kanske även så att eftersom Anthony tar mycket plats och får en hel del uppmärksamhet, så hävdar hon sig genom att uppföra sig likadant..?

Utöver allt detta, så finns ju all den vanliga oron för barnen och rädslan för att något ska hända dom. Som till exempel någon allvarlig sjukdom, olyckor, mobbing, våldsbrott - You name it.
Och, förstås, så plågas samvetet även över att jag (vi) som förälder tvingat barnen att genomgå en separation
- vilket jag förvisso (och även pappan) fortfarande är övertygad om var rätt beslut och att vi faktiskt alla på flera sätt mår bättre nu. För är jag harmoniskk och mår bra, så mår ju automatiskt även barnen bra - även om de självklart alltid kommer att sakna "den andra" föräldern.
Och apropå just föräldraskap och harmoni, så kan jag ju också meddela - trots att det värker i bröstet och tynger mitt samvete.. - att det faktum att barnen numera bor varannan vecka hos mig respektive sin pappa, gjort oss alla gott.
Men - och det är just det som är så svårt att erkänna - framför allt så behövde jag (åtminstone just nu) mera tid för att ladda batterierna, för att orka vara en så bra mamma och människa som möjligt.

Ja - detta är lite av det som snurrar i skallen på mig, samtidigt som de egna föräldrarna varken är unga eller friska.. Min mor har som jag nämnt tidigare KOL och är inte precis i balans för tillfället. Och min far är mycket sjuk och ska genomgå en stor och i högsta grad livshotande operation om tio dagar...

Med detta i minnet behöver jag ibland bara vara för mig själv en stund
- bara andas, filosofera, ja v a r a ...
Utan att eventuellt ifrågasättas, dömas eller till och med "bannas" och få (ännu mera) dåligt samvete.
"Vem vet, inte Du, vem vet, inte jag.."
Så mycket enklare det vore, om man bara kunde respektera varandra,
veta att kärleken och omtanken ständigt är närvarande, även om man inte orkar prata i telefon varje dag..?
Tro mig, jag uppskattar all värme och omtanke jag får och själv är jag fenomenal på att bry mig och älska "för mycket"...
Och kanske.. Kanske är det just därför - eftersom jag varannan vecka lever mitt liv i blixtens hastighet, känslornas berg- och dalbana och med en sömnbrist á la grande,
som jag den andra veckan verkligen behöver, och faktiskt även vill, dra mig inom mitt skal,
slicka mina sår, hämta emotionell och fysisk energi och styrka..? :-)
För om jag tappar bort mig själv, vad finns det då kvar..?

Kärlek!
//Anna