annalandinnilsson

Alltid detta dåliga samvete - gentemot någon, för någonting...

Jag är så trött på att ständigt känna på det viset och dessutom känna mig mindervärdig som medmänniska, vän, maka och inte minst mamma! Jag gör så gott jag kan, utifrån mina förutsättningar - och de förändrades ju ganska brutalt för sju år sedan. Jadå, jag överlevde tack och lov - men jag berövades synen och tvingas leva med mina smärtor, dygnet runt, resten av livet. Och det är inte alltid en lek. Och eftersom jag lyckats få två små underbara mirakel i form av mina barn, som typ jämnt är sjuka och håller mig uppe om nätterna, så underlättar inte det smärtorna.. Dock så finns det samtidigt ingen bättre medicin än just barnens leenden och kärleksförklaringar!

Men - jag är trots allt handikappad och kan inte göra allting som "vanliga, friska" mammor och kvinnor gör, tyvärr. Och tro mig, ingen är mer ledsen för det än jag själv! Om Ni visste hur kränkande det är att bli ifrågasatt jämnt och ständigt, när folk undrar om jag verkligen kan det eller detta, och det gäller förstås främst i förhållandet till mina barn. Det fanns till och med dom i omgivningen som undrade om jag verkligen borde skaffa barn över huvud taget!? Som om inte olyckan berövat mig tillräckligt mycket ändå, inte minst livskvalitet! Och mina barn är numera anledningen till att jag orkar gå upp de dagar det är som värst - de är min anledning att LEVA!

Sen har vi ju det här med umgänge i övrigt..... Och då handlar det om ALLT - oavsett om det gäller t ex att bara åka iväg och shoppa, gå på bio, gå på familjemiddag eller ut och festa... Jag ÄR handikappad och det ÄR ofta jag mår så pass dåligt att jag knappt tar mig ur sängen. Och jag VET att jag gör mig själv en otjänst när jag ändå håller humöret uppe utåt sett, eftersom folk då har mycket svårare att förstå hur jag faktiskt mår och känner det. Samtidigt så är jag av den åsikten, att ingen annan blir glad av att höra vilken eländig dag jag har och därför brukar jag inte "spy galla" över min situation och mina krämpor. Men - det innebär ändå inte per automatik att jag ljuger eller överdriver om min situation och den som tror det är mer än välkommen att bo hos mig en vecka och gå i mina skor - det vore MYCKET intressant att höra reaktionen efteråt!

Jag önskar ingen olycka över någon, men det vore förbaskat skönt med lite mer förståelse och faktiskt även lite mera respekt inför mig och det jag står för!

Slutligen vill jag bara be om ursäkt - FÖRLÅT till alla Er som jag någon gång gjort besvikna eller ledsna! Jag är ingen ond person och gör det absolut inte av illvilja - däremot har jag mycket ont, ofta, och det i kombination med alla tunga mediciner gör att jag faktiskt inte orkar saker och ting hur gärna jag än skulle vilja! Och eftersom det ofta är så att energin inte räcker till, så måste jag ju trots allt (av förklarliga skäl!) först och främst ta hand om barnen och familjen. Och om det nu är så att någon felaktigt fått för sig att jag är en självisk person, så vill jag bara slutligen understryka att jag aldrig någonsin sätter mig själv i främsta rummet utan alltid ser till att mina nära och kära först och främst mår bra. Rätt eller fel, men så är det i alla fall...

Och när jag ändå är igång, så kan jag ju även passa på att be om ursäkt för att jag ibland känner mig så vansinnigt trött på min vardag och önskar att jag hade haft möjligheten att göra något mer av mitt liv, att kunna vara lite mer självisk och inte minst fylla ut det tomrum som numera finns i mitt liv och slippa känna det som att mitt eget hem är ett fängelse.

Tack - för att jag lever!

Tack - för mina underbara barn, de är mitt allt och mitt solsken!

Tack - för alla nära och kära, som stöttar och älskar mig villkorslöst!

Tack - för ordets gåva!

Allvarligt talat.... Hur mycket orkar man med?? Hur länge kan man överleva utan sömn??? Jag är nog uppe i typ fjorton dagar nu... Och inatt var naturligtvis inget undantag!
Lillasyster Thess vaknade redan halvnio igårkväll och tyckte att livet var ganska kul och ansåg uppenbarligen att hon (enligt mamma´s motto i och för sig!) skulle fånga dagen (läs "natten"). Detta fick till följd att när klockan var elva på kvällen, så satt mamma långt nersjunken i soffan med mungiporna i knähöjd emedan dottern och sonen (som denna dag diagnosticerats med ADHD..) höll låda... Hej o hå! Allt medan pappa lugnt låg kvar i sin säng, dock med högljudda suckar och tillrop emellanåt påminde om att HAN minsann behövde sova. Jo, jag tackar jag!
När jag äntligen hade fått båda barnen att somna om fram emot midnatt, så stupade jag i säng, full av tankar och oro inför Anthony´s diagnos - vad kommer att hända, hur ska det gå? Och framför allt - hur ska det gå för honom i skolan?? Kommer de andra barnen (och föräldrarna) att börja kalla honom "dampunge" så fort det blir kännt att han har en diagnos och hur kommer han då att reagera (för att inte tala om oss föräldrar! Känner redan hur lejoninnan i mig kryper fram, redo att försvara sitt barn!)?! Med andra ord - resten av natten låg jag sömnlös och grubblade och oroade mig.
Så kom "äntligen" gryningen och med den nya utmaningar..! För gues what?! Det hade ju snöat inatt - igen..! Och när sonen upptäckte det vid 6-snåret, så stod han som en cigarr i sängen och gastade om att vi skulle gå ut och åka pulka - NU! Suck... Och dottern hade klivit upp redan halvsex, så visst - ungarna var ju på G! Även om mamma´s entusiasm var något mera dämpad... "Okej, okej - vi SKA gå ut... Snart... Mamma ska bara dricka kaffe (en kanna då alltså!) och ta sina mediciner (typ morfin mot smärtan och valium för att klara barnens aktiva livsstil!) först."
Och då kliver pappa plötsligt in och lägger sig i diskussionen - ibland undrar jag om det är möjligt för honom att bli en större knöl!? Rätt som det var hade han nämligen den dåliga smaken att kläcka av sig att "JAG står inte ut med detta längre, JAG skulle verkligen behöva en vecka´s charter UTAN barn".... Men hallå där?! Är det Du eller jag som tar hand om barnen om dagarna - och kvällarna - och nätterna..??! Hmmm... Make´s me wonder... Plötsligt kommer ett sånt ögonblick då man undrar vad i hela friden det var man föll för hos honom en gång i tiden?! :-) För inte var det på grund av hans omtänksamhet och oegoistiska beteende i alla fall!
Jaha ja - nu vaknade visst min lilla pärla - igen.. Men don´t worry - I´ll be back :-)!

Kram,
Anna

Förresten - nämnde jag att jag såklart var tvungen att gå ut med barnen och åka pulka när klockan var 7 imorse..? Som sagt - att fånga dagen är mitt motto efter olyckan, men ibland blir det lite väl bokstavligt! :-)
Och kom ihåg att DU är värdefull!