En vanlig dag - i en ovanlig familj :-)
Jaha - he´re we go again... Jippi! Hur länge fick vi sova idag då? Kollar klockan medan jag på vingliga ben går mot dotterns rum, för att hon förhoppningsvis inte ska hinna väcka storebror. Wow! Klockan är minsann halvsju - rena sovmorgonen med andra ord. Allt senare än sex är lyx i detta huset! :-)
Suck - ja, vi är sannerligen ingen "vanlig" familj :-)! Fast å andra sidan, så blir det ju heller aldrig långtråkigt eller enformigt här i huset! För här vet man minsann aldrig vad som ska hända härnäst... Är det inte sonen som får ett utbrott utan förvarning och anledning, så kan man mycket väl hitta dottern uppe i en fönsterkarm - eller i torktumlaren.. :-)
Denna morgonen var inget undantag, utan händelserik som alltid. Tänk att man kan hinna spela upp hela sitt känsloregister på typ en timme! Och det gäller både mig och barnen...
Jag vaknade (återigen) med migrän och efter att ha tagit upp Thess ur sängen och laddat kaffet, intog jag mina (alltför starka) mediciner i soffan framför barnprogrammen. Jag satt och mös med båda barnen en stund - ja, det vill säga tills det började krypa allt för mycket i deras små kroppar! Då var de plötsligt överallt och ingenstans, medan jag satt och hällde in typ en hel kanna kaffe och väntade på att medicinerna skulle verka...
Anthony började tjata om att få spela pappa´s spel - NU! Och Thess jagade honom och ville busa, vilket han på inga villkor var intresserad av och det första grälet var ett faktum...
Anthony har en unik förmåga att verkligen kunna SKRIKA när minsta lilla sak går honom emot, med påföljd att Thess också börjar skrika. Då kan den unge herren mycket väl börja knuffas eller slå, med påföljd att den lilla damen hänger på även där och slåss och.......bits - det nya vapnet... Jösses!!!
Ärligt talat, så är jag faktiskt på sätt och vis lättad över att Anthony fått diagnosen ADHD - hur horribelt det än må låta...
För faktum är att det (åtminstone delvis) förklarar alla galenskaper i vår familj och vårt hem.
Alla bråk, alla gråtattackaer och hysteriska utbrott, allt tjatande, skällande och skrikande... Det finns en förklaring till det.
Däremot så ändrar ingen diagnos i världen det faktum att jag fortfarande känner mig som en värdelös morsa, som inte gör någonting rätt - att jag ändå har "misslyckats" med Anthony, att vi varit orättvisa mot honom...
Å andra sidan är det väldigt skönt att kunna slänga i huvudet på folk som insinuerar att vi som föräldrar gjort ett dåligt jobb med Anthony, att vi inte har ordentlig pli och / eller uppfostrar ordentligt, att det faktiskt är en sjukdom! Att varken Anthony eller vi föräldrar kan rå för det och vi hade heller inte kunnat undvika det.
Men som sagt - allt det där vet jag ju intellektuellt, men fortsätter ändå att vara hård mot mig själv...
Jag ställer mycket höga krav på mig själv och har alltid gjort. Och även om sviterna efter olyckan begränsar mig ganska rejält på flera sätt, så har jag inte minskat kraven på mig själv - snarare tvärtom. Nu är jag ju mamma också! Och jag förväntar och kräver av mig själv att vara en MINST lika bra mamma, sambo, vän, människa som någon annan (frisk) människa. De gånger jag känner att jag inte levt upp till mina egna förväntningar, blir jag oerhört frustrerad, besviken och arg på mig själv och känner mig värdelös - som att jag inte duger till någonting.
Som tur är så känns det ju dock inte så alltid och jag vet att jag visst fixar ganska mycket - och inte minst så har jag varit med och skapat två fantastiska små ungar, som jag älskar mer än livet! Jag vet också - i mitt hjärta - att jag faktiskt är en ganska bra mamma, hyfsad sambo, en god vän och jag kan ibland till och med själv tycka att det jag skriver blir riktigt skapligt :-).
Slutligen ett citat från min älskade lille påg. Förra veckan var vi på ett informationsmöte angående medicinering vid ADHD och under tiden vi föräldrar lyssnade på läkaren, så fick de berörda barnen och ungdomarna prata med ett par sköterskor. Anthony var överlägset yngst av dom alla, men satt och lyssnade när sköterskorna talade med dom om sjukdomen och hur den kan te sig. Då plötsligt avbryter han och säger;
"Jag brukar ha myror i hela kroppen. Och ibland kryper dom in i rumpan också.."! :-)
Helt underbart! Mycket kan man säga om min son, men han är inte dum! Lilla gubben... :-)
Jag säger som hans morfar sade på telefon i förrgår - jag tror på Dig, Anthony!
Kramar,
Anna
Det finns inga allvetande och felfria föräldrar - men man gör så gott man kan och det brukar räcka ganska långt :-)!
En vanlig dag kan vara alldeles fantastisk och härlig! Och även de dagar som inte är fullt så underbara, så gäller detsamma - de kommer de aldrig tillbaka...
Ush,vännen!
"som vanligt" sitter jag här med tårar i ögonen och läser!
Det är ju sååå sant det Anthony säjer..lilla gubben.
Kan inte vara lätt faktiskt att vara i hans kläder heller minsann.
Kram till er/ Pilla
Ha en trevlig helg!
Hej Anna.Det är så otroligt intressant att läsa din blogg.Du är verkligen berikad med skrivartalanger.Jag förrstår att det blev ett hårt slag för er när ni äntligen fick Antonys diagnos.Nu blir det en ny sak att kämpa med.Men ni kommer att fixa det oxå, det är jag övertygad om.Antony är en så glad och påg så han kommer läng ändå.Både din och min familj är vana vid tråkigheter och orättvisor, så ingenting förvånar en.Alltid när man möter dig är du lika pigg och glad och possitiv, och det kommer du att komma långt på.Glöm aldrig de. Kram Anki
ja jisses jag tror oxå på din Anthony..:)
