Familjen Adams?! :-)
Livet är inte att rida ut stormen,
- utan att lära sig dansa i regnet!
Vilket suveränt motto! Det är ju precis så jag lever mitt liv! Eller vänta nu... Det är så jag VILL leva mitt liv och så jag försöker leva mitt liv - men senaste tiden har det gått allt trögare tyvärr... Det har väl snarare varit så att jag sitter mitt i stormens öga och inte hittar ut - och den där regndansen känns mycket avlägsen! :-)
Jaha - hur gick det på informationsmötet idag då? Ja, "take a wild guess"!?
Varför skulle jag och min tokiga familj (kan ibland se oroväckande många likheter mellan min familj och Familjen Adams..) lyckas med en på papperet så enkel sak som att gå på ett möte?!
Vi var ute i jättegod tid och visste ganska exakt var adressen låg (i Lund, med alla sina enkelriktade gator, tossiga studenter som yrar kors och tvärs och cyklister som tror att ALLA bilar ALLTID stannar och ger förtur..!). Jodå, så långt allt frid och fröjd. Väl framme gick vi för säkerhets skull in och frågade i receptionen om vi hade kommit rätt, för vi kände oss lite osäkra - men jodå, svarade hönan där, vi var rätt och skulle bara upp en trappa till...
Så vi gick en trappa upp och satte oss i ett väntrum, jag, Håkan och barnen - men där fanns inga andra. Dock var där två stycken inne på kontoret vid sidan om väntrummet - dom såg oss men hade inte tid att fråga oss om vi ville ha hjälp. Nej, dom hade ju mycket viktigare saker för sig, som att dricka kaffe och diskutera semesterplaner och för jösse namn - gå hem! Klockan var ju faktiskt nästan fyra på eftermiddagen! Så till slut gick vi in och avbröt dom i deras världsproblem-lösande och frågade om vi verkligen hade kommit rätt? NEJ - självklart inte! Vi skulle ut ur det huset och in i en annan trappa och... Hallå!? Kunde vi inte fått veta det tidigare? Nu var vi till råga på allt elände sena också! Suck... Så vi sprang - lätt irriterade :-) - iväg igen, med barn och skötväska och hela konkarongen, till rätt lokal. Då kommer nästa pinsamma situation... Plötsligt stod där en jättegullig och trevlig kvinna och berättade att "dom stora skulle vara där uppe och dom små hos henne och hennes kollega - dock fanns det en viss åldersgräns".. Fritt översatt betydde det att jag, Håkan och Thess (som då alltså var för liten!) skulle fortsätta tre trappor upp emedan Anthony skulle vara kvar i en lokal på bottenvåningen, tillsammans med de andra barnen och ungdomarna vars föräldrar skulle på samma möte som vi.
Åkidåki - vi kilade upp.... Och kom fram till ett ÖVERFULLT konferensrum! Det visade sig att det skulle vara sju barns föräldrar där, men istället var där föräldrar till tolv barn, varav vissa barn representerades av fyra (4!) stycken vuxna (ja, ni vet - dina och mina barn, typ..). Förvisso var det ju en lättnad att se att det faktiskt finns så många i vår situation, men min stresströskel blev ju inte direkt lägre när jag såg ytan vi hade att "röra" oss på, när jag samtidigt skulle försöka hålla dottern i schack och någorlunda tyst... :-) Hujedamej..!
Resultatet? Jodå, jag hann nog lyssna sammanlagt fem minuter (och de var inte sammanhängande!) på läkarens tal om ADHD och medicinering - sen fick jag ta dottern och avlägsna oss från lokalen... Då hade hon hunnit hitta pennorna man skriver på tavlan med, snott granntantens nycklar, dragit ur kontakten till overhead-apparaten samt rusat ut i trappan (som ju alltså låg tre våningar upp!) ett flertal gånger. Helt fantastiskt! Och allt detta på grund av att den lilla människan som skickade kallelsen till oss påstod att "HELA familjen" skulle komma - jo, jag tackar...
Tack gode Gud, för den trevliga människan som under tiden hade haft hand om Anthony! Hon lyckades ta bort det värsta av min stress och frustration över att ha blivit "lurad" på mötet - med både läkaren och föräldrarna. Istället tog hon sig tid att prata med mig, det visade sig att hon arbetat i många år med barn och ungdomar som fått ADHD-diagnos och det kändes verkligen bra att höra på det hon sade. Dessutom såg hon genast till att skriva upp mig till nästa informationsmöte som ska hållas, så att jag kan komma dit då istället - SJÄLV! :-) Och dessutom berättade hon att vi kommer att kallas till fler möten / träffar med övriga föräldrar, så jag behövde egentligen inte känna att jag missade något idag - och det är ju skönt att veta!
Så som tur är så är det, om än inte en helt nöjd och positiv Anna, åtminstone en mindre stressad och gråtmild Anna som nu går och lägger sig, mot hur hon kände sig vid fyrasnåret i eftermiddags..:-)!
Kram & godnatt!
//Anna
....Livet är inte att rida ut stormen, utan att lära sig dansa i regnet...
- utan att lära sig dansa i regnet!
Vilket suveränt motto! Det är ju precis så jag lever mitt liv! Eller vänta nu... Det är så jag VILL leva mitt liv och så jag försöker leva mitt liv - men senaste tiden har det gått allt trögare tyvärr... Det har väl snarare varit så att jag sitter mitt i stormens öga och inte hittar ut - och den där regndansen känns mycket avlägsen! :-)
Jaha - hur gick det på informationsmötet idag då? Ja, "take a wild guess"!?
Varför skulle jag och min tokiga familj (kan ibland se oroväckande många likheter mellan min familj och Familjen Adams..) lyckas med en på papperet så enkel sak som att gå på ett möte?!
Vi var ute i jättegod tid och visste ganska exakt var adressen låg (i Lund, med alla sina enkelriktade gator, tossiga studenter som yrar kors och tvärs och cyklister som tror att ALLA bilar ALLTID stannar och ger förtur..!). Jodå, så långt allt frid och fröjd. Väl framme gick vi för säkerhets skull in och frågade i receptionen om vi hade kommit rätt, för vi kände oss lite osäkra - men jodå, svarade hönan där, vi var rätt och skulle bara upp en trappa till...
Så vi gick en trappa upp och satte oss i ett väntrum, jag, Håkan och barnen - men där fanns inga andra. Dock var där två stycken inne på kontoret vid sidan om väntrummet - dom såg oss men hade inte tid att fråga oss om vi ville ha hjälp. Nej, dom hade ju mycket viktigare saker för sig, som att dricka kaffe och diskutera semesterplaner och för jösse namn - gå hem! Klockan var ju faktiskt nästan fyra på eftermiddagen! Så till slut gick vi in och avbröt dom i deras världsproblem-lösande och frågade om vi verkligen hade kommit rätt? NEJ - självklart inte! Vi skulle ut ur det huset och in i en annan trappa och... Hallå!? Kunde vi inte fått veta det tidigare? Nu var vi till råga på allt elände sena också! Suck... Så vi sprang - lätt irriterade :-) - iväg igen, med barn och skötväska och hela konkarongen, till rätt lokal. Då kommer nästa pinsamma situation... Plötsligt stod där en jättegullig och trevlig kvinna och berättade att "dom stora skulle vara där uppe och dom små hos henne och hennes kollega - dock fanns det en viss åldersgräns".. Fritt översatt betydde det att jag, Håkan och Thess (som då alltså var för liten!) skulle fortsätta tre trappor upp emedan Anthony skulle vara kvar i en lokal på bottenvåningen, tillsammans med de andra barnen och ungdomarna vars föräldrar skulle på samma möte som vi.
Åkidåki - vi kilade upp.... Och kom fram till ett ÖVERFULLT konferensrum! Det visade sig att det skulle vara sju barns föräldrar där, men istället var där föräldrar till tolv barn, varav vissa barn representerades av fyra (4!) stycken vuxna (ja, ni vet - dina och mina barn, typ..). Förvisso var det ju en lättnad att se att det faktiskt finns så många i vår situation, men min stresströskel blev ju inte direkt lägre när jag såg ytan vi hade att "röra" oss på, när jag samtidigt skulle försöka hålla dottern i schack och någorlunda tyst... :-) Hujedamej..!
Resultatet? Jodå, jag hann nog lyssna sammanlagt fem minuter (och de var inte sammanhängande!) på läkarens tal om ADHD och medicinering - sen fick jag ta dottern och avlägsna oss från lokalen... Då hade hon hunnit hitta pennorna man skriver på tavlan med, snott granntantens nycklar, dragit ur kontakten till overhead-apparaten samt rusat ut i trappan (som ju alltså låg tre våningar upp!) ett flertal gånger. Helt fantastiskt! Och allt detta på grund av att den lilla människan som skickade kallelsen till oss påstod att "HELA familjen" skulle komma - jo, jag tackar...
Tack gode Gud, för den trevliga människan som under tiden hade haft hand om Anthony! Hon lyckades ta bort det värsta av min stress och frustration över att ha blivit "lurad" på mötet - med både läkaren och föräldrarna. Istället tog hon sig tid att prata med mig, det visade sig att hon arbetat i många år med barn och ungdomar som fått ADHD-diagnos och det kändes verkligen bra att höra på det hon sade. Dessutom såg hon genast till att skriva upp mig till nästa informationsmöte som ska hållas, så att jag kan komma dit då istället - SJÄLV! :-) Och dessutom berättade hon att vi kommer att kallas till fler möten / träffar med övriga föräldrar, så jag behövde egentligen inte känna att jag missade något idag - och det är ju skönt att veta!
Så som tur är så är det, om än inte en helt nöjd och positiv Anna, åtminstone en mindre stressad och gråtmild Anna som nu går och lägger sig, mot hur hon kände sig vid fyrasnåret i eftermiddags..:-)!
Kram & godnatt!
//Anna
....Livet är inte att rida ut stormen, utan att lära sig dansa i regnet...
Kommentarer
Postat av: Pilla lilla
Vet inte vilket som är värst..
Att bli kallad familjen Addams eller familjen Taikon??
Kram/ Pilla
Trackback
