Alltid någons barn...
Hmm... Tja, jag skulle gärna vilja knyta an till mitt föregående inlägg angående barn, föräldraskap och det faktum att hur gammal man än är och blir, så är man alltid någons barn... :-)
Och missförstå mig nu inte - jag älskar mina gamla "päron"!
Men ärligt talat så är det ganska frustrerande (för att inte säga irriterande!), när jag vid 37 (TRETTIOSJU!? Usch då...!) års ålder stundtals snarare behandlas som sju (7) år av "de gamla"... :-)
Av någon anledning verkar det som att föräldrarna sedan de blev pensionärer, inte har något annat eller bättre att tänka och bry sig på än..................mig, min familj och vårt liv och leverne (av någon outgrundlig anledning klarar sig alltid mina kära systrar sig från deras "omtanke"?!)
Numera ligger mina föräldrar sömnlösa för att typ "är det säkert att ert tak inte läcker", eller "har ni verkligen bytt däck på bilen, framdäcken såg slitna ut", eller "Anna, har du nu skrivit ner allt du behöver handla på en lista - skrev du upp toapapper??!"... Och det är ett mycket snällt urval, tro mig... :-)
För att inte tala om att de nu helt plötsligt bestämt sig för att min egen unge inte ska få åka med på semester....!? SÅ trött jag blir! Förstår hur de tänker och allt det där, men ändå... Vad fasen, vår resa är beställd och betald sen ett halvår tillbaka och hela tanken var ju att vi skulle åka HELA familjen, med tanke på hur vår vardag ser ut. Och jag vet och förstår och har full respekt för dom som nu inte håller med mig kanske, men för mig är det så här "enkelt"; ska hela familjen åka utomlands, så innebär det att HELA familjen åker, oavsett åldrar och intressen. Och det finns ju dessutom en anledning till att vi bokat ett boende som har allting och verkligen kan täcka upp för alla åldrarna...
Ja, jösses - det är alltså sådana saker som mina gamla päron ligger och bryr sig på om nätterna, istället för att sova! :-)
Men visst - sen å andra sidan, så är det ju också mycket märkligt att man (läs "jag") i vuxen ålder ändå söker och gärna vill ha föräldrarnas bekräftelse och godkännande!? :-)
Hahaha... Ja, det är verkligen märkligt det där - "can´t live with them, nor without them"! :-)
Men handen på hjärtat - är jag verkligen den första som tänker att; "Så ska åtminstone aldrig jag bli när jag blir "gammal"..."?! :-)
ALLA gör vi så gott vi kan och tyvärr är det nog ganska många gånger (definitivt för egen räkning åtminstone!) som vi tvivlar på hur "bra" föräldrar vi är och huruvida vi verkligen borde ha fått barn över huvud taget (för det tänker jag typ dagligen numera)...
För egen del är det tyvärr ganska ofta som jag känner att, .."halleda - stackars mina älskade små ungar - de hade kunnat få och framför allt förtjänat en mycket bättre morsa än jag!".
Men som sagt - alla gör vi vårt bästa och faktum är att vi får ett riktigt hyfsat resultat! :-)
Eller som jag försöker påminna mig om de dagar som är som svårast och när jag verkligen tvivlar på mig själv och mitt moderskap och typ hela mig själv som person;.... "Någonting måste jag ju ändå ha gjort rätt, med tanke på att mina små telningar är lyckliga små varelser, som dessutom är både kärleksfulla och vet hur man visar både kärlek och tacksamhet - men det högsta betyget utan tvekan är när man känner de små spensliga armarna runt halsen och hör dom säga att dom älskar en och sen får en stor, blöt saliv- och gud-vet-vad-puss mitt på munnen"! :-)
Puss o kram,
Anna
Barnen är mitt allt - och jag vet och förstår och uppskattar verkligen, att jag och mina systrar är lika betydelsefulla för våra föräldrar!
Och missförstå mig nu inte - jag älskar mina gamla "päron"!
Men ärligt talat så är det ganska frustrerande (för att inte säga irriterande!), när jag vid 37 (TRETTIOSJU!? Usch då...!) års ålder stundtals snarare behandlas som sju (7) år av "de gamla"... :-)
Av någon anledning verkar det som att föräldrarna sedan de blev pensionärer, inte har något annat eller bättre att tänka och bry sig på än..................mig, min familj och vårt liv och leverne (av någon outgrundlig anledning klarar sig alltid mina kära systrar sig från deras "omtanke"?!)
Numera ligger mina föräldrar sömnlösa för att typ "är det säkert att ert tak inte läcker", eller "har ni verkligen bytt däck på bilen, framdäcken såg slitna ut", eller "Anna, har du nu skrivit ner allt du behöver handla på en lista - skrev du upp toapapper??!"... Och det är ett mycket snällt urval, tro mig... :-)
För att inte tala om att de nu helt plötsligt bestämt sig för att min egen unge inte ska få åka med på semester....!? SÅ trött jag blir! Förstår hur de tänker och allt det där, men ändå... Vad fasen, vår resa är beställd och betald sen ett halvår tillbaka och hela tanken var ju att vi skulle åka HELA familjen, med tanke på hur vår vardag ser ut. Och jag vet och förstår och har full respekt för dom som nu inte håller med mig kanske, men för mig är det så här "enkelt"; ska hela familjen åka utomlands, så innebär det att HELA familjen åker, oavsett åldrar och intressen. Och det finns ju dessutom en anledning till att vi bokat ett boende som har allting och verkligen kan täcka upp för alla åldrarna...
Ja, jösses - det är alltså sådana saker som mina gamla päron ligger och bryr sig på om nätterna, istället för att sova! :-)
Men visst - sen å andra sidan, så är det ju också mycket märkligt att man (läs "jag") i vuxen ålder ändå söker och gärna vill ha föräldrarnas bekräftelse och godkännande!? :-)
Hahaha... Ja, det är verkligen märkligt det där - "can´t live with them, nor without them"! :-)
Men handen på hjärtat - är jag verkligen den första som tänker att; "Så ska åtminstone aldrig jag bli när jag blir "gammal"..."?! :-)
ALLA gör vi så gott vi kan och tyvärr är det nog ganska många gånger (definitivt för egen räkning åtminstone!) som vi tvivlar på hur "bra" föräldrar vi är och huruvida vi verkligen borde ha fått barn över huvud taget (för det tänker jag typ dagligen numera)...
För egen del är det tyvärr ganska ofta som jag känner att, .."halleda - stackars mina älskade små ungar - de hade kunnat få och framför allt förtjänat en mycket bättre morsa än jag!".
Men som sagt - alla gör vi vårt bästa och faktum är att vi får ett riktigt hyfsat resultat! :-)
Eller som jag försöker påminna mig om de dagar som är som svårast och när jag verkligen tvivlar på mig själv och mitt moderskap och typ hela mig själv som person;.... "Någonting måste jag ju ändå ha gjort rätt, med tanke på att mina små telningar är lyckliga små varelser, som dessutom är både kärleksfulla och vet hur man visar både kärlek och tacksamhet - men det högsta betyget utan tvekan är när man känner de små spensliga armarna runt halsen och hör dom säga att dom älskar en och sen får en stor, blöt saliv- och gud-vet-vad-puss mitt på munnen"! :-)
Puss o kram,
Anna
Barnen är mitt allt - och jag vet och förstår och uppskattar verkligen, att jag och mina systrar är lika betydelsefulla för våra föräldrar!
Kommentarer
Postat av: syster yster
Vi är så glada, storasyster och jag, att vi har dig, lillasyster,som är så många år yngre än oss, så att våra föräldrar har någon att oroa sig för. jag har för många år sedan nu, "råkat ut" för deras åsikter och deras lägga-näsan-i-blöt och jag vet att det inte är så kul. Jag var själv nog i din ålder när jag ÄNTLIGEN kom underfund med att jag var vuxen nog att göra som JAG ville och de MÅSTE inte först tala om sin åsikt eller ens veta om vad jag och min man tänkte göra eller inte tänkte göra. Och gud vad skönt det var att få den insiktet!! Men att man skulle vara så "gammal" för att äntligen klippa navelsträngen. Det jag är mest orolig för, är att mina barn ska tänka samma konstiga tankar om mig när de är 44 ´år, som jag tänker om mina nu. Usch inte en trevlig tanke. Jag vill att mina barn alltid ska tänka på sin mamma som den underbara männiksa hon faktiskt är (varning: självironi). Kram
Postat av: Anonym
Trackback
