annalandinnilsson

Ja, det säger jag bara - NU förstår jag mor!
NU förstår jag mina egna föräldrars oro och omsorg och stundtals i mina ögon överbeskyddande inställning!
Herregud - vad är det egentligen för värld våra barn kommer till?! :-) Och varför utsätter vi oss frivilligt för denna livslånga oro, som garanterat både kan ge magsår och högt blodtryck...typ..?!

Jösses... I samma stund som man fick ett litet kryss på graviditetstestet, så började oron... :-)
Först gick man runt i nio månader och oroade sig för om barnet mådde bra därinne och om det var friskt och korsade både fingrar och tår för att allt skulle gå bra.
Och i samma stund som dom små liven såg dagens ljus, så påbörjades nästa typ av oro - andas hon/han, äter barnet tillräckligt, är det för varmt eller för kallt.. Och hur i hela fridens namn ska man kunna skydda den lilla kraken mot alla äckliga, farliga bacillusker som finns överallt?!  (Jag tror och hoppas att det finns någon som vet vad jag menar och nickar, åtminstone lite, igenkännande..?!) :-)

Tjaa - och sen fortsätter det ju på det viset, hela livet..!
För varje ålder dyker nya utmaningar upp och nya faror lurar, som man ju naturligtvis gör så gott man kan för att barnen inte ska råka ut för.
Allt ifrån mobbning under skolåren, till risken för gängpåtryckningar av olika slag, våld, droger och brott.
För att inte tala om alla de våldsbrott  som våra barn, både flickor och pojkar, riskerar att utsättas för.
Och dessutom finns det alltid en risk för svåra sjukdomar eller olyckor, som vi som föräldrar går och fasar för och oroar oss för - från den dag barnen föds och resten av livet! :-)

Usch ja, vilken värld vi lever i... För "Gud Nåde" den som försöker kröka ett hårstrå på ett av mina barn!!!
Grrr.... Genast känner man sig lika primitiv som en lejoninna, som till varje pris skyddar sina ungar och utan tvekan offrar sitt eget liv om det behövs! :-)

Och faktum är, att så "enkelt" är det ju även för oss egentligen; för vad som än händer och sker, så är barnen vårt kött och blod och som förälder är man beredd att offra allt och lite till, om det bara kan garantera barnens trygghet, hälsa och välmående!
...Vilket även innebär att de får "dras" med oss hönsiga päron och höra oss fråga, tjata, gnälla och beskydda, risa och rosa, varken de vill eller ej! Men de får å andra sidan också vår villkorslösa kärlek och allt stöd vi rimligen kan ge dom, genom hela livet.

Så med detta sagt min älskade lilla mor (och även far förstås!), så vill jag bara be om ursäkt för de gånger jag som tonåring snäste av Dig och tyckte Du var jobbig och lade Dig i - NU både vet och förstår jag bättre...
Det handlar helt enkelt om den gränslösa kärleken och omsorgen mellan en mor och hennes barn... :-)
TACK!

Kram,
Anna

Hur vuxen Du än är, så förblir Du alltid någons barn! :-)