Det finns alltid någon som har det värre...
Och vi är ju alla inte mer än människor :-)!
Jag är den första att erkänna att jag tyckte jävligt synd om mig själv efter olyckan.
Att förlora synen, självständigheten och därpå även arbetslivet samtidigt som jag var dömd till ett liv med svåra smärtor, mediciner och med ett ständigt hot om nya proppar (som ibland gör att jag känner mig som en tidsinställd bomb) gjorde mig inte direkt till någon sprudlande muntergök...:-)
Men faktum är att min envishet visade sig vara min stora styrka i mitt livs trauma och hjälpte mig inte bara att överleva utan också att skapa nya mål och ny mening i livet. Visst faller jag ibland ändå, men inte för djupt eller f(allt!) för länge.. :-)
Och känner jag mig riktigt vissen och egotrippad någon gång, så försöker jag just tänka att det alltid finns någon som har det värre.
Till exempel satt jag häromkvällen vid tv:n, ledsen och upprörd över sonens bekymmer i skolan och skolans brist på förståelse för hans situation. Då sitter det plötsligt en rödgråten, utsliten mamma och berättar om sin son - han var 12 år och född med både Downs Syndrom och autism...
För att inte tala om det föräldrapar som syntes i ett annat program, djupt förtvivlade och fadern alkoholiserad, på grund av att deras lille 3-åring fötts med en dödlig sjukdom som troligen mycket snart kommer att ta honom ifrån jordelivet...
När man ser och hör sådana hjärtknipande berättelser, så känns ju plötsligt A:s ADHD som rena rama semestern! Typ, vad har jag för rätt att klaga egentligen..?!
Men allting är ju inte bara svart eller vitt och alla upplever vi saker och ting på olika sätt, vilket vi naturligtvis är i vår fulla rätt till.
Jag menar, självklart måste man få lov att tycka att livet är skit även om man inte har någon obotlig sjukdom (livshotande eller ej) eller har mist någon nära familjemedlem! Var och en har ju liksom sitt...
Många styrkekramar,
Anna
"Ju mer vi uppskattar det vi har här och nu, desto starkare resurser får vi inför morgondagens utmaningar."
VACKERT och så nyttigt att läsa!!! Man är för dum ibland! Men du måste ha en styrka som en oxe du! Vilken kvinna! Kramar Joa
Tack för din kommentar på mitt inlägg. Nejvisst klagar man onödigt mycket men som sagt man är sig själv närmast. Min son går i en liten klass de är 12 stycken men fyra av dem är krävande och i behov av vuxenstöd av olika skäl.
Hej kära Ni!
Och tack för smickret "Joa", men jag är verkligen inte stark som en oxe - tvärtom! :-)Däremot så är jag ju faktiskt född i oxens tecken och de brukar ju sägas vara envisa, vilket i allra högsta grad stämmer in på mig.. :-) Och många gånger de senaste åren så har det definitivt varit min tjurskalliga envishet som hjälpt mig!
Men alla gör vi ju så gott vi kan utifrån de förutsättningar vi har och de förhållanden vi lever under.
Ha en underbar dag!
Kramar,
Anna
