Drömprins eller groda..?!
Hur kan det komma sig att man (=jag!) känner sig som ensamstående 4-barnsmamma..?! :-)
När förvandlades drömpriinsen plötsligt till värsta "paddan" och mansgrisen??!
Och varför är det så självklart att jag ska ta hand om alla barn dygnet rung, samtidigt som jag naturligtvis (för det är ju "min uppgift" och förbannade plikt..?!) städar, tvättar, skurar, handlar för X antal tusen i veckan samt släpar hem skiten, går på föräldramöten, bvc-besök, tandläkarbesök och diverse mer eller mindre akuta läkarbesök samtidigt som jag har det mycket otacksamma arbetet att hitta på middag sju dagar i veckan, som ändå aldrig faller alla på läppen?! :-)
Och när mannen kommer från sitt arbete vid 4-tiden på eftermiddagen och en annan är i full färd med att fixa den där eländiga middagen, med två styck übertrötta ungar ömsom skrikande, ömsom gråtande och framför allt hängande i knävecken på mig, och jag för ett ögonblick inbillar mig att han kanske ska kliva in och hjälpa mig styra upp lite, så blir jag lika lurad och står där med skägget i brevlådan varje gång...!
För då ska minsann den stackars utarbetade karlen koppla av med lite spel alternativt pyssla med något av sina otaliga, påbörjade (men sällan avslutade!) projekt, och då får ju naturligtvis inte något barn vara med och störa!
Samma visa är det oftast om helgerna också, för "..det är ju enda gången jag har möjlighet att göra något roligt och för egen del.." som han själv så käckt uttrycker det...
Same old same...
Nog finns det väl någon mer än jag som upplever detta, eller..?! :-)
Det där med just egentid är ju en för de flesta av oss kvinnor och småbarnsmammor en sällsynt lyx, eller hur?
Och för min del består de av korta stunder när T sover middag alternativt när barnen somnat på kvällen (problemet är bara att då är jag själv oftast så slut att även jag stupar i säng..) och förstås min nyinförda "lyxmåndag", då jag går och rider (dock är det ju så välplanerat av mig att det inte börjar förrän efter att barnen har lagt sig och jag därmed riskerar att somna i sadeln - men man gör ju allt för att inte gubben ska få för mycket besvär..). :-)
Hahaha... Ja, visst är småbarnsträsket ljuvligt!? :-)
.... Och ja, det tycker jag faktiskt att det är (oftast i alla fall!), även om det inte lät så just nu!
Men jag älskar mina barn mest av allt och har ända sedan de föddes varit noga med att verkligen försöka ta tillvara på varje litet ögonblick - good or bad.. :-)
Men naturligtvis är ju allting alltid inte rosenrött och harmoniskt och ibland hade det varit trevligt att känna att vi faktiskt är två stycken vuxna här i hushållet - vi bor ju trots allt under samma tak, även om det ibland inte känns så..! :-)
Ha en härlig lördag - kärlek!
Kram,
Anna
Livet blir mycket roligare om vi tänker att vi är härliga och att alla andra också är det!
När förvandlades drömpriinsen plötsligt till värsta "paddan" och mansgrisen??!
Och varför är det så självklart att jag ska ta hand om alla barn dygnet rung, samtidigt som jag naturligtvis (för det är ju "min uppgift" och förbannade plikt..?!) städar, tvättar, skurar, handlar för X antal tusen i veckan samt släpar hem skiten, går på föräldramöten, bvc-besök, tandläkarbesök och diverse mer eller mindre akuta läkarbesök samtidigt som jag har det mycket otacksamma arbetet att hitta på middag sju dagar i veckan, som ändå aldrig faller alla på läppen?! :-)
Och när mannen kommer från sitt arbete vid 4-tiden på eftermiddagen och en annan är i full färd med att fixa den där eländiga middagen, med två styck übertrötta ungar ömsom skrikande, ömsom gråtande och framför allt hängande i knävecken på mig, och jag för ett ögonblick inbillar mig att han kanske ska kliva in och hjälpa mig styra upp lite, så blir jag lika lurad och står där med skägget i brevlådan varje gång...!
För då ska minsann den stackars utarbetade karlen koppla av med lite spel alternativt pyssla med något av sina otaliga, påbörjade (men sällan avslutade!) projekt, och då får ju naturligtvis inte något barn vara med och störa!
Samma visa är det oftast om helgerna också, för "..det är ju enda gången jag har möjlighet att göra något roligt och för egen del.." som han själv så käckt uttrycker det...
Same old same...
Nog finns det väl någon mer än jag som upplever detta, eller..?! :-)
Det där med just egentid är ju en för de flesta av oss kvinnor och småbarnsmammor en sällsynt lyx, eller hur?
Och för min del består de av korta stunder när T sover middag alternativt när barnen somnat på kvällen (problemet är bara att då är jag själv oftast så slut att även jag stupar i säng..) och förstås min nyinförda "lyxmåndag", då jag går och rider (dock är det ju så välplanerat av mig att det inte börjar förrän efter att barnen har lagt sig och jag därmed riskerar att somna i sadeln - men man gör ju allt för att inte gubben ska få för mycket besvär..). :-)
Hahaha... Ja, visst är småbarnsträsket ljuvligt!? :-)
.... Och ja, det tycker jag faktiskt att det är (oftast i alla fall!), även om det inte lät så just nu!
Men jag älskar mina barn mest av allt och har ända sedan de föddes varit noga med att verkligen försöka ta tillvara på varje litet ögonblick - good or bad.. :-)
Men naturligtvis är ju allting alltid inte rosenrött och harmoniskt och ibland hade det varit trevligt att känna att vi faktiskt är två stycken vuxna här i hushållet - vi bor ju trots allt under samma tak, även om det ibland inte känns så..! :-)
Ha en härlig lördag - kärlek!
Kram,
Anna
Livet blir mycket roligare om vi tänker att vi är härliga och att alla andra också är det!
Kommentarer
Postat av: Joa
Ack ack- det där är så vanligt och hur ofta känner man inte för att bara fly? Jag har kännt det 100 gånger att jag är ensam i ett förhållande och sist nu så har jag insett att jag klarar mig galant ensam...för jag är inte mer ensam nu än jag var med honom..faktiskt. Jag är nöjd såhär..men klart, man vill ju ha den där familjen...Men om det inte går så får man inse det.
Jag skickar dig en stor stark varm kram!
Trackback
