Modershjärta..
så kommer nästa smäll och sänker en igen...
Vissa skulle kalla det lagen om alltings jävlighet
- men jag antar att det är livet!
För livet har ju en benägenhet att stundtals sätta oss på prov
- och vissa gånger är det tuffare tester än andra.
Jag och barnen har nu hunnit bo i vårt nya "slott" i 1,5 månad, och det har varit en känslomässig berg- och dalbana
- en resa som med all säkerhet inte är slut på länge än.
Och framför allt så har min älskade lille prins det stundtals jättejobbigt och tycker att allting är allmänt fel och konstigt - och det är det ju också!
Men hur i hela fridens namn vet man som förälder att man gör rätt och fattar riktiga beslut?!
Själva separationen var väl genomtänkt, något som vi pratat om både länge och väl och dessutom var den ett "måste" för att minska konflikterna för oss alla
- men hur hjälper och underlättar man bäst för barnen??!
Som min mycket kloka syster sade igår, så måste vi vuxna åsidosätta våra egna känslor och fokusera på vad som är bäst för barnen - men hur vet man det?
Allt jag vet just nu, är att Anthony har det jättetufft och verkar vara i stort behov av pappa
- och hur mycket det än smärtar mig och modershjärtat, så måste jag se förbi mina egna känslor, hålla tillbaks tårarna till ett annat tillfälle och stötta Anthony så mycket det går.
Och om det innebär att han, åtminstone (och förhoppningsvis) för en tid, behöver spendera mer tid hos och med sin pappa, så skulle jag aldrig kunna neka honom det.
Men att förneka att det gör vansinnigt ont kan jag ju inte
- däremot ska inte barnen behöva varken se, höra eller förstå det!
Jag älskar mina två mirakel mer än någonting annat och vill bara beskydda dom från allt ont.
Men i detta fallet är det ju vi föräldrar som skapat "det onda" och då är det vår skyldighet att härifrån göra det bästa möjliga för barnen
- och om det krävs, även åsidosätta våra egna känslor och stolthet.
Kramar,
Anna.
.."Det modershjärta har ej sin like,
i trofast kärlek det ser jag nog,
vem fattar höjden, vem mäter djupet,
utav den kärlek som för oss då."
(ur "Modersvingen" med Carola)
Hej Anna
Ja du, vad är rätt för barnen? Den frågan är inte lätt att svara på. Det är nog också väldigt svårt att dra alla över en kam. Det som passar ett barn passar kanske inte nästa?
Min vän som har separetat har haft det väldigt tufft då hennes dotter inte alls velat vara hos sin pappa. Pappan stod dock hårt fast vid att det skulle vara varannan vecka. Jag ringde slutligen till pappan och bönade om att han skulle lyssna på dotter och en tid låta henne vara mer med mamman och det är hon nu. Dottern mår mycket bättre och mamman bjuder ofta in pappan till middag och liknande för att han ändå ska få vara med dottern.
Svårt också detta att man inte får/ska/bör visa hur ledsen man är.
Det kanske är tufft nu i början för dina barn men jag hoppas att de slutligen hittar sina roller i Ert nya liv.
Massor av kramar från mig.
Wojtan
önskar det fanns ett svar...
Du är stark som tänker på vad som är bäst för honom fast det smärtar i dig..
Jag är glad att det finns folk som sätter barnens främsta först i en seperation, alltför många glömmer bort dom..
Hoppas ni föräldrar har en bra relation, det betyder så mycket..
sänder massa kramar till er alla
Ja det är INTE enkelt någonsin. Man vet inte alls vad som är rätt. Men man gör det man TROR är rätt. Och sen får man bara hoppas. Som föälder måste man backa och tänka på barnet. Vill barnet vara hos mamma mer en tid så får man göra så...*Wojtan* där uppe beskrev det så bra. Det är så allla borde kunna göra men det har alla inte möjlighet till då vissa är osams etc...
Kram!!
