Till Far.. När "om" inte längre finns..
Älskade "lille" Far...
Du vet att jag tänker på Dig och skickar all styrka och mod jag kan till Dig.
Det är inte första gången Du slåss mot sjukdom och dåliga odds - och Du har vunnit förr!
Du och jag har hunnit med en del och haft många duster genom åren - säkerligen för att vi är så lika!
För som dotter nummer tre i ordningen, så kan ju jag också förstå att Du "gav upp" och påbörjade en karriär som utlandschaufför! :-) Men faktum är, att jag nog hade mer "pågablod" i mig än vad ni trott - eller önskat! :-)
Och jag vet att Du - liksom jag! - uppskattat alla diskussioner såväl som dispyter angående sport, bilar, motorer och tekniskt tjafs. :-)
Vi har båda alltid haft samma råa men hjärtliga attityd.
Och efter Din amputation och min olycka och synförlust, så har vi på något sätt känt igen oss hos varandra och förstått vad den andre går igenom med mediciner, ångest och känslan av att inte vara till nytta längre
- och både Du och jag hanterar gärna det svåra och allvarliga med en rejäl dos självironi och sarkasm och det har blivit en hel del råa skämt om blindstyren och träben..! :-)
Men - i dagsläget finns det inte särskilt mycket att skoja om alls...
Vi har ibland pratat om hur det känns att leva med vetskapen om att man bär på proppar och bråck (aneurysm)...
Själv får jag stundtals panik när jag tänker på det aneurysm som bildades i bakhuvudet på mig i samband med olyckan
- rädslan för vad det skulle innebära om det gick sönder är mig stundtals övermäktig.
Och ibland känner jag mig som en tidsinställd bomb - man vet att det kommer att smälla, men inte när... Kanske imorgon, kanske nästa år - men förhoppningsvis aldrig!
Och så har vi då Dig, Far - Din kropp har bildat fler proppar än vi kan räkna till och Du har ett flertal bråck av mycket allvarligt slag...
Du vet om det, men försöker tappert förtränga det!
Men både jag och mina systrar vet allvaret bakom Din sjukdom och hotet som hänger över Dig...
Och det är så fruktansvärt jobbigt, ledsamt och frustrerande att stå helt maktlös, utan att kunna göra ett endaste dugg för att hjälpa och rädda Dig!
Inte ens läkarna kan svara på när, var och hur - det enda vi dessvärre vet är att "om" inte längre finns...
Så älskade Far - låt Din enorma viljestyrka (som jag tack och lov ärvt efter Dig - det är enbart till följd av min "tjurskallighet" som jag tog mig igenom, och skapade mig ett nytt liv efter, olyckan!) ta Dig igenom detta också!
Du är stark - mycket starkare än vad både vi och läkarna trott förut, lova att Du kämpar!
Jag älskar Dig Far!
Din yngsta dotter,
Anna
"Du dör inte för att du är sjuk, utan för att du lever" (Lucius Annaeus Seneca)
Du vet att jag tänker på Dig och skickar all styrka och mod jag kan till Dig.
Det är inte första gången Du slåss mot sjukdom och dåliga odds - och Du har vunnit förr!
Du och jag har hunnit med en del och haft många duster genom åren - säkerligen för att vi är så lika!
För som dotter nummer tre i ordningen, så kan ju jag också förstå att Du "gav upp" och påbörjade en karriär som utlandschaufför! :-) Men faktum är, att jag nog hade mer "pågablod" i mig än vad ni trott - eller önskat! :-)
Och jag vet att Du - liksom jag! - uppskattat alla diskussioner såväl som dispyter angående sport, bilar, motorer och tekniskt tjafs. :-)
Vi har båda alltid haft samma råa men hjärtliga attityd.
Och efter Din amputation och min olycka och synförlust, så har vi på något sätt känt igen oss hos varandra och förstått vad den andre går igenom med mediciner, ångest och känslan av att inte vara till nytta längre
- och både Du och jag hanterar gärna det svåra och allvarliga med en rejäl dos självironi och sarkasm och det har blivit en hel del råa skämt om blindstyren och träben..! :-)
Men - i dagsläget finns det inte särskilt mycket att skoja om alls...
Vi har ibland pratat om hur det känns att leva med vetskapen om att man bär på proppar och bråck (aneurysm)...
Själv får jag stundtals panik när jag tänker på det aneurysm som bildades i bakhuvudet på mig i samband med olyckan
- rädslan för vad det skulle innebära om det gick sönder är mig stundtals övermäktig.
Och ibland känner jag mig som en tidsinställd bomb - man vet att det kommer att smälla, men inte när... Kanske imorgon, kanske nästa år - men förhoppningsvis aldrig!
Och så har vi då Dig, Far - Din kropp har bildat fler proppar än vi kan räkna till och Du har ett flertal bråck av mycket allvarligt slag...
Du vet om det, men försöker tappert förtränga det!
Men både jag och mina systrar vet allvaret bakom Din sjukdom och hotet som hänger över Dig...
Och det är så fruktansvärt jobbigt, ledsamt och frustrerande att stå helt maktlös, utan att kunna göra ett endaste dugg för att hjälpa och rädda Dig!
Inte ens läkarna kan svara på när, var och hur - det enda vi dessvärre vet är att "om" inte längre finns...
Så älskade Far - låt Din enorma viljestyrka (som jag tack och lov ärvt efter Dig - det är enbart till följd av min "tjurskallighet" som jag tog mig igenom, och skapade mig ett nytt liv efter, olyckan!) ta Dig igenom detta också!
Du är stark - mycket starkare än vad både vi och läkarna trott förut, lova att Du kämpar!
Jag älskar Dig Far!
Din yngsta dotter,
Anna
"Du dör inte för att du är sjuk, utan för att du lever" (Lucius Annaeus Seneca)
Kommentarer
Postat av: Pilla
Tårarna rinner på min kind,Anna...kan "bara" ger er alla en STOR styrke kram!
Postat av: Sara
Usch o fy! Tårarna rinner och jag kan inte hejda dom. :( Älskade morfar, han måste klara sig igenom detta. Han har klarat det förut och han måste klara det igen! Tänker på honom hela tiden, är orolig hela tiden. :( Tänker så mycket på älskade mormor med. Hon kan inte ha det lätt. Vi får lita på att morfar är lika envis som alltid innan! <3 Många kramar
Postat av: towe
Kära du! Vissa testas verkligen hårdare än andra. Varför kan man ställa sig många gånger utan att finna svar. Hoppas innerligt att din far får styrka till att klara detta. Kriga vidare för livet!
Postat av: Eva
Åh, vilka ord !
Gåshud rakt igenom
Kärlek, rädsla hopp och tro
Tänker på er
Trackback
