Växelvis boende...
När kvällen kommer och mörkret faller,
växer sig tystnaden som störst och svårast.
Tankarna snurrar, känslorna åker berg- och dalbana,
och saknaden är enorm...
För även om jag vet att det är högst normalt och mycket vanligt förekommande,
så är inte jag van vid att bara ha mina barn varannan vecka...
Sedan Anthony föddes för sju år sedan, och Thess fyra år därefter, så har mitt liv byggts upp runt och kretsat kring barnen (på gott och ont förstås..).
Jag har helt enkelt "bara" varit mamma, och även om det varken gått lätt eller smärtfritt alltid, så har det liksom blivit min identitet då det finns en hel del annat som jag inte kan eller får längre. Och huruvida det är rätt eller fel kan naturligtvis diskuteras.
Men tro mig, jag har bestämt mig för att återta makten över mitt liv från försäkringskassa och all annan byråkrati. och åter skapa en mening och ett värde för mig själv och mitt liv - mer än "bara" som mamma..
Dock förändrar det inte det faktum, att jag ÄR mamma i kropp, själ och hjärta och att mina tankar är hos barnen när vi är åtskilda! :-)
För även om jag vet att de har det bra och att vi alla säkert kommer att må bra av detta i slutändan, så är det så svårt att släppa taget om mina telningar, om än bara för ett ögonblick.
Ja, det har onekligen varit tufft för mig dessa första dagarna av "växelvis boende" - jag har ju trots allt aldrig varit från barnen mer än max ett par dagar!
Samtidigt så tror jag förstås på att det jag och barnens pappa kommit fram till, baserat just på barnen och deras välbefinnande, är till det bättre för alla. Och det är ju först och främst barnen det handlar om - vad vi föräldrar tänker och känner, måste vi ju försöka sätta åt sidan.
Kärlek!
//Anna
"Kärleken övervinner allt,
låt oss därför överlämna oss till kärleken." (Vergilius)
Fina ord...
Tycker att skilda föräldrar med barn är så starka ,som orkar se till barnens bästa. Kan tor att det gör ont i hjärtat att inte få ha barnen hos sig alltid. Men som du skrev, så mår de säkert bäst av detta i längden.
Skickar en kram och hoppas på att du också mår bäst av detta till sist.
jag vet av egen erfarenhet att det är som tortyr när man inte får pussa sina barn godnatt, eller få den första goa kramen på morgonen. tro mig, det sliter en i stycken. men, man lär sig handskas med det också, förstår att pappa har det antagligen likadant när barnen är hos mig. tyvärr, måste jag säga som den pessimist jag nog är, så lär du ha många år framför dig då du ställer dig frågan om du gjort rätt, om du kunde gjort annorlunda, om du BORDE gjort annorlunda och om om om om om.....Du kommer inte få ¨många svar nu, men de kommer i takt med att barnen växer och du ser att de blir starka, härliga individer tack vare de beslut du tog tillsammans med deras pappa! då lovar jag att du kommer känna dig omåttligt stolt, glad och lycklig!!kram
Hej Anna!
vet av egen erfarenhet hur jobbigt det kan vara... jag har ju lyckats med konststycket att skilja mig två gånger, med barn som ska slussas fram och åter...Men tro mig Anna, det kommer en dag när du kan se tillbaka på denna tid och känna en tillfredsställelse att ni kunnat båda vara med era barn...Barn behöver både mamma och pappa (för det mesta om ingen är uppenbart olämplig)...
jag är glad att mitt ex har barnen varannan vecka så de får ha en bra kontakt med honom också.
När mitt första äktenskap gick åt skogen hade pappan barnen endast varannan helg och sen när de blev äldre ville de till slut inte åka dit...Deras kontakt med honom är inte lysande, de hälsar på några gånger om året, de är ju 22 resp 19 år nu...Men jag hade önskat att de fått vara mer hos sin pappa men de fick inte det! Han nekade dem att komma oftare. Äldste bodde där i 1,5 år när han gick på gymnasiet men det var sånt bråk där att han flyttade tillbaka till mig och avslutade gymnasiet här istället...
Kramar dig Anna! en dag kan du "njuta" av den tid du kan ägna åt dig själv, även om det dröjer...
